Der er ingen ærlige digte om døde kvinder, Audre Lorde, oversat af Shadi Angelina Bazeghi, OVO press

Förra sommaren läste jag essäer av Audre Lorde, och det var en injektion av sällsynt slag. Det är skrivet med den slags skärpa som verkligen saknas i dagens samhällsklimat. Inte för att det är nyanserat eller resonabelt, egenskaper som skulle få det att bli en kontrast till det polariserade och skränande debattläget som råder i nuläget. Nä, Lorde är oreserverad och kompromisslös. Skillnaden ligger i argumentens skärpa, i en svart humor (no pun intended) och en desperation som balanserar ilska och förstånd, och som kan få en att utbrista: äntligen en Mia Skäringer för en tänkande läsare!

På danska har jag läst hennes dikter, översatta av Shadi Angelina Bazeghi: Der er ingen ærlig digte om døde kvinder. Hon har också bidragit med ett sällsynt välskrivet efterord. Sällsynt, eftersom det är i samklang med Lordes ideal – personligt utan att det blir självupptaget, där det inte saknas kopplingar till nutida rasistiska strukturer. Hon kopplar ihop Lorde med Forough Farrokhzad, som hon också översatt, och sig själv, Shadi Angelina Bazeghi. Det blir väl inte heller mindre briljant när hon har den goda smaken att citera bernur.

Det är märkligt att det fortfarande inte går att läsa denna poesi på svenska. Det är skrivet i den slags aggression som ändå borde gå att överföra till svenska. Nu fungerar förstås Bazeghis danska ypperligt – åtminstone upplever jag tilltalet i överensstämmelse med de dikter jag läst på engelska. Det här lär vara första gången man kan läsa Lorde på ett skandinaviskt språk.

Ett givet intryck är att det är aktivistisk dikt. Lorde identifierade sig som poet, mamma, krigare, svart, lesbisk. Så här skriver hon i dikten ”Magt”: ”Forskellen på poesi og retorik / er at være / klar til at dræbe / dig selv / i stedet for dine børn.” Det är en rättmätig vrede som dikterar, formulerad från en outsiders och en underdogs position.

Aktivistisk, ja – för här finns både en unik vitalitet, och en ambition att använda språket performativt, att låta det utföra det som uttrycks. Det är också frågan om att iscensätta frågor som rör inte bara kön och etnicitet, utan kanske mer angeläget är det för Lorde att fokusera på identitetsfrågor.

Att säga att en poet skriver ”politisk dikt” må vara en kliché, men här blir vi i alla fall påminda om hur angeläget det gick att skriva just politiskt, och hur lite som ändå har förändrats. Därför att förändring är en så djävla långsam process, och att alla som gör motstånd måste finna sig i sina drömmars naivitet. Skillnaden mellan Lordes politiska dikt och mycket av den dikt som i stället är maktlös i sina ansträngningar, är hur hon kopplar ihop sin naivitet med intelligens – en klarsyn, en slags eftertankens kranka blekhet som skuggar de utopiska planerna. Då blir dikten något som utspelar sig mellan det hoppfulla och det olycksbådande.

Bra dikt måste ju vara både explicit och implicit, både extrovert och introvert. Det finns en väldigt vacker scen i Katarina Frostensons nya bok K, där hon står i en kyrka och lyssnar på Chopin, och lyssnar så som hennes mamma alltid gjorde. Katarina lägger huvudet mot en pelare och lyssnar både inåt och utåt – och exakt så ska poesi läsas för att den ska göra sin verkan, och då är det svårt att föreställa sig en mer lämplig poesi än Audre Lordes dikter nu. De är både talaktshandlingar – som vänder sig utåt mot samhället – och undersökningar av ens inre världar.  

Det performativa syns allra mest i den uttalat kampfulla långdikten ”Behov: Kor med sorte kvindestemmer”, som utgår från tolv svarta kvinnor som mördats inom en fyramånadersperiod i Boston. I ett förord anger Lorde att hon hade just ett behov att skriva utifrån ”the intensity of fury, frustration and fear”. Det är en gynnsam programförklaring för en intensivt ursinnig, frustrerad och skräckslagen dikt.

Som försvarstaktik uppfinner Lorde häxan, hon som vägrar ge vika eller vara eftergiven. En häxa kan agera i skydd av de magiska principer som blir hennes epitet; en häxa kan också använda trollkonster för att dupera sina fiender – vara en kombination av Keats ”La belle dame sans merci” och Anne Sextons besatta häxa i den sublima ”Her Kind”: ”A woman like that is not a woman, quite.”

Lordes kärleksdikt är också något som utspelar sig mellan polariteter, mellan fysisk förlösning och känslomässig vanmakt. Som i den bittra ”Fra huset Yemanjá”, bara en av många starka kampdikter:

                      Min mor havde to ansigter

                      og en ødelagt gryde

                      hvor hun gemte en perfekt datter

                      der ikke var mig

                      Jeg er solen og månen og hungrer for altid

                      efter hendes øjne.

