Kvinnor
som förr ville ägna sig åt skrivande måste äga många
färdigheter. Till dessa hörde den goda hörseln, så att hon hann
uppfatta gångjärnens gnissel för att hinna smussla undan
skrivdonen inför den intet ont anande besökaren. Så beskriver
Virginia Woolf Jane Austens situation, och hon gör det i essän Ett
eget rum, som nu finns i
ny svensk översättning av Elisabeth Mansén, på ellerströms, som
är sysselsatta med att utge nya översättningar av just Woolfs
essäer. Exemplet med Austen får mig att tänka på Anna-Maria
Lenngren, som ungefär samtidigt höll på med samma underjordiska
verksamhet – hennes sybord, nedstänkt med suspekta bläckfläckar,
finns bevarat till beskådning.
En
ny översättning av Woolfs fina bok, och på ellerströms dessutom.
Tyvärr är den inte lika ambitiöst utförd som förlagets utgåva
av Oscar Wildes De
Profundis som kom för
snart tio år sedan, även
den översatt av Mansén: till den hade hon också skrivit en lång
förklarande essä. Till den här Woolf-utgåvan hör ett visserligen
fint skrivet men kortfattat förord av Annina Rabe, samt grundliga
ordförklaringar.
Jag
börjar läsa med förtjusningen som gäst. Vi kommer bra överens.
Tills jag börjar haka upp mig på översättningen. Vad är det här?
Det finns en äldre översättning, från Jane Lundblad, och den
utkom 1958. Jag plockar ned den. Vad har hänt?
Det
som präglar denna översättning för 2000-talet är att man har
rensat bort semikolonet; detta är något av Woolfs kännetecken, och
vad händer då när det plockas bort? Jo, till att börja med att
hon antingen ser ut att skriva ogrammatiskt, med satsradningar –
men vidare att översättaren varierar kommatecknet med punkt, så
att det ser ut som att hon skriver i telegramstil. Typ som Hemingway.
Och det är orättmätigt. För om det är något annat som präglar
Woolfs stil är det ju de här långa vindlande vackra meningarna,
som rör sig så graciöst och självklart, så organiskt.
Tyvärr
blir översättningen lite väl modern, i sin iver att försöka
anpassa sig till ett stilideal som råder för dagen. Woolf skriver
både konventionellt och yvigt, vilket förutsätter en lyhörd
översättning som klarar av den här balansen mellan det
ålderdomliga och det moderna eller modernistiska.
Men
också några enstaka oegentligheter. Som när hon skriver ”My
heart had leapt”, vilket här blir ”Mitt hjärta hade hoppat över
ett slag”. Varför inte ”rusade”? Ibland är inte den
idiomatiska översättningen bäst: Woolf leker i den här essän
ibland med uttrycken, skojar med orden – något hon i sina romaner
annars brukar akta sig för. Att ”racehorses” kallas för
”travhästar” är väl något av blasfemi, då travsport aldrig
fått fäste i England (Lundblad översättar ”tävlingshästar”).
Lika okänsligt är att Woolfs ord om ”moon about with books”
blir att ”dagdrömma”, när Lundblads ”fåna sig” bättre
fångar vad det är frågan om. När Woolf citerar ur Charlotte
Brontës roman Jane Eyre
får karaktären Grace
Poole heta ”Pool”, något som
inte heller pryder den här utgåvan.
För
att då illustrera hur en mening försämras när semikolonet
försvinner. Originalet
visar, när hon diskuterar kvinnans ovana att förstora mannen: ”For
if she begins to tell the truth, the figure in the looking-glass
shrinks; his fitness for life is diminished.” Så
Manséns översättning, som är anpassad till 2000-talet: ”För om
kvinnor börjar säga sanningen så krymper figuren i spegeln och
hans förmåga att hantera livet minskar.” Det blir jäktigt, hela
rytmen rusar fram. Lundblad har i sin 50-talsöversättning: ”För
om hon börjar säga sanningen, krymper gestalten i spegeln; hans
livsduglighet minskas.”
