Den obegripliga poesidebatten

Varje sommar får sin kulturdebatt. Årets har ovanligt nog handlat om poesi, men i stället för att avhandla väsentligheter som hur poeter skriver har diskussionen låst sig vid förlagens bristfälliga utgivning.

Anna Axfors, vars bok utges av ett norskt förlag, inledde med att i Aftonbladet (3/7) hävda att de stora svenska förlagen måste bli generösare i sin utgivning. En åsikt man kan tycka är giltig utan att bli anklagad för att tala i egen sak, vilket har skymtat i replikerna. Hennes bok är för den delen tillräckligt bra för att illustrera hennes tes, det vill säga att den gott kunde ha ingått i utgivningen på ett större förlag.

Om nu sådant är viktigt? Etablerade poeter som har uttalat sig ställer sig undrande till sina yngre kollegers önskan att sugas in i de stora förlagens välkomnande famn. Internet finns ju, liksom små förlag. Fast om ambitionen är att nå en läsekrets är det lönlöst att hoppas på recensioner i de stora dagstidningarna om boken kommer ut på DSF, Ellips, Lejd, CLP Works, Sedura, Non, Teg Publishing.

Om du inte har hört talas om dessa små förlag behöver du inte skämmas. Deras poeter blir sällan föremål för intervjuer i stora dagstidningar eller gäster i Babel. ”Hur små poeter finns det egentligen?” frågade sig Eva-Stina Byggmästar med en boktitel 2008, och svaret på den frågan nu skulle väl vara att de har blivit ännu mindre sedan dess. I stället för att publicera så många debattartiklar kunde tidningarna gott recensera fler diktböcker. Om det då tycks paradoxalt eller hycklande att jag skriver ännu ett inlägg gör jag det med relativt gott samvete, då Jönköpings-Posten recenserar fler diktböcker än någon annan svensk dagstidning.    

 

Theis Ørntoft.

Jämförelser har gjorts med Danmark, men sådana jämförelser ger i bästa fall bara halva sanningen. Det är bekant att det stora förlaget Gyldendal på senare år lagt en bombmatta med debutanter, medan något motsvarande har saknats från de stora svenska förlagen. Dessutom säljer dessa danska poeter i större upplagor än de svenska.  

Varför skulle danskarna vara bättre än svenskarna på att skriva poesi? För att de skriver begripligare, lyder en förklaring. Men det är en generalisering att alla danska debutanter skriver en vardaglig talspråklig poesi som är lätt att fatta, och lika långt från sanningen är det att påstå att alla aspirerande svenska poeter skriver språkmaterialistiska rebusar som är svåra att förstå. Det är annars nog den vanligaste missuppfattningen om poesi generellt, att den är ”svår”, som om den vore ett intelligenstest.

I Svenska dagbladet hänvisar Viola Bao (24/7) till den danska poeten Olga Ravn, som på gymnasiet fick läsa åtskillig nyutgiven dansk poesi. Därmed blir avståndet till de publicerade poeterna mindre för den som börjar skriva poesi. Givetvis är det så, att svenska skolan måste bli bättre på att undervisa om Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Malte Persson, Athena Farrokhzad, Lars Mikael Raattamaa, med flera.

 

Olga Ravn.

Vad debatten skulle tjäna på vore att de etablerade svenska poeterna visade lite mer generositet inför sina opublicerade kolleger. Så sker i Köpenhamn, där poeter med böcker i bakfickan läser sida vid sida med poeter med inget annat att förtulla än skrynkliga manuskript. Dessa uppläsningar stöttas ekonomiskt av staten. Det självförtroende detta kan ge den darrande amatören ska inte underskattas – något Helena Fagertun visade med ett blogginlägg 11 juli på ”Hundra namn”.

Det är förvisso skönt för den med sitt på det torra, men återväxten är nödvändig. De flesta av de svenska poeter som nu ges störst uppmärksamhet åstadkom inte detta intresse med sina debuter. Är det något samhället behöver är det inte färre, utan fler poeter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/7 2015)

Ett inlägg i poesidebatten

32 stycken danska lyrikrecensioner från bernur, 2013-2015:

2013 

Ødelagt rim, Nicolaj Stochholm

Det 3. årtusindes hjerte, Ursula Andkjær Olsen

Hundstein, Pablo Llambías                

Flodtid, Katarina Frostenson (övers Pia Tafdrup)

Din fjendes fest, Anders Abildgaard

Dø, løgn, dø, Mette Moestrup

Fordele og ulemper ved at udvikle vinger, Morten Søndergaard

Inden april, Morten Chemnitz

Ønsketænkning, Sissel Bergfjord

Rystet spejl, Søren Ulrik Thomsen & Det Glemte Kvarter

Fremmed under samme hud, Niels Lyngsø

Det er hyklerisk att sige fra, Simon Tolsgaard

Atlanterhavet vokser, Julie Sten-Knudsen

Yahya Hassan

2014

Kort over himlen, Mia Degner

Ud i det u-løse, Signe Gjessing

Digte 2014, Theis Ørntoft

Samlede Thomsen, Søren Ulrik Thomsen

Boyfrind, Christina Hagen

Det nemme og det ensomme, Asta Olivia Nordenhof    

7/11, Caspar Eric

Smagen af stål, Pia Tafdrup

Fantombillede, Thomas Boberg

Lesbiske eventyr om mænd, Mette Østgaard Henriksen

At elske eller ikke at elske, Benny Andersen

2015 

Hændelser i stresset melankoli, Marianne Larsen

Inden for revet, Pernille Abd-El Dayem

Jeg beveger kun øjnene, Line Toftsø

Og, Baltasar Castor

Falleden, Liv Sejrbo Lidegaard

Udgående fartøj, Ursula Andkjær Olsen

Blaffende rum nænnende alt, Signe Gjessing

bernur har också recenserat den del översatta danska diktböcker:

