27 feb. 2019

Ett lyckligt spökes anteckningar, Yang Lian, översättning Erling Hoh, Rámus


Yang Lian är kinesisk poet, som sedan 1989 lever i exil, för tillfället i Berlin. Han ingår i ”de dunklas skola”, vad nu en sådan kategorisering är värd. Förra året introducerades han med översättningen av diktsamlingen Koncentriska cirklar, och nu utkommer en större samlingsvolym med urval från fyra böcker utgivna mellan 1989 och 2002, Ett lyckligt spökes anteckningar.

Det här är då en ambitiös poet, som ser sig själv skriva i en tradition exilpoeter med anor till Ovidius, Dante och Paul Celan. I Jonas Modigs långa efterord listas 25 föregångare – samtliga manliga – och utmynnar i en oväntad affinitet med Stagnelius. Nåväl, Modig skriver i enlighet med Yangs program, som kan vara högstämt och med pretentiösa slutsatser, som när behandlar citerar poetens banala ord som djupsinnigheter: ”Poeter kommer så småningom att dö, men poesin överlever tiden.”


Poesin som Yang åstadkommer är som sagt ofta lätt högstämd, och det är inte helt lätt att bevekas av den. Har man läst något ur den västerländska poesikanon är det åtminstone lätt att känna sig hemmastadd. Det finns en prydlighet i hur dikterna är konstruerade, där de abstrakta ordparen matchas av konkreta diton, i någon form av rättviseprincip. Jag hittar följande exempel i några av denna boks första dikter:

                      ”likgiltiga väggar … vindpinade kroppar”
                      ”ömsinta blommor … övergivet landskap”
                      ”förruttna skratt … avslitna lemmar”

Dessa ordpar leder dikten fram till en avslutning, som alltid utmynnar i en … tja, gåtfull pregnans, eller pregnant gåtfullhet. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska ta mig till med de ordkulisser som uppstår:  

musikens hjärta stannar tyst
huset gömmer sig i sin egen glömska
träd insvepta i grönt eller sömn          så snart de vaknar
är allt redan nollställt

Nog fattar jag att poesins funktion inte är att vara funktionell, det vill säga, att det är lönlöst att efterfråga vad den ska användas till. Samtidigt lämnar mig dessa dikter likgiltig. Här finns åtskillig smärta, och det är möjligt att en mer empatisk läsare får ut mer av dikterna, som förmedlar både det privata eländet och den politiska misären. Om det bara inte hade varit så musealt, att den uppför sig så oerhört ordentligt och förutsägbart. Bristen på variation blir också slående i ett så här generöst urval.

Och även om det finns mycket smärta kan jag inte komma undan intrycket att Yang koketterar med lidandet. Det är förstås en elak läsning. I rättvisans namn tycker jag mycket om den avslutande delen, urvalet ur den bok som fått ge volymens titel, Ett lyckligt spökes anteckningar. Här finns en mer konkret förankring i det reella, och mindre av uttjatade metaforer, och en tydligare kontakt med något substantiellt och värdefullt:

                        döden har inget annat språk
       poeten har ingenting att återvända till
vildsint uråldrig skönhet är den enda skönhet vi känner
epoken har förbrukats       men lukten av blod i en versrad är långt ifrån nog
fördjupar en storm som inte kan passera
       upprepar denna natt        spökets första lyckliga natt

23 feb. 2019

Min sårbara kropp, Helena Österlund, Nirstedt/Litteratur


På omslaget sitter hon på huk och kissar, poeten och författaren Helena Österlund. Det är en arrangerad bild, tagen av ”Lukas”, för att illustrera en sexuell fantasi. Ansiktsuttrycket är medvetet fjärmat från pornografins upphetsade mottaglighet – hon ser kaxig ut, nästan trotsig. När hon sent omsider kommer till detta stycke i romanen säger hon att avsikten varit att se cool ut. Jag tycker att hon ser mäktig ut.

Min sårbara kropp är en problematisk bok. Den har uppkommit efter en separation från ett nioårigt förhållande med en kille som heter Zac, och vad som följer är då protagonisten Helena Österlunds självbiografi, skildrad utifrån hennes sexualitet, och den roll den har spelat i hennes liv. Vid ett tillfälle drömmer hon om att tatuera en textrad från Madonna, de talande orden från ”Burning Up”: ”Unlike the others I’d do anything. I’m not the same, I have no shame. I’m on fire.”


Det är autofiktion filtrerad genom explicita sexskildringar, och medan jag läser känner jag mig lite som den pryde engelsmannen Nigel, spelad av Hugh Grant, när han i Polanskis film Bitter Moon lyssnar på författaren Oscar, spelad av Peter Coyote, som berättar om sina eskapader med sin flickvän, där klimax är när hon lyfter på klänningen och ställer sig bredbent över tv-apparaten och kissar på den.

Det är piss och skit, panikångest och antidepressiva, som dominerar denna roman. Österlund återkommer till trasigheten, eller om det bara ska utläsas som det ”sårbara”, i de emfatiskt slitna trosorna, i den torftiga tillvaron i ensamhet som förstärks när hon ser par kyssas på tunnelbanan. Ja, en värld så deprimerande att hon går i självmordstankar, och måste lyfta upp sig ur misären med hjälp av det Marianne Faithfull kallade ”Sex With Strangers”. Det riskabla är att hon till varje pris undvika att bli förälskad, något som oftast är en lätt sak, tills hon på ett kanske oundvikligt vis möter någon som betyder något på riktigt.

Genom romanen, som är skriven experimentellt och varierat, finns brev ställda till konstnärer som Helenorna Billgren och Schjerfbeck, och Cindy Sherman. Det hon dras mot, konstnärligt, är självporträttet. Inte så märkligt, då denna roman ju är en självframställning.

Det liv som skildras är kaotiskt, omvälvande, och kanske fascinerande mer i att hon får så mycket att hända, än att ens pryda sidor utmanas. Det är vanskligt att döma någon för det som sker i samtycke; här fungerar några scener som gränsande till övergrepp, men mestadels är det frågan om ett spel med givna ramar. Romanens Helena vill utforska sin undergivenhet, efter att vi tagit del av hennes digra fatabur av upplevelser.

Inledningsvis nämnde jag att hon ser mäktig ut på omslaget, och det ska inte underskattas i hur hög grad hennes bok handlar om makt. Här tar hon kommandot över sin sexualitet. Att det är en nödvändig bok för henne att skriva hör väl till de faktum som brukar kallas oomkullrunkeliga. Hon tar också kommandot över stilen, ger sin berättelse en form som måste kallas ovanlig – i sin ständiga nonchalans mot god ton, och kanske bejakandet av medvetna stilgrodor som tautologin (”skäl till varför”, till exempel), eller den stygga konstruktionen "även fast".

