På omslaget sitter
hon på huk och kissar, poeten och författaren Helena Österlund. Det är en
arrangerad bild, tagen av ”Lukas”, för att illustrera en sexuell fantasi.
Ansiktsuttrycket är medvetet fjärmat från pornografins upphetsade mottaglighet
– hon ser kaxig ut, nästan trotsig. När hon sent omsider kommer till detta
stycke i romanen säger hon att avsikten varit att se cool ut. Jag tycker att
hon ser mäktig ut.
Min sårbara kropp är en problematisk bok. Den har uppkommit
efter en separation från ett nioårigt förhållande med en kille som heter Zac,
och vad som följer är då protagonisten Helena Österlunds självbiografi,
skildrad utifrån hennes sexualitet, och den roll den har spelat i hennes liv. Vid
ett tillfälle drömmer hon om att tatuera en textrad från Madonna, de talande
orden från ”Burning Up”: ”Unlike the others I’d do anything. I’m not the same,
I have no shame. I’m on fire.”
Det är autofiktion
filtrerad genom explicita sexskildringar, och medan jag läser känner jag mig
lite som den pryde engelsmannen Nigel, spelad av Hugh Grant, när han i
Polanskis film Bitter Moon lyssnar på författaren Oscar, spelad av Peter
Coyote, som berättar om sina eskapader med sin flickvän, där klimax är när hon
lyfter på klänningen och ställer sig bredbent över tv-apparaten och kissar på
den.
Det är piss och
skit, panikångest och antidepressiva, som dominerar denna roman. Österlund
återkommer till trasigheten, eller om det bara ska utläsas som det ”sårbara”, i
de emfatiskt slitna trosorna, i den torftiga tillvaron i ensamhet som förstärks
när hon ser par kyssas på tunnelbanan. Ja, en värld så deprimerande att hon går
i självmordstankar, och måste lyfta upp sig ur misären med hjälp av det
Marianne Faithfull kallade ”Sex With Strangers”. Det riskabla är att hon till
varje pris undvika att bli förälskad, något som oftast är en lätt sak, tills
hon på ett kanske oundvikligt vis möter någon som betyder något på riktigt.
Genom romanen, som
är skriven experimentellt och varierat, finns brev ställda till konstnärer som
Helenorna Billgren och Schjerfbeck, och Cindy Sherman. Det hon dras mot,
konstnärligt, är självporträttet. Inte så märkligt, då denna roman ju är en
självframställning.
Det liv som
skildras är kaotiskt, omvälvande, och kanske fascinerande mer i att hon får så
mycket att hända, än att ens pryda sidor utmanas. Det är vanskligt att döma
någon för det som sker i samtycke; här fungerar några scener som gränsande till
övergrepp, men mestadels är det frågan om ett spel med givna ramar. Romanens
Helena vill utforska sin undergivenhet, efter att vi tagit del av hennes digra fatabur
av upplevelser.
Inledningsvis
nämnde jag att hon ser mäktig ut på omslaget, och det ska inte underskattas i
hur hög grad hennes bok handlar om makt. Här tar hon kommandot över sin
sexualitet. Att det är en nödvändig bok för henne att skriva hör väl till de
faktum som brukar kallas oomkullrunkeliga. Hon tar också kommandot över stilen,
ger sin berättelse en form som måste kallas ovanlig – i sin ständiga nonchalans
mot god ton, och kanske bejakandet av medvetna stilgrodor som tautologin (”skäl
till varför”, till exempel), eller den stygga konstruktionen "även fast".
Vid ett tillfälle åker
hon tillsammans med fem andra nordiska poeter till Hylte för att utforska om
denna erfarenhet kan ge nya impulser till skrivandet. Österlund skriver en del
om vistelsen i sin bok, och 2017 utkom en liten gemensamt skriven dikt,
som jag skrev om, med en kanske förutsägbar profetia: ”Mer
troligt är också att de sex poeternas kommande böcker kan ta en ny riktning
efter detta experiment.” I Österlunds fall är det kanske att säga för lite, att
hon tar en ny riktning.