Är
sådant ens viktigt? Tja, då handlar det om vi ska läsa boken som
om det är Woolf som har skrivit den, som Woolf har skrivit den,
eller om vi ska ängsligt modernisera den. Då borde i rättvisans
namn även texter av exempelvis Strindberg utsättas för liknande
modernisering, det vill säga – förenkling. För 2000-talsmeningen
minskar det sträva och besvärliga med stilen: då blir
översättningen del av ett projekt att göra Woolfs ursprungliga
text mer tillgänglig – ja, men också mindre övertygande,
eftersom en stor del av texten är polemisk, och argumenten handlar
inte enbart om enstaka formuleringar, utan också om ett intryck i
större skala.
Och
syntax är en kvalitativ fråga, inte kvantitativ. Det är ett
missförstånd att texter med korta meningar per automatik blir mer
läsbara än texter med långa meningar – det vet alla med
rudimentära kunskaper i läsinlärning. Ironiskt nog skrev Elisabeth
Mansén i förordet till ellerströms tidigare utgåva av Woolfs
essäer, Kvinnor,
just om nödvändigheten av de här långa meningarna: ”hon
tillåter sig också många småord utan djupare innebörd för att
inte skrämma bort läsaren genom att verka alltför polerad och väl
förberedd, och hon ger sig ibland in i långa vindlande meningar med
oklar satsbyggnad, liksom för att hinna tänka medan hon skriver och
helst få med alla reservationer och nyanser på en gång.”
Skillnaden
mellan de två feministiska nyckeltexterna från 1900-talet –
Simone de Beauvoirs Det
andra könet är förstås
den andra – är att Woolfs text är kortare, spänstigare, mer
fantasifull. Och lekfull! Woolf glömmer bort sig ibland, och då
kikar romanförfattaren fram, när hon tillåter sig att spekulera,
bygga ut små intriger. Allra bäst fungerar det i den lilla
berättelsen om Shakespeares syster, alltså den tänkta systern och
hennes eventuella öde om hon växt upp i slutet av 1500-talet, med
broderns talang. Där finns stoffet till en fantastisk roman, om
någon bara ville skriva den, eller ännu hellre en påhittig film.
Woolf
menar att ett eget rum behövs inte enbart för den som ska skriva.
Kvinnor behöver ett eget rum också för tänkandet, för att få
det Rabe i sitt förord kallar ”egentid”, denna värdefulla men
eftersatta egenskap i vår tid. Det inspirerande med Woolfs bok är
att hon tänker så djärvt, i helt annorlunda banor. Det är ett
tänkande som fortfarande känns fräscht. Men Elaine Showalter
skulle rätt nyligen igenkänna i Woolfs egna rum en negativ fälla,
att rummet blir både en fristad och ett fängelse.
Woolf hävdar i sin essä att geniet
sitter på en väldigt bestämd plats: ”Och så tändes gradvis ett
ljus halvvägs nerför ryggraden, där själen har sitt säte, inte
det lilla skarpa elektriska ljus som vi kallar briljans när det
studsar in och ut över våra läppar, utan den djupare, mer subtila
underjordiska glöd, som utgör det förnuftiga samtalets gyllene
flamma.” Vladimir Nabokov gör något liknande i sina
föreläsningar, när han berättar hur den egentliga läsningen går
till: ”However, let us not confuse the physical eye, that monstrous
masterpiece of evolution, with the mind, an even more monstrous
achievement. A
book, no matter what it is — a work of fiction or a work of science
(the boundary line between the two is not as clear as generally
believed) — a book of fiction appeals first of all to the mind. The
mind, the brain, the top of the spingling spine, is, or should be,
the only instrument used upon a book.” Mansén
skriver i sitt efterord om svårigheten i att hitta en korrekt svensk
glosa till just detta ord, ‘mind’.
Vad Woolf också tar upp i sin essä
är allt detta intresse som männen historiskt har ägnat kvinnorna.
Hon går igenom dessa böcker där kvinnorna förklaras – av män.
Det här är en tanke som Strindberg också tar upp, ur ett annat
perspektiv, i förordet till andra volymen av novellsamlingen Giftas:
”Varför finnes ej i något lands litteratur en enda lovsång till
mannen skriven av en kvinna? Därför att hon måst förakta den hon
duperat!” Woolf ska senare i essän nämna Strindberg, och rentav
tacka honom för hans insatser, eftersom det har hjälpt kvinnorna
att verkligen förstå mannens natur – hon ser till att få sista
ordet.