Vid ett tillfälle åker hon tillsammans med fem andra nordiska poeter till Hylte för att utforska om denna erfarenhet kan ge nya impulser till skrivandet. Österlund skriver en del om vistelsen i sin bok, och 2017 utkom en liten gemensamt skriven dikt, som jag skrev om, med en kanske förutsägbar profetia: ”Mer troligt är också att de sex poeternas kommande böcker kan ta en ny riktning efter detta experiment.” I Österlunds fall är det kanske att säga för lite, att hon tar en ny riktning.

Till det potentiellt riskabla med böcker av den här sorten – förlaget räknar upp rimliga föregångare som Maja Lundgren, Carina Rydberg, Birgitta Stenberg, Agnes von Krusenstjerna – hör att det kan bli frågan om att det är roligare att följa den diskussion som uppstår i dess kölvatten än att läsa den aktuella boken. Detta är inte samma sak som att säga att Österlund skrivit en roman som är tråkig att läsa – men dess betydelse ligger möjligen mer i vad den gör med oss läsare, vilka mekanismer den sätter igång. För även om jag under långa tider konstant tänkt på ovanstående fyra föregångare är jag lika ofta osäker på att deras självutlämnande böcker genererar klassiker. I så fall endast i Stenbergs fall, vars böcker jag är odelat förtjust i.

Så nog fan blir det debatt om Österlunds bok också, fast i mindre skala – hon utelämnar inga kändisar, till exempel. Och sexet? Ja, det är så klart vågat, och för den delen avancerat, men jag har svårt att se någon kritiker bli lika upprörd som låt säga Kay Glans blev på 90-talet när han uppfann termen ”skräckel” för de omoraliskt våldsfixerade författarna. Österlund är så allvarlig i sitt uppsåt, och saknar för den delen spekulation.  

Men nog blir det i viss mening mer reportage än skönlitteratur, och då hotar den här boken att bli ungefär som några av senare års snackisar, som Malin Lindroths Nuckan och Aase Bergs Haggan. Så läst kunde Österlunds roman bli ännu ett uttryck för ”den kvinnliga erfarenheten”, men det går också att läsa detta projekt mer som en undersökning oberoende av kön – dessutom blir rollerna ofta ombytta i de sexuella möten som gestaltas, med män som agerar påsättare och påsatta ungefär lika ofta.  

Det är svårt att sia om framtiden, men det vore inte helt otippat att kändisar i intervjuer inom en snar framtid kommer att bli ännu mer gränslöst frispråkiga och utlämnande. Tv-serier som Kardashians och Wahlgrens värld håller på att flytta fram positionerna för vad som kan yttras i media – har man hört Pernilla Wahlgren berätta om hur hon rakar sin vuxne sons stjärt är steget inte långt till att i etablerade medier få höra eller läsa något som erinrar om de eskapader som Österlund skildrar i Min sårbara kropp.

Tidigare har Östlund i ett par suggestivt löftesrika och djupt originella böcker arbetat i det korta formatet, och bland annat skildrat människors genomgripande möten med djur. Här är formatet betydligt längre, som om hon vill illustrera att det är en berättelse som ska utmana på flera plan. Djuren spelar för den delen en inte oansenlig roll, i en lång inspelad konversation Helena har med Anki, där hon liknar sig vid spindeln – hon som efter parningen oftast äter upp mannen. Så uppfattar Helena sitt eget sexuella beteende, att hennes relationer spruckit på att hon metaforiskt har ätit upp dem med sina sexuella krav. Nåväl, även det motsatta fungerar ju: hon är också hanen som äts upp av spindelns omättliga sexualitet.

Det är ett säreget skrivande, som inte går någons ärenden. Har jag läst något liknande? I förstone går tankarna till Vertigos utgivning, men faktiskt också till Nina Lekanders Trosbekännelser, som var en av förra årets mest uppiggande svenska romaner. Om det där var frågan om den medelålders kvinnans rättighet att leva sexuellt, är Österlund fortfarande i ett utforskande stadium. På sätt och vis är Österlund mer klinisk, mindre frejdig än Lekander i sina grafiska tablåer, samtidigt som hon skriver mer ovårdat, mer medvetet avståndstagande från sedvänjorna.

Något måste också sägas om det nystartade förlaget Nirstedts utgivning. Det här är bok nummer två (debuten var debutanten Lina Rydén Reynolds Läs mina läppar), och redan i detta tidiga skeende är det svårt att överskatta betydelsen av böcker som dessa.  

22 feb. 2019

Jag glömmer ingen, Gunvor Hofmo, översättning Eva Runefelt och Staffan Söderbrlom, Norstedts; Innan april, Morten Chemnitz, översättning Mats O. Svensson, Chromata; Omina, Naja Marie Aidt & Mette Moestrup, översättning Jonas Rasmussen, Ellerströms


Glädjande nog utkommer en rätt betydande del skandinavisk poesi i svensk översättning. Bland tillskotten finns norska klassikern Gunvor Hofmo, och de danska samtidspoeterna Morten Chemnitz, Naja Marie Aidt och Mette Moestrup.  

I den norska 1900-talspoesin intar Gunvor Hofmo (1921-1995) en särställning. Hon debuterade strax efter andra världskriget, och visade en värld slagen i spillror. Sedan tillbringade hon drygt tjugo år på mentalsjukhus, men skulle återkomma med flertalet diktsamlingar. Nu finns ett fint urval, Jag glömmer ingen, som påminner om denna ovärderliga poet.

I dikterna är dödsnärvaron lika påtaglig som gudsfrånvaron. Följden blir en sällsam religiös diktning, som upprättar en balans mellan hopplöshet och förtröstan. Inte bara den själsliga oron fångas av pregnanta bilder, utan även miljön är delaktig i en levandegjord dikt: ”Också gatorna stillnar under / det lätta trycket / av dimmans sköterskehänder”.

Det tidlösa förstärks av Hofmos nästan naiva språk, som aldrig får mig att tvivla på äktheten, att dikterna är ett svar på en bokstavlig fråga om liv eller död. Här finns en påtaglig smärta, gestaltad av en kamp för oberoende från allt som tynger individen.   

Dessa dikter om sömnlöshet, sorg, ensamhet, oro och lönlös längtan är lyhört översatta av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Det är en bok som representeras av ett urval från tjugo böcker och femton efterlämnade dikter, och ändå känns frustrerande kort.

Vi har översköljts av en dansk poesivåg de senaste fem-sex åren, och bland de färgstarka poeterna hör Morten Chemnitz till de mer försynta. Han representerades med nio dikter i översättningsantologin Nervsystem som utkom 2015, men först nu finns debuten Innan april tillgänglig på svenska, tack vare Mats O. Svenssons försorg.


