Regnbågen, Lennart Sjögren, Bonniers

 

Här kommer obligatoriska (och obegripliga) fakta i frågan: den öländska poeten Lennart Sjögren har fyllt 94 år. Han debuterade 1958, samma år som Sveriges herrlandslag fick sin största framgång med ett VM-silver på hemmaplan. Endast en av spelarna i truppen, Owe Ohlsson, är fortfarande i livet. I Älmhult startade Ingvar Kamprad sin första IKEA-affär. Kvinnliga poliser började tjänstgöra på gatorna för första gången. Detta om något ger perspektiv.

 

Sjögren fortsätter ge ut diktsamlingar. Häromåret kom den på många plan starka Det röda äpplet, och nu alltså Regnbågen. Naturen är given som fokus för hans intresse, något som om inte annat märks i boktitlarna: plöjaren, vattenfågeln, grönskan, ormen, fågeljägarna, fårmannen, trädgårdarna, grenverket, havet, skog, lövskogselegier, världskråkan …

 

Dikterna är stillsamma, enkla, meditativa. Det kan låta futtigt, men det är en dikt som är expansiv: med små medel uppnår de sitt syfte. Vilket syfte? Att göra världen större. Anslaget betonar ett serent allvar. I samlingens första dikt: ”vi hörde tidens tanke stanna”. Boken har en berättarbåge som skildrar en resa till ett drömskt land, ett regnbågsland varifrån det går att återvända, men som förändrad.

 

Till viss del handlar det om att bli ett med naturen (om klyschan ursäktas). Sjögren verifierar naturens värde, där djuren ges agens och en vilja. Men vår värld har inte med deras att göra. Han bekräftar också deras annanhet, och han skriver filosofisk dikt utan att erkänna plikten att använda lärda referenser. Det borgar för en avskalad dikt, som kanske just därför övertygar desto mer – helt enkelt för att han skippar behovet att övertyga. Vid hans ålder kanske det går att ignorera läsarens beundran (för ärligt, skriver inte somliga poeter enbart för att få en auktoritets klapp på axeln?). Sjögren hör till de poeter som – äntligen – har lämnat skolsalen, och han skriver inte för att bli betygsatt.

 

Så nej, han känner inte att han behöver imponera på någon. Det hade kunnat bli intetsägande eller tråkig poesi. Men här finns ett kollektivt ”vi” som rör sig i världen och utför resan genom regnbågen, mot ett ”Intet”. Och vad är väl en regnbåge? Det är ett flyktigt tecken, som kanske indikerar det kortvariga livet. Han nämner ”regnets bro”, som blir en lämplig bild för denna upplevelse av tillvaron.

 

Sjögrens poesi talar med små bokstäver, men bär på sin starkt övertygande sorg. I den hittar jag en sorg som ”visste något / vi inte ännu visste”, och ”den stapel av sorg / som till sist knäckte henne”. Ett credo med stark bäring på verkligheten hittar jag också: ”För att älska döden starkt / måste vi älska livet starkare”. Det påminner om vad en deprimerad person sa till mig en gång som svar på hur hen med sina diagnoser ofta gav ett så glatt intryck: om hen inte kunde känna så starkt för saker och bli glad och uppskatta livet skulle hen ha dött för länge sedan av sin depression. Annars skulle vi gå under för den kraft som exempelvis Sylvia Plath skrivit om och varit livrädd för (”detta mörka / som sover i mig”).

 

I dikterna finns också en stillsam kritik över klimatpolitiken, som om det framfördes en protest i det tysta eller knappt uttalade. I någon mån kan jag önska en mer emfatisk missnöjesyttring, men det är upp till den yttre världen att acceptera poesins roll att varna och framföra konstruktiva förslag som inte behöver bli övertydliga. Vi har vänt ryggen åt det vi är satta att ta hand om och vårda. Det finns ingen ursäkt. Vargarna i Sjögrens dikt omsluts av människans skräck och en stad ”smekte oss kattlikt i sina förhoppningar”.

 

Jag uppfattar Regnbågen mer som en installation i något pågående än en fullbordan. Det har att göra med att Lennart Sjögren lämnar precis så mycket (och lite!) som behövs åt läsaren. Det blir aldrig övertydligt mångordigt, men inte heller frustrerande ordknappt. Det kan låta som en truism, men ärligt: läs samtidspoesin, och du ska upptäcka att många ägnar sig åt ofoget att lämna ut antingen för lite eller för mycket. Att återvända till den här boken är en upplevelse av det angenämare slaget.