”You’re a dangerous woman”, ropade en svart man åt Lorde efter att hon läst sina dikter i Detroit för fyrtio år sedan. Sällan har väl lämpligare lovord landat på en poet, för det är ibland just de farliga författarna vi behöver mest.  

Elkomikern, Martin Luuk, Natur & Kultur

Det bästa med Martin Luuks nya roman är att den inte liknar något annat. Titelns elkomiker har en kortvarig framgång, men hankar sig sedan fram under allt mer förnedrande former. I kulissen står storebrodern och försöker ge bådas liv någon form av värdighet. Det är excentriskt, ibland fyndigt, någon gång rentav roligt. En trasig barndom ger gott om nycklar till artistens bekräftelsebehov. Den som går igång på 70-talsnostalgi – Bobby Orr, Buster, Eddie Meduza, med mera – belönas med många glädjestunder.

Det sämsta med Martin Luuks nya roman är att den inte liknar något annat. Luuk saknar sinne för dramaturgi, och berättelsen om komikerns uppgång och fall – bokstavliga fall när han får elstötar på scenen – är förutsägbar och poänglös. De metalitterära greppen känns också mer uppgivna än uppfriskande. Den excentriska premissen blir i slutändan ansträngd och hela romanen i virrigaste laget. Elkomikern ger intryck av att vara skriven av en högstadieelev som upptäckt Kafkas novell ”En svältkonstnär”.

(Också publicerad i Vi 6/19)

Frankissstein, Jeanette Winterson, Jonathan Cape

Å ena sidan ter det sig tröttsamt när Jeanette Winterson med sin nya roman Frankissstein än en gång tar sig an en myt – efter att bland annat ha avverkat Atlas, Shakespeare, Hammer Horror – är det alltså dags att bearbeta Mary Shelleys monstruösa roman Frankenstein. Å andra sidan har hon väl alltid arbetat i dialog med myter i sitt skrivande. Å ena sidan, återigen, är hon inte lite väl förtjust i sina oneliners? Å andra sidan är hennes språk fortsatt vigoröst, starkt och hållbart.

Ja, som sagt: det här är då en moderniserad version av Frankenstein. I korthet kunde man beskriva det som ett försök att föreställa sig hur Mary Shelley skulle ha skrivit romanen 2019. Därför får vi följa dels den bekanta storyn från sommaren 1816 på Villa Diodati vid Genevesjön, där Mary och blivande maken Percy tillsammans med hennes halvsyster Claire tillbringade några lugubra nätter i sällskap med värden Lord Byron och dennes livmedikus Polidori. Det mest livaktiga som åstadkoms av deras gemensamma ansträngningar var förstås Mary Shelleys roman Frankenstein. 

Men också ett skutt 200 år framåt i tiden, till vår nutid med kryokonservering och AI. I en slags spegling av romantiken återfinns Ry Shelley, en transperson som söker upp forskaren Victor Stein, och förälskar sig i honom. Där finns också hans kompis Ron Lord, som tillverkar sexrobotar, och receptionisten Claire, och rivalen Polly D …

Det finns mycket att gilla i den här udda romanen. Winterson har definitivt uppfattat Mary Shelley korrekt, och skildringen av koncipieringen av hennes mest berömda roman är en fröjd att följa, där bakgrunden levandegörs på ett utsökt sätt. Sällan har jag också sett maken Percy Shelley porträtteras med sådan förståelse – inte för att Winterson blundar för hans negativa aspekter, men man förstår verkligen vad Mary såg i honom. Och porträttet av Byron är också lämpligt i sin misogyna elakhet, där det nästan känns som att han är influerad av Horace Engdahl.

Som vanligt skriver Winterson på en slags kvicksilverprosa, som kan uppfattas både som charmerande och efemär. Hon är kategorisk, och trivs i den rollen som uttydare av det som inte kan ifrågasättas. Idéerna flyger förbi – somliga fångar hon i flykten, och det skapar förutsättningen för många tänkvärda spår: ”The light of science burns brightest in a blood-soaked wick.” Eller den kärlekslära som förblir hennes helt egna: ”I want his love to have enough salt in it to float me.” Hennes blixtrande geni upphäver gränser i en konstant uppkäftigt fantasifull prosa, som iscensätter hennes egna variant av effrontery. Det finns gott om exempel på hennes unika kombination av självsäkerhet och ödmjukhet, och en ömsinthet i behandlingen av romanens idéstoff, där det ingår en tolkning som tillåter ett förenande av Victor och – skapelsen, den varelse som här aldrig kallas monster. Hon har också alltid visat förståelse för det bräckliga i människan, eller snarare accepterat potentialen för både det konstruktiva och destruktiva, en insikt om vår benägenhet att ta sönder det som borde gynna oss.