Det är frågan om impressionistiska intryck, som förlitar sig på upprepningar av nyckelbegrepp som solen och den blå färgen, isen och träden. Ord som förs ihop visar inre samband och bildar en egenartad värld. Det är beskrivning av ett tillstånd snarare än en sammanhängande berättelse, en slags mönsteranpassad dikt.

Här blir sambanden synliga när orden sammanställs, och senvåren tinar fram: ”De blanka grenarna i trädet på hörnet är blanka av vintermorgonens fukt. I det blå och med lite av solen över sig. Framför vintern med vintern.” Ja, den gör inte mycket väsen av sig, denna dikt, men gör intryck ändå – med hjälp av sina snillrika kompletteringar och subtila förskjutningar av en verklighet som vi lätt känner igen.   

Några andra danskar som svenska läsare sedan tidigare kunnat stifta bekantskap med är Naja Marie Aidt och Mette Moestrup. Deras gemensamt skrivna Omina är fyndig, originell, intelligent – och slagfärdig.

Om man vill kan man ta reda på vem som skrivit vad i deras brevsvar till varandra, men det är oviktigt. Jag läser det hellre som en växelskriven dikt, utifrån en samsyn kring hur livet ska levas. De kommenterar och ger respons, ingjuter mod och kurage: ”du bar ditt mod / ditt högmod / som tiara och övervåld / bygger bo i din hjärna”.

Det handlar i denna korta bok om att leva annorlunda, i samklang med de utmaningar man ställs inför. Här finns en uppmaning att hålla huvudet högt, som amazonerna. Det är en form av aktivistisk dikt, som blir inspirerande och uppfordrande.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/2 2019)

19 feb. 2019

Svenska Akademiens modernisering 1913-1977. Under Karlfeldts, Hallströms, Österlings & Gierows tid, Per Rydén & Jenny Westerström, Carlssons


En bok om Svenska Akademiens 1900-tal, hur spännande kan det bli? Faktiskt har det blivit en fängslande berättelse om plikt och arbetsmoral, och den ligger helt rätt i tiden dessutom.

Det är en bok som knappast kunde ha fått bättre tajmning, efter det senaste årets enorma mediepådrag mot Svenska Akademien. Då släpps boken Svenska Akademiens modernisering 1913-1977, där Per Rydén och Jenny Westerström turas om att skriva om de fyra ständiga sekreterare som i hög grad bidrog till att Akademien både överlevde och fick större inflytande än tidigare.


När den på många sätt tyranniske Carl David af Wirsén dog 1912 blev det dags för förnyelse. Rydén kallar det för ”avwirsénifieringen” när man äntligen kunde bereda plats åt en annan typ av ledamöter, och nya estetiska ideal. Dock ska vi påminna oss om att Wirsén på två sätt faktiskt räddade Akademien från något som såg ut att leda mot dess upplösning i slutet av 1800-talet.

Det ena var att han skyndsamt såg till att arbetet med Ordboken fortskred, efter att ha legat i träda. Det andra var att han roffade åt sig Nobelpriset i litteratur, trots att det lika gärna kunde ha gått till någon annan akademi (Kungliga Vitterhetsakademin, till exempel). Opinionen var starkt emot att Svenska Akademien skulle dela ut Nobelpriset, både bland ledamöterna och i pressen, då det ansågs hota den svenska litteraturens ställning till förmån för den utländska.

De fyra sekreterarna som är under lupp i denna studie är samtliga diktare, och till nymodigheterna under 1900-talet är att det är just diktare, poeter och författare, som profilerat sig bland ledamöterna. Det är då Erik Axel Karlfeldt, Per Hallström, Anders Österling, samt Karl Ragnar Gierow.

Boken är stundtals lika spännande att följa som en Netflix-serie, med alla intriger och allt maktspel bakom ridån, speciellt när det gäller hur Nobelpristagarna utses. Till det dramatiska bidrar formatet, då varje sekreterares presentation är lika lång som en hel säsong av valfri tv-serie. Bråk sinsemellan ledamöterna och vägran att infinna sig på torsdagsmötena är ingen ny företeelse, och inte heller glappet till pressen eller det ansvarslösa förhållandet till sekretessen.

Två saker är slående. Dels hur hårt många av sekreterarna faktiskt arbetade, med långa presentationstexter om Nobelpriskandidaterna och även minnesteckningar av forna ledamöter. Och dels hur skickligt de navigerar genom de konflikter som ständigt uppstår. Den typen av konsiliant konflikthantering önskar man ju att de nuvarande stackars ledamöterna ägde.

Där imponerar den flitige Österling mest. Han skulle hinna med hela 62 år i Akademien, och dog 97 år gammal, utan att under sin långa tjänstgöring ha drabbats av något mer allvarligt än en ynka förkylning. Men alla verkar ha prioriterat plikten hårt.

Det här är ju en bok som man nog får vara mer än lovligt specialintresserad av för att till fullo uppskatta. Men ambitionen är lovvärd, och både Rydén och Westerström har minst sagt gjort sekreterarna rättvisa. Även om jag imponeras storligen av Österling är det kanske Gierow som blir favoriten, inte bara för de coola solglasögon han tog betäckning under när han på 70-talet presenterade litteraturpristagaren i tv, utan också för hans föredömliga blygsamhet.

Den blygsamheten ser jag som ett viktigt bidrag till oss nutidsmänniskor. I den här boken finns fyra starka exempel på intelligenta människor som underordnar sig sin befattning. Endast då kan ett genuint konstruktivt arbete genomföras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/2 2019)

16 feb. 2019

Den svarta katten, Edgar Allan Poe, översättning Helena Hansson, Novellix


Det är svårt att föreställa sig en mer perfekt novell än Edgar Allan Poes ”The Black Cat”, som publicerades 19/8 1843. I en tidning som i den här nya utgåvan felaktigt angivs som The Saturday Evening Post, när det ska vara the United States Saturday Post. Det är en novell som på sätt och vis summerar den romantiska epoken, men också pekar framåt mot senare närliggande skildringar, författade av Dostojevskij, Lovecraft, Nabokov, King. Det är lika lätt att underskatta Poes betydelse som det är svårt att överskatta den. Han är infernaliskt skicklig, och ojämförligt kuslig.