Outsmart Your Brain. Why Learning is Hard and How You Can Make it Easy, Daniel T. Willingham, Souvenir Press

 

Vi som jobbar i skolan ställs inför allehanda problem, eller varför inte kalla dem utmaningar? Några av dem handlar om elever som har svårt att anteckna, som prokrastinerar, som misslyckas vid provtillfällen trots att de ”egentligen” kan ämnesinnehållet. Daniel T. Willingham, professor i kognitivvetenskap i Virginia, har skrivit boken Outsmart Your Brain, till gagn för dessa elever. Men det är också en bok som gagnar lärare.

 

Tyvärr är den formgiven som de typiska managementböckerna som du kan hitta på flygplatser. Den utgåvan jag läser har också sorterat den under den dubiösa genren ”Self-Help”. På ett sätt har han skrivit en slags manual till hjärnan och hur den fungerar, med fokus på konkreta inlärningssituationer. I fjorton nätta men digra kapitel avlivar han en del myter, och allt sker på ett underhållande sätt som inte gör några eftergifter till förenklingsdjävulen.

 

Det är med andra ord en högst välkommen bok, med många goda sidor. Tillingham visar att minnet är beroende av att balansera ansträngning med frihet. En uppgift kan vara hur lovvärd som helst, men vi måste känna att den också är nödvändig för att vi ska utföra den med tillbörligt intresse. Det ord som kanske bäst sammanfattar hans budskap har med uppmärksamhet att göra – det slags uppmärksamhet som Simone Weil gjorde till ett av sina ledord.

 

Den uppmärksamheten finns till exempel i det aktiva lyssnande som Tillingham förespråkar. En aktiv lyssnare har också lärt sig att ställa frågor, och här ifrågasätts den fixerade identiteten att vara ”dålig på att ställa frågor” eller att ha  det som ”en del av sin personlighet”. Det här är bara lama ursäkter, menar Tillingham, och det må stämma i de flesta fall, och kan om inte annat lära oss att arbeta på våra begränsningar och överskrida vår potential.

 

Till de saker han avfärdar hör lärstilar, som var i ropet i den svenska pedagogiken vid sekelskiftet. Förlaget som gav ut genrens storsäljare hade sitt säte i Jönköing – just saying. En annan givande poäng är att han klargör skillnaden mellan ”performance and learning”, alltså ungefär ”prestation och inlärning”. Det förra är något en papegoja kan uppnå, men kunskap handlar om annat än att bara upprepa något du har läst.

 

En del saker förvånar, som att han ifrågasätter värdet av post it-lappar och färgpennor (två saker mina elever excellerar i). Tillingham menar att det tar för mycket tid och koncentration i anspråk. I stället för repetition vill han se en medveten ansträngning i lärsituationer. En av de bra sakerna är att han vill se mer transparens från lärares håll – det här gynnar nog inlärningen, när eleverna (och studenterna, för han skriver mestadels från högskolans perspektiv) vet vad läraren efterfrågar.

 

Riktigt allt kan jag inte hålla med om. Det finns säkert pedagogiska poänger i att bara använda den ena sidan i sina anteckningsblock, för att använda den tomma sidan till tillägg, frågor och förtydliganden. Men ingen fattig student kan väl undvara så mycket utrymme? När jag pluggade utverkade jag en minimal skrivstil som utnyttjade varje skrymsle av sidan, och ett anteckningsblock räckte hur länge som helst när jag väl hade förfinat tekniken (och förstört synen på köpet).

 

Tillingham visar också att vi oftast väljer fel när vi stryker under i en text, förutom när vi (redan) är ordentligt insatta i ämnet, och det är vi ju sällan så länge vi är elever och studenter. För att avhjälpa det har han låtit skriva i fetstil det som är viktigast, exempel: ”learning is effective becauase of what you do, not who you are.” Omläsning är inte heller så givande, något som strider mot den gamla kritikerklyschan att du behöver läsa boken du ska recensera två gånger. Nåja: det är skillnad på att skriva litteraturkritik och att läsa böcker för ett prov. (Med det sagt: jag har bara läst Tillinghams bok en gång.)

 

Hur ska då prokrastination motverkas? Jag är rätt säker på att det kan vara det mänskligaste av allt, impulsen att skjuta upp saker. I kid you not, jag gör det själv hela tiden. Tillingham menar att vi behöver lära oss att göra saker på autopilot, det vill säga göra det till en vana. Hans råd är att inte göra listor med punkter som tar mer än 20 till 60 minuter att utföra. Ett gott råd, och för att jag inte ska överskrida den gränsen avslutar jag min text här.