2013

Ljus, Inger Christensen; Salamandersol, Pia Tafdrup; Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne, Olga Ravn

2014

Yahya Hassan; Alfabet, Inger Christensen; Romerska nätter, Martin Glez Serup

2015

Det enkla och det ensamma, Asta Olivia Nordenhof; Hej Sol Fuck Love, Tine Høeg; Brev i april, Inger Christensen; Nervsystem [antologi]

Bernur har också recenserat svenska diktböcker under samma period, med förbehållet att jag suttit i juryn för Augustpriset 2013, 2014 och 2015, vilket medfört att jag avstått från att skriva om rätt många av de böcker jag har läst. Samt att jag från 2014 varit lyrikredaktör för Jönköpings-Posten, så att en del böcker har jag delegerat till andra recensenter.

Men det har blivit 62 st nyutkomna svenska diktböcker på två och ett halvt år, utgivna på 35 förlag. Vilket nog får ses som en hög siffra.

2013

Jakob Frese (ellerströms)

Lina Hagelbäck (Brombergs)

Joar Tiberg (Bonniers)

Athena Farrokhzad (Bonniers)

Tove Mörkberg (Brombergs)

Edith Södergran (ellerströms)

Fredrik Nyberg (Norstedts)

Helena Boberg (10TAL Bok)

Britt-Marie Eklund (Black Island Books)

Björn Gustavsson (Megamanus)

Petra Mölsted (Glas förlag)

Mattias Jeschko-Edberg (Celanders förlag)

Mohamed Omar (Björkmans förlag)

Robert Ståhl (Lejd)

Krister Gustavsson (Lejd)

2014

Eva-Stina Byggmästar (ellerströms)

Göran Printz-Påhlson (ellerströms)

Martin Högström (Göteborgs universitet, Litterär gestaltning)

Ida Börjel (Bonniers)

Sanna Hartnor (Brombergs)

CJL Almqvist (ellerströms)

Andrés Stoopendaal (Norstedts)

Johan Jönson (Bonniers)

Camilla Hammarström (Lejd)

Johan Holmlund (Ström +1/Göran Strömqvists förlag)

Pontus Lindh (Klorofyll)

Jenny Wrangborg (Ordfront)

Boel Schenlær (Symposion)

Jonas Gren (10TAL Bok)

Kristian Carlsson (Tillexempel förlag)

Agnes Gerner (Bonniers)

Kristian Lundberg (Wahlströms & Widstrand)

Matilda Södergran (Schildts & Söderströms)

Niklas Åkesson (CLP Works)

Bruno K. Öijer (Wahlströms & Widstrand)

Jörgen Lind (Kabusa)

Emma Warg (Sedura)

Katarina Carlshamre (Lejd)

Gatuduvan (pseudonym) (Fri press)

Edith Södergran (Atlantis)

Nova Gullberg Zetterstrand (Modernista)

2015

Anna Axfors, Elis Burrau, Hanna Rajs Lundström (AFV Press)

Thekla Knös (ellerströms)

Jila Mossaed (lejd)

Hanna Riisager (Dockhaveri)

Eva-Stina Byggmästar (Wahlströms & Widstrand)

Theodor Hildeman Togner (Lesbisk pocket)

Ulrika Nielsen (ellips)

Gabriel Itkes-Sznap (Bonniers)

Jerker Sagfors (Wahlströms & Widstrand)

Per-Eric Söder (Orosdi-Back

Boel Schenlær (PS Förlag)

Jonas Gren (Non)

Pontus Lindh (David Stenbecks förlag)

Marit Olanders (Nära förlag)

Marie Norin (Lejd)

Åsa Maria Kraft (Bonniers)

Pernilla Berglund (Teg Publishing)

Daniel Blixt (Norstedts)

Agnes Vittstrand (Freke Räihä förlag)

Jag har under denna tidsperiod, två och ett halvt år, också recenserat två antologier Blå blixt (Brombergs). Samt en del översatta diktböcker: Ovidius, Anne Sexton, Anne Carson, Paul Celan, Steinar Opstad, Ingeborg Bachmann, Olav H. Hauge, Helena Sinervo, Anna Świrszczyńska, Gro Dahle, Margaret Atwood, Christina Rossetti, Rabindrath Tagore, Kristin Berget, Sjón, Michail Lermontov, Nikola Madzirov, Arthur Rimbaud, Blaise Cendrars, Svetlana Cârstean, Ioana Nicolaie, Federica García Lorca, Friedrich Hölderlin, Charles Reznikoff, Sapfo & Alkaios, Joyce Carol Oates, Durs Grünbein, Olga Sedakova.

Ge gärna tips på något jag har förbisett.

Blaffende rum nænnende alt, Signe Gjessing, Gyldendal

Vad händer med alla danska poeter som debuterar på Gyldendal? frågades insinuant i ett av inläggen i sommarens debatt om skillnaden mellan dansk och svensk poesiutgivning. Fast med den typen av argument skulle man inte ge ut Rimbaud. Säkerligen försvinner några på vägen, liksom sker bland svenska poeter. Kanske börjar de skriva romaner, de också.