Som vanligt – igen – skriver Winterson om språk, om kärlek, om berättande, om feminism, om upphävandet av gränser. Det handlar också om framtiden, om Brexit, om arbetslöshet, om livet, om Alan Turing och Nick Bostrom, om AI, detta ämne som håller på att få genomslag också i fiktionen. Till skillnad från Ian McEwan (Machines Like Me) ägnar sig Winterson inte åt ett kontrafaktiskt förflutet utan åt ett tänkbart nu. Hon lyckas också med sitt uppsåt att skapa en roman som kan passera för en Mary Shelleys uppdaterade Frankenstein för det tjugoförsta århundradet. Det är också något av en ödets ironi att Winterson nu blivit en omhuldad författare, så lång tid efter att hon skrev sina bästa böcker (låt säga, mellan 1987 till 1997). Då ansågs hon vara kontroversiell, utmanande, provokativ, mallig, skrytsam. Nu blir hon behandlad som en nationalklenod i England, och det sorgliga är förstås att det borde hon ha blivit redan då, för alltså lite drygt tjugo år sedan, när allt av döma hennes konstnärskap stod i zenit.

Nog kan det tyckas att om fiktionen tidigare haft ett försprång håller framtiden på att komma ikapp, och det är spännande att följa Wintersons diskussioner kring de etiska frågorna i AI:s kölvatten. Jodå, ibland ställer sig det didaktiska ärendet i vägen, när berättelsen gör halt och det tenderar att bli en och annan informationspackad föreläsning för mycket om robotarnas nuvarande status och användningsområden (ämnen som kommer att göra den här romanen daterad om sisådär tio år, vill jag teaterviska). Och då och då kan jag tycka att det känns som en bra premiss som slösas bort i en rundgång av övertydliga diskussioner av kryokonserveringens nackdelar (ledtråd: sällan har det tett sig mindre lockande att frysa ned sin hjärna). Inte heller kan jag ställa upp på alla spekulativa upptåg, som när Mary Shelley träffar en del av sina romanfigurer.

Desto mer glädjande är det att konstatera att Wintersons humor inte bara är intakt, utan mer livaktig än jag har uppfattat den på länge – som när Victor Stein kallas ”a high-functioning madman”. Mindre roliga är de många givna skämten på stackars Ron Lords bekostnad, för ärligt talat blir skämten om sexrobotar ungefär lika uttjatade som skämt om uppblåsbara sexdockor (Winterson kan inte avhålla sig från några sådana skämt också).  

Som bäst är det när alla gränser upphävs, när tidsandan utmanas, och när Winterson med nästan nonchalanta åtbörder visar vilken intelligent och livaktig roman Mary Shelley skrev för lite drygt 200 års sedan. Då blir det en modig roman, som kan erinra om några höjdpunkter i hennes tidigare romaner. Som när hon redan 1992 uppfann en androgyn berättare i Skrivet på kroppen, eller när hon redan 2000 skrev om internet i The Powerbook. Då ter det sig naturligt att hon fortsätter gå i bräschen, med en roman med förutsättningar att bli ett pionjärverk inom AI-genren.

Friheten, Linda Vilhjálmsdóttir, översättning John Swedenmark, Lil’Lit Förlag

Tråkigt nog är det här kanske den första recensionen du läser av denna diktsamling, Linda Vilhjálmsdóttirs Friheten, som ges ut av relativt nystartade förlaget Lil’Lit. Den flitige John Swedenmark har översatt. Tråkigt, eftersom den är nästan osedvanligt bra. Förmodligen har du läst recensioner av en massa andra böcker i vår i stället, och det är förstås bra – på ett sätt – men det är ynkedom att det behöver vara så här. Boken nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2017.

Det inleds blygsamt nog med kortkorta dikter, där Vilhjálmsdóttir utnyttjar fragmentets estetik, och visar att hon har förstått denna estetik bättre än många andra som har lockats av denna genre. Som Lars Noréns obesvarade kärlek till fragmentet … I den här boken sker uppvaktningen på ett ganska spännande sätt. Man kunde säga: det här är poesi med bra fokus på det väsentliga.

Ja. Det är en konsekvent genomförd poetik. Här finns en blygsamhet som tilltalar mig, men det blir också en blygsamhet av ett försåtligt slag. Man kunde kalla det anspråkslöst, men då misstar man sig, eller bara underskattar det kraftfulla i själva anslaget. Vilhjálmsdóttir investerar något subversivt i sitt lågmälda tonfall. Och nog är det fråga om dikt som är konstnärligt utmejslad, och även självständigt skriven.

Det finns ett noggrant balanserat temperament i dikterna: ”där människolivets avskräde / leder till grammatisk effektivisering / återstår gör desinficerade sopord / som destruktion dumpning slutförvaring”. Ja, man kunde säga: ett snett ironiskt leende, kanske rentav sardoniskt.