Slask, Mikael Berglund, Bonniers

Mikael Berglund äger en besynnerlig fallenhet att notera de små detaljernas betydelse. Hans metod liknar Magnus Dahlströms: att nagla fast dessa obetydliga minimala förskjutningar av vardagen och ladda tillvaron med olycksaliga tecken. Att läsa de här två författarna innebär ofrånkomligen att du sätter dina sinnen på helspänn, i bävan inför vad som ska hända (oftast något olustigt eller olämpligt).

 

Berglunds debut var ovanligt imponerande och ambitiös. Ett föremåls berättelse om obesvar var en historisk roman av klassiskt snitt, men berättad med så sparsmakade medel att det nästan blev frustrerande. Ändå en mycket minnesvärd och löftesrik debut, och en talang han har förvaltat i två kommande romaner.

 

Nu i höst har hans fjärde roman Slask utkommit, och jag läser den med förförståelsen att det är fara på färde. Berättaren Melvin är i första kapitlet i sexårsåldern, och blir inbjuden hos grannfamiljen för att äta middag. Där finns den jämnåriga Hannah, och de blir genast oskiljaktiga. I utkanten finns också Mika, en något yngre adopterad tjej från en annan familj. Sedan tar berättelsen ett skutt in i gymnasieåldern, där Hannah och Melvin håller på att glida ifrån varandra, alltmedan de behandlar Mika illa, hon med sitt ”pantersvarta hår”.  

 

Det är gott om sinnesintryck i romanens anslag, där snoret, avgaserna och slasket dominerar: ”vintern ligger som ett uppfläkt lik över samhället, fullt av maggot och korpar.” Hannahs syster Alicia anges ha ögon som är ”diskvattensblå”. Berglund skriver med korta, återhållsamma meningar. Det skapar en underlig framåtrörelse, som bibehålls genom hela romanen. Att informationen portioneras ut så snålt får mig att skärpa uppmärksamheten. Det är tydligt att Melvin undanhåller saker. 

 

Medan han fortsätter tråna efter Hannah, ”stans tredje snyggaste”, blir hon ihop med Alex. Det finns gott om skarpa och humoristiska ordvändningar. Melvin kallar Alex för en epa – då kontrar hon med att han själv är en gokart. När han för sin mamma nämner en klasskamrat får hon veta att hon ska bli gynekolog. Mamman: ”Varför vill man det? Gillar hon att gräva folk mellan benen?” Melvin försvarar sig: ”Mamma du städar toaletter”, men hon får sista ordet: ”Inte medan folk sitter på dem”. 

 

Berglund fortsätter skriva romaner som frammanar platser att vistas i. Här befinner vi oss i Skellefteå-trakten. Han är också bra på att återskapa barndomens och ungdomens skörhet, tiden då alla intryck tog sig rätt in i oss. Beror det på att vi ständigt var så vidöppna? Om det stämmer att minnet är en författares viktigaste verktyg har Berglund gjort ett gott arbete i att skildra den här tiden, främst de sena tonåren, då större delen av romanen utspelar sig.

 

Här väntar en urladdning, med de otäcka underförstådda aviseringarna. Och spänningen ökar, i takt med att nävarna blir svettiga när de knyts, och våldet alltid ligger precis under ytan, redo att brista ut. Det är skickligt gjort av Berglund att upprätthålla denna spänning, men det finns också något hedervärt i hur han tar sina karaktärer på allvar och undviker att göra dem till klichéer.

Kanske själen, Rasmus Nikolajsen, översättning Oscar Rosssi & Nils Sundberg, Flo

 

Danske poeten Rasmus Nikolajsen har tidigare inte översatts till svenska. Han debuterade 2000 och återfanns inte i de för svenska läsare introducerande antologierna Och ditt hjärta slår och slår från 2002 och Nervsystem från 2015, eftersom han kanske sågs som överårig redan då (han föddes 1977). Därför är det glädjande att han i höst utkommer två gånger på svenska. Dels Kanske själen, som nu utkommer på Flo förlag, dels Tillbaka till onaturen, som utkommer på Ellerströms i november.

 

Med den här boken breddar Flo sin utgivning, som hittills varit inriktad på prosa. För Kanske själen är poesi, eller (”kanske”) en slags prosalyrisk berättelse i det kortare formatet. Titeln är nästan öronbedövande vacker. ”Själen” är väl språkets snyggaste ord, och omslagets suggestiva målning – ett kollage av Troels Carlsen – låter den frihetliga fågelns ena vinge övergå i en anatomisk avbildning av en människoarm, som liksom betonar både vår närhet och vårt avstånd till djurens tillvaro.