Till det
potentiellt riskabla med böcker av den här sorten – förlaget räknar upp rimliga
föregångare som Maja Lundgren, Carina Rydberg, Birgitta Stenberg, Agnes von
Krusenstjerna – hör att det kan bli frågan om att det är roligare att följa den
diskussion som uppstår i dess kölvatten än att läsa den aktuella boken. Detta
är inte samma sak som att säga att Österlund skrivit en roman som är tråkig att
läsa – men dess betydelse ligger möjligen mer i vad den gör med oss läsare, vilka mekanismer den sätter igång. För även om
jag under långa tider konstant tänkt på ovanstående fyra föregångare är jag
lika ofta osäker på att deras självutlämnande böcker genererar klassiker. I så
fall endast i Stenbergs fall, vars böcker jag är odelat förtjust i.
Så nog fan blir det
debatt om Österlunds bok också, fast i mindre skala – hon utelämnar inga
kändisar, till exempel. Och sexet? Ja, det är så klart vågat, och för den delen
avancerat, men jag har svårt att se någon kritiker bli lika upprörd som låt
säga Kay Glans blev på 90-talet när han uppfann termen ”skräckel” för de
omoraliskt våldsfixerade författarna. Österlund är så allvarlig i sitt uppsåt,
och saknar för den delen spekulation.
Men nog blir det i
viss mening mer reportage än skönlitteratur, och då hotar den här boken att bli
ungefär som några av senare års snackisar, som Malin Lindroths Nuckan och Aase Bergs Haggan. Så läst kunde Österlunds roman
bli ännu ett uttryck för ”den kvinnliga erfarenheten”, men det går också att
läsa detta projekt mer som en undersökning oberoende av kön – dessutom blir
rollerna ofta ombytta i de sexuella möten som gestaltas, med män som agerar
påsättare och påsatta ungefär lika ofta.
Det är svårt att
sia om framtiden, men det vore inte helt otippat att kändisar i intervjuer inom
en snar framtid kommer att bli ännu mer gränslöst frispråkiga och utlämnande.
Tv-serier som Kardashians och Wahlgrens värld håller på att flytta fram
positionerna för vad som kan yttras i media – har man hört Pernilla Wahlgren
berätta om hur hon rakar sin vuxne sons stjärt är steget inte långt till att i
etablerade medier få höra eller läsa något som erinrar om de eskapader som
Österlund skildrar i Min sårbara kropp.
Tidigare har
Östlund i ett par suggestivt löftesrika och djupt originella böcker arbetat i
det korta formatet, och bland annat skildrat människors genomgripande möten med
djur. Här är formatet betydligt längre, som om hon vill illustrera att det är
en berättelse som ska utmana på flera plan. Djuren spelar för den delen en inte
oansenlig roll, i en lång inspelad konversation Helena har med Anki, där hon
liknar sig vid spindeln – hon som efter parningen oftast äter upp mannen. Så
uppfattar Helena sitt eget sexuella beteende, att hennes relationer spruckit på
att hon metaforiskt har ätit upp dem med sina sexuella krav. Nåväl, även det
motsatta fungerar ju: hon är också hanen som äts upp av spindelns omättliga
sexualitet.
Det är ett säreget
skrivande, som inte går någons ärenden. Har jag läst något liknande? I förstone
går tankarna till Vertigos utgivning, men faktiskt också till Nina Lekanders Trosbekännelser, som var en av förra
årets mest uppiggande svenska romaner. Om det där var frågan om den medelålders
kvinnans rättighet att leva sexuellt, är Österlund fortfarande i ett
utforskande stadium. På sätt och vis är Österlund mer klinisk, mindre frejdig
än Lekander i sina grafiska tablåer, samtidigt som hon skriver mer ovårdat, mer
medvetet avståndstagande från sedvänjorna.
Något måste också
sägas om det nystartade förlaget Nirstedts utgivning. Det här är bok nummer två
(debuten var debutanten Lina Rydén Reynolds Läs
mina läppar), och redan i detta tidiga skeende är det svårt att överskatta
betydelsen av böcker som dessa.