Här finns också ett avsnitt som behandlar en resa till det heliga landet. Det blir en resa där tryggheten kontrasteras med förödelse. Det blir i någon mån blasfemiskt, när dikterna rör sig mot en allt mer desperat framtidspessimism, som inte blundar för hyckleriet i samtiden:

                      bäst för oss

                      att röra på läpparna

                      till visan om återuppståndelsen

                     

                      när framstegstron

                      och empatin frambesvärjs

                      med det klassiska omkvädet om vår särställning

Swedenmarks översättning är säker, och det kan inte nog understrykas, hur glädjande det är att ta del av denna ovanliga men samtidigt bekanta poesi. Säker, men också smidig, och verklighetsförankrad. I något enstaka fall hackar språket – ”sa att friheten som sån inte alls var intressant”. Här skulle jag, med tanke på hur stilregistret är i övrigt, föredra ”sådan”, men jag vet förstås inte hur det isländska originalet ser ut.

Kort sagt är det här poesi av ett slag man inte direkt känner sig bortskämd med. Vilhjálmsdóttir ger sina dikter ett starkt driv, en rastlöshet, och det är ganska oemotståndligt, faktiskt.

Mouthful of Birds, Samanta Schweblin, translated by Megan McDowell, Oneworld

Den argentinska författaren Samanta Schweblin tillhör senare års mest häpnadsväckande upptäckter. Internationellt hysteriskt lovordad, men i Sverige något långsamt introducerad med romanen Räddningsavstånd häromåret, samt en handfull noveller, främst publicerade i den oumbärliga tidskriften Karavan. Det är också som novellist hon är mest känd i den spanskspråkiga världen, och på engelska kan man läsa en av hennes samlingar från 2010, översatt i år av Megan McDowell, som också översatt den intensiva Räddningsavstånd under titeln Fever Dream.

Mouthful of Birds heter boken, och titelnovellen är emblematisk för samlingen som helhet. Den ska läsas bokstavligt, om hur en dotter ägnar sig åt att stoppa fåglar i munnen, och äta dem levande. Det rationella förnuftet reser motstånd, men det ska förstås inte bara uppfattas bokstavligt, och så arbetar Schweblin generellt, med två plan i samverkan, både den realistiska, verklighetsnära, och den symboliska, bildliga. Det skapar oro också hos läsaren, eller så här: den oro som karaktärerna upplever sprids, injiceras in i läsarens blodomlopp.

Det enda sättet att beskriva det är att kalla det för orons poetik. Eller som tjugo ampuller av ont uppsåt. Gemensamt för dem är hur Schweblin konstant uppvaktar det farliga, det olämpliga, det ominösa. Det blir en påminnelse om att all litteratur sannerligen inte alltid är godhjärtad; här visas hur skönlitteraturen befrias från prefixet ”skön-” och ges omysiga konnotationer. Freuds begrepp ”Unheimlich” har måhända blivit en trött kliché för att beskriva viss litteratur med rysliga ambitioner, men här passar termen synnerligen väl: upplevelserna som förmedlas i dessa noveller hör till den där kusliga svävningen mellan det bekant hemtama och det främmande hemska – i ett hemligt samförstånd, i en hemsökt prosa. Lika klichéartad är förstås jämförelsen med magisk realism, men återigen är det svårt att tänka bort hur så mycket av det övernaturliga som tar sig in i den annars så trovärdigt tecknade miljön, och hur smidigt det har infogats, allt förstås för att dupera den lättlurade läsaren.

Som i novellen ”Merman”, om en ung kvinna som på en pir möter en havsman, alltså en manlig variant av sjöjungfrun. Hon attraheras av honom: ”I kiss him, and I feel the cold of his mouth awaken every cell in my body, like a cool drink in the middle of summer. It’s not just a sensation, it’s a revelatory experience, because I feel like I can never be the same again.” I det här udda kärleksmötet jämkas skräcken med humor, i hur kvinnan föreställer sig att de kan bli förälskade först när dejtandet pågott ett tag, och han har gått på bio, och sedan hon tagit sig till havets botten. Nog kan det läsas bokstavligt, men också bildligt som en berättelse om behovet av förändring, om hur en tänkbar riddare kan anta helt oväntade skepnader.       

Det är en skräckens litteratur som fokuserar hårt på rädslan i sig, och vad den gör med oss. Den största skräcken uppstår när vi inte längre kan lita på vår omgivning, när vår varseblivning sätts ur spel. Dessa ögonblick uppstår hela tiden i de här novellerna. Det finns en sömlös rörelse i hur berättarrösten byter skepnad, och kan gå från tryggt lugn till panisk fruktan. Ändå behålls en brist på tillhörighet, där tillvaron håller på att rämna, och visa sidor du inte vill kännas vid. Hon fokuserar på det som ligger vid sidan av det vår blick annars riktas mot.