Novellix har nu gett ut den i en ny serie skräcknoveller, med ett fantastiskt omslag, och det är förstås välkommet med en nyöversättning, om än den senaste översättningen från 2007 fortsätter vara läsvärd. Framför allt är det välkommet att äntligen få tillfälle att läsa kompetenta översättningar, som inte mildrar den besynnerliga stilen. Det finns också för en översättare oändliga möjligheter, oändliga variationer. Som ung läste jag Poe i olika svenska översättningar, men ingen lyckades gripa det säreget neurotiskt kusliga. Se här bara hur inledningsmeningen tagit sig olika vägar:


For the most wild, yet most homely narrative which I am about to pen, I neither expect nor solicit belief. (Poe, 1843)

Jag varken vänta eller begär att någon skall sätta tro till den hemska och ändå mycket vardagliga berättelse som jag nu tänker skriva ner. (Bertel Gripenberg, 1929)

I fråga om den högst fantastiska men samtidigt mycket prosaiska berättelse som jag nu står i begrepp att nedskriva varken väntar eller kräver jag att bli trodd. (Nils Holmberg, 1954)

Jag varken väntar mig eller begär att någon skall sätta tilltro till den orimliga, men samtidigt alldagliga, berättelsen som jag står i begrepp att nedskriva. (Erik Carlquist, 2007)

När jag nu står i begrepp att teckna ned en synnerligen galen och ändå synnerligen anspråkslös berättelse, varken väntar jag mig eller ber jag om att bli trodd. (Helena Hansson, 2018)

Det finns förstås flera varianter, men det var dessa jag fann hemma för stunden. Ja, kärnan hos Poe finns förstås i den hyperängslige jag-berättaren – ett så gott exempel som någonsin på den opålitlige berättaren – som bekänner sitt gruvliga brott. Novellen hör till Poes mest kända, och bildar tillsammans med ”The Tell-Tale Heart” en kuslighetens diptyk, när det gäller insikterna i mordets psykologi. Poe kunde pendla mellan hybris och ödmjukhet, och det var väl något av det senare som infann sig när han kallade novellen om den svarta katten för en av sina åtta bästa noveller.

Så ja, att läsa den i detta skick är glädjande. Till märkligheterna hör ju också att Poe är lika rolig som han är skrämmande – så också i denna lilla klenod. Hansson ger texten ett sväng, hittar lämpliga glosor till originalets fyndiga och färgrika synonymer, och återskapar ett idiom som både känns arkaiskt och modernt – man ska inte heller glömma att Poe med sina ideal hade en stil som var anakronistisk redan på 1840-talet, ungefär som Selma Lagerlöf skulle vara några årtionden senare. Hansson har också behållit kursiveringarna, vilka ju är nödvändiga för att jag-berättaren ska framträda i all sin farlighet, i all sin manipulativa disharmoni.

Symboliken i novellen är både lätt och tung. Enligt en vida spridd myt från psykoanalytiskt håll ska den vita färgen på den nya kattens svarta päls uttydas som mjölk, vilket indikerar Poes modersfixering. Det finns nog gott om den typen av övertolkningar – men låt gå för det, den som söker skall finna, som det heter. Det befriande med Poe är att man kan läsa honom utan att begagna Freuds optik. Det får hans förtvivlan att te sig än mer skräckinjagande.  

15 feb. 2019

Strålgångar, Charlotte Qvandt, Lil’Lit Förlag


I det sista numret av den insomnade tidskriften Fantasi gnällde jag för oändligt länge sedan (kanske tio år?) i en essä på svenska prosaförfattares torftiga språk, och hade nog inget bättre förslag än att de borde läsa poesi för att få ett mer spännande förhållande till språket. Nu slår det mig: är inte alla svenska romanförfattare misslyckade poeter?

Nu ligger det ingen större värdering här i ordet ”misslyckad”, eftersom själva projektet att skriva poesi i sig är att misslyckas, att bejaka det som går snett och inte infrias. Och jag säger så för att jag har läst Charlotte Qvandts debut som roman efter en knippe diktsamlingar. Strålgångar utges på det nystartade förlaget Lil’Lit, och illustrerar något av min tes, även om det är en slapp inställning, att hävda att ett språk är ”poetiskt” eller ”lyriskt”.


Karin Aurora Fanning är huvudpersonen, en gammal kvinna som isolerat sig i ett hus i ett samhälles utkant. Nej, hon har rentav barrikaderat sig, med minimal kontakt med omvärlden. Det är på sätt och vis både självvalt och en förvisning, kan man ana. Hade hon varit snäppet yngre hade hon nog lyssnat på Primal Screams ”I’m Losing More Than I’ll Ever Have”. Den tidigare maken Birger är död, något hon inte verkar sörja så värst, då han ändå inte lyckades hålla sig trogen. Hon håller på att tappa synen, men också annat – sugen, kunde man väl säga. Hon åker nattåget för att hälsa på sin bror Osvald, intagen på mentalsjukhus i närheten av Skellefteå (antar jag, eftersom sjuksköterskan där heter Lundmark).

Till det annorlunda med Qvandt, som också arbetar som brottsutredare, hör att hon inte har skrivit en deckare. Det hade varit det väntade, att hon tagit till vara sin professions kunskaper och erfarenheter. Men Strålgångar är ändå en roman med något obestridligt över sig. Dessutom finns en förtätad spänning över det förlopp som skildras. Samt ett brott.

Brottet är incest, då vi meddelas att Karin i ungdomen har initierat otillbörliga handlingar med sin två år yngre bror. Nu lever hon med detta faktum, men avstår klädsamt nog från att tänka på det – mestadels. Händelserna ligger långt tillbaka i tiden, men banden mellan syskonen är fortsatt starka:

”Osvalds själ som utvecklat ett mycel ner under sjukhusets grund, som spridit sig över vidderna och längs tågspåret och in i Karin. Som att luften stannar till när det rotliknande som spänner så starkt och stadigt mellan dem viskar och upprepar det förgångna. Ett sätt att förhålla sig hon aldrig kunnat skaka loss.”

Denna ovanliga roman skildrar något så oglamoröst som vardagen, den inrutade tillvaron, så som den nog ter sig för de flesta gamla. Den nedtonade Karin är en ovanlig romanfigur, eftersom äldre – i synnerhet äldre kvinnor – annars brukar skildras som hurtiga och jovialiska, energiska, något som i sig har blivit en schablon. (Alla verkar ha den 106-åriga Dagny Carlsson som förebild.) Det finns en respekt för Karins integritet, som får Qvandt att skildra henne på gränsen till förståelse, liksom för att visa att det inte går att få kontakt med någon som är så här sluten, med någon som bor i tystnaden. Det är varsamt och precist skrivet.

Qvandt etablerar i sin roman ett slags stillastående. Även i sin poesi arbetar hon med det stilla uttrycket, men det är möjligen först här som denna metod får sin yttersta verkan, kanske just för att kontrasten med majoriteten av den svenska samtidsprosan blir så stor. Karin bär på starka känslor, men kan inte släppa fram dem. Just så här alldagligt och olyckligt kan ett liv te sig.     

12 feb. 2019

Normal People, Sally Rooney, Faber & Faber


Marianne är rik, Connell är fattig. De går sista terminen på skolan, pratar inte med varandra när de är i andras blickfång. Men hans mamma städar hos Marianne, och så inleds en hastig hemlig relation, en förälskelse som flammar upp och försvinner lika snabbt som den uppstod.

