#endiktvarjedag - vi har hela listan!

Under 2018 har jag på twitter publicerat #endiktvarjedag. Det här är då en lång sammanställning av allt som har flimrat förbi. Det är inget märkvärdigt med urvalet: jag har bara plockat fram en bok här, en bok där. Jag försökte undvika dubbleringar, men någon enstaka gång råkade jag visst glömma att den poeten redan representerats. Säkerligen saknas dikter som jag gillar. Säkerligen kunde jag ha varit mer diversifierad. Säkerligen kunde den som har åsikter om urvalet ta över stafettpinnen under 2019 och göra om och göra rätt och göra bättre.  

januari

1 Yu Xiu Hua

2 Ursula Andkjær Olsen

3 Mara Lee

4 Vilhelm Ekelund

5 Katarina Frostenson

6 Helena Granström

7 Göran Sonnevi

8 Ida Börjel

9 Pernilla Berglund

10 Ocean Vuong

11 Petter Lindgren

12 Lotta Olsson

13 Line Toftsø

14 John Keats

15 Lukas Moodysson

16 Gustaf Fröding

17 Sapfo

18 Elis Burrau

19 Edgar Allan Poe

20 Anna Maria Lenngren

21 Jenny Tunedal

22 Tristan Tzara

23 Carol Ann Duffy

24 Sara Hallström

25 Virginia Woolf

26 Yolanda Aurora Bohm Ramirez

27 Forough Farrokhzad

28 Athena Farrokhzad

29 Christine Falkenland

30 Inger Christensen

31 Johan Henrik Kellgren

februari

1 Friedrich Hölderlin

2 Claudia Rankine

3 Paul Celan

4 Robert Lowell

5 Khashayar Naderehvandi

6 Nino Mick

7 Rupi Kaur

8 Nelly Sachs

9 T.S. Eliot

10 Pierre Reverdy

11 Sylvia Plath

12 Nick Cave

13 Sidney Keyes

14 Eva-Stina Byggmästar

15 Erik Vernersson

16 Ulf Eriksson

17 Gunnar Björling

18 Adrienne Rich

19 Helena Boberg

20 Horatius

21 Carl Jonas Love Almqvist

22 Malte Persson

23 Bertel Gripenberg

24 William Shakespeare

25 Louise Erdrich

26 Majken Johansson

27 Edgar Lee Masters

28 Lars Skinnebach

mars

1 Johann Wolfgang von Goethe

2 Mustafa Stitou

3 Cecilie Løveid

4 Franz Wright

5 Elizabeth Bishop

6 Anne Sexton

7 Åsa-Maria Kraft

8 Olga Ravn

9 Robert Creeley

10 Gunilla Johansson

11 John Betjeman

12 Morgan Parker

13 Leif Høghaug

14 William Faulkner

15 Shaikh Sa’di

16 Ann Jäderlund

17 Pia Tafdrup

18 Ingela Strandberg

19 Jila Mossaed

20 Ola Hansson

21 Lina Hagelbäck

22 Oscar Wilde

23 Yahya Hassan

24 Charles Simic

25 Theis Ørntoft

26 Margaret Atwood

27 Eva-Stina Byggmästar

28 Jorge Luis Borges

29 Bo Bergman

30 Åsa Maria Kraft

31 Etel Adnan

april

1 Arne Johnsson

2 Johan Holmlund

3 Fredrik Nyberg

4 W.H. Auden

5 Pia Juul

6 Martin Glaz Serup

7 Kjell Espmark

8 Peo Rask

9 Bruno K. Öijer

10 Clemens Altgård

11 Gerard Manley Hopkins

12 Nils Ferlin

13 Hanna Rajs Lundström

14 Søren Ulrik Thomsen

15 John Donne

16 P.J. Harvey

17 Momtaza Mehri

18 Anna-Karin Granberg

19 Gunnar Harding

20 Agnes Lidbeck

21 Emilio Zucchi

22 Anna Axfors

23 Marie-Louise Ramnefalk

24 Timimie Märak

25 T.S. Eliot

26 Hanna Hallgren

27 Aase Berg

28 Gunnar D Hansson

29 Werner Aspenström

30 Kennet Klemets

maj

1 Bo Bergman

2 Maja Lee Langvad

3 Arvid Mörne

4 Anne Carson

5 Stephane Mallarmé

6 Mirjam Tuominen

7 Ted Hughes  

8 Eva Ribich

9 Olle Orrje

10 Karl Vennberg

11 Samlade höjdpunkter i Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige

12 Verner Boström

13  Signe Gjessing

14 Birgitta Trotzig

15 Mare Kandre

16 Leif Holmstrand

17 Erik Beckman

18 Edith Södergran

19 Samuel Beckett

20 Matilda Södergran

21 Johan Jönson

22 Ronald Johnson

23 Gloria Gervitz 

24 Lars Gustafsson

25 Petter Bergman

26 Kerstin Söderholm

27 Seamus Heaney

28 Vizma Belsevica

29 Ivar Conradson

30 Ella Hillbäck

31 Pär Hansson

juni

1 Björn Håkanson

2 Siv Arb

3 Maria Wine

4 Folke Isaksson

5 Nanna Storr-Hansen

6 Pär Lagerkvist

7 Olof Lagercrantz

8 Erik Axel Karlfeldt

9 Gloria Gervitz

10 Anna-Greta Wide

11 Ebba Lindqvist

12 Inger Arvidsson

13 Viktor Rydberg