Signe Gjessing, en av dessa danskar med examen från den omtalade Forfatterskolen, debuterade i fjol med Ud i det u-løse, och utkommer redan med bok nummer 2, med den kryptiska titeln Blaffende rum nænnende alt. En annan utmärkande sak från sommarens debatt – innan vi släpper den – är synpunkten att danska poeter skriver vardagligare och enklare än de svenska, som anses skriva obegripligt och språkmaterialistiskt. Ingen debatt  är betjänt av den typen av generaliseringar, för lika lätt som det är att hitta danska poeter med ett talspråkligt idiom, lika lätt är det att hitta någon som skriver som om hen hade svenskt blod i sitt poetiska omloppssystem.

Signe Gjessing är definitivt en av de svårare, i så fall. I början är jag helt lost i hennes bok, klarar inte av att navigera mellan solreferenser och kyssar och alternativ naturdikt. För att citera min barndomsvän: ”Hjälp! Vad händer?” Lyckligtvis lyckas jag på något sätt få fast mark under fötterna, som om det verkligen vore gångavstånd mellan de södergranska solarna och de whitmanska grässtråna. Här är det som att hon befinner sig inuti det kosmiska, får själva Kosmos att tala med dess egna röst. Kanske som en förklaring till hur det låter.  

Att boken är så stor – A4-format – underlättar nog, åtminstone blir de långa expansiva raderna mer funktionella i det skicket. I synnerhet i de avslutande sidornas svit om horisonten, där form och innehåll samspelar på ett helt utsökt sätt:

”tynde højtrykshorisonter ind i uverden: uverden gennemstikkes af uendlighed fra verdens side –”

”verden lider af linjemangel, som af blodmangel: horisontlinjer, der strækker sig som et menneske forbløder”.

Det är gott om sådan vackra rader, förgyllda av en slags uppsluppen humor som gör starkt intryck.

Det är långdikt där de enskilda delarna skiljs av minimala punkter, små nålstick mellan textsjoken. Jag anar att dessa nålstick är ytterligare en ledtråd i hur dikterna ska uppfattas. Nä, Gjessing tillhör inte de poeter som skriver kaxigt och direkt talspråkligt – mer handlar det om ett högmodernistiskt idiom, där Rilkehjärtat får raderna att sväva högt över boksidan. Begripligt blir det då på andra nivåer:

”ledsager fliser og kakler som en grøn arm, støttende. – Må jeg? Jeg

overtager pladesen ved glaseringens side, isgrøn, udblå, karmoisin.

– Hvorhen skal vi?

– Gradbøjes, elskede, gradbøjes, gradbøjes, gradbøjes.

Stjärnorna är lika nära som fjärran, och med hjälp av horisonten tar Gjessing så fasta på något som kan ge dikterna den nödvändiga konturen. Först efteråt kan ett slags mönster skönjas – ett friare, roligare, än jag kanske inbillade mig från början. Det är vanligt att kalla den cerebrala dikten för okänslig, men åtminstone här tycker jag mig känna lika mycket förnuft som känsla. Inte för att det är lätt, dock, med tanke på att Gjessing också hittar på en del egna glosor.   

Omslaget till denna stora bok liknar mer barnbok eller konstbok än diktbok: en beskuren del från en målning av Hans Haagen. Finns ledtråden där, i dess Kandinsky-inspirerade action painting? Ja, i någon mån antyds att Gjessing skriver skisserna, låter orden vara kvar i sin rörelse, på väg mot sin stelnade form.   

Kreutzersonaten, Leo Tolstoj, Modernista

Nej, det är ingen ny översättning av Leo Tolstojs Kreutzersonaten, som jag först trodde, utan det är Lars-Erik Blomqvists gamla från 1978, om än den har reviderats för denna nyutgåva på Modernista. Intresset för Tolstoj tillhör en av litteraturhistoriens få konstanter. Även om det för tillfället talas mycket om Thomas Mann är jag rätt säker på att inte mycket kan rubba Tolstojs status, och jag tror att den här boken, liksom Ivan Iljitjs död, som utkom förra månaden, kan ge honom många nya läsare.

Denna roman i det kortare formatet utkom 1889 av den 60-årige Tolstoj. Som vi kan läsa i Carola Hanssons romaner om familjen Tolstoj – i höst Masja, om en av döttrarna – tillhörde äktenskapet inte de lyckligare slagen. Hustrun var inte nöjd med makens utveckling på det personliga planet, med allt större intresse för fattigdom i både dess själsliga som bokstavliga form.

Efter en slags prolog som utspelar sig under några korta kapitel, med bifigurer som kommer och går i ett polyfont käbbel, naglar Tolstoj fast oss vid två personer i en tågkupé. Dels ett berättarjag, och dels en nervös gråhårig kort man, som börjar med att uttala några barska cynismer om äktenskapet innan han meddelar att han har mördat sin hustru.

Rysligt, och boken väckte skandal när den publicerades, efter att hustrun tiggt tsaren Alexander III att häva censurförbudet. Att boken utkommit i otaliga piratupplagor kan ha påskyndat hennes intresse att se boken publicerad. En detalj – lustig eller olustig beror på var man lägger perspektivet – är att mördaren, som förevisar en hel del likheter med sin författare, ger sin hustru en dagbok som registrerar hans erotiska levnadshistoria, något som Leo Tolstoj också gjorde när han träffade sin hustru.