Fast ändå inte, i denna irländska Sally Rooneys andra roman, Normal People. Det här är en roman där vi inte alltid får bevittna löften som infrias. Det finns ett unikt band mellan Marianne och Connell, ett band som överlever åren när de pluggar på Trinity. Så blir inte heller romanens löfte att Marianne ska ägna sig åt litteratur – hon läser Proust på skolan i Galway – utan i stället är det fotbollsspelaren Connell, center i skollaget, som blir författare.


Så blir det en roman om klass, med deras skilda förutsättningar som ständiga hinder mellan dem. Föräldrar som inte ser på deras möten med blida ögon. Eller ännu mer kanske det handlar om de maktstrukturer som styr vår existens, att någon alltid är i överläge i en relation, och att positioner förskjuts, och att överlägen inbjuder till att de utnyttjas. Och hur beroende vi är av kontext för att definiera vår omgivning. I skolan är Connell den populäre killen, medan Marianne smyger runt och är osynlig för alla, ansedd som tråkig och ful. På universitetet blir rollerna ombytta, när han med sin arbetarbakgrund är obekväm och utanför, medan hon inte behöver anstränga sig för att hamna i fokus för allas uppmärksamhet.

Marianne är typexemplet på den annorlunda tjejen, som litteraturen – i synnerhet YA – är så frikostig mot (kanske för att bekräfta att de flesta som läser känner igen sig i upplevelsen att vara konstifik). Det är en komisk roman om metamorfosen, hur Marianne är den fula ankungen som blir svan, men också handlar det om lojaliteten mellan henne och Connell. En lojalitet som ständigt prövas, men som också just därför blir starkare.

Rooney är en intelligent författare, som redan – hon är fortfarande en bra bit under trettio – lärt sig vilka subtila mekanismer som finns i de mellanmänskliga relationerna. Det märks i hur hon porträtterar bifigurer, som vaga men distinkta skepnader, i synnerhet föräldrarna som förblir oförmögna att på några avgörande sätt ingripa i sina barns liv. Marianne har också en bror som är sinnebilden för en obehaglig mobbare.

Men främst i hur Marianne och Connell dras till och ifrån varandra, genom hela romanens förlopp. När hon får höra att han brutit upp med en av sina många flickvänner är hennes reaktion talande, men inte lika emfatiskt som den hade varit i en mindre förfaren författares händer: ”In a voice just false enough to sound sincere, Marianne says: Oh. I’m sorry.” I den pausen efter ”Oh” finns markeringen – tankepausen, den som avslöjar henne. Varje möte mellan dem, varje replikskifte, döljer sådana avgrunder av både avstånd och närhet, attraktion och bortstötande.

Det är tydligt att Rooney inte är någon renodlad cyniker, utan mer besjälad av den typ av spirituella men ändå nedtonade gliringar som Jane Austen gärna ägnade sig åt. Det är förstås ingen tillfällighet att Connell sitter på biblioteket och läser Emma ända tills de stänger, och motvilligt tvingas slå igen boken – återigen en indikation på att Rooney vårdar sina läsare, att hon ser dem, med den här typen av blinkningar som så sagt ofta finns i YA-litteraturen, men så klart också i Jane Eyre och i romaner av Donna Tartt.  

Det är oerhört skickligt gjort, hur Rooney har levandegjort Marianne och Connell. Båda framstår som äkta människor, vad man nu lägger in i den kategoriseringen. Så är till exempel Connell lika smart som tafatt, och även om han aspirerar på att bli författare kan han inte – på ungdomars vis – avstå från att låta sitt dagliga tal smittas av klichéer som ”at the end of the day”.

Jo, Marianne och Connell går på många nitar, men det är som att de intuitivt förstår att man bara kan lära sig vad kärlek är om man testar den, om man utsätter den för prövningar. Ofta vill jag som läsare bara be dem ta sig i kragen, eller ryta åt dem att de ska sluta bete sig som barn. Men jag antar att det är en av Rooneys poänger, att så här irrationella är vi, och att vi nog ska fortsätta vara det. Så sett blir hon en antites till Lena Andersson, och det i sig är ju välbehövligt.  

Nu är det inte enbart en roman som lever på människogestaltningen heller. Det är uppenbart hur Rooney tar kontroll över händelserna. Lika uppenbart är det en roman som förstått att man bör undvika att vara för smart för sitt eget bästa. Det finns några outnyttjade trådar som Rooney avstår från, och vi ska kanske vara tacksamma för det – som vad vi ska göra med informationen att Mariannes pappa är död, medan Connell inte vet sin pappas identitet …

Det finns mycket att både beundra och gilla med denna roman – vilket alltså betyder att ja, den är finurlig, men också älskvärd. Den diskuterar implicit hur svårt det är att leva, men att det ändå är det enda vi har att förhålla oss till. Till de mer lyckade innovationerna hör hur hon döper kapitlen, med tidsangivelser som oftast förhåller sig till veckor och månader, som ”Three months later”, vilket är tillräckligt för att verkligheten ska kunna förskjuta förutsättningarna. En gång är tidshoppet så kort som ”Six minutes later”.   

Det som skiljer Normal People från debuten Samtal med vänner är att Sally Rooney på sätt och vis skruvar ned ambitionerna. Om den var ambitiös och aningen pretentiös i sina försök att ta ett helhetsgrepp om relationer mellan människor, är denna andra roman mer avskalad och mindre spänd. Helt enkelt mindre kontrollerad. Den anstränger sig inte heller lika hårt för att vara riktigt lika smart, eller riktigt lika cool. Hon förlitar sig på berättelsen om dessa två individer, och ger oss därmed skarpare personporträtt. Även om jag gillade debuten, tycker jag nog att Normal People är ungefär dubbelt så bra.  

Rakkniven, Eva Ström, Bonniers


Ibland när man läser nyskrivna litterära verk som är bearbetningar av redan existerande klassiker kan man undra om det verkligen är nödvändigt att utnyttja den befintliga litteraturen. Kunde inte samma sak sägas med karaktärer som författaren själv hittat på?

Med andra ord: vad vill Eva Ström tillföra när hon nu har lånat August Strindbergs karaktär Fröken Julie till sin roman Rakkniven? Vi återkommer till det, för efter att Hjalmar Söderberg i så många år fungerat som pålitlig leverantör åt tämligen många nutida efterföljare har nu turen kommit till hans något äldre kollega. Här visar det sig att Julie överlever sitt förmodade självmord, och vi följer henne genom Europa därefter.


Överlever – är det en radikal tolkning av Strindbergs drama? Nja, för varje år när jag läser pjäsen med mina elever måste jag förtydliga detta, att hon verkligen skär halsen av sig. Men det är ändå ett överenskommet slut: i pjäsen står det ju bara att hon ”går bestämt ut genom dörren” och lämnar scenrummet med rakkniven i handen. Hos Ström blir förklaringen att hon varit för full för att ha gjort ett ordentligt jobb när hon fick Jeans uppmaning att skära halsen av sig. Resultatet är ett missklädsamt ärr på halsen, som hon vägrar täcka.