Titelnovellen kan läsas som vegetarianens hämnd på köttätare, i hur pappan resonerar kring sin dotter: ”I thought about how, considering there are people who eat people, eating live birds wasn’t so bad.” Det är sällan vi får tillträde till barnens berättarröst eller tankar, men det handlar ofta om osäkra familjerelationer, opålitliga föräldrar, en vuxenvärld som inte är att lita på, som bär på potentiella hot. I en av novellerna, ”Underground”, gräver barnen en grop i trädgården och försvinner helt sonika från föräldrarna, som i desperation får tillbringa tiden med att invänta galenskapen som följer av deras – tja, tillkortakommanden eller försummelser, kanske.

Livet är gåtfullt, acceptera det. Det finns en gränslöshet i vad Schweblin kan föreställa sig, och i sina gränslösa anspråk påminner hennes böcker inte så lite om Clarice Lispector, och det är kanske det bästa betyg man kan få, så länge det inte blir en epigons respektfulla behandling av mästarens verktyg. Även hos Schweblin finns dessa otäcka ögonblick med individer som försöker interagera inte bara med omvärlden utan också med sina egna mest privata smärtpunkter, i det dunklaste av mörker. Då kan en av novellerna inledas så här: ”He and his father were a yellow animal”. Det är förstås inte utan bekymmer man går så här långt i inlevelse med sina karaktärer – det finns en hejdlös brist på distans i skildringen av karaktärerna och deras oftast ofrivilliga konflikter med det fasansfulla.  

Det är besynnerliga noveller som handlar om ovisshet, om den bävan som livet också innehåller i så riklig mängd om man tar det på allvar. Här underskattas inte människans anlag till oväntade infall. En av novellerna förefaller på ett märkligt sätt ha influerats av den svenska filmen Tomten är far till alla barnen – den hör inte till samlingens mest övertygande. Å andra sidan finns det en poäng med hur samlingen är komponerad, en balans i hur tematiken förstärks av sambanden mellan de olika novellerna. Ett annat exempel, ”Irman”, ger intryck av att Schweblin noga har studerat David Lynchs filmer. Ett par anländer till ett vägfik, ska serveras av en kortväxt man, men han når inte upp till matförrådet, och hans hustru, som annars skulle ha hjälpt honom, ligger död på golvet i köket. I en annan novell som åskådliggör verklighetens förflyttning mot det skeva, ”The Heavy Suitcase of Benivedes”, får vi möta en variant av Schrödingers katt. Huvudpersonen hävdar envist att han slagit ihjäl sin fru och lagt henne i en resväska – något som tas emot med öppna händer av några konstkuratorer, i en satirisk betraktelse över konstvärldens cynism.  

Handlingen i novellerna är underordnade atmosfären. Det finns då en tematisk komplexitet som samspelar med stilens klarhet, ibland förstärkt av en förtrolighet i tilltalet, men den förtroligheten väljer jag att misstro. Att Schweblin ofta jämförs med Kafka är inte förvånande: hon delar hans förmåga att behålla stilens klarhet även när händelserna tenderar att nå det overkligas sfärer. Det finns hos båda en chockerande rättframhet när de skildrar brutalitetens mekanismer. Även mexikanske författaren Yuri Herrera, som vi kunnat läsa tre romaner av utgivna på Nilsson förlag, skriver så här oförblommerat och omskakande om våldsutövning. 

Jag uppskattar också hur Schweblin vet att sätta punkt, innan hon frestas att tillgripa de allt för invecklade förklaringsmodellerna. Hennes noveller erbjuder sällan den typ av closure som många tillgriper för att kanske lugna läsaren. I stället avslutar hon ofta med att någon sätter sig i en bil och trampar gasen i botten, för att fort som fan ta sig bort från en fruktansvärd erfarenhet. Den sinistra stämning som Schweblin förmedlar kan läsaren dock inte fly ifrån – den lägger sig som ett gift, och får åtminstone mig att tappert men uppgivet konstatera: ”I feel like I can never be the same again.”   

De obekymrade, Horace Engdahl, Bonniers

Horace Engdahls nya samling aforismer levererar dåligt vädrade åsikter, ämnade att provocera överkänsliga läsare. Det är ett försvarstal med diffusa argument och oskarp stilkänsla.

Vad gör en kulturman efter att ha lidit ett svårt nederlag, så som Horace Engdahl fick löpa gatlopp i pressen efter att ha tagit Jean-Claude Arnault i försvar, även efter att denne dömts för våldtäkter? Slickar han såren, månne? Eller gör han en pudel?

Hans bok De obekymrade kan delvis läsas som ett försvarstal. Här lägger han ut orden om #metoo, som provokativt nog kallas ”en tortyr med trycksvärta i stället för med vatten.” Han fortsätter försvara sin kompis Arnault, med allt mer utmattade argument. Som läsare hamnar du onekligen i en gisslansituation. Om du inte gillar boken riskerar du att stämplas som bigott, eftersom han hela tiden ägnar sig åt att hylla frispråkigheten, i en slags trotsig version av den slitna frasen ”men så får man väl inte säga i det här landet”.