Sådana detaljer ska man kanske inte göra för stor sak av. Tolstoj mördade aldrig sin hustru. Det gjorde alltså romanskapelsen Pozdnsjev, eller vi kanske ska säga att Tolstoj låter Pozdnsjev utföra mordet. 

Tolstojs roman är i viss mån en dostojevskijsk skräckhistoria i jagform, som inte ligger långt från Poes makabra bekännelsenoveller: även här finns gott om förvrängd logik i mördarens monolog, och galenskapen är spetsad med metod. Men det är också en essä om äktenskapet, om kärleken och sexualiteten. Det ska nog också anmärkas hur oerhört de var med skilsmässa på 1800-talet. Dagens skilsmässostatistik i Sverige är 54,9 %, och man kan jämföra 1900 års 405 skilsmässor (av 32 000 vigslar) med 2007 års 20 669 skilsmässor (av 48 000 vigslar).

Med sådan statistik går det knappt att säga något cyniskt om äktenskapet längre. Det oerhörda och rysliga i Tolstojs roman ligger nog inte så mycket på det mordiska planet, utan mer på de saker som uttalas om könssjukdomar och prostitution, och skillnaden – för att inte säga kontrasten – mellan den romantiska skildringen av kärleken med den konkreta verkligheten. Men också åsikten att det är någon skillnad mellan ärbar och fallen kvinna: ”Ska man göra en mycket noggrann definition så behöver man bara säga att de som prostituerar sig för en kortare tid i allmänhet blir föraktade, medan de som prostituerar sig för längre tid är respekterade.”

Nu ska ni inte tro att mannen kommer undan. Frågan är om inte Tolstoj med sin roman avser att mordet är lika mycket riktat mot Pozdnsjev själv, att det är hans egen åtrå och uselhet han vill mörda. Den misantropi som han gullar med hör dock inte till romanens starkare sidor, för det är ju så med människoföraktet, att det är ett farligt sällskap. Tolstoj gör med sin figur som mask ett försök att skriva sig ut ur äktenskapet, kanske ut ur livet.  

Det är en mer bokstavlig naturalism Tolstoj ger sig in i, och kanske förutsättningen för att han vågade skriva så här öppet kanske ligger i att han först gjorde sig oberoende och isolerade sig på landsbygden. Där kan han unna sig att ställa sig vid sidan av, både politiskt och estetiskt, och då kan han inte heller höra skriken från de som får sina tår trampade på.

Lika avlägsna som vissa inslag kan göra intryck av – antisemitismen – är närheten till vår egen tid påfallande i åtskilliga av de saker Tolstoj tar upp. En av de sakerna är läkarnas benägenhet att medicinera den som mår dåligt. Han skriver om sexualiseringen av det offentliga rummet, och låter nästan som en socialdemokrat. Han kan också fånga förälskelsens väsen – och fara: ”Inte nog med att jag såg henne som höjden av fullkomning, nej, under förlovningstiden trodde jag att jag också själv stod lika högt.”

Tolstoj flyttar fram positionerna för vad en författare får göra, och det är en fortsättning på den tematik han också tar upp i Anna Karenina och Krig och fred. Det är djärvt, men har också tillkommit utifrån en privat uppgörelse. Kanske det är sällsynt att det privata lyckas förmedlas så här övertygande. I monologen växlar Pozdnsjev hela tiden skepnad med Tolstoj, som om de vore utbytbara väsen. En gång går han ut, medan tåget är i rörelse, genom en dörr, och kommer tillbaka från dörren på andra sidan. Är han övernaturlig? En inbillning – kanske berättelsens jag har uppfunnit honom som en inre röst från det egna samvetet?  

Något måste hända nu, Anna Lindberg, Mix

Ett störande inslag i många av de ungdomsböcker jag har läst har varit författarens ängslighet att få till det rätta tonårslingot. Den tonträff som däremot finns i många ungdomsfilmer har jag i stort sett saknat – kan bero på skådespelares förmåga att ladda klyschorna med finess, men i skrivet skick låter ungdomssnacket mer än lovligt töntigt, och töntigheten brukar expandera i takt med författarens tilltagande ålder.

Nu drabbar inte det här Anna Lindberg, som i sin debutroman Något måste hända nu verkligen kan förmedla en trovärdig tonårstristess med ett språk som inte känns påklistrat eller ansträngt i sin tillrättalagda form för att imitera det auntetiska. Lindberg, som bland annat har översatt Juli Zeh, har hittat det rätta tonfallet till sina karaktärer, både de unga och de äldre.

Kim och Ulrik bor i en typisk svensk småstad, där man åker moped till helgfyllornas hångel. De är kompisar sedan länge, så gott som oskiljaktiga, och går i nian, och det är framför allt Kim som väntar på att något ska hända. Hon fotograferar, men är lätt uttråkad på det mesta, inte minst skolan och de efterhängsna killarna. Premissen liknar Fucking Åmål, och det intrycket förstärks när de i rökrutan träffar på den spännande, intelligenta och vackra Isabelle.

I rökrutan? Mycket indikerar att romanen utspelar sig under 90-talet: så som tv-programmet ”Småstjärnorna”, fotoframkallning i mörkrum, stringtrosor, faiblessen för datorer … Som jag märkte när jag nyligen läste Thomas Pynchons roman Bleeding Edge, om 2001, åldras samtiden allt snabbare. Att läsa om dessa 90-talsfenomen skapar till exempel ett större avstånd till tiden än när jag i mars läste Gun-Britt Sundströms roman Oppositionspartiet från 60-talet.