Kvinnan har, trots detta intresse
från män, ändå marginaliserats i historien. Deras insatser har
skett i skymundan. En anledning till detta är att det historiskt
sett inte har funnits några kvinnor, antyder Woolf. Det fanns bara
barn och sedan hustrur – en kvinna gifte sig vare sig hon ville
eller inte vid femton eller sexton års ålder, och vad man än kan
säga om en hustru då, så hade de inte stor likhet med vad vi i dag
kallar en kvinna.
Även om vi har anledning att
betvivla att Woolf hade läst Freud vid det här skedet – vi känner
till att de träffades hastigt inte långt innan Freuds död, då han
skänkte henne en narciss – finns det något i vissa formuleringar
i Ett eget rum
som närmar sig ett psykoanalytiskt språk, strax efter att hon har
nämnt just Freud: ”Men ibland är det medan vi vilar och i våra
drömmar som den dolda sanningen tar sig upp till ytan.” Men det är
osannolikt att föreställa sig en Bloomsburygrupp som inte
någon gång tog upp Freuds idéer. Leonard Woolf läste och
recenserade Freud redan 1914, innan Hogarth Press började översätta
hans samlade verk.
Barnlösheten är vad som förenar
den litterära kanon av författare som har varit kvinnor i den
engelska litteraturhistorien: Jane Austen, Charlotte och Emily
Brontë, George Eliot (Mary Ann Evans), samt – Virginia Woolf.
Tyvärr misstar sig Woolf när hon avfärdar det hånskratt som
följer Jane Eyres feministiska manifest i Charlotte Brontës roman,
för det är inte Grace Poole som bryter in, och poängen är att vi
som läsare misstar oss precis som Jane gör – men bara vid det
tillfället: senare förstår vi att det är just galningen
på vinden (egentligen
tredje våningen), Bertha Mason som bildligt och bokstavligt skrattar
ut Jane, liksom för att visa vad som blir konsekvensen av dina naiva
drömmar om frigörelse och jämlikhet: du blir snärjd och
inspärrad, betraktad som galen. Woolf gör just denna felbedömning
när hon kritiserar Charlotte Brontë: ”Hon kommer att skriva
enfaldigt där hon borde skriva klokt […] Hon slåss mot sitt öde.”
Hon tycker alltså inte att Brontë döljer sin ilska tillräckligt –
för inte kan hon mena att Austens metod skulle vara att föredra?
Det är rättfärdig ilska. Woolf själv valde att hålla tillbaka
sin ilska i romanerna, och spara den till sin senare essä Tre
guineas, som är mycket
mer polemisk än Ett eget
rum.
Bristen på utbildning ersätts av
fördjupade studier av samspelet mellan människor, visar Woolf. När
kvinnan inte har tillträde till ett eget rum att skriva i blir hon
förpassad till vardagsrummet, där hon kan iaktta och avlyssna. Det
här blir kvinnans tillgång, också hennes fördel gentemot mannen,
och när vi läser dessa 1800-talsromaner av kvinnliga författare
kan vi följa denna faktiskt överlägsna förmåga att skildra
människan in i minsta skrymsle och vrå, tack vare rutin från
observationer av närmast vetenskaplig art. Den som inte får tala
kan bli en bra lyssnare. Och även om hon försöker, kan hon inte
riktigt dölja sin bitterhet mot universiteten för att de inte var
beredda att öppna sin värld för henne, och avfyrar sina små men
desto vassare pilar i den riktningen.
Woolfs ideal blir för författaren
att röra sig bort från det naturalistiska mot det kontemplativa,
med mindre betoning på fakta. Hon förespråkar mer fantasi, och ett
mer introvert skrivande, som paradoxalt nog skulle få till effekt
ett mer allmängiltigt innehåll. Vad hon också saknar i samtida
litteratur är mer ödmjukhet: mycket störs av en besvärande skugga
som kastas av det överskuggande ordet ”Jag” (’I’): ”en
rak, mörk stolpe, en skugga som liknade bokstaven J som i 'Jag'.”
