Kafka. För en mindre litteratur, Gilles Deleuze & Félix Guattari

Kafka, det är väl en säker författare att pyssla med: vit död man, tryggt inkilad i kanoniseringens mittersta mitt. Pyttsan, säger jag: det finns alltid anledning att värdera och omvärdera Kafka, att läsa och läsa om Kafka, och fortsätta fundera på vad han har med våra liv att göra, på vilka sätt han tränger sig på med sina idéer.

Tack vare Bakhålls utgivning av de samlade verken kan sägas att det har skett en vitalisering av Kafkas status i Sverige under 2000-talet, som också har sett två svenska bidrag till den rikhaltiga Kafka-litteraturen, Torsten Ekboms och Hans Blomquists.

Nu utger Daidalos en klassisk studie från 1975, Kafka. För en mindre litteratur, av filosofen Gilles Deleuze och psykiatrikern Félix Guattari. Den är för första gången översatt till svenska, av Vladimir Cepciansky och Daniel Pedersen. Det är en både tillgänglig och snårig bok, som borde passa den insatte bäst – å andra sidan, den som inte satt sig in i Kafka kan snabbt reparera den skadan.

Omslaget av Per Sjödén är både smart och snyggt. På håll anas författarens bekanta drag, men kommer du närmare med blicken upplöses ansiktet i vita diagonalvertikala linjer, som drar ut dragen i det oändliga. Bilden suddas ut: ungefär så kan det kännas att läsa Kafka, som på håll påminner om andra författare, men i närstudie blir något helt annat, något du inte heller riktigt kan se eller förstå.

Även om Deleuze och Guattari verkligen gör sitt bästa. Det är ingen genuin närläsningsprincip som används, utan de lyfter ut enskilda delar för att se hur de bildar mönster. Då friläggs nya ytor, nya samband. De läser med fantasins blick, och det är en fruktbar metod, som tar dem längre och vidare in i den Kafka-labyrint som vi känner igen från vår läsning av den här kufiske författaren. Boken påminner om en serie föreläsningar, nio stycken totalt, som rundas av med Cepcianskys långa efterord.

De menar att Kafka är en politisk människa, inte i första hand skrivande. Det är en ganska revolutionerande tanke, men de argumenterar övertygande. En viktig beståndsdel i deras resonemang är begreppet ”flyktlinje”, eller med deras ord ”ligne de fuite”. Friheten i flykten är det enda Kafka kan hoppas på, inte att den ska leda till någon varaktig frid. Därav de förvandlingar som så ofta hittas i verken: Kafka blir ”den försvunne”, den titel han valde till romanutkastet som Max Brod ratade till förmån för Amerika.

Begrepp är överhuvudtaget viktiga i Deleuze & Guattaris analys, såsom ”deterritorialisering”, ”intensitetströsklar”, ”schizoflykt” och ”rhizom” – det senare en term lånad från växtriket, för att förklara rotsystemets vidare utveckling efter att växten har avlägsnats. Vad de gärna visar med sin bok är hur litteratur är en språkfråga inte minst i vad som inte kan sägas, och där är Kafka med sin språkminoritetsställning en viktig kugge i den förståelsen.

Vad de menar med ”en mindre litteratur” finns då i just språkanvändningen i minoriteten, en vägran att följa de spelregler som gäller för det etablerade. Intressant litteratur vet inte vad den håller på med förrän efteråt. Möjligen! Då blir osäkerhetsfaktorn det som laddar det skrivna med innebörd, gör den väsentlig, intressant. I Kafkas fall är det ett skrivande som ledsagar både författaren och läsaren in i det osäkra, in i ovisshetens terräng, i hemlighetsmakeri och marker utrustade med lika mycket blygsamhet som självkänsla. Att följa Deleuze & Guattari innebär också att du måste rusta dig med tålamod, då de gärna håller en tanke i huvudet i ett längre resonemang, över flera sidor. Dock framträder då det konsekventa i deras tolkning, som något du bara kan se i efterhand. Även om det inte egentligen är en tolkning: som Cepciansky skriver i efterordet är den mest fruktbara läsningen av Kafka just en läsning, en pågående handling, och det är vad Deleuze & Guattari sysslar med.

Det politiska visar sig även i att Kafka skriver i kamp, i motstånd. Det är en litteratur som har något att bevisa, som inte slår sig till ro. Där finns det värdefulla i att fortsätta studera Kafka. Han kan inte definieras; han är alltid något annat, undviker alla kategoriseringar. Hans skrivande är en nederlagstriumf, en protesthandling i riktning mot reduktionen. Men han skriver: här blir hans brevskrivande jämfört med Draculas sökande efter blod. Och reduktion förhindrar inte heller kopiering, något som märks i alla dessa dubbelgångare som upprepas, serier som fortsätter expandera sig …

Utöver givande utläggningar kring Kafka och kvinnorna, kläderna, arkitekturen, får vi också en diskussion om Kafkas djurblivande. Även om han inte alltid skriver om djur är djuret något han alltid konfronterar med sina texter. Här finns en affinitet till Clarice Lispector, som sörjde att hon inte fötts till djur i stället för till människa, och ersatte en konventioell skrivkonst med något strikt omänskligt, något som strider mot det sanktionerade. För att skriva är för dessa författare ingen mänsklig syssla; det är någon slags förstadie till mänsklig aktivitet som utforskas av Kafka och Lispector, i en strävan efter frigörelse, som innebär att vistas i flykten snarare än att nå fram till något konstruktivt.

Den dominerande uppfattningen om Kafkas ångest vill Deleuze & Guattari ersätta med en nyansering, där de lyfter fram skrattet. Bland annat därför hade jag önskat att boken utkommit tidigare på svenska, för att korrigera den skeva bilden av en skuldförföljd författare som osar ångest. Skrattet förtar inte heller ångesten, eller lindrar den – men det finns där: ”Jag står bredvid, med mitt mörka leende”, som han skriver i ett fragment. Kafka är ju en knepig figur, och vi kan inte reducera honom till det där allegoriska Eländet. Han är både och – och att kalla honom prosaförfattare är befängt, om vi reflekterar över vad vi lägger in i begreppet prosa.

Nu har Kafka också blivit en gestalt som inte kan fixeras i vårt medvetande: vi kan tro att vi har nitat fast honom som (er)känd maskin (för att låna ett begrepp från den här boken), men då glömmer vi att tolkningsmodeller är lönlösa. Deleuze & Guattari säger oerhört viktiga och bra saker, men någon definitiv och slutgiltig tolkning av Kafka är det förstås inte. Den får du själv inte göra.