Kim och Ulrik lever utan fäder, med utmattade och otillräckliga mödrar som gör sitt bästa, men ungdomarna är förlorade. Så som det ska vara, måste vara. Och Isabelle är nästan för smart för sin ålder – läser Dostojevskij och Baudelaire, men ok då, man kanske gjorde så på 90-talet. Hennes pappa fyller fjantkvoten.  

Lindberg har skickligt fångat den dubbla känslan av att vara ung – så mycket att leva upp till, och samtidigt så många begränsningar och krav. Krav från föräldrar, krav från kompisar, och icke att förglömma krav från sig själv. Hennes karaktärer är självklara utan att bli endimensionella. Peripetin infaller på Hultsfredsfestivalen 1999, efter en Placebo-spelning. Både Kim och Ulrik jagar Isabelle.  

Det kan tyckas betänkligt att ens kalla det en ungdomsroman. Det är många svenska debutromaner som handlar om unga människor, alltifrån Mare Kandres 80-tal till hennes många epigoner under 2000-talet. Den fållan – Kandre-fällan – undviker Lindberg. Här är livsnärvaron stark, och Kim står med båda fötterna på jorden – kanske något hon själv skulle beklaga, att hon inte tillåts/låter sig själv vara mer expressiv. Men det finns ett påtagligt intresse från författaren i karaktärens öde, och det räcker för mig, det vill säga då blir också romanen intressant och levande.  

Snarare än ungdomsroman tänker jag på Felicia Stenroths fina roman från i våras, Indianlekar, och att även Lindberg skriver säkert och med hög koncentration och densitet, och lyckas med små medel förmedla en atmosfär av förväntan. Min enda invändning blir mot ett språk som då och då gillar att betona när repliker och tankar avbryts med ett hastigt och opåkallat bindestreck:

”jag undrar om den finns kva-

   En kotte träffar mig i pannan […]”

Det blir ett maner, på gränsen till det störande. Men också en ganska obetydlig invändning mot en annars välskriven och pigg roman.

Veckan innan. Från Åhléns till döden, Anna Axfors, Romantisk eftertext. Och vi fortsatte att göra någonting (appendix), Elis Burrau, Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø, Ingvild Lothe, Om jag dör ung, Hanna Rajs Lundström, AFV Press

På det lilla norska förlaget AFV Press utkommer i sommar fyra diktböcker i det stora otympliga A 4-formatet, ”chapbooks”. Tre av poeterna är svenskar, och jag ska nu skriva en samlingsrecension utan att försöka klumpa ihop dem.

Anna Axfors (född 1990) är bekant från ett par debattartiklar hon skrivit i Aftonbladet i sommar (3/7 och 17/7), om skillnader i svensk respektive dansk utgivning av poesi, där den senare befinner sig i ett mer generöst läge. Hennes bok Veckan innan. Från Åhléns till döden är nog den märkligaste i den här kvartetten: mest apart, minst av allt lik reguljär poesi. Alltså även för den som tagit del av den unga danska poesi som uppmärksammats på senare år, hur den varit så spontan och lös i konturerna.

Spontan och lös i konturerna är också Axfors dikt, som berättar om en vardag som innehåller sex, twitter, skriva dikter, och en rolig litania om köphets kopplad till poängsamlande i en Åhléns-klubb. Det är livet, tänker jag när jag läser. Ett nedslag i en tillvaro, både ocensurerat och obearbetat. Det spontana tilltalet, där det nonchalanta men samtidigt så exakta språket ibland ger efter för ett talspråk som tar av sig grammatikens tvångströja (”folk har skärt upp sina armar”), kan erinra om hur Stig Larsson kunde skriva dikter på 80-talet.

Men sådana analogier tar mig ingenstans. Axfors kopplar ihop Lispector med Carola, och det är fyndigt. Lite internt blir det när hon snackar med Elis (Burrau), som ju ingår i utgivningen. Det är högt, det är lågt, men framför allt: det är fritt, och det är den friheten som jag bara kan hoppas att Axfors tar med sig när hon fortsätter skriva, att hon vågar vara så här ohämmat loj. För det hon gör är något helt annorlunda, något som har saknats.

Elis Burrau (född 1992) debuterade i Brombergs Blå blixt-antologi Den sista fasta kontinenten i januari i år. Hans bidrag här Romantisk eftertext. Och vi fortsatte att göra någonting rörande (appendix) är mindre busig, men har kvar den dråpliga blicken på världen. Här från ett hotellrum i Niagara, USA. Reseskildringar är eländiga, och efter att ha skildrat några sexscener i en jacuzzi och en fläckig heltäckningsmatta önskar jag nästan att vi skulle bli kvar i det där klaustrofobiska hotellrummet.

Torftigheten är påtaglig i Burraus muntert deppiga monologer. Det handlar om att vara ung, om att vara rädd för vad som komma skall. När man är ung tittar man inte gärna bakåt – men är det konstruktivt att titta framåt? Det svåra i att leva i det så kallade nuet, det är vad jag hittar i de här dikterna, som ger ett mer färdigt intryck än Axfors. Men också den där hotande känslan: gör jag fel nu, säker jag fel saker nu? Blir jag avslöjad om jag gillar det här, hamnar jag då utanför den bubbla det innebär att vara ung? 