14 Jonas Gren

15 Theodor Hildeman Togner

16 James Joyce

17 Anna Rydstedt

18 Stig Dagerman

19 Bertil Malmberg

20 Arvid Mörne

21 Carol Ann Duffy

22 William Blake

23 Charles Baudelaire

24 Heinrich Heine

25 Helena Rådberg

26 Freke Räihä

27 Artur Lundkvist

28 Harriet Löwenhjelm

29 Vilhelm Ekelund

30 Paul Eluard

juli

1 Nils Ferlin

2 Jonas Ellerström

3 Bo Setterlind

4 Henrik Ibsen

5 Isabella Nilsson

6 Ragnar Thoursie

7 Aleksandr Pusjkin

8 D.H. Lawrence

9 H.D.

10 Julie Sten-Knudsen

11 Jenny Högström

12 Siri Johansson

13 Mattias Alkberg

14 Aloysis Bertrand

15 Alf Hambe

16 Johannes Edfeldt

17 Ottavio Rinuccini

18 Emma Ahlgren

19 Kiki Dimoula

20 Stig Larsson

21 Jörgen Lind

22 Birgitta Lillpers

23 Fredrik Nyberg

24 Ulrika Nielsen

25 Marie Silkeberg

26 Maria Küchen

27 Dorothy Parker

28 Charlotte Qvandt

29 John Ashbery

30 Kate Bush

31 Naima Chaboun

augusti

1 Kristian Lundberg

2 Alice P. Ougler

3 Verner Boström

4 Percy Bysshe Shelley

5 Joyce Mansour

6 Jerker Sagfors

7 Lukas Moodysson

8 Edna St. Vincent Millay

9 Dénes Krusosvsky

10 Ella Hillbäck

11 Caj Lundgren

12 ur Djävulssonetterna

13 Lars Mikael Raattamaa

14 W.G. Sebald

15 Frank O’Hara

16 Sapfo

17 Caspar Eric

18 Rut Hillarp

19 Edith Sitwell

20 Benny Andersen

21 Arthur Rimbaud

22 Ezra Pound

23 Edward Lear

24 Lars Norén

25 Hanna Riisager

26 Sevi Kumral

27 Luciano Erba

28 Naja Marie Aidt

29 J.R.R. Tolkien

30 Petronius

31 Stina Aronson

september

1 Claes Andersson

2 Bodil Malmsten

3 Katja Perat

4 Francesco Petrarca

5 Philip Larkin

6 Molly Balsby

7 Else Lasker-Schüler

8 Ingeborg Bachmann

9 Pier Paolo Pasolini

10 Sofia Rapp Johansson

11 Federico García Lorca

12 Ann-Marie Berglund

13 Eva Kristina Olsson

14 Juan Manuel Roca

15 Rasha Alqasim

16 Tua Forsström

17 Marie Norin

18 Östen Sjöstrand

19 Erik Johan Stagnelius

20 Elisabet Hermodsson

21 A.E. Housman

22 Joyce Carol Oates

23 Tadeusz Dabrowski

24 Valerio Magrelli

25 John Clare

26 Catherina Gripenberg

27 Ioana Nicolaie

28 David Zimmerman

29 Max Ernst

30 Kayo Chingonyi

oktober

1 Annbritt Ryde

2 Iman Mohammed

3 Peter Sandelin

4 Kristoffer Leandoer

5 Rainer Maria Rilke

6 Alkaios

7 Durs Grünbein

8 Linus Gårdfeldt

9 Hanna Hallgren

10 Boris Pasternak

11 Frieda Hughes

12 Majvor Mäki Sjöberg

13 Giovanni Pascoli

14 Alice Kassius Eggers

15 Lars Hermansson

16 Siddharta Sebastian Larsson

17 Eugenio Montale

18 Erik Blomberg

19 Camilla Hammarström

20 Klaus Høeck

21 Samuel Taylor Coleridge

22 Louise Labé

23 Henry Parland

24 Philip Larkin

25 Lord Byron

26 Elsa Grave

27 Hjalmar Gullberg

28 Eric Lindegren

29 C.A. Conrad

30 Burcu Sahin

31 R.S. Thomas

november

1 Thomas Thorild

2 Joanna Rzadkowska

3 Mette Moestrup

4 Thom Gunn

5 Tone Hednebø

6 Joar Tiberg

7 Gro Dahle

8 W.B. Yeats

9 Sara Abdollahi

10 Jon Fosse

11 Pär Thörn

12 C-G Thosteman

13 Marina Tsvetajeva

14 Kristina Lugn

15 Kristine Berget

16 Jan Wagner

17 Zubair Ahmed

18 Tine Høeg

19 Magnus William-Olsson

20 Steinar Opstad

21 Rebecca O’Connor

22 Thomas Boberg

23 Pejk Malinowski

24 Georg Trakl

25 Joachim du Bellay

26 Matthew Sweeney

27 Johan Davidsen

28 Nichola Deane

29 Li Po

30 Henrik Nordbrandt

december

1 Gillian Clarke

2 Paul Verlaine

3 Rolf Aggestam

4 Anne Helene Guddal

5 Peter Sandelin

6 Göran Printz-Påhlson

7 Carol Ann Duffy

8 Ahmad Shamloo

9 Gunvor Hofmo

10 Sonja Nyegaard

11 Katrine Heiberg

12 Johannes Göransson

13 Paul Andersson

14 Johan Ludvig Runeberg

15 Axel Liffner 

16 Wallace Stevens

17 Sirkka Turkka

18 Anna Achmatova

19 Anna Swirszczynska

20 Kerro Holmberg

21 Michael Hurley (Chan Marshall)

22 Ole Sarvig

23 Eva Ström

24 Mirjam Tuominen

25 Helena Eriksson

26 Siv Cedering