Denna rakkniv har hon med sig som en tröstande talisman i fodret på sin kappa, när hon först fraktas till hospitalet Skovsborg i Danmark, och sedan till ett Birgittinerkloster i Rom. Väl där upptäcks att hon är gravid (det Strindberg med ovanlig finkänslighet kallade ”följderna” blir alltså infriat i denna apokryfiska sequel). Året är 1889, kuriöst nog året efter pjäsen skrevs. Det är året efter Victoria Benedictssons identiska självmord, samma år som Sixten Sparre och Elvira Madigans självmord. Julie behåller sin rakkniv, och den behåller sin lockelse, detta manligt kodade instrument, som också är hennes biljett till den frihet som inte fanns på grevens slott.   

I Ströms roman får vi en Julie som i hög grad är baserad på den – faktiskt – mångbottnade människa som Strindberg lyckades skriva fram. Hennes ensamma uppväxt betonas som en tänkbar förklaring till hennes excentriska beteende. Genom hela romanen läser hon maximer av 1600-talsfilosofen La Rochefoucauld, och hämtar styrka och inspiration ur dennes cynismer.   

Ström, som också är läkare, använder sin utforskande blick för att ge oss inblick i samtidens läkekonst, dels när Julie undersöks i Danmark, med journalanteckningar som blir just så intima och integritetskränkande som man kan förvänta sig, och dels i gynekologundersökningar som företes i Rom av den svenske läkaren Axel Munthe. 

Till det märkliga med Strindbergs pjäs hör ju att han inte lyckades följa intentionerna från sitt eget förord, när han gjorde Julie till en mycket mer komplex karaktär än den endimensionella strebern Jean. Det kan få en att undra – helt i strid med de invändningar jag reste inledningsvis – varför ingen tidigare fått idén att skriva vidare på Julies öde. Är det ens så självklart att hon måste dö? I Anna Petterssons uppsättning på Dramaten för några år sedan togs författaren in på scenen, för att bli jagad och med viss säkerhet rentav mördad av sin egen karaktär, alltså Julie.

P.O. Enquist skrev en gång en besynnerlig essä om denna pjäs av Strindberg, och hans text är full av förbluffande usla slutsatser, som att den har ”teaterhistoriens sämsta slut”, men också en del som är förbluffande bra:

   ”Fröken Julie vill dö, det är hennes oerhörda drivkraft.
   För att uppnå detta måste hon uppsöka ett litet brott, förförelsen, som ger henne möjlighet att utse sina bödlar, som är två unga oskyldiga människor. Hennes brott är inte samlaget utan dödspassionen.
   ’Fröken Julie’ är en pjäs om hur döden uppsöker livet, och destruerar det.”

Om vi tidigare fått se en Julie som varit för naiv för sitt eget bästa, tar Ström till vara hennes latenta intelligens, och gör henne till en pragmatisk romankaraktär, stursk och nyckfull. Hon ges agens. På tal om intentioner, så vet jag inte om det har varit meningen, men hon skriver något av en Strindberg-roman. En del av hans idéer från Giftas, om äktenskapet och dess mer gynnsamma möjligheter att fungera på landsbygden blir en del av romanens idéstoff, och överlag är det en oväntat sympatisk Julie vi får möta här. Hennes öde blir normaliserat, medan Jean bleknar i kulissen, och ter sig allt mer skurkaktig.

Det framsynta hos Strindberg visar sig också i hur Ström gör både Julie och den manlige karaktären Paul Neckerwasser till moderna människor. Det gemensamma med Strindberg är att även han skriver romaner om människor som är klart förankrade i ett 1800-tal som de fått nog av och vill lämna. Så ja, det här är en kaxig roman som mer än fyller sitt syfte, och ger en välbehövlig nyansering av denna fortsatt levande fiktiva karaktär – att hon dör i slutet av Strindbergs pjäs är en etablerad dogm som härmed kan avlivas. 

9 feb. 2019

Brooklynfärjans överfärd. Dikt och hågkomster, Walt Whitman, översättning Kristian Carlsson, Smockadoll


I maj är det 200 år sedan Walt Whitman föddes. Han är en poet som nog är orättvist förbisedd hos svenska läsare. När jag var yngre var jag länge förvånad över att de svenska översättningarna varit så nyckfulla. Nåväl, häromåret utkom på Ellerströms Gunnar Hardings översättning av prosatexter i Utvalda dagar, och inom en snar framtid utkommer hans länge emotsedda tolkningar av poesin också.

I väntan på detta kan man stilla något av sitt lystmäte med den lyxiga utgåvan från Smockadoll, där den allestädes närvarande Kristian Carlsson fokuserat på dikten Brooklynfärjans överfärd. Resultatet är en lyxig utgåva som fylls inte bara av dikten i tre olika versioner, utan också manuskriptutdrag med överstrykningar och korrigeringar, rikhaltiga illustrationer, samt tidningstexter. Ett närmast encyklopediskt verk, sålunda.


De tre versionerna är från 1856, 1871 och 1881. Som bekant var Whitman flitig i sitt arbete att putsa på sina dikter. Den första versionen kallas ”Solnedgångsdikt”, medan den senast redigerade får utgöra den så att säga auktoriserade eller kanoniserade versionen. Det finns förvisso en del intressanta ändringar, såsom utropstecken som förvandlas till kommatecken, och en del nya ordval, men man får nog lov att vara rejält insyltad i Whitman för att slaviskt följa med in i den poetiska verkstaden och framställningen av dessa omformningar. Eller vad sägs om formuleringar som denna i Carlssons förord: ”En rad som ’det förflutnas motsvarigheter och de framöver kommande’ har först inget komma, sen ett komma före ’och’ och därefter stryks kommat igen, under loppet av tjugofem år.”

Förordet ger ändå en välbehövlig och diger bakgrund till Whitman som författare, men också ”Brooklynfärjans överfärd”, och dess förutsättningar. Det besynnerliga med Whitman är ju att han både hyllar det egna jagets virilitet och det kollektiva medvetandets anda. Många läsare har vittnat om häpnaden som följer av upptäckten att denne förment självupptagne poet, som döpte sin mest betydande dikt till ”Sången om mig själv”, också låter det starka jaget inkluderar ett lika starkt vi, en drift mot det gemensamma som måste sägas vara unik. Eller, med andra ord, hur självförhävelsen övergår i ödmjukhet.  