Det är melodisk dikt, och trots den invändningen – den garderingen som Burrau ger efter för – blir jag hänförd av hans udda ljussatta dikter, där ljuset på något sätt faller fel över hans karaktärer och miljöer, ställer dem i fel dager. Hans dikter påminner inte om annan dikt, kanske jag tänker på David Hockneys tavlor, de som också arbetar med anti-idyll och människor som bär på sådan djupa hemligheter bakom sin ytliga gestik.

Ingvild Lothe (född 1990) är norsk poet som arbetar med betydligt mindre medel, åtminstone verbalt. Hennes bok Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø har en titel som ganska precist fångar in hennes tematik. Sex och döden.

Men det handlar mest om vuxenblivandet, även här, om hur diktjaget sörjer sin barndomskropp, sin barndoms kropp. Hon besöker en äldre släkting, de dricker alkohol, och hon funderar på om det är farligt att ha sex när man är gammal – släktingen sägs vara mellan nittio och hundra år: ”hun forteller meg at hun noen ganger knuser et ribbein men at det er verdt det, at nærheten er verdt det.”

Lothe har skrivit en självständighetsförklaring. Det är livet, tänker jag (igen), men att även här finns den klaustrofobi som jag tycker Burrau gestaltar så bra. Lothe skriver komprimerat, ibland bara en enstaka mening, men de är laddade med innehåll och tyngd.

Hanna Rajs Lundström (född 1991) läste jag ett längre utdrag av i 10TAL #14 2013, och hon har gett ut två haikuböcker på förlaget tidigare, tillsammans med Tom W-O Silkeberg och Isis Mühleisen. Hennes bok Om jag dör ung är nog den som allra mest liknar en ordinär diktsamling, vad nu det innebär. Den blurbas av den vid det här laget nästan allestädes närvarande Burrau, som kallar den sorglig och rolig – jag håller med till hälften, och finner nog utöver det sorgliga mer av konventionell skönhet än humor.

Också här förmedlas en tristess, kopplad till tiden, dess obevekliga gång, paniken i ett medvetande som gjorts uppmärksam på att inget är för evigt. Hur nu detta medvetande ska förhålla sig till den jobbiga döden, till exempel.

Rajs Lundström skriver sammanhållen dikt, med ett allvar och ett distinkt tonfall som imponerar och fyller mig med stora förhoppningar. Är det storartad dikt eller kan det bli? Där lutar jag kanske mer åt det senare, men kan känna att det är dikt som får det att bränna under fötterna på mig. Det hon har gemensamt med Burrau är säkerheten i uttrycket, att komma fram till ett tonfall som låter så här med en självklarhet som inte kan ifrågasättas.

Det slår mig i efterhand att tre av böckerna har ordet ”död” i titeln, och det är säkerligen helt på sin plats: det är när man är ung man ska tänka på sådant. Även om jag alltså hittar spår av poesi här och där tycker jag om att de fyra inte går poesins ärenden fullt ut, utan uppfinner en egen poetik. Det liknar inget! utbrister jag, med ett parentetiskt ”tack och lov”.  

We Should All Be Feminists, Chimamanda Ngozi Adichie, Fourth Estate

Behövs feminism 2015? Två saker tänker jag på då: dels det tal som Emma Watson höll för FN i september förra året, och dels Zara Larssons initiativ att nu i sommar ifrågasätta varför Bråvallafestivalen placerade hennes namn så lågt i marknadsföringen. För detta fick de utstå mordiskt näthat. Så fort kvinnor uttalar sig offentligt aktiveras denna mekanism, dessa ofantliga våldsfantasier. Hallå, säger du, det där händer väl Marcus Birro också, han har väl också fått utstå näthat? Jo, men ingen kvinna har hittills uttalat sig lika korkat som han.

Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, med tre romaner och en novellsamling bakom sig, höll i december 2012 en föreläsning på TED Talks, och detta manuskript har nu bearbetats till pamfletten We Should All Be Feminists. Boken utkom 2014. Beyoncé samplade några rader till sin låt ”Flawless”.    

Behöver jag läsa den här boken? Jag har aldrig kallat mig feminist, och om någon har sagt det till mig har det skett bakom min rygg. Ärligt talat skiter jag i det. Jag är medveten om mina brister; det är allas plikt att bättra sig, att göra det bästa av sina begränsningar. Den som är man får finna sig i att hantera de fördelar det innebär. Men jag fattar ju att ordet fortfarande är laddat, att många värjer sig för det.

Adichie fick under sin uppväxt höra att feminism var ”oafrikanskt”. Hon redovisar flera exempel på att män får förtur, privilegier, att maktställning som är något som förutsätts för män. Hon är bra på att skildra personliga erfarenheter om de begränsningar som blir följden av att råka ha fötts till kvinna. Ett exempel: går du ensam in på ett hotell i Nigeria antas du vara prostituerad.

En kvinna ska helst inte vara arg. För det minskar hennes värde på äktenskapsmarknaden. Adichie gör en poäng av att hon lärt sig att klä sig som hon vill och agera som hon vill – att ta för sig – och den man som blir avskräckt av det tänker hon ändå strunta i. Det låter enkelt, ja, men det behöver väl sägas, gång på gång.

Det märks att ursprunget är ett tal. Adichie publikfriar och förenklar, håller sig till ganska självklara saker. Det finns en del naivitet, så att jag ibland tänker att det här räcker ju inte, du är för optimistisk. Det är gott om ”tänk om …” Ja, verkligen! Om det vore så enkelt ändå, att man vaccinerade pojkarna medan de var så, att de fick lära sig att feminism inte är det minsta farlig.  