27 Tomas Venclova

28 Pierre de Ronsard

29 Pippa Little

30 Amalie Smith

31 Lina Rydén Reynolds

Vagant 4/2018

Knappt har värmen från förra numrets tryckning kylnat innan nästa nummer anländer – Vagant avslutar året med en spurt, och gör det med ett nummer som i sedvanlig ordning tar itu med några brännande frågor. Men det som mest kännetecknar det är att man presenterar texter som tänkt färdigt – att det alltid är gediget skrivet, och att exemplen inte stannar vid det uppenbara. Ett exempel är när Carl-Michael Edenborg i sin fasta spalt den här gången tar sig an begreppet ”slow death”, utifrån The Leather Nun och Apocalypse Now, men spårar det tillbaka till en dikt av Dante Gabriel Rossetti från 1848.

Det är döden som utgör något av ett tema, med flera nekrologer över årets döda, som Simon Hagerups fina text om Ursula K. Le Guin och Cornelius Jakhellns lika fina text om Paul Virilio – två författare som nog kommer att fortsätta läsas och kanske rentav bli ännu mer angelägna i framtiden. Mindre känd torde Pascale Casanova vara, fransk litteraturvetare, som också dog i år. John Swedenmark skriver om henne, främst om avhandlingen La république mondiale des lettres, och som jag får lust att läsa (den finns översatt till engelska, liksom hennes senare böcker om Beckett och Kafka).  

Christian Johannes Idskovs text om Yahya Hassan är också något av en nekrolog, med poeten som nu genomgår psykiatrisk behandling på obestämd tid. De fem åren som gått sedan han debuterade med stort genomslag har varit en irrande färd mot allt tyngre kriminalitet, men man borde inte bli så förvånad, då inslag av våld och kriminalitet förekom i riklig mängd i debutboken. Är Hassan död som författare? Tills vidare verkar det så.

Mats O. Svensson skriver om det österrikiska snillet Thomas Bernhard, som också han är död, sedan snart 30 år. Att det är 30 år sedan hans uppgörelse med nazismen, pjäsen Heldenplatz, hade premiär är förstås en anledning att uppmärksamma honom. Man kunde också bestrida att Bernhard är en död författare – speciellt i Sverige har hans böcker fått ett uppsving under 2000-talet, tack vare Jan-Erik Bornlids outtröttliga översättningar.

Vidare har fotografen Eivind Senneset skrivit om hur man tar bilder som berör döden utan att de blir sentimentala. Tröttnar man på döden finns det som vanligt en ambitiös recensionsavdelning, som bland annat tar upp tre nya norska böcker där författare skriver om läsning och skrivande. En av dem är Knausgård, och det torde intressera alla hans svenska fans. Fast Odd W. Surén tycker att Terje Holtet Larsens bok, Hjemløsheten, är bättre.    

Om dikten är ett mål, tillåt mig att misslyckas, Siv Cedering, översättning Matilda Södergran, Ellerströms

Siv Cedering hör till svensk litteraturhistorias doldisar. Född i Överkalix utvandrade hon som tonåring till USA, och skrev romaner och barnböcker på svenska, och poesi på engelska. Ett urval av dessa dikter har nu översatts lyhört av poeten Matilda Södergran, och det är en välgärning att läsa dessa svensk-amerikanska (amerikansk-svenska?) dikter, eftersom de kan uppfattas både som främmande och bekanta i ett helsvenskt litteraturklimat. Boktiteln är en rad i en dikt från 1998, och ger en bra indikation på den blygsamhet Cedering odlade.

Naturskildringarna tar gärna avstamp i en utpräglat norrbottnisk miljö, där diktjaget rör sig barfota och naken i full kontakt med sin omgivning. Här finns också brevdikter, rolldikter där flera olika personer för ordet, och berättelser i miniatyr om vardagliga situationer. Allra störst intryck gör några känsliga kärleksdikter om begär som inte frågar om lov eller ursäktar sig: ”Frågan om vad som är praktiskt / eller passande borde vägas in, / men min hud hungrar efter din hud.”