 

Diktberättelsen handlar i stort om två personer. En man cyklar i Köpenhamn på väg till förskolan för att hämta sin dotter, och han tänker på hur hennes födelse gick till. Den andra personen är en farmor som sitter i en lägenhet med sina barn och en barnflicka, när det knackar på dörren. Hon är gravid: barnet sparkar i hennes mage. På andra sidan står Gestapos utsända hantlangare. Det är under nazisternas ockupation. Farmodern har inget namn, men kontexten låter oss förstå att hon hette Inga Lippmann, och var gift med motståndsmannen Ole Lippmann.

 

Det här har förargat Niels Barfoed, som skrivit en biografi om Ole. I en artikel i Information när boken utkom för två år sedan undrar han varför Ole är helt frånvarande i Nikolajsens bok, som har undertiteln ”Familjeversberättelse”. Barfoed menar att det inte görs begripligt varför Gestapo söker sig till lägenheten – Ole Lippmann hade bistått engelsmännen under kriget, och var därför eftersökt. I verkligheten gick Inga dessutom självmant till den adress som Gestapo hade koll på, så när det knackade på dörren var det självförvållat, något Nikolajsen underlåter att berätta.

 

”Det bakomliggande projektet för boken är att välta en staty i hamnen”, menade Barfoed. Det är en begriplig om än partisk invändning. Kanske Nikolajsen avsåg att flytta fokus från den mer berömda farfadern, att ärendet för hans bok mer handlar om att betona temat födelse. Dessutom är det ingen regelrätt biografisk berättelse, och att som jag gjorde ta fram fakta i målet kan ha en avsvalkande effekt på ens läsning: kanske det hade varit att föredra att enbart läsa boken frikopplad från sin autentiska bakgrund.

 

För det måste sägas hur bra den här boken är, och hur bra den står på egna ben. Det finns i skildringen av farmodern en intimitet som bereds plats i det förrädiska lugnet före de ominösa knackningarna: ”Solljuset / söker sig in i rummet och / smeker med stor ömhet håren / i hennes nacke, mer ömt än / vad en människa förmår.” Nikolajsen vet att använda sina litterära medel för att inte berätta för mycket, utan lämnar tillräckligt mycket osagt, mellan raderna.

 

Då kan också den biografiska berättelsen ges bäring bortom det faktiska. Då finns det anledning för oss som läser att beakta tillfällen när vår idyll också störs, om än inte alltid av olycksaliga knackningar på dörren. En fasa väcks varje gång telefonen ringer, för det kan vara dåliga nyheter (det är nästan alltid dåliga nyheter). Samtidigt är det svårt att föreställa sig skräcken inför att det kan vara mordiska Gestapomän som står för de dåliga nyheterna. I en kort inre monolog som en läkare håller ställs också den relevanta frågan vem som ska räddas och vem som ska förrådas när det gäller ens egen son: ”Om också / han kommer att utelämnas, om / blott någon frågar tillräckligt /enträget?”

 

Den som är vän i dag kan vara fiende i morgon, och vice versa. Hur ska vi lära oss känna igen de som vill oss väl och de som inte står på vår sida? Nikolajsens korta bok ställer frågor kring existensen, kring själen, kring födseln, kring döden. Skildringen av den cyklande mannen tar inte mycket plats i boken, men berör de mirakel som livet innehåller. Många böcker har skrivits om föräldraskap från mammans perspektiv, betydligt färre från pappans. Nikolajsens bidrag från förlossningen är inte bara därför viktigt:

 

                              genast

knep hon ihop ögonen och

skrek, med ens lösriven från den

värld hon hittills hade levt i,

var det som om verkligheten

rubbades, ja, eller också

var det bara jag som försvann

och i samma ögonblick kom

tillbaka som någon annan,

den samma.

 

När jag en gång besökte min mamma på förskolan där hon jobbade hade de en affisch med William Blakes dikt ”Förgiftat träd” på väggen:

 

Jag var ond på min vän och gav

min vrede luft, och min vrede tog av.

På min fiende var jag vred:

jag sade intet, min vrede steg.

 

Med tårar vattnade jag

mitt hat både natt och dag,

och solade varje kvist

med leende svek och list.

 

Och det växte dag och natt,

tills ett äpple i trädet satt,

och på frukten som lyste klar

min fiende såg, vems det var.

 

Och in i min trädgård han gled,

då natten sänkte sig ned.

Om morgonen glad jag såg:

min fiende död under trädet låg.

 

(Översättning Folke Isaksson.)

