”My puzzle is,
ought artists now to becompe politicians? My instinct says no; but I’m not sure
that I can justify my instinct. I take refuge in the fact that I’ve received so
little from society that I owe it very little.”
Så skriver Virginia
Woolf i ett brev 1940. Om konstnären ska vara aktivt deltagande i
samhällsfrågorna eller stå utanför var något hon bearbetade under hela sitt
vuxna liv. Schablonen om henne lyder annars att hon vistades i ett
elfenbenstorn (falskt), att hon inte kunde uttala sig om arbetarklassen utan
att bli nedlåtande (delvis sant). Tyvärr etableras vrångbilder i skolor och universitet,
och upprepas sedan utan ifrågasättanden, bara av den anledningen att det är så
bekvämt att behålla sina gamla uppfattningar. Men just Virginia Woolf är själv
det bästa exemplet på inte bara ifrågasättanden – omkullkastandet av tidigare
värderingar – utan också på det fruktbara i ambivalensen.
Om ambivalensen som
både estetisk och ideologisk princip handlar Clara Jones monografi Virginia Woolf. Ambivalent Activist.
Redan för drygt 20 år sedan försökte Hermione Lee nyansera bilden av Woolf som
isolerad elitist (i den fortfarande bästa boken om henne, Virginia Woolf: A Biography,
från 1996). Själva umgänget med Bloomsbury-cirkeln var också något som
stimulerade ett samhällsintresse, även om Woolf själv skulle behålla en skepsis
mot grupperingar och sammanslutningar. I rättvisans namn var ju
Bloomsbury-cirkeln ingen enhetlig grupp heller.
Jones påminner om
de aktivista sidorna i Woolfs liv. Dels genom de två berömda stridsskrifterna Ett eget rum och Tre guineas, och dels genom arbetet för olika ändamål – som undervisningen
på Morley College när hon var drygt tjugo. Denna erfarenhet bildar första
kapitlet i Jones bok: de övriga berör arbetet för kvinnors rösträtt 1910, det
långvariga engagemanget i kvinnors kooperativa sällskap 1913-1931, samt det
kortare engagemanget på landsbygden i Rodmell Women’s Institute, 1940-1941.
Jones går till källorna, lusläser protokoll och minnesanteckningar, brev och
dagböcker, men gör också några frustrerande korta analyser av fiktionen, allt
ifrån debuten Vägen ut fram till
sista romanen, Mellanspel.
Ambivalensen visar
sig i Woolfs skepsis mot ideologier och partipolitik. Konstnären ska nog vara
så avståndstagande – inte minst finns avskräckande exempel från vår tid på hur
illa det går när konstnärer ger sig in i politiken. Men det betyder inte att Woolf
tar lätt på frågan om hur estetik och samhälle hör ihop. Problemet med
schablonbilden jag nämnde i inledningen är ju att författare på universiteten
reduceras till endimensionella typer. Där har vi en ärkepessimist, där en
nihilist, där en kvinnohatare (förresten en till och en till), där en
surrealist, där en nazist … Woolf: en galen elitist.
Så förenklat försökte
också hennes släkting Quentin Bell lansera henne i sin problematiska biografi
från 70-talet – desto mer problematiskt för oss eftersom den översattes till
svenska. Jones visar hur manliga kritiker traditionellt har delat denna syn,
och tonat ned de politiska inslagen, medan kvinnliga kritiker inte dragit sig
för att kalla Woolf marxist – med eller utan citattecken. En annan stötesten är
feminismen: jag har väldigt svårt för att hävda en okomplicerad feminism hos
henne, och det finns ett uttalat tvivel hos Woolf, som menar att ordet har
korrumperats och trasats sönder, och att hon hellre strävar mot en människosyn
där män och kvinnor arbetar tillsammans mot enade mål – en önskan som liknar
Mary Wollstonecrafts utopiska vision från slutet av 1700-talet.
Nyckeln till att
förstå Woolf är ambivalensen. Jones visar hur ambivalensen var en konstant i
hennes liv. I tre år undervisade hon på Morley College, i ämnena historia, engelska,
konsthistoria, poesi. Den långa novellen ”The Journal of Mistress Joan Martyn”
används av Jones som exempel på hur faktiska händelser tar sig in i Woolfs
fiktion. Jones läsning pläderar för att Woolf hade för avsikt att skapa misstro
hos läsaren, ett medvetet ifrågasättande av hennes trovärdighet.