Monsieur Andesmas eftermiddag, Marguerite Duras, översättning Peter Landelius, Lind & Co

Den svenska utgivningen av Margurite Duras böcker håller på att bli allt mer komplett. Till de många olika översättare som överfört hennes prosa till svenska sällar sig nu Peter Landelius, med den korta romanen Monsieur Andesmas eftermiddag. Knappast en av de mest kända – det finns förstås orsaker till att tidigare översättare prioriterat mästerverk som Lol V. Steins hänförelse, Älskaren, Smärtan – och varför inte Vicekonsuln, som förlaget Lind & Co utgav bara häromåret.   

Liksom den gången har Kristoffer Leandoer skrivit ett förord. Det är långt men utmärkt, och han passar på att skriva om rastlösheten som finns både hos Duras och hos många av hennes karaktärer – deras oförmåga att vara i stunden, och att de alltid måste längta och sträva efter något odefinierbart. Möjligen betonar han denna likhet mellan författaren och protagonisten. Inte för att han nödvändigtvis har fel, men frågan är väl om det behöver sägas med sådan emfas.  

Monsieur Andesmas eftermiddag utkom 1962, filmatiserades i början av 2000-talet, och handlar om en korpulent äldre man som isolerat sig i ett hus i utkanten av en liten sovstad. Det är bekant territorium för Durasläsaren: det är sommar, någon befinner sig utanför en gemenskap, vaga antydningar om obehag är diskret inordnade i texten. Det som saknas är alkoholen.

Duras förlitar sig på atmosfär, både i bokstavlig och bildlig mening, genom att hettan är påtaglig både för det yttre klimatet i miljön och det inre klimatet för personerna. Både denna känsla för atmosfär och hennes nonchalanta inställning till intrig förenar henne med en författare som William Faulkner – något annat är hur hon lär ut uthärdandet, att man får lära sig stå ut med lidandet, som ett ofrånkomligt livsvillkor.  

Hennes karaktärer är ensamma, medan andra roar sig. Monsieur Andesmas väntar på sin tonåriga dotter Valérie, som dansar nere i stadens centrum. Det gör hon tillsammans med Michel Arc, som ska bygga en terrass vid huset, som är ämnat åt dottern. Ett något yngre barn besöker honom, liksom hennes mamma. Inget kan hjälpa honom ut ur vare sig isoleringen eller de otäcka tankarna: ”Det behagliga minnet av den gamla plågan rör honom inte mycket mer än minnet av den otröstliga skuldkänslan inför en kärlek som han har skymtat och genast strypt och glömt bland tusen andra.” Det yngre barnet blir bara en grym påminnelse om den förlupna dottern, och pengarna ett lönlöst försök till kompensation.

Det finns något rituellt över hur de andra besöker honom, dels barnet och de pengar kapitalisten Andesmas vräker över henne, och dels mamman, och hennes ängslan över vad som håller maken och Valérie från hemmet. Utan förvarning kan våld bryta fram, antingen verbalt eller fysiskt. Det ger förutsättningar till hänsynslösa insikter hos läsaren, att Duras så att säga då och då ger tillträde till de mest omstörtande tankarna.

Romanen har många likheter med andra romaner av Duras: den är kort, men stillastående och cirkulär, där tankar ältas och tas om, upprepar sig med smärre justeringar. Andesmas är mer vegeterande än mediterande eller begrundande. Förgäves söker jag efter recensioner i de svenska dagstidningarna av denna roman, utgiven tidigare i höst. Låt gå för att det inte är en av Duras mest betydande romaner, men det är ändå ett betydande författarskap, och ingen borde missunna sig ynnesten som det är att läsa det i så komplett form som möjligt.    

Oralorium. Dikter om samhällsfrågor, Eiríkur Örn Norðdahl, översättning John Swedenmark, Rámus

Isländske författaren Eiríkur Örn Norðdahl är för svenska läsare känd som trollkarlen bakom snillrikt roliga romaner som Ondska och Dumhet, men det var faktiskt som poet jag först lärde känna honom på en fabulös uppläsning på Bokmässans Rum för poesi. Oralorium är dock den första av hans diktsamlingar som översätts till svenska.

Det är pladdrigt och förtjusande när Örn Norðdahl skriver sina samhällsdikter om allt ifrån matvanor till terrordåd, fattigdom, kärlek, litteraturen, AI och fotbolls-EM 2016 där ju Island firade vissa triumfer: ”Lagen, tempo, stolpen, tempo, straffarna, tempo, Brexit, tempo, barnen som syr bollarna och deras blodiga fingrar.”

Fast, är det verkligen dikter? Flera av texterna liknar korta essäer, där han rör sig bekymmersfritt mellan det förnumstiga och det halsbrytande. Det är känsligt skrivet, med empatin som ett estetiskt verktyg, och det är gott om välfunna iakttagelser av vår samtid. Då och då skrattar jag till, men anar också att dessa texter är i behov av uppläsningens förlösande effekt.

Nora, eller Brinn Oslo brinn, Johanna Frid, Ellerströms

För den förälskade är svartsjukan the gift that keeps on giving. Om detta grönögda monster har Johanna Frid skrivit en roman, Nora, eller Brinn Oslo brinn. Fast, roman? Det är en autofiktiv essä snarare, men allra mest en uppfriskande rolig och ilsken berättelse om den lätt relaterbara svartsjukan.