Som försvarstal är det undermåligt, och det må så vara. Värre ändå är att den är så oskickligt skriven. Engdahl har, inte bara i sina tre tidigare samlingar aforismer utan generellt som kritiker, varit djärv, spirituell och välformulerad. Här är det som att han förblindats av driften att utmana sina belackare. Tyvärr ger han dem hink efter hink med vatten på deras kvarn, och låser fast sig vid allt mer unkna värderingar.

Här uppfinner han ett alter ego som döps till Mahuro, en sanningssägare och – tja, man kunde nog ha kallat honom vivör en gång i tiden. Vi har väl alla träffat någon sådan, en klasskamrat, en jobbarkompis, en bekant, som varit begåvad och snillrik – men ack så låst i sin idévärld, med minimal öppenhet för nya intryck.

Engdahl är i viss mån förutsägbar (gissa om han tjatar om Stendhal och Goethe), men överraskar också lite när han skriver om Elvis Presley och Billy the Kid. Han påminner sig att kvinnor jämfört honom med Sankt Sebastian, och får anledning att återkomma till detta helgon, genomborrad av de orättfärdiga pilar som alltid ledsagar renässansmålningarna av honom.

För lite drygt hundra år sedan löpte Oscar Wilde ett orättmätigt gatlopp i brittisk press, och satt även i fängelse i två år. Hans revansch var skriften ”De profundis”, en av de starkast gripande bekännande texter som går att läsa. Den är fylld av modig självrannsakan: ”det man har gjort i sin hemliga kammare måste man en gång ropa ut från hustaken.” Hans budskap är att vi måste vara ödmjuka.

Nu är inte ödmjukhet Engdahls ärende, långt ifrån. Att läsa hans tirader blir en påminnelse om hur mycket han må dela Strindbergs temperament men saknar dennes förmåga att balansera giftet med fyndig stilkänsla. I stället serveras vi banaliteter av det här slaget: ”Hur känner man då igen en fri ande? Det är någon som resonerar utan att bry sig om att få rätt.”

I rättvisans namn avslutas hela den här försumbara boken med en oväntat fin betraktelse, den något längre texten ”Tacksamheten”. Här förklaras hur barn blir till, nämligen genom att änglar presenterar deras kommande liv och endast ger de barn som verkligen önskar att födas tillträde till livet. Engdahl kopplar denna upplevelse till den tacksamhet man som människa kan känna inför starka konstnärliga upplevelser. Trist att hans egen bok så sällan når upp till den tacksamhetskänslan hos läsaren.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/5 2019)

Hugget / Satt / Ristat, Skurups skrivarlinje/Ellerströms

Så var den då här, årets utgåva med aspirerande författardrömmar tillkomna på Skurups skrivarlinje. Hårdfakta: det här är 34:e årgången, för sedan 1986 har det utkommit en antologi, och någon borde väl ges i uppdrag att utröna vad det har blivit av just dessa författardrömmar. Hur många stannar vid löftesrika anslag, och kanske också vad det beror på – varför ger man upp?

Hugget / Satt / Ristat lyder den fyndiga titeln på 2019 års bok, sedvanligt vackert formgiven, med metalliskt gröna bokstväver mot hudfärgad vävtapet. Och hur tar man sig an uppgiften att skriva om den? Som jag troligen tidigare påpekat väljer man att antingen kommentera rubbet eller välja ut en handfull som synnerligen värda den formen av uppmärksamhet. Båda metoderna känns otillräckliga.  

Det vore allt för enkelt att säga något om att bidragen är lovande i sina ansatser, men det är också svårt att få andra intryck av så korta texter på ibland bara några få sidor. För att gardera sig väljer några att skicka ut både prosa och poesi. Som man kunde förvänta sig dominerar prosa, poesi, och ett skissartat skrivande. Minimalism står högt i kurs hos många. 

Och försöker jag läsa utan att tänka på att bedöma blir jag antagligen mer tillmötesgående. Det är dock svårt att tänka bort föreställningen att man skriver för att få uppskattningen. De bästa bidragen är de som verkar skita i vad läsaren tycker, texter där aggressiviteten inte nöjer sig med att husera i underförstådd form. För annars tycker jag ibland att det tenderar att bli för inställsamt, lite för försiktigt trevande. Vad jag saknar: mer konfrontation, mer kollision mellan de olika uttrycken, eller bara mer stilistiskt och tematiskt ursinne.

Fyra iakttagelser. För det första, varför saknas författarpresentationer? För det andra, varför presenteras texterna i bokstavsordning efter författarnamnen? Det vore mer lämpligt med tematiska avdelningar. I en antologi bör bidragen ställas intill varandra för att förstärka dess egenskaper – där kan de både spjärna mot och ta stöd av varandra, i stället för som nu belysa spretigheten, irrandet. För det tredje, varför är könsfördelningen så skev? Med reservation för flytande könsidentiteter får jag det till cirka 16 tjejer och 4 killar. För det fjärde, varför är vithetsnormen ännu skevare? Återigen, med reservation, men typ alla har ärke-svenska namn.