En annan av de intressanta
tolkningarna visar sig i huvudpersonen Rachels reaktion i manusversionen av romanen
Vägen ut, alltså Melymbrosia, att hon har så svårt att prata med tjänstefolket. En
negativ läsning av scenen är att hon demonstrerar avsmak, men Jones menar att
Woolfs val av verb, att Rachel ryser till (”shudder”) indikerar att det är som
att hon möter sitt eget spöke – den hon kunde ha varit om hon inte fötts till
ett så privilegierat liv.
Woolf arbetade
under en kort period i People’s Suffrage Federation, där också hennes tidigare
lärare i grekiska, Janet Case, hade en framträdande roll. Detta sällskap var en
marginell och omstridd enklav i arbetet för jämställdhet och kvinnlig rösträtt,
inte minst för att man arbetade hårt för en universell rösträtt som inte bara
skulle godkänna att de högre klassernas kvinnor skulle erhålla rösträtt.
Ofta inkonsekvent
och nyckfull. Som i förhållandet till arbetarklassen. Hon klagar på att de
väger för mycket, på att de inte har någon humor. Samtidigt berömmer hon dem
för att de skrattade så hjärtligt när hon berättade om det dråpliga sprattet
hon spelade den brittiska flottan strax innan första världskrigets utbrott, när
hon tillsammans med bland andra brodern Adrian och konstnären Duncan Grant
klädde ut sig till utländska kungligheter och fick en guidad tur på
flaggskeppet Dreadnought, något som ledde till en skandal för brittiska
flottan.
Under sitt sista år
arbetade Woolf åt Women’s Institute i landsbygden, och var inblandad i bland
annat teaterföreställningar och föreläsningar. Det stod i stadgarna att talen
skulle undvika kontroversiella ämnen, något Woolf inte brydde sig om. När hon
fick i uppgift att tala om ”böcker” valde hon i stället att berätta utförligt
om detta spratt. Att hon återvände till händelsen under den här tidpunkten var
avgörande – England rustade sig med hjälp av patriotism och nationalism. Jones
visar eftertryckligt att det viktiga för Woolf inte var att i rebellisk anda demonstrera
brist på respekt mot de regler som gällde, utan att föra fram sitt konsekventa
arbete i feminism, pacifism, och klassfrågor.
Överlag är Jones
angelägen att ärerädda några av Woolfs mindre kända alster. Hon ser Natt och dag, den andra romanen, som en
viktig komponent för att förstå det politiska tänkandet: ”I want to make a case
for Night and Day as a formative text
in Woolf’s development as a political thinker.” Det är fruktbart att ta med
fiktionen i analysen, då det ger en helhetssyn som bara delvis har gett sig till känna i tidigare analyser.
Jones analyser av
Woolfs böcker visar att man i stort sett kan ta sig an dem utifrån vilken
synvinkel som helst. Texten balanserar upp alla övertolkningar. Ja, där finns
sådan rikedom och stadga att en läsare aldrig känner sig övergiven. Det här
betyder inte alls att Jones har fel. Eller, inte lika fel som exempelvis Elaine
Showalter, som menar att när Woolf nämner en kvinna som doppar sin armbåge i
ett badkar är det en tydlig anspelning på de förfärliga vatten-experiment som
utfördes på dårhusen i det viktorianska England.
För att ta ett
exempel på hur Woolf fungerar: Rose Pargiter i romanen Åren är hennes mest uttalat aktivistiska karaktär, som bland annat
fängslas för att ha kastat sten under sitt arbete för kvinnlig rösträtt. Genom
romanen pendlar Woolf mellan att häckla och hylla henne. Som läsare blir hon en
karaktär som undflyr kategoriseringar, och det går inte entydigt att vare sig
fördöma eller godkänna hennes agerande.
Vad Woolf sysslar
med är att skapa karaktärer som erkänner oron inom sig, att det egna jaget är
en skådeplats för motstridiga känslor. En människas uppgift är inte att nå
slutsatser – hitta svar om sin personlighet/finna sig själv – utan målet är att
skapa en tillvaro där du inte vill ha några mål, att inte ens vilja nå fram.
Själv upplevde Woolf att hon var omgiven av människor som hade svar – det är
ingen tillfällighet att hon var så upptagen av dessa tankar under andra hälften
av 30-talet fram till sin död, under andra världskriget. Krig har en förmåga
att plocka fram motsatsen till Tranströmers versala ”KANSKE”, det vill säga det
versala ”SVARET”.
Det är nyfikenheten
och avståndstagandet som bildar de två distinkta polerna i Woolfs skrivande,
oavsett om det är fiktion, essä, dagbok eller brev. Clara Jones visar med
välvalda exempel hur avgörande det är för förståelsen av Woolf att vi tar detta
i beaktande: att ambivalensen är viktigare än något annat.