 

Nikolajsen aktiverar i sin bok Bertolt Brechts dikt ”Till kommande släkten” med dess appell, ”där ett samtal om träd / ses som ett brott eftersom det / döljer tystnad om så många / illdåd” (kursivering i original). Kopplingen till ockupationen under andra världskriget ger sig till känna även i nutid, för den cyklande mannen som blir en förmedlare av denna erfarenhet och hur dess förgreningar fortsätter verka. Att vara vid liv innebär också att bli delaktig i andras liv, som farmodern uppfattar det: ”Att hennes liv inte bara / är hennes eget”. Jag vet inget bättre recept för ett mindre olyckligt liv än det skådespelaren James Cagney sa när han långt efter pensionsåldern fortsatte upptäcka nya saker: ”Absorption in things other than self is the secret of a happy life”.  

Barbar, Amina Elmi, översättning Burcu Sahin, Bonniers

 

Den syntes i alla bokhandlar jag frekventerade i Köpenhamn i somras, Amina Elmis debut Barbar. Tips till svenska motsvarigheter: om ni tycker att poesi förtjänar uppmärksamhet – exponera den bättre! Då jag förstått att den redan i höst skulle komma i svensk översättning – av den pålitliga Burcu Sahin – avstod jag från att köpa den. (Säg som det är: resväskan var full med inköpta böcker redan.)

 

Det är inte svårt att förstå den här bokens genomslag i Danmark. Den förtjänar sina priser, för det är en stark dikt, strukturerad som ett drama genom en prolog, fyra akter och en epilog. Dramat har ett trauma: en faders död. Samt erfarenheten av att leva i minoritet, men vara obekväm med att ens skrivande sorteras under etiketten ”minoritetslitteratur”.

 

Elmi skriver upproriskt och ivrigt, och dikterna balanserar mellan det pratiga och det teoretiska. Audre Lorde är ett av de namn som inledningsvis nämns som en av flera i den halveklektiska listan på inspiratörer till boken, och något av Lordes aktivism förekommer också här. Elmi har skaffat sig en analys – och den är ursinnig. Jag kan inte nog betona hur underskattade Sex Pistols blivit i rockhistorien, hur deras vitala bidrag i att göra ilskan till en konstruktiv energi inte kan överskattas.

 

Dikterna frammanar ett språk som inte gått förlorat lika mycket som det har gått sönder. Som ju språk gör – hela tiden. Och språk dekonstrueras, ändrar skepnad. Poesin är suverän på att skapa nya utvägar för språket. Som shapeshifter fungerar Elmis diktjag genom dikterna, i ett anpassningsutbyte som lägger sig mellan assimilering och ackommodation. I Sverige har vi kunnat läsa många poeter på senare år som skildrar liknande erfarenheter – Burcu Sahin är bara en av dem, och därför så synnerligen lämpad som översättare.

 

Elmis ord är vägda på guldvåg. Det finns en förtätning i dikterna, som gör dem kompakta och precis på gränsen till slutna. Knepet är att täta, men också skapa luckor åt läsaren, så att vi känner oss delaktiga eller åtminstone inbjudna. Leonard Cohens rader ”There is a crack in everything / That’s how the light gets in” må ha blivit klyschiga, men de är absolut sanna och en framkomlig väg för poesin. Mörker: ja, men också sprickor, som kan åstadkomma asyl åt vår tolkning.

 

Dikterna försöker utgöra en kollektivets röst, och det är en bra och sympatisk inställning. Dock måste viss varningsflagg höjas: inte bara riskerar något av egenarten att gå förlorad, för kompromisser är sällan ett välkommet inslag i poetens arbete. Ändå lyckas Elmi rätt bra med att förmedla denna kollektiva erfarenhet, i rader som kan sägas aktivera Lordes arbete med att ifrågasätta tystnaden som en politisk strategi:

 

om jag berättar historien baklänges: du förlorade din röst mitt i deras, min syster, vart kan vi ta vägen där dina lungor är fria

fria att ropa längs med kusten, genom historien och genom själva tystnaden, syster

 

Dessutom öppnar det för de goda intentionernas poetik, och de goda intentionerna kan som bekant stensätta vägen till helvetet (eller: skittråkig konst), för att tala med William Blake. Hon skriver uppfordrande dikter som inte låter sitt ädla syfte eller de goda tankarna förstöra. I Elmis arbete ser jag också en unik blick på barnet, som går att spåra till Blake, men lika gärna till Bruno K. Öijers många dikter som upphöjer barnets upplevelseförmåga och ger dess världsbild sitt rätta värde:

 

min brorsdotter på 5 sa, vi har alla två olika slags hjärtan

det ena är ett månhjärta

är det inte förbluffande vilka ord som kommer ur ett barns mun

innan det lärt sig att rensa språket, skrubba det tills det är tomt och livlöst?