Huvudpersonen, svenska Johanna, lever i en okomplicerad relation med danske Emil. Liksom hon är han poet, men porträtteras också som en tråkig typ – ”mannen som stod för hela Danmarks konsumtion av lättöl” – och också en ganska banal klichémaskin, som när han berömmer sina skandinaviska språkkunskaper beskriver hur ”den sublima upplevelsen av hur norskan och svenskan öppnar valv efter valv i själen”. Jo tack, jag vet att det är en Tranströmer-allusion, det blir inte bättre för det.

Som skugga över deras förhållande finns hans ex, Nora. Hon från Oslo, eller ”Arsle”, som Johanna tycker att det borde uttalas. För i förlängningen sträcker sig hatet över hela Norge och allt det norska. Som en sann masochist söker Johanna alla anledningar att vidröra såret, stalkar Noras instagram på jakt efter bilder som ska bekräfta att hon är sötare och mer perfekt än hon själv. Som lök på laxen lider Johanna också av fysisk smärta i livmodern, av endometrios, en sjukdom som tar över allt mer av berättelsen, av berättandet.

Det här är då hela romanens premiss, och det blir förstås statiskt. Men det blir också underhållande, roligt, elakt. Frid använder ilskan som en konstnärlig drivkraft. Hennes bildspråk är dråpligt men också exakt, konstant drastiskt, konstant varierat i sin uppfinningsrikedom, och det fördriver det statiska och monotona. En bok om svartsjuka ska vara så här monoman, vill jag också invända – exakt så här upptagen av konflikten mellan hybris och utplåning, en maktkamp som får självet att bli skådeplatsen för ett slagfält. Hos den med mindervärdeskomplex ges fantasin fritt spelrum, och nog är det så: endast människor utan fantasi kan hantera sin svartsjuka. Här blir självupptagenheten något positivt, åtminstone ur konstnärlig synpunkt.  

På sätt och vis har ju Johanna både rätt och fel när hon ansätter sig själv med sina svarta svartsjuketankar. Det vill säga: rätt i så måtto att Emil är en idiot som inte tydligare tar avstånd från Nora, och fel i så måtto att hon borde fatta att han inte längre bryr sig om henne. Men kom inte och snacka om proportioner, om vad som är rimligt, med den som drabbas av svartsjuka. Och samtidigt är den ju så trovärdig i sin orimlighet, hur det nu går ihop.  

Sällan har jag läst en så rolig svensk roman. Gång på gång måste jag avbryta läsningen småskrattande åt Johannas pigga utfall mot allt som inte faller henne på läppen, som Emils jämnåriga danska vänner: ”efterblivna 21-åringar man ständigt var tvungen att hälsa på, som aldrig förstod vad jag sa, som var gapiga och storväxta och åkte till Berlin över helgen eller åkte skidor i helvetet.” Men den är rolig också när Johanna och Emil går i terapi, och Frid dömer ut den med exakthet: ”Det var mer som att masa sig fram på en trehjuling fast man redan lärt sig cykla.”    

Den blir rolig också för att Frid leker med de förbjudna tankarna, de förborgade begären. Hon visar också att vi trots påpekanden om motsatsen (inbankade av Lena Andersson allt som oftast) är irrationella varelser: klart som fan att Johanna borde fatta att det är gagnlöst att älta Emils ex, och lika klart som fan att hon väljer att göra det – för att, som Hjalmar Söderberg skulle ha sagt, ”man väljer inte”. Om man kan styra över sina impulser vore de, impulserna, inte mycket att ha.

Frid rör sig mellan det sublima och det löjeväckande. En invändning kunde vara att hon möjligen är lite för förtjust i ordet ”sublim”, men det kan väl passera. Hon kombinerar ungdomlig överdriftsvurm med vuxet klokskap, och skildrar sin protagonists väg mot undergången med viss distans, hur mycket hon än lägger in markörer som ska sudda ut skillnader mellan författare och berättare. Hur nu saken än ligger till med sanningshalten (vem bryr sig?) är Frid en ny sorts fullgången författare, och Johanna en ny sorts romanfigur, i sin bitterhet och cynism.  

I fjol debuterade hon tillsammans med Gordana Spasic, med en stark men lite ojämn diktsamling, Familieepos, som delvis var skriven på danska. Även här skriver hon vidare på skandinaviskan, och det är sällan krystat, utan mer som en naturlig följd av ett kulturellt och språkligt utbyte som vitaliserar hennes prosa. På det stora hela taget är svensk samtidslitteratur påver, och det är sällsynt med böcker som är ambitiösa och går hela vägen in i ett utforskande, utan att förlora sig i poänglöst experimenterande. Bland årets svenska romaner har jag svårt att tänka mig någon bättre än den här.

How To Be Invisible, Kate Bush, Faber & Faber

How To Be Invisible är en idealisk titel på en samling med Kate Bushs sångtexter, som nyss getts ut på ansedda poesiförlaget Faber & Faber. Det är en artist som under större delen av sin 40-åriga karriär iklätt sig en osynlighetsmantel och levt utanför medias radar, med gåtfulla uppträdanden lite då och då – som när det gick tolv år mellan skivorna The Red Shoes 1993 och Aeriel 2005. Hon föddes lite drygt två veckor före Madonna sommaren 1958, men kan sägas vara antitesen till Madonnas ständiga sökande efter rampljuset.