Whitmans insatser som journalist kunde möjligen ha betonats mer i förordet, men å andra sidan får vi en handfull prosatexter där han med lätt hand tecknar skarpa bilder från New York och Brooklyn, utifrån 1800-talsperspektivet. Han skriver utifrån sina praktiska erfarenheter från tidningsarbetet. Dessa artiklar har ett oväntat läsvärde, hur det nu kan komma sig. Förmodligen därför att han skriver med sådan lätthet.

Men fokus är alltså den växelvis stikiska eller 9 eller 12 strofer långa dikten, som ger resonansbotten till den mer kända ”Sången om mig själv”. Även här finns en nyfikenhet på det mänskliga, och en genuin uppmaning till att mötas i dialog, att inte bara se sig själv i den andre utan också se den andre i sig själv:

                      Det är inte enbart över dig som de mörka stråken faller,
                      mörkret slungade även ner sina strimmor över mig,
                      det bästa jag hade presterat tycktes mig tomt och suspekt,
                      var mina förment storartade tankar i själva verket ytliga?

Denna korta självbekännelse är i stort sett intakt genom de fyra olika versionerna. Min utgåva av Whitmans ”Collected Poems” anger årtalet 1856, men jag tycker den mer liknar den senare versionen från 1881 (de anger nog 1856 bara för att indikera att den första versionen publicerades då):

                      It is not upon you alone the dark patches fall,
                      The dark threw its patches down upon me also,
                      The best I had done seem’d to me blank and suspicious,
                      My great thoughts, as I had supposed them, were they not in reality meagre?

Hur dikten växer fram går att följa i manusform, under rubriken ”Tungsinne”.  

Det märkvärdiga med Whitman, eller en av flera sådana aspekter, är hur han visar oss hur man tänker annorlunda. Det är ett sätt att lära ut praktisk livskunskap, och jag vet att det inte är kutym eller inne att söka sig till poesin för sådant – men jag tycker samtidigt att det är något av en skandal att man frivilligt avstår från att upptäcka potentialen i den livshållning som framhålls här.

Carlssons översättning pendlar mellan ”nog bra” och ”bra nog”, men det enda jag stör mig på är att ordvalet någon gång blir lite för stelt byråkratiskt, med glosor som ”framgent” och ”vidmakthåller”, och jag är inte heller säker på att det är en bra idé att låta ”peruse” bli ”närläser”, då det är en term som är så starkt kopplad till en litterär metod som inte var påtänkt när Whitman skrev.  

Men det är randanmärkningar, och borde inte hindra någon från att ta sig an denna fina bok, som förhoppningsvis kan anstifta ett större intresse för denna på många sätt förtjusande poet. I rättvisans namn gör översättningen ett allt starkare intryck, och de olika versionerna av dikten visar också Carlssons känslighet för de inneboende nyanserna och subtiliteterna. Det är en viktig insats, inte minst eftersom Whitman är en poet som förtjänar att översättas med denna lyhördhet, då han bland annat utmärker sig i konsten att benämna saker vid dess rätta namn. 

7 feb. 2019

Lycka, Johan Kling, Natur & Kultur


Jag hörde till dem som inte tyckte att Johan Klings debut Människor helt utan betydelse var så värst bra, när den kom för tio år sedan. Några år senare kom så den ännu mindre imponerande uppföljaren Glasmannen, och nu är det så dags för den ”svåra” tredje romanen, Lycka. 

Huvudpersonen David går omkring i – ursäkta mig om jag kväver en gäspning här – Stockholm … Ja, han befinner sig ständigt i maklig rörelse, denne David. Han har ett kontor, men jobbar inte, utan tillbringar all tid där med att stirra ut genom fönstret, och tänka på sin dotter Fia, som han bor tillsammans med de delar av tiden då hon inte bor hos sin mamma. Han har ont om pengar, fast det hindrar honom inte från att äta ute varje dag och köpa öl lite då och då, och åka på utlandssemestrar varje sommar med Fia.


Romanen heter alltså Lycka, och uppehåller sig vid detta ämne. Hur blir man lycklig? frågar sig David, och man riktigt ser honom framför sig, med drag av en mindre fryntlig Fredrik Lindström som med kisande blick sitter vid nåt utekafé med en kopp Stockholms-kaffe framför sig. Vad än svaret är: författaren Kling ser inte lycklig ut på författarfotot (tänk en bittrare Mauro Scocco).

Min avsikt när jag började läsa den här boken var att jag skulle undvika att nämna Hjalmar Söderberg. Men det är stört omöjligt att inte se elefanten i rummet. David är en romanfigur som förefaller ha promenerat rätt ut ur någon av Söderbergs romaner, och kanske är det därför han är så vilsen? Han blir den generiska Söderberg-figuren genom att vara lika förtjust i sin eget vemod som de är. Men nästan allt knyter ihop Kling med Söderberg, när vi ges de eviga bifigurerna, som mer är distanserade bekanta än intima vänner. Och liksom hos Söderberg är kärlekens funktion mest att få huvudpersonen att uppleva magont. Och liksom Söderberg skyller författaren David på att han har dålig fantasi.

Stilen är anemisk, och påfallande ofta slö, när den inte bara är lillgammal (”Våren har blivit sommar tror jag bestämt”). David ”slösurfar” mest hela tiden. En stilistiskt medveten författare skulle förstås inte heller skriva ”landställe”. Det är också en banal premiss att skriva om lycka som ”meningen med livet”. Det finns överlag en ytlighet i alla betraktelser som David så frikostigt förser läsaren med: ”tänk om man kunde kombinera handlingskraften hos sitt unga jag med det lilla förnuft man till slut samlat på sig.” Och i stället för Söderbergs ofta sardoniska och skarpa bon mots, vad serveras vi här? Några stycken ”där ser man.” Säga vad man vill om den formuleringen, man kan inte anklaga den för spänst eller elegans eller espri.    

Nog går det att skriva om ytliga människor utan att det behöver bli ytligt. Och nog finns det potential i att utforska den viljelösa individen. Hela den här romanen handlar dock om Davids uteblivna kärleksaffär med Kajsa, som uppvaktar honom utan framgång. I stället får vi oändliga promenader genom ett nostalgiskt tintat Stockholm, inköp av kläder till dottern, Skansenbesök, fika, iakttagelser av vädrets växlingar, och ytterligare några promenader där gatunamn och byggnader liksom i hans tidigare böcker märks ut med en prydlighet som torde ge Kling en prenumeration på ”Stockholm läser” i minst tre år framåt.

När romanen är slut skrivs det ut i texten, med ordet ”SLUT”. Det kan väl uppfattas som en vinkning till Klings tidigare karriär som filmregissör, men det ger också ett taffligt intryck, att det får hans roman att efterlikna ett romanmanus skrivet av en nervös tonåring.

