Mycket
av den bästa litteraturen fungerar så att den gör saker i ens egna
liv tydligare, skapar perspektiv på egna händelser, och triggar
igång egna minnen. Så är det definitivt med Alberte Brembergs
Tidebok,
utgiven på miniatyrförlaget Aglaktuq.
För
det är en slags minnesbok, som inte är berättad tillrättalagt och
prydligt, utan minnena tillåts vara så där bångstyriga och
vildvuxna som jag föreställer mig dem: att de liksom lurpassar på
mig, smyger fram när jag sänker garden och inte är beredd.
Minnet
i collage-form. Brembergs berättelse är subtilt utformad, där hon
ändå visar hur människors öden löper parallellt, att det vi gör
påverkar andra, och vice versa. Vi är ohjälpligt förenade med
andra. Samtidigt är det att våldföra sig på händelserna när vi
sätter ihop det till en berättelse, och bland annat därför tycker
jag att Brembergs bok är så lyckosam, att hon smidigt undviker den
lockande fällan. För hon sysslar inte med den typen av ihopfogning,
utan låter minnet förbli splittrat och sprucket.
Collage-form:
några saker, en bok, en LP-skiva, halsband, pärlor, klädesplagg,
fotografier. Som det polaroid-kort som togs på mig sommaren 1990,
hur exakt
jag minns känslan den stunden, den sekunden: aldrig kommer jag att
glömma hur extremt sagolikt lycklig jag var, och att den känslan
aldrig bleks, till skillnad från fotot, som nu är ljusnat och
otydligt, medan känslan som sagt bevarat skärpan.
Bremberg
låter sitt berättarjag söka sig mot elementet för att uppleva
någon form av värme; man anar att här går det inte rätt till,
här är det något som inte riktigt sägs. Uppväxten ska nog
skildras så här – i poetiska brottsstycken, för att bli
någorlunda sann. Det handlar om hur det är att vara övergiven,
något som yttrar sig dels i förnimmelsen och dels i den konkreta
situationen. (Jämför fattigdom som relativt och som absolut
begrepp, efter Uppdrag gransknings program och efterföljande
infekterad debatt för någon vecka sedan.) Övergiven: ja, kanske av
en mamma, den avlägsna. Vi får inte veta.
Här
handlar det också om ett slags skrivande som inte går att
identifiera: jag kan inte hänga upp min läsning på något. Det är
som att Bremberg har sopat igen spåren efter sig, och det måste jag
tycka är något fräscht, hur hon uppfinner sin stil, utan
(märkbara) förebilder.
I den
mån boken liknar något är det destillatet av ett ambitiöst och
ovanligt originellt sommarprogram i radion, men då förutsätter det
att sommarprataren är från en annan planet. Brembergs bok är ett
exotiskt inslag, men skildrar en känsla med en precision som jag
uppfattar som helt enastående.
Det är
också en bok med ett makalöst vackert omslag, som jag inte kan låta
bli att stirra på länge: den lilla färgflickan stående i ett hav
av blommor, och tonårsversionens svartvita rökare med en rykande
cool blick. Alberte Bremberg arbetar som journalist och översättare, och
debuterar med denna udda skrift. Jag gillar den skarpt, och hoppas
att den till skillnad från foton ska behålla skärpan.