Ljud befriad min röst!, Thekla Knös, ellerströms

Thekla Knös? Namnet fladdrade nog förbi någon gång när jag pluggade, men jag minns inte om jag läste något av henne. Hon unnades två korta meningar i Litteraturens historia i Sverige, som vi använde. I Nordisk kvinnolitteraturhistoria, som jag okynnesläste på biblioteket, skrev Ingrid Elam lite mer utförligt om hennes sätt att skriva om och för barn: ”Den samtida kritiken berömde Thekla Knös dikter och såg i hennes lyrik bekräftelse på tesen om att konstperioden i historien var slut. Dikten, poesin, hade därmed ingalunda spelat ut sin roll men hade fått en ny uppgift: att förgylla vardagen.”

Nu i sommar utges, 200 år efter att hon föddes, den lilla boken Ljud befriad min röst, där Elisabeth Mansén låter kunniga kommentarer ledsaga ett dikturval. Det är en förbryllande bok, i bästa fall en kuriositet, men den kan också ge ett musealt intryck.

Är det inte två saker som man brukar ställa upp som kriterier för en klassiker? Dels att den ska säga något om den tidsanda som präglade verket, och dels att den ska äga aktualitet för oss i nutiden. Men jag tror att det här bara är en del av sanningen. Att uttala saker som ”Shakespeare, vår samtida!” är att göra honom en otjänst. En del av charmen med klassikerna är att de skildrar något som vi inte riktigt kan förstå. Det är att förminska poeter som Sapfo om vi inbillar oss att vi delar erfarenheter med henne – enda sättet att komma till någon slags insikt går genom att sätta sig in i hur annorlunda hennes kultur var jämfört med vår. Man tänkte så annorlunda då, hade helt andra vanor.

Mansén påpekar att Knös skriver enkelt. Jo tack, det blir vi snart varse. Det hjälper nog att se hennes dikter utifrån den förutsättningen, att det är skrivet för barn. Hon kan vara lite bitsk, lite genomskådande, men jämför man med exempelvis Anna Maria Lenngren är satiren av ett slöare slag. Jag erinrar mig Horace Engdahls jämförelse: ”Oxenstierna tar samma danssteg som Kellgren, men han gör det i dykarskor.” Så är det att läsa Knös i förhållande till Lenngren.

I leken med romantiska klichéer kan hon inte heller undgå att gå lite vilse, och det finns alltid en risk att det valet av det flyktiga leder till att det bara blir efemärt. Berättande dikter fungerar halvvägs, liksom dialogdikter som ”Dissonance”, med lite retfulla turneringar mellan en han och en hon. De bästa dikterna är när tempot bromsas, som i sorgedikten ”Den bortgångne”, som skrider fram, och i sonetten som inleds ”Kom ljuva sömn!”

Det naiva tonfall som dominerar hör ju också romantiken till – Blake laborerar ständigt med denna dragning till det oskuldsfulla. Svårigheten ligger bland annat i en viss jolmighet: Blake skulle nog vara lika bortglömd som Knös utan sin lika stora dragning till erfarenhetens sånger. I rättvisans namn blundar Mansén inte för uppenbara övertramp, och inkluderar i detta snåla urval när Knös skriver den privilegierades rakt igenom cyniska hyllning till fattigdomen.     

Fast då har jag redan tröttnat på dikter om myggor och trollsländor och mytiska väsen och rolldikter som vaggar mig fram till sonetten som inleds ”Kom ljuva sömn!”

The odd figure in the carpet

Jag undrade om det var en tillfällighet att Beth i Ann Bannons roman En omaka flicka läser Henry James, och fick ett klargörande svar från författaren, som bygger på erfarenheter när hon läste på college i början av 50-talet:

"Yes, we knew that Henry James was thought to be homosexual, although in that era, it was exceedingly difficult to have a conversation about it. As students, we would have wanted to talk about this with our professors, but we were too intimidated to ask. As for faculty members, I believe they were as reluctant to talk about gay life as we were eager to hear about it. It would have been dangerous to raise the issue with the students in those days. People lost their jobs over lesser problems. The university was still cast in the role of alma mater, in loco parentis. We were thought to be even more innocent and ignorant than, in fact, we were. But we did read and we were aware of the rumors, so James would have been an intriguing choice for Beth. One simply had to look elsewhere than in the classroom or the college library for information about homosexuality and the gay life. And one also had to read between the lines of the available literature."   

Bild: © Ann Bannon.

En omaka flicka, Ann Bannon, Lesbisk pocket

Ann Weldy, född 1932, utgav under åren 1957-1962 sex lesbiska romaner, under namnet Beebo Brinker-serien. Pseudonymen Ann Bannon var nödvändig – hon var gift. I det långa förordet till den välkomna svenska utgåvan debuten En omaka flicka kommenterar hon syrligt att maken var tacksam över royaltycheckarna men inte bemödade sig att läsa mer än ett par sidor, och tur var kanske det. På 50-talet var häxjakten på kommunister och homosexuella intensiv i USA.