I år fyllde hon alltså 60, och bland annat därför kan det vara anledning att äntligen samla hennes sångtexter. En annan torde vara strikt kommersiella, då hon samtidigt passade på att släppa alla sina gamla skivor i remastrade versioner. Urvalet har hon gjort själv, och är sparsam med de tre första skivorna, som bara representeras av 10 låtar totalt, medan hon därefter tagit med så gott som rubbet, med begripligt undantag för ”Pi”.

Ständigt och jämt när sångtexter omskrivs bör man påpeka att det är en vansklig syssla att läsa dem, eftersom det inte går att tänka bort musiken. Det är en disclaimer som författaren David Mitchell gör sig skyldig till i sitt långa förord, vars större försyndelser dock är långa ointressanta redogörelser för hur han gick till väga för att komma åt hennes skivor med hjälp av kompisar och storebröder och kassettband som trasslade in sig och gjorde olyssningsbara, och han har också svårt med årtalen.

”What kind of language is this?” som Bush plötsligt utbryter i den långa sviten ”A Sky of Honey” från skivan Aeriel kunde vara en alternativ sammanfattning på denna lyrik – så blev titeln på min essä om Bush i Populär poesi nummer 24. Ja, för vad är det här för språk egentligen? Bushs stora förebild är David Bowie, men hennes sätt att skriva texter är långt mer intressant, långt mer intrikat. Inte enbart för att hon gärna väljer att skriva ur olika individers perspektiv, och gärna utifrån galenpannors snurriga värld, utan snarare för att hon bemödar sig om att skriva just poesi.

Jag kan ändå inte låta bli att undra för vem boken är tänkt. Det är ju fansen som kommer att skaffa den, och man kan säga mycket om Bushs fans, men det är svårt att föreställa sig mer lojala anhängare, speciellt efter att Morrissey så effektivt har krossat sin gloria under de senaste åren. Eller för den delen mer tålmodiga fans, som inväntar varje skivsläpp utan att någonsin klaga – eftersom det är drottningens vilja som råder. Det är något rörande över den hängivenhet men framför allt okritiska beundran som ges till Kate Bush från fansen. Vi – för jag räknar mig själv till den skaran – har förstås ägnat mängder av tid åt att lyssna på skivorna gång efter gång, alltid med albumens texthäften framför oss. Därför är det här en bok som jag på sätt och vis redan har läst så många gånger att jag kan vissa av de enskilda texterna utantill. Därför är det här en bok som inte gör någon nytta.

En del smärre justeringar finns här, som att hon ibland har lagt till rader som sjungs men som inte funnits med i den tryckta texten tidigare, eller att man leker med formgivningen, som i avslutningen av ”Leave It Open”, där raden som upprepas fem gånger i slutet, ”We let the weirdness in” låter just ordet ”weirdness” svälla och bli versalt och böljande på textsidan.

”We let the weirdness in”: ännu en alternativ sammanfattning av de kryptiska texterna. Det är svårtolkat. Hon ligger steget före lyssnaren, och i det här fallet läsaren, med sina texter. Men det är också excentriska texter, och man kan förstås betona att hon sjunger utifrån ämnen som kan vara både udda och kontroversiella, såsom incest i ”The Kick Inside” (ej inkluderad här), pedofili i ”The Infant Kiss”, mord i ”Mother Stands For Comfort”. Andra artister som skulle sjunga om saker som tvättmaskiner, att dansa med Hitler, att ligga med en snögubbe eller komponera en lista över 50 ord för snö, de skulle betraktas som skvatt galna.

De många olika typerna av röster blir tydliga i den här samlingen, som rör sig utan kronologi – som sig bör, då hon som textförfattare kan berätta utifrån olika åldrar, olika kön – tänk att könsbytestexten i ”Running Up That Hill” spelades på alla discon hösten 1985. Hon skriver ofta utifrån barnets perspektiv, eller utifrån någon i beroendeställning, någon i en svaghetsposition. Det är den lilla, skyddslösa människan som hon skildrar, och hon kan lika gärna vara en nordvietnamesisk soldat som apterar handgranater mot amerikanska soldater (”Pull Out The Pin”) som barnet som säger till den gamla beskyddande kvinnan ”Lily”: ”I feel like life has blown a great big hole through me”.

En av få bra saker med Mitchells förord är att han erkänner The Dreaming från 1982 som ett mästerverk, och att han betonar dess märkliga aspekter. Det är en skiva som är udda både ljudmässigt och textmässigt, och dess texter förblir ju fortsatt svåra att dechiffrera. Det är utmanande texter, och ibland också farliga, med sina hotfulla uppmaningar i låtar som ”Get Out Of My House” och just ”Leave It Open”.

Det är inte bara knasigt, utan också hoppfullt, som när hon låter ”Love And Anger” avslutas med beskedet ”Don’t ever think that you can’t change / The past and the future”. I den här boken finns de två kompletta sångcyklerna, B-sidan på The Hounds of Love, alltså ”The Ninth Wave” och CD 2 på Aeriel, alltså ”A Sky of Honey”. Båda är märkliga, kanske främst ”The Ninth Wave” med sina övergångar mellan vaggvisa, skräckballad, häxkompott, spöksång, drunkning, sorg och försoning.

