Dagar utan hunger, Delphine de Vigan

”Det var något utanför henne själv som hon inte kunde sätta namn på. En tyst energi som förblindade henne och styrde hennes dagliga liv. Som en tripp, en snedtändning.”

Så inleds Dagar utan hunger, i Maria Bodner Grööns översättning, en bok av Delphine de Vigan: ett av de franska fynd förlaget Sekwa hjälpt mig upptäcka, via böcker som No och jag och Underjordiska timmar. Den här boken är författarens debut, utkom redan 2001, och är en självbiografisk bok om hennes aneroxi: en rapport från ett sjukdomstillstånd. För att skapa distans till ämnet väljer hon att berätta i tredje persons perspektiv – huvudpersonen heter Laure – men förstärker distansen genom att skriva under pseudonymen Lou Delvig.

Det finns en exakhet i hur det är berättat, där författaren tittar ut genom sin protagonists ögon. Annars är anorexin förbunden med tystnad, något exempelvis Lotta Olsson tog fasta på med sin debut Skuggor och speglingar, där matvägran knöts an till talvägran. Det är en protesthandling som ges uttryck i tigande, i en vägran att kommunicera.

Här består laddningen inte i vad som ska hända, hur det ska gå: tillfrisknandet är redan inskrivet när berättelsen påbörjas, de tre månaderna i sjukhusvård. Men läkarens insats förblir outtalad, liksom de antydningar till osunda relationer till föräldrarna som Vigan anbefaller.

Förloppet är också givet på förhand, liksom de rituella händelser som ingår. Den här sjukdomen är liksom alla andra universell lika mycket som den är unik: alla lider på samma sätt, alla lider på annorlunda sätt. Laure är 175 cm lång och väger 36 kg när hon skrivs in, och det vi egentligen följer är perioden när hon ökar kilo för kilo, och smyger in ett kilo ris i sitt bälte när hon vägs för att klara av minimumvikten för en friskförklaring. Där lämnas vi, med en antydning om att hon faktiskt inte riktigt har släppt sjukdomen bakom sig.

Lika mycket som en berättelse om aneroxi är det en berättelse om ångest och dödsskräck, om självförakt och skuldkänslor. Att hävda att det enbart handlar om att ta kontrollen – att i en kaotisk värld hitta något som går att bemästra – är att förenkla hela problematiken. Inte heller handlar det bara om bestraffning, även om det är ett straff riktat både mot andra och mot sig själv, så som Vigan beskriver det.

Det Vigan gör bra är hur hon väljer den öppna metoden och med exakta detaljer förklarar, utan att söka sig efter enkla slutsatser. Logiken styrs undan lika resolut som man skjuter undan en tallrik mat, för vad kan det handla om? En vilja att hejda tiden, att mota bort den vuxna människan och dröja kvar som barn. Vigan aktar sig också för att göra Laure till ett offer, samtidigt som hon återskapar den hasande patientperioden, inkapslad i känslor hon inte har åtkomst till, och därför inte kan förmedla. Därför är det här – kanske – mer trovärdigt än mer illustrativa skildringar.

Inte heller handlar det mycket om maten här, som varken är närvarande eller frånvarande i berättelsen. Mer verkar det röra sig om asketism, om att låta sjukdomen bli ett skydd – med Laures ord: ”ett pansar” – där tryggheten finns i bekräftelsen av sjukdomen, att det som ser ut som tillfrisknande är något annat, en identifikation.

Blir vi klokare? Tveksamt. Men vi börjar fundera, om anorexi i första hand är ett tillstånd eller ett beteende: författaren själv klev därifrån, men behåller brasklappen, de där riskornen i bältet, som en påminnelse att det inte går att lämna någonting bakom sig.