Första novellen är en konventionell berättelse, skriven av Unn Aurell Hansson. Den liknar något självbiografiskt i dålig maskering, om en tjejs möte med en vargman, alltså en kille som går klädd i vargdräkt. Den erotiska laddningen i mötet tas inte riktigt till vara. Annars kan generellt sägas att denna novell är emblematisk. Här samsas lojheten med gravallvar. Ambitionen finns, men det måste vattnas bättre om den ska spira. Det är ofta samma text innehåller disparata element, och det är som om flera av de här unga spröda spirande författarkropparna inte riktigt vet vilket ben de ska stå på (tips: lita på gravitationen, den tar hand om dilemmat åt dig, och om du förnekar gravitationen, kalla det ”intuitionen”).

Det finns något gulligt över flera av texterna, även om jag antar att det minsta de här författarna vill vara är just ”gullig” – fast, varför skriver de då om kändisar som Meghan Markle och Natalie Portman? Rut Berling tillhör de lovande, men staplar metaforer på ett osnyggt sätt: ”Att skära med kniv i dikten. Bokstävernas klang mot varandras kanter. Rundel på rundel på rundel. Att stansa ut drömmar i vetedeg. Det som står mig upp i halsen är inget annat än kompressioner av fasta och frosseri.” Man kanske får fördra sådant, alltså den här typen av missriktad ambition, av viljan att stå ut och vara den mest storslaget extraordinära i samlingen – då blir det lätt aningen sökt, aningen ansträngt. Desto bättre lyckas då Alve Rauer med sina mer nedtonade och mindre flåsiga utsagor, i en slags stillhetssträvan: ”Det blåser från skogen, en sval bris över käke och hals. / Någonstans i mörkret.” Här finns en stark närvaro till det djuriska, och det är nog en gynnsam väg att gå – in i det gestaltlösa. Även Ludvig Nilssons dikter innehåller enskilda rader som bär aningen längre än kamraternas försök, liksom Agnes Stenqvists prosatext om fula flickor.

Något annat som kan skönjas lite här och där är plattityder som yttras med tyngden som vore de djupsinnigheter. En kan också tycka att ett år på en skrivarlinje borde få dig att sluta använda den stygga konstruktionen ”även fast”, eller att dessa skribenter verkar skriva mer än de läser – annars vet jag inte varför de har svårt att skilja mellan ”var” och ”vart”. Och det finns också något distanslöst som kan göra mig beklämd, eller ointresserad – och jag vet inte ens vad som är värst av de två reaktionerna. Det föder en slags otålighet.    

Ellen Nordmark tillför illustrationer och ett anspråk som inte drar sig för att uppvakta det löjeväckande. Det finns en självkänsla i hur hon väljer bort alla röda trådar, och nöjer sig med att sprida sina starkt sinnliga rader, av vilka det finns en hel del: ”det kallas gåshud / under min hud / flaxar fan inga gäss i streck / det slår hårt rytmiskt dovt / inte så / att blåmärken uppstår / de står / i blom”.

Förvånande nog saknas nästan genomgående referenser till samtiden, och det är som om smartphones och sociala medier inte existerar. Man till och med betalar med kontanter i flera av texterna. Finns det månne någon form av förbud på skrivarskolorna, att det är någon oskriven regel att samtidsmarkörer daterar texten – förvisso, men att driva en annan linje in absurdum är att göra texterna en otjänst, och få dem att hamna i ett vakuum utanför en igenkännbar värld. Tro mig, det går att införliva samtiden utan att det blir påklistrat och övertydligt. Det blir annars svårt att upprätthålla en trovärdig gestaltning av miljön.

Egensinne blir för de här författarna både en tillgång och en brist. Man kunde erinra sig fotbollscoachens råd till avbytaren, som oväntat fick hoppa in i en viktig match när flera viktiga spelare var avstängda och skadade. Vad sa coachen? Inte vet jag, det här är ett hypotetiskt exempel, men jag ser två scenarion framför mig:

a) ”minimera misstagen; gör inte bort dig, slå inga djärva passningar, rensa bort bollen så fort du kan, så kanske du kommer undan med det”

b) ”ta chansen; det här är din enda möjlighet att göra intryck, du får uppbackning om det går åt helvete för det var ändå inte ditt fel, det är nu eller aldrig”

Som författare kan du inte vackla, för båda råden är ju gångbara, och kanske du måste följa dem båda. Å andra sidan: behöver du lyssna på råd är du ingen riktig författare.