Några andra återkommande ämnen är pacifism, skräck, sex, miljön, humor, genus, föräldraskap, familjen, litteraturen. Två av hennes mest kända låtar är inspirerade av klassiker: ”Wuthering Heights” (tänk att hon delar födelsedag med Emily Brontë) och ”The Sensual World”, som utgår från Joyces Ulysses. Men i texterna finns underförstått och uttalat en del feminism.

Kvinnliga artister klagar ibland på att det är svårt att hitta starka kvinnliga förebilder inom pop- och rockmusiken, men de glömmer i så fall bort att Kate Bush inte ens hade fyllt 20 när hennes debutsingel hamnade som nummer 1 på den brittiska topplistan, som den första kvinnliga soloartisten som hade skrivit låten själv. Sedan har hela hennes karriär inneburit avsteg från branschens krav. Att läsa hennes texter är upplyftande, hoppingivande, förtröstansfullt.

Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström, Tuva Korsström, Schildts & Söderströms

När Tuva Korsström var fyra år gammal skrev och illustrerade hennes pappa en saga åt henne, om de fyra elementarandarna. Mest fängslades hon av historien om Jordanden, en gnom, och Luftanden, en älva. Gnomen uppvaktar älvan Silverdis, som springer bort från honom. Tuva skulle senare förstå att sagan var en allegori över föräldrarnas äktenskap, som vid det laget var över. Nu har hon, efter ett långt liv i litteraturens tjänst, äntligen skrivit den ambitiösa boken Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström. 

Med visst fog kan sägas att Tuominens författarskap upplever en renässans, med pågående utgivning av essäer och lyrik av Eskaton och noveller och översättningar av Modernista. Men det ska också sägas att hon förblir en problematisk och komplex författare. I första hand är Korsströms bok en biografi om hennes märkliga och dramatiska liv. Nå, det är en dubbelbiografi, och det är långt ifrån så att avsnitten om den mindre kände pappan är av pliktskyldigt slag. Inte heller har det blivit så att hon väjer för obehagliga eller obekväma inslag, bara för att det är en dotter som skriver föräldrarnas livshistoria. 

Här kallas pappa Torsten oftast för Totti, och vi får bådas bakgrund genuint nedtecknade. När Mirjam är sju år dör hennes pappa – en händelse som fick avgörande betydelse långt in i hennes vuxna liv, och i det författarskap där skuldproblematik spelar en så betydande roll. Som barn kallades hon inbunden och impulsiv i sitt känsloregister – ett annat sätt att säga att hon kunde få raseriutbrott, kanske. De träffas när hon är sexton och han några år äldre. Han liknas vid en slarver, och det finns gott om vittnesbörd om någon som har svårt att hålla fast vid sedlarna i plånboken.

Det ska genast sägas att Korsström inte skriver okritiskt om sina föräldrar, utan väljer en metod som ligger långt ifrån sentimentalitetens försonande ljusskimmer. De mindre insmickrande sidorna finns hos båda. Hon kryssar fram genom känslorna som förekommer hos både mamman och pappan. Att hon är dotter ger förstås unika inblickar – ett försprång hon dock inte utnyttjar för att göra berättelsen om deras liv för privat. Det blir i förlängningen ett porträtt av två döttrars försök att överleva en tuff uppväxt med två ibland trätande föräldrar, hennes och den äldre systern Kyras okonventionella liv med de opraktiska och besvärliga föräldrarna, en uppväxt som är fattig och olycklig, men också sagolik, där man får lära sig gå på nålar för att inte locka fram skrattet eller vreden, båda lika motiverade. I den närmsta familjen ingick också hans bror Göran, som gifte sig med hennes syster Gunvor.

Totti blir slöjdlärare och så småningom också en skicklig konstnär, som boken tar till vara inte bara i rikhaltiga exempel på en uppsluppen känsla för satir, utan också i några finstämda målningar i färg. Mirjam drabbas av anorexi och migrän, och även lunginflammation, och utvecklar troligen redan på 30-talet ett morfinberoende, men lyckas som 21-åring skriva en avhandling om Hjalmar Bergmans Wadköpings-romaner. Även om Bergman hade stort inflytande på hennes tidiga noveller, hur det går att skönlitterärt använda ångest som ett estetiskt arbetsredskap, skulle hon senare avlösa hans påverkan med författare som Kafka, Rilke och Hölderlin, som hon kunde skriva om med stark identifikation.

Överhuvudtaget är det identifikation som är huvudintrycket i hennes texter, som är så svårbestämd, i sina övergångar mellan lyriskt filosofisk prosa och sagoaktig tankepoesi. Men kategoriseringar gör hennes litteratur ingen rättvisa: det är ett skrivande bortom alla genrer. Det är starka tankar, kort sagt. Korsström hittar i novellen ”Anna Sten” från 1939 den typ av uppgiven humor som Samuel Beckett några årtionden senare skulle förädla – för en gångs skull blir sådana paralleller inte överdrivna.