Symboliskt överskuggar mannen kvinnan, menar Woolf. Ordet ’jag’
blir här reserverat för mannen: en kvinna som starkt uttalar sitt
jag blir anklagad för oblyghet, uppfattad som hotfull, som en
inkräktande röst. Egoism är för Woolf en styggelse, ett gissel
hon ständigt återkommer till i sitt skrivande, men också en fälla:
egoismen är en nödvändighet för henne som författare, och hon
lockas till den i lika hög grad som hon försöker skjuta den ifrån
sig.
Woolfs ideal ligger som sagt hos
Shakespeare och de elisabetanska författarna, men då blir det en
inkonsekvens i hennes tänkande, när hon menar att de författarna
var mer androgyna än kollegerna från inledningsskedet av
1900-talet. Slutet av 1500-talet var också extremt misogynt. Jo,
Woolf menar att kvinnorörelsen delvis har förstört litteraturen,
gjort de manliga författarna mer vaksamma och mindre benägna att
sträva mot androgynitet: nu skriver de bara med den manliga delen av
sin hjärna, och då finns det inget där att hämta för (den
kvinnliga) läsaren. Idealet med den androgyna författaren måste
också uppnås med en androgyn läsare.
Framför allt i USA tillhör Ett
eget rum Woolfs
populäraste böcker, i synnerhet på college och universitet. En
förklaring kan vara att den fortfarande är aktuell, både
innehållsmässigt och stilistiskt. Hon blandar engagemanget med ett
lättsamt tilltal, ungefär som föräldern dämpar medicinens tvära
smak med socker: Ett eget
rum är definitivt en av
Woolfs mest sockrade texter, och det är först efteråt effekten
kickar in. Det är en bok vars betydelse vi först i efterhand kan
skönja, och som sådan kommer den förstås att överleva alla
njugga angrepp från hätska kritiker.
Att
avfärda henne som en krävande författare är ett missförstånd.
De krav hon ställer på läsaren är minimala i relation till de
krav hon ställer på sig själv. Dessa krav var periodvis av den
arten att de tyngde henne, förlamande krav, men också av den arten
ibland att de lyfte hennes skrivande, vidare och förbi alla hinder
och barriärer. Hon skriver i konfrontation mot sin ambition.
Det
är också befriande att hon inte underskattar läsaren. Enligt
systersonen Quentin Bell är det i essän Ett
eget rum Virginia Woolfs
egen röst är som mest framträdande – alltså hennes samtalsröst,
hennes konversationsröst. Mer än i hennes brev och dagböcker,
menar han. Det är en röst som blandar det genomtänkta med det
spontana, där infall och virvlande tankar bryts mot och byts med
varandra, i ett flöde som rör sig motströms men ändå smidigt och
naturligt. Det är också ett tilltal som växlar fritt mellan det
högstämda och det läsartillvända.
Här
finns också en humor som i stort sett brukar åsidosättas när
Woofs insatser som författare ska summeras. Det är en bok som är
lika vardaglig som den är formell: ryktet om dess tråkighet är
lätt att vederlägga. Trots vissa reservationer mot översättningen
förblir det här en av årets mest förtjusande böcker på svenska,
och den som är lika gnällig som jag får väl ta sig vidare till
originalets text då, dit alla vägar borde leda.
För att fullt ut förstå vad Woolf
gör med Ett eget rum
är det nödvändigt att också läsa henne som romanförfattare –
det här hade inte varit nödvändigt utan essäns kvaliteter som
poetik, att hon förutom sitt feministiska uppdrag också skriver i
litteraturens tjänst: här sätter hon romanen på spel, genom att
med hög svansföring påpeka vad som utgör den goda romanen. Två
år senare utger hon en roman som till punkt och pricka följer den
estetik hon skissar fram i essän: Vågorna
följer till sin karaktär
det litterära programmet från Ett
eget rum, och kan ses som
den infriade önskedrömmen.
Ett eget rum har
sitt ursprung som två föreläsningar i Cambridge från oktober
1928, i ämnet ”Women and fiction”. Det första
publiceringstillfället var i den amerikanska tidskriften Forum
i mars 1929. Textens
lekfullhet bestrids av att manuskriptet tillkom under svår möda,
med ett omfattande revideringsarbete och många omskrivningar. Den
senare essän Tre guineas
tillkom från en
föreläsning för National Society for Women´s Service i London,
den 21 januari 1931. Därifrån utarbetade hon essän ”Professions
for Women”, som senare skulle bli den mycket längre Tre
guineas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.