 

Så ja, kanske vi borde bli bättre på att bekräfta barnens blick på världen och lära oss något av den, och sluta sabba deras drömmar.

 

Döden är ständigt närvarande i Elmis dikter. Likaså mäns våldskapital. Diktjaget får höra att hon har en djinn i sig när hon förälskar sig i en annan kvinna. Elmi är bra på att sätta ord på utanförskapet och kärleken, när hon betonar dess överläge mot hatet och de svåra erfarenheterna: ”mitt hjärta är ett krigsskäl / det är stridssirener / det är ett hus i brandbrandbran”. När bra poesi uppstår förstår du som läsare att dikten måste se ut exakt så här, och när Elmi väl lyckas med det är det här en fantastisk bok.

 

Eftersom det trots allt är en debut av en fortfarande ung poet kan jag ha viss fördragsamhet med en del plattityder: ”frihet är vad vi själva väljer att kalla det”, och ”Du begraver de döda två gånger. En gång i jorden och igen inuti dig själv.” En viss frustration infinner sig hos mig: du har ju verktygen, Elmi – sluta förenkla! När dikten fungerar allra bäst, när hon låter ilskan sippra in i de sprickor hon klokt nog har lämnat, märks det vilken talang hon besitter, och vilken fin språkkänsla som har dikterat villkoren för dikterna.

Den unge Werthers lidanden, Johann Wolfgang von Goethe, översättning Linda Östergaard, Faethon

 

Om ett verk kan sägas definiera en litterär epok är det lätt att utse T.S. Eliots The Waste Land för modernismen, liksom Dantes Den gudomliga komedin är obligatorisk läsning för den som vill förstå något om medeltidens världssyn. För den romantiska epoken är det svårt att förbigå Den unge Werthers lidanden, skriven av en 24-årig Johann Wolfgang von Goethe. Visserligen är den mer förebådande – den utkom 1774, och därmed nästan 25 år innan paret Coleridge och Wordsworth gav den brittiska (och bästa) romantiken en rivstart som hette duga med den gemensamt utgivna Lyrical Ballads (1798).

 

I år är det med andra ord 250 år sedan Goethe inledde romantiken. På svenska har den då och då översatts. Första gången av Erik Wilhelm Weste 1783, och senare också av Margaret Tenfält, Allan Bergstrand, Sven Lagerstedt, och när Norstedts lät den ingå i sin klassikerserie 2011 användes Ralf Parlands översättning från 1949. Då kallade Martina Lowden Werther för emo i sitt förord. När den nu utkommer i en oväntat välkommen nyöversättning av Linda Östergaard är det Klas Östergren som har skrivit förordet, och han missar inte tillfället att uppdatera Werthers kopplingar till samtiden, genom att kalla honom bipolär och likna hans beteende vid stalking.

 

Är det här en roman som bara unga läsare kan läsa med behållning, ungefär som Hermann Hesses Stäppvargen? Östergaard bekänner i sitt efterord att hon ibland lackat ur på protagonisten och suckat ”Men sluta gnälla, Werther!” Där har vi väl alla varit: han är en överspänd och hyperkänslig figur, men kanske just därför så ypperligt lämpad att representera romantikens rörelse mellan extrema känslolägen.

 

Östergren betonar den språkliga energi som Goethe redan här uppvisar, och det må stämma att han – Goethe – i vårt land är relativt bortglömd och föga läst i dag, men det är en välsignelse att möta detta språk. Östergaards översättning innebär inte någon radikal uppdatering, även om en del av orden kan förvåna, såsom att en ”surdeg” omnämns, liksom att en smärta kallas ”blytung”. Fast är det inte snarare så att det är vårt språk som har korrumperats och förvrängts in mot klichéernas marker: säg en seger eller förlust inom idrottens värld som inte har kallats ”blytung”.

 

I Parlands gamla översättning, som torde vara de flesta svenska läsarnas första bekantskap med den här romanen finns ändå surdegen. Jämför hans: ”Surdegen som skulle komma mitt liv att jäsa; entusiasmen , som förr höll mig vaken långt in på natten, som om mornarna väckte mig ur sömnen, är borta.” Och Östergaard: ”Surdegen som satte mitt liv i rörelse saknas; lockelsen som höll mig vaken in på nätterna, som väckte mig ur sömnen på morgnarna, är borta.”