4 feb. 2019

Korrekthedsbibelen, Christina Hagen, Gyldendal


Jag kan villigt erkänna: jag läser en hel del litteratur på danska, och det är tamejfan inte lätt, även om det i mångt och mycket är en vanesak. När jag ser att Christina Hagen väljer att låta stora delar av sin nya bok på Gyldendal, Korrekthedsbibelen, vara skannade sidor av rutade anteckningsblock suckar jag inombords, och kavlar upp de bildliga skjortärmarna.

Att jag tar mig an läsningen beror på två saker. Det första är att jag för några år sedan läste en av Hagens tidigare böcker, utgiven av Basilisk, den udda konstboken Boyfrind. Jag var långt ifrån överens med allt i den, men den gjorde ett oförglömligt intryck. För svenska läsare: tänk dig en mindre städad men mer subversiv Tone Schunnesson. Det andra är att hon den här gången utforskar det vi i Sverige kallar ”åsiktskorridoren”, och som här och annorstädes går under namnet ”det politiskt korrekta”.


Disclaimer: jag är så in i helvete trött på diskussionen kring detta, så det är något i det som får mig att vilja konfrontera det en gång för alla. Få saker är lika tröttsamma (det skulle vara bashingen av postmodernismen då). De som gnäller allra mest över åsiktsfrihetens brister är dessutom ofta de som har friast tillgång till medias diverse kanaler.   

Hagen växlar mellan handskrivna rutade anteckningsböcker, skrivna med olika pennor, och maskinskriven text på olika typsnitt. Är det oredigerat? Kanske. Det finns ändå något stramt över det skrivna, som är katalogartat, likt ramsor som låter anaforer skapa ingångar till utsagor som faller med hård kadens. Ibland plumpt, ibland skitroligt, och då och då blixtrar intelligensen till.

Bara ett manligt geni skulle komma undan med det handskrivna, tänker jag först, och minns hur Ernst Brunner när han i början av sin karriär var uppburen poet och prydde omslagsflikarna med sina handskrivna dikter. Men det är en del av Hagens poetik, och har förekommit i ett par av hennes tidigare böcker, som Boyfrind och dess uppföljare Jungle. Här råkar det dessutom vara fem olika bidragsgivare till det handskrivna, och Hagen är bara en del av detta kollektiv.

Det här är då en satir, som inriktar sig på de som dyrkar det korrekta (därför bildar omslagstexten ett kors, och tja, kränktheten har väl blivit en religion). I den här världsbilden har alla blivit offer, men nu är det dags att skämmas, menar Hagen: om du ägnar dig åt att minnas livets glada dagar hånar du den dementa, när du äter kött hånar du vegetarianen, när du tänder ett stearinljus hånar du pyromanen … I så måtto blir boken en katalog av kränkningar.

När hänsynstagandet blivit det viktigaste ställningstagandet kommer ingen undan. Här visas då hur absurt det blir när hänsyn måste tas in absurdum. Boken utgörs av en kör av röster, där de obearbetade stilarna bidrar till att monotonin bryts. Det är i hög grad en polemisk bok, som tar strid mot dumheten. Man kan läsa de olika texterna som rådgivning, typ ”gör så här, och skyll sen inte på mig …” För här visas hur långt man måste gå om man ska avstå från att såra någon (med Fritiof Nilson Piratens ord om igenkänning, ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad”). Det är en manual för ett friktionsfritt liv.

Hellre borde vi lära oss bemöta kritik, och finna värdet i konfrontation. En av få välsignelser med att bli äldre är att man tillåts skita i vad andra tycker, och därmed locka fram de slumrande konflikthärdar man undvek som ung, när man var rädd för att inte vara till lags, när man var beroende av att få – ja, vad fan vet jag, bekräftelse eller nåt från sin omgivning.

Alternativet är den fördummande hejaklacksmentaliteten som verkar vara allt vanligare, i takt med att vuxna tillåts följa sina favoritlag högt upp i åldern. För att återgå till Hagens bok: ja, den är stundtals monoton, malande, men också ofta manande, där hon ger fördumningen ett motstånd: ”Brug ikke ordet Syg om en Person, der er diagnosticeret Syg af det omgivende samfund, idet det ofte viset sig, at den Syge i Virkeligheden er den Raske, og den Raske er den Syge (eller var det omvendt?)” Men det är också så att medan en del av de sanningar som presenteras är omedelbart fruktbara blir det en del vattentrampande också.

En del är också fränt och ekivokt, och aktuellt, som när hon hittar exempel på våldtäktsscener i filmer producerade av Harvey Weinstein. Det är en bok som illustrerar hur onyanserad frustrationen är, för det är ett resonemang som styrs av ilska, frustration. Monologen är rasande – hon rasar också mot vår passivitet, vår indolens, vår eskapism. Och mot identitetspolitiken, som varit förutsättningen för mycket av den kränkthet som gås igenom. Inte för att det fått plats i boken, men debatten om Sveriges nya kulturminister Amanda Lind, och rättare sagt hennes frisyr, är ett typexempel på hur fel det blir hur man än gör.

Ibland saknar jag en problematisering av det moraliska samvetet, som här bara kölhalas. Det vore mig främmande att använda begreppet ”godhetsknarkare”, för det är redan annekterat. Ett större problem är de samvetslösa som provoceras av visselblåsare, och tänker konsumera sig ut ur alla kriser. De långa flygresorna kan bara tolereras om man ger mandatet till de aktiva resenärerna att antingen identifiera sig med cynikerna som frivilligt tar död på planeten eller dumskallarna utan ansvar.

Så det finns något fyrkantigt och paradoxalt uddlöst över Hagens attack, som om frenesin inte riktigt håller när orden sjunker in och blir text, blir litteratur. Hon går så långt in i hatet och skonar ingen i sin kritik. Å andra sidan: hur skulle livet bli om alla blev självförsörjande bonnerøver?

Jag läser Korrekthedsbibelen som antitesen till Svenska Dagbladets ”Perfect Guide”, helgbilagan där kritvita kapitalister utan att reflektera över orättvisorna berättar om sina lyxresor och –middagar och –helger, etc. I rättvisans namn arbetar Hagen också mot de förenklingar som ligger i den svartvita världsbild som är en ofrånkomlig del av bokens estetik. Det märks bland annat i identitetspolitiken, kanske den största förenklingen av dem alla.

På sin hemsida listar Hagen sina inspirationskällor, och det är en eklektisk genomgång där Flaubert avlöses av Samantha Fox, Nan Goldin av Lana Del Rey, och så vidare. Säger det något om hur hon arbetar? Ja, den blandning av högt och lågt som hon uppvisar kunde för all del kallats för postmodernistisk, innan det blev ett skällsord för relativism. Och lika ofta som boken pekar ut återvändsgränder, lika ofta hittar den fram till nödutgångar, och där kan både hatarna och offren trängas. I de mest galna påhitten finns ibland de mest angelägna frågorna.