En riktig författare kan Sofia Kentros säkert bli, även om det finns fyrkantiga drag över hennes text om platsen, och jag kan nog också finna mig i att den övergår i en förväntad skildring av klimatångest. Det jag uppskattar hos henne är ilskan, så som den gestaltas i en lång ”Att vara människa”-anafor. Det är en jobbig upprepning, men därför så effektiv och bra, och så träffsäker – kan hon bara renodla den ilskan, kanalisera den mot något mer formsäkert, då kan det bli hur bra som helst.  

Så, vad ville jag säga med denna långa text? Kanske bara att det är lönlöst att vara både för hård och för överseende när bidragen är så här korta, och att det blir en frustrerande färd genom så många olika författartemperament. Men allra mest att goda råd är så dyra att ingen rimligen borde ha råd att följa dem.

Röd epik, Joshua Clover, översättning Johannes Björk, Nirstedt/Litteratur

I följebrevet till Joshua Clovers diktsamling Röd epik, som nu utkommer på svenska, läser jag om språkmaterialism, om L=A=N=G=U=A=G=E-poesin, om Post-Crisis Poetics. Det ter sig som en utmattande uppräkning, och jag befarar ett OEI-upptåg från amerikanskt håll. Flikens märkliga avfärdande av Walt Whitman ter sig också aningen karikerad.  

Mina farhågor kommer delvis på skam. Det är tveklöst frågan om språkdikt, men den är också aktivistisk – en dikt som inte skäms för att nyttja slagord. Det politiska anspråket samkörs med en lektion i poesins historia, med en referensglädje som hotar att bli aningen för mycket namndroppande. Eller ett strövtåg i ett dammigt museum, där vi blir upplysta om diverse artefakter, se där är Mallarmé-montern, Rimbaud-rummet, Frank O’Hara-fraktionen, Salinger-salongen … I sina värsta stunder blir det lika ytligt som när The Matrix-filmen placerar en bok av Jean Baudrillard på Neos nattduksbord: ett positionerande.  

Det är initialt svårt att nagla fast exakt vad Clover gör, utöver att bidra med coola allusioner (Jules et Jim, Vergilius, Walter Benjamin, Karl Marx, Robyn, etc etc). Det är de rätta referenserna, och en kan tänka på T.S. Eliots The Waste Land, att man även här saknar en notapparat. I en enskild dikt förekommer Ezra Pound, Pasolini, Majakovskij, Sapfo, Stalin, Ovidius.

Även om det är snyggt utfört kan jag inte låta bli att tänka på Horace Engdahls sylvassa avfärdande av Kristian Petri i tv-programmet Röda rummet en gång på 90-talet, när Engdahl sa att Petri skriver med Henry James böcker under ena armbågen och Edgar Allan Poes böcker under den andra, med tillägget att det var bra att han inte hade Jan Guillous böcker där.

Det kunde väl kallas postmodernistiskt, åtminstone på så sätt att Clover skriver en fotbollsdikt, en om Max Martin, en om Coca-Cola, och så vidare. Likaså den hisnande pendlingen mellan nonchalans och allvar. Men det är också tydligt att Röd epik, som utkom 2015 i USA, är del av alt-lit, alltså den rörelse som huserar som en underström till den litteratur som får stort genomslag – Tao Lin, Marie Calloway, till exempel. Det är ett skrivande som underminerar sig själv, som uppfinner en ny sorts självironi, som kan sägas vara mindre självmedveten.

Det är tydligt att Joshua Clover har ett politiskt uppsåt. På engelska delar han initialer med Jesus Christ, och det finns förvisso - i synnerhet om man anar ett socialistiskt drag hos Jesus - ett predikande drag över hans böljande diktrader, klart inspirerade av Whitman. I sina bästa stunder är han hätsk och hetsig, och når då fram till subversiva varningar: ”om vad du vill ha är en landsomfattande / tyst minut ett åtal / mot en enskild polis / eller två eller tre är du ännu / fienden du har valt juridikens / luftslott för dig och dina vänner”.

I rättvisans namn ska sägas att Clover skriver tillgängligt, i kraftfullt kompakta sentenser, även när han lånar delar av innehållet från Rimbaud: ”Man måste vara likgiltigt modern […] ta över de jävla bankerna”. Men det vore också orättvist att betona slagkraften, plakatorden, när det också går att hitta mer pläderande texter: ”Den bästa poesin kommer att hysa förakt för sin tid men det gäller också den sämsta / Den måste vara gjord av allting / inklusive text – detta är realismens minimala formel – / men den allierar sig inte / med texter – den måste alliera sig med arbete – i meningen hatet / mot arbetet”. Han förevisar olika stilarter, och det är ibland oförutsägbart, ibland repetitivt.

Som synes kan jag inte låta bli att citera ur denna bångstyriga, stundtals småjobbiga och stundtals smått underbara bok. Idéerna växlas hela tiden, och det kan te sig frustrerande när en diktsamling har så många olika inriktningar. Ändå kommunicerar dikterna sinsemellan. Den är nog också svåröversatt, så vi ska vara tacksamma för Johannes Björks dumdristiga ansträngning.