 

I Östergaards efterord finns en fin bild för översättarens omöjliga dilemma: ”Att översätta är att försöka lyckas med ett trick inför öppen ridå. Målet är att läsaren tillfälligt ska glömma, ja faktiskt förneka ett uppenbart faktum.” Detta faktum är alltså att vi som läser är införstådda med att texten inte är författarens (ordagranna) ord, men vi ska ändå läsa den som vore den det.

 

Upplysningens dödssuck förebådas väl i någon mån av Goethe med den här romanen, vars intrig förstås är bekant och rimligen inte kan spoilas. Huvudpersonen skriver brev från landsbygden till sin vän Albert. Här har han sagt nej till civilisationen, staden – han rentav ber sin vän att inte skicka några böcker. Han gör sig mottaglig för intryck från den lantliga idyllen, så när han efter en kort tid möter den undersköna Lotte är hans sinnesorgan vidöppna, och han blir handlöst, hejdlöst och sanslöst förälskad.

Kruxet: hon är trolovad till en tråkmåns, och Werther lider alla helvetes kval i hennes närhet, ivrigt påhejad av den samtida litteraturens giganter, numera saligt bortglömda: den tyska Klopstock och den skotska MacPherson (vars Ossians sånger får oproportionerlig gratisreklam). Efter att ha ägnat stor möda åt lidandet – därav titeln – och spillt åtskilliga liter bläck på att beskriva sin kärlekssmärta, skjuter han sig i tinningen: ”Hjärnan hade trängt ut”, ger Goethe besked om.

 

Vad som gör Goethes roman till ett av romantikens portalverk är inte bara hur Werther svingar sig mellan olika hyperboler. Han låter också naturen vara lyhörd inför huvudpersonens olika känslor, och samspelar effektivt mellan glittrande solsken när han är lycklig (jag menar salig) och regna och blixtra när han är nere (jag menar melankolisk). Vi ska inte heller underskatta den självömkan Werther ger uttryck för som ett signum för den romantiska hjälten: förorättad men tapper, och stolt i sitt nederlag (nåja: senare hjältar som modellerats efter Lord Byrons ideal föll aldrig för frestelsen att begå självmord).

 

En kan ställa sig frågan om just den här romanen av Goethe har överlevt beror på att den är så lättläst. Ärligt: Faust är ju ett mer gediget litterärt verk, och vad jag minns av Wilhelm Meisters läroår är att det var en större läsupplevelse, till exempel. Till de svagaste partierna i romanen om Werther hör de polisprotokoll-liknande tilläggen som den fiktive redaktören har tillfogat.

 

Med tanke på att så många svenska författare skrivit fan fiction om Hjalmar Söderbergs romanfigurer – i höst aktualiserat av två romaner om Helga Gregorius – kan det förvåna att inte detsamma har skett med Goethes verk. Förvisso skrev Inger Edelfeldt 1985 en modern adaption, Breven till nattens drottning, men vad jag vet har inte tyska författare spunnit vidare på Goethes karaktärer.

 

Nu finner jag inte heller just Werther vara den mest intressanta figuren i den här romanen. Vad sägs om Lotte? Är hon inte lite väl uppmuntrande mot Werther, så pass att det börjar skvallras om deras opassande eller otillbörliga relation som mestadels försiggår då hennes blivande man är ute på andra uppdrag? När hon säger till honom, ”jag fruktar, att det blott är omöjligheten i att få äga mig som gör begäret efter det så starkt”, är det en passage som nog skulle ha hållit Jacques Lacan sysselsatt. Hur skulle Lottes liv ha gestaltats efter att ha varit med om detta trauma, där hon indirekt orsakade en annans liv – och hur ter sig äktenskapet för henne i efterdyningarna?

 

Intressant nog finns det en passage där Werther reflekterar över den konstnärliga bearbetningen, och ger uttryck för uppfattningen att en författare som senare återvänder till sitt verk för att revidera det bara kan skada det. Det här hindrade inte Goethe från att drygt tio år senare göra justeringar i sin roman. Henry James skrev också på sin ålders höst regelmässigt nya versioner av sina tidigare romaner – sällan till det bättre.

Den förlorade sonen, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Bonniers

 

Höstens mest omtalade diktsamling är nog Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debut som lyriker efter tre prosaböcker. Den förlorade sonen har säkerligen också gått ut i en större upplaga än Bonniers övriga poesiböcker i år (av veteraner som Lennart Sjögren, Göran Sonnevi och Jesper Svenbro, samt Hanna Rajs, Malte Persson, Gustav Sjöberg, Agnes Gerner, Linus Gårdfeldt och Åsa Maria Kraft). Förtjänar den det? Nja, va?