Under kriget är Totti inkallad i olika perioder, och det blir svåra påfrestningar. Mirjam stärks i sin avsky mot tidsandan, och Totti ritar karikatyrer från kriget och visar enfalden in i minsta lilla syssla. Hans brev från kriget, som citeras flitigt, visar närgående dess fasor. Medan hon som nybliven författare skaffar sig intellektuella vänner blir han allt mer svartsjuk, och hon hade lätt att få manliga vänner. Hon lider av återkommande depressioner, och bara ett halvår efter att Tuva fötts föreslår hon skilsmässa. Samtidigt är det en produktiv period i hennes författarskap, trots att hon mår dåligt, och pessimismen och misstron mot sin egen förmåga angriper henne efter varje publicerad bok, efter ett mönster som känns igen hos bland annat Virginia Woolf. En av vännerna, Kurt Sanmark, skrev däremot flera inkännande recensioner, och ger i sin dagbok prov på fin kännedom i en anteckning: ”Hon står nära sin förintelse.” 

Det är en rikt illustrerad bok, till stor del tack vare Tottis insatser. Det är förstås fängslande i sig att följa Tuominens förvandling från ungdomlig älva till allt mer prövad krake. Det är kanske rentav så att hon blir ett jordbundet helgon till sist. Man kan jämföra Tottis teckning av henne som deprimerad, från mitten av 40-talet, till det stora fotot på henne från våren 1964, där hon inte bara liknar en martyr.

Man kunde fråga sig varför hon tog så svåra vägar. Varför ställer hon till det så för sina läsare? Det är klart att hon under sin levnad hade ett par tillskyndare, men många hade svårt att läsa henne, och det är betecknande att hon fler än en gång refuserades av svenska förlag, vilket gjorde att böckerna med något undantag bara utkom i Finland. Bland svenska kritiker var Johannes Edfeldt synnerligen negativ i ett flertal recensioner, något som aldrig förläts av henne, då hon hotade med att säga upp bekantskapen med den som vågade yttra hans namn i hennes närvaro. Ett av exemplen på hans infama angrepp citeras: ”hysteriskt skrikiga, formlöst framvällande ordmassor”.

Det råd som förr brukade ges på skrivarskolor, att förädla den privata erfarenhetens stoff och göra det till allmängiltig litteratur, är en formel Tuominen vänder upp och ned på. Hon gör tvärtom: tar de allmängiltiga känslorna – ångest, depression, elände – och hittar helt egna uttryckssätt för dem, något som får dem att bli privata skildringar. Kanske därför många känner sig utestängda. Kanske därför några få känner sig extra välkomna.

En av de befriande sakerna med Korsströms bok är att hon inte behöver utföra några ansträngda försök att göra Tuominen till en ”modern” eller ”samtida” författare. Detta finns snarare underförstått genom hela framställningen. Inte heller levererar hon några spekulativa tolkningsförslag. Det finns här och där antydningar till en helhetssyn som löper över hela hennes produktion, som för enkelhetens skull kan delas in i tre faser:

                      I Novellerna (1939-1946)

                      II Essäerna/Tankeböckerna (1947-1952)

                      III Lyriken (1954-1959).

Vidare utkom därefter en biografi över Hölderlin och en betraktelsebok, samt översättningar av Rilkes brev samt Orfeus-sonetterna. Jag är inte heller säker på att den här snäva genreindelningen är något som Korsström skulle hålla med om – sålunda är essäböckerna fortsatt präglade av ett skönlitterärt modus. Däremot kan hon någon enstaka gång ge prov på en fin karakteristik av Tuominens säregna prosa, i ett stycke som delvis pekar ut varför det kan vara besvärligt att läsa den:

”I Bliva ingen spränger Mirjam ännu inte novellen formmässigt. Hon tänjer den till ett rum för reflektion över hur det egna jagets kluvenhet och existensens plågsamma mångfald ska kunna övergå i något mycket enkelt; ett intetblivande, ett nollställande. Hon för vidare drömmen om häxans, Kafkas och Södergrans självförbrännande eld. Det är drömmen om den enda meningen som uttrycker allt, uppnåendet av det absoluta.”

Ett tema som Korsström identifierar, och som skulle kunna utgöra helhetssynen, blir då ”inre sönderfall”. Detta illustreras utifrån olika perspektiv genom de olika faserna, med ett allt mer förtvivlat uttryck i de senare böckerna. På slutet av sitt liv var hon upptagen av en religiös omvändelse till katolicismen, där hon frenetiskt läste Simone Weil. Där uppger Korsström ansvarsfullt nog att det är svårt att följa henne, men det blir ändå en närgången skildring av en resa från förtvivlan till någon form av frigörelse, om än etapperna innehåller en del förvirring.

Ja, det är fortfarande omskakande att möta Tuominen, speciellt kanske i de kryptiska böcker hon skrev 1947-1952. Då borde Korsströms biografi kunna bidra till att mildra den smällen, den konfrontationen med det på riktigt annorlunda. Om det fanns anledning att vara orolig inför ett okritiskt familjeporträtt blåser alla farhågor bort i det dubbla porträttet, som är lika distanserat sakligt som det är intimt ömsint.