Vikbodagbok II, Ola Klippvik

Det finns ett kontroversiellt ord som många anser inte har någon plats i en vetenskaplig text, eller en utredande text överhuvudtaget. Ofta är det en varning som planterats med all rätt, då det handlar om ordet ”jag”; lika bra som att säga något i stil med ”jag tycker att” går det att formulera sig mer distinkt om j-ordet utelämnas – ”det är”, till exempel.

Men vad ska vi då göra med fiktionens jag? Knausgårds emfatiska jag kan ställas mot Ola Klippviks mer försynta (jag). Åtminstone tycker hans förlag Natur & Kultur att det projekt Klippvik har initierat med sina Vikbodagböcker förevisar likheter med norrmannens mastodontprojekt, om än i mindre skala.

Vikbodagbok II heter uppföljaren till installation ett från tre år sedan. Vikbolandet är ett område utanför Norrköping, enligt den karta som omslaget återger. Där på vischan bor författaren med sin kärnfamilj, och han brottas synbarligen med liknande problem som Knausgård, att kombinera skrivandet med barnbestyren.

Den ospännande vardagen. Han skildrar livet veckovis, där det stora avlöser det lilla. Han köper en ny brödrost – det är arabisk vår. Det är jordbävning och tsunami i Japan – han spelar innebandy. Det hela utspelar sig september 2010 till september 2011, och händelserna är ofta bekanta. Samtidigt är det lite deprimerande när händelser som man då uppfattade som avgörande reduceras till notiser. Var det inte mer, liksom?

Klippvik läser och skriver, stretar på som frilansskribent, bråkar med arbetsgivare, med sin hustru G[ertrud], också författare, och barnen som han pysslar om varsamt och med små åtbörder. Att säga att det är en trivsam bok är bara halva sanningen: här finns också plats för oro, inte enbart för det som kan uppfattas som trivialiteter (håller jag på att bli tunnhårig?), utan även anhörigas allvarliga sjukdomar. Glädjen och förtvivlan befinner sig nära varandra – i synnerhet i det här formatet, där dagarna flyter in i varandra, veckorna går.

Han filtrerar bort och kristalliserar fram saker ur det här som pågår medan vi sysslar med annat, alltså Lennart Hagerfors variant på John Lennons definition av ”livet”. Funderingar kring livet blandas med funderingar kring litteraturen, som om det funnes en tydlig skillnad. I det dystra finns också utrymme för en förmåga att upptäcka de små glädjeämnenas lyckliga stunder.

Formatet tvingar också fram en stilens knaperhet, där det koncisa ges en stränghet som fungerar ypperligt. Klippvik läser och hämtar nog en del inspiration lite här och där, som när han läser Vilhelm Ekelund. Där och då skriver Klippvik häpnadsväckande vackert, utan att någonsin behöva göra sig till eller höja tonläget.

Det hör kanske till saken att genren inbjuder till en slags voyeurism hos läsaren. Hur nära tillåts vi komma? Klippvik själv erbjuder bara antydningar till privata avslöjanden. Han behåller kontrollen över det som ska skildras. Men han ger också perspektiv, både på de egna bekymren och världens.

Mot slutet är det som att han själv fattar parallellen till Knausgård, då han läser norrmannens böcker och lyssnar på hans radiorprogram. Det är ett skrivande som också kan jämföras med Bodil Malmstens bloggböcker, som i förhållande till det här projektet mer förefaller vara industriellt utformade. Klippvik har en mindre egensinnig röst, mindre påträngande, men det är också en röst som jag hellre lyssnar till.