 

Författare blir inte kändisar – om de inte heter Camilla Läckberg (men är hon inte mer en industri än en författare?) – men Ringskog Ferrada-Noli är en offentlig person tack vare sin podd med Liv Strömquist, En varg söker sin podd. Och nog bidrar det till allmänintresset, att hon är ett bekant namn. Men poesin får inte vara nödbedd: när den får genomslag och skapar en buzz, då är det bara att tacka och ta emot!

 

Allmänintresset kanske också motiveras av att författaren öppnar för en självbiografisk läsning, med inslag av en bror som dog ung (hon berättade om det i sitt sommarprogram i år), ett missfall, samt en skilsmässa. Att därifrån göra den strikt självbiografiska tolkningen, som har råkat ske i någon recension nyligen, är däremot att göra det lite väl enkelt för sig.

 

Diktsamlingen berättar om en mamma som sviker sitt mammakontrakt. Det börjar med att hon oroar sig för en orosanmälan, att hon inte klarar av att ta hand om sina barn. Hon är gravid, men får missfall, träffar en älskare och väljer bort fredagsmyset för att ligga med en ung student på SU (Stockholms Universitet).

 

Omslaget gör en juxtaposition av titel och motiv. I bakgrunden Michelangelos berömda pieta, med den döda Jesus i Marias famn. Den finns i Peterskyrkan i Rom, och jag har nog aldrig någonsin upplevt ett kraftigare Stendhal-syndrom än när jag ställdes inför den. Den är här färgsatt i neonfärg, vilket får den att likna kitsch. Ett slags helgerån både religiöst och estetiskt. Titeln Den förlorade sonen handlar dock om ett annat motiv i Bibeln, så det är en något oväntad koppling som görs.

 

Det är mycket som ska pressas in i samlingen: ätstörningar, otrohet, ålderskris, suicidtankar, självskadebeteende, romantik. Det vore en överdrift att hävda att allt Ringskog Ferrada-Noli rör vid blir till glimrande poesi, men trots allt visar hon ett sorgens läckage, och hon visar också att vi är helt vidöppna och hjälplösa inför denna sorg. Hennes bok är sårig och sorglig.

 

Det här är en mycket ojämn bok som uppmuntrar de tvära kasten, men detsamma kan sägas om de tre romaner Ringskog Ferrada-Noli gett ut. Jag har gillat dem alla, men med stora förbehåll, och det är ingenting som ändras när hon skriver poesi. Den är slängig och – givetvis medvetet – slarvig, men samtidigt finns oerhört starka och träffsäkra bilder på så många ställen att det är lätt att bli hänförd. Som den här vackra Stockholmsexteriören:

 

Det var bostadsrätt och snö

Och gator

Och knarket föll

Och lyckan sjönk

Och snön föll utanför i stora flak

Som laxens silverfjäll

Snön föll som miljonprogrammets mjäll

Och bilar och bussar och mina andra barn

Min make

allt fanns kvar.

Allt fanns kvar och gick sönder

 

Det finns genom hela den berättande tråden viljan att lämna, att försvinna. Det är en rimlig längtan, och en erfarenhet som behöver förmedlas. Slarvet kan fungera avväpnande och som ett sätt att förebygga kritik, ungefär som en dålig bilförare som släpper ratten för att utbrista: ”Kolla, jag håller inte ens i ratten, det är inte jag som kör, så nu får du sluta säga att jag kör dåligt!” Betyder det att Ringskog Ferrada-Noli skriver dåligt? I en mening, ja, men egentligen tycker jag att det är uppfriskande med hennes nästan provocerande slapphet, även om det finns partier då min läsning glider och saknar fotfäste. Jag förlåter dessa ställen, eftersom det som helhet finns ett schvung i hennes skrivande, som jag skulle sakna om det inte förverkligades.

 

Det är inte svårt att tänka sig Ringskog Ferrada-Nolis kantighet fungera på en stand up-scen. Hon är rolig på ett lite elakt, lite aggressivt sätt – och det är också på gränsen till det obehagliga. Några få exempel: ”Forskning visar. / Det var ingenting, forskning visar bara. Som en klocka.” ”Jag kan inte säga till unga män att jag älskar dem. / Men jag gör det. / Det är det enda som får mig på gott humör.” ”Jag trivs rätt bra med att vara pervers det är de andra som har problem med det.” Jag skulle skratta! Som hon själv säger: ”hejdå nu ska jag stiga ner i helvetet”. Så här rolig har svensk poesi inte varit sedan Kristina Lugn.