Till universitet kommer det introverta skilsmässobarnet Laura och blir genast förälskad i den kortklippta förslagna Beth. Attraktionen är lika omedelbar som ömsesidig, och det dröjer inte länge innan Laura tar sig in under Beths pyjamas. Om inte annat fattar man vad som ska hända när de i inledningen går på bio och ser gamla Greta Garbo-filmer … Men det trasslar till sig när Beth slits mellan de män som uppvaktar henne, medan Laura lättare kan navigera bort sådana hinder. De går på en massa dejter, och komplikationer uppstår när Beth slits mellan Laura och Charlie, för hon älskar båda. Men om det på 50-talet var smidigt att ingå i en heterosexuell relation var det riskabelt med en homosexuell sådan.   

Bannons knep är att ha både Laura och Beth som protagonister. Därmed får vi inblickar i hur de förhåller sig till den samkönade kärleken, och hur intensivt den drabbar båda. Det är också här romanen visar sig från sin bästa sida, i personporträtten. Framför allt Lauras svartsjuka är skildrad trovärdigt och intensivt. Hennes första kyss är en studie i sensualitet, men också en invigning i något nytt: ”Hon hade nått, inte sitt mål, men ett första steg. Kyssen skulle aldrig ha kunnat lugna henne – den lärde henne att begära.” 

Bannon bygger på egna intryck från college, men markerar att hon inte hade några lesbiska erfarenheter själv. Intressant nog började hon skriva romanen som 22-åring, lämnade in ett manus som redaktören bryskt avfärdade, men med uppmaningen att bygga vidare på de två bifigurerna som sedermera alltså skulle bli huvudpersonerna. Därmed har hon skapat ett kärlekspar som är både ovanligt och vanligt. De bygger sig en tillfällig fristad, för deras relation är dömd på förhand att vara tidsbunden. Att läsa romanen så här många år senare ger ändå insikt i hur befriande det måste ha varit att som homosexuell ha läst om karaktärer som varken demoniserades eller straffades för det som då kallades ”perversion”.  

Som genrelitteratur har den sina begränsningar, framför allt i att den är mer intresserad av att beskriva än att gestalta. Alla omständliga dialoger bromsar det annars rappa tempot. Det hindrar inte att den har sina ögonblick av skarpsynt humor. Det pluggas inte särskilt mycket på det här universitetet, men vid ett tillfälle läser Beth Henry James, något som i efterhand ter sig som ett anakronistiskt hyss, då hans eventuella homosexualitet knappast diskuterades i det amerikanska 50-talet. Pseudonymen tillät nog Weldy att skriva helt öppenhjärtigt, inte bara i de relativt explicita sexscenerna. Böckerna marknadsfördes för en manlig, heterosexuell publik, med lättklädda tecknade kvinnor och rättframma bildtexter.       

Det finns en del inslag som gör En omaka flicka oväntat aktuell. Laura har en del självskadebeteenden. De kärlekstrianglar som ritas kan erinra om hur det går till i Bret Easton Ellis collegeroman Lustans lagar (1987). I stället för The Smiths lyssnar de på jazz, och i stället för att använda droger dricker de mängder av öl och martinis. Översättningen av Emma Jonsson Sandström är bra, med några diskret inskjutna glosor som nog lät rätt på 50-talet. När Charlie på svenska kallar Beths relation till Laura ”skev” är det antagligen en antydan mot det queera. Fast i originalet säger han ”off balance”.    

Att den svenska utgåvan kommer som pocket är förstås helt på sin plats, för 1957 utkom den i de billiga pocketar som skulle bli kända som ”lesbian pulp”, där Bannon ses som en föregångare och stor hjälte. Hon lever fortfarande, men har inte skrivit något efter den här serien.

The Sacrifice, Joyce Carol Oates, Harper Collins

I inledningen till Joyce Carol Oates senaste roman The Sacrifice går en mor omkring i den påhittade staden Red Rock, New Jersey, och ropar efter sin femtonåriga dotter Sybilla, som varit försvunnen i fyra dagar: ”S’b’lla”, och när hon hittas är det som om hennes rop är en bokstavlig transkribering av vad som återstår av Sybilla. En lärare hittar henne i uselt skick, synbart skadad och med rasistiska glåpord skrivna på hennes kropp. Uppochnedvända glåpord, vilket genast väcker misstankar om vem som skrivit dem egentligen.

Ur ett autentiskt rättsfall från 1987, Tawana Brawley, skriver Oates en roman om den fortfarande olösta segregationen mellan vita och svarta. Hon har tidigare använt verkligheten som förlaga, men om de andra rättsfallen med den dräpande senatorn Ted Kennedy i Black Water och om den kidnappade skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey i My Sister, My Love endast figurerade som inspiration och om Blonde var uppbyggd kring fantasier kring Marilyn Monroe, är The Sacrifice en minutiös och nästan ordagrann genomgång av fallet Brawley. Det är en lite märklig teknik, och fungerar inte riktigt lika bra som tidigare.

Som vanligt har Oates sina hypnotiserande kvaliteter, i synnerhet inledningsvis. Att läsa henne reducerar dig som läsare till en av de bröllopsgäster som Coleridges Anicent Mariner hejdar för att berätta sin febrigt intensiva historia. Men också ibland lite väl mardrömslikt labyrintiska historia.

Vad skulle hända om 60-talets politiska aktivister – de flesta nu döda sedan länge, av olika orsaker – finge besöka vår tid? Skulle de glädjas åt de uppenbara förändringarna, ibland rentav förbättringarna? Eller skulle de bli frustrerade över att så lite fortfarande har åstadkommits? Det är i alla fall ett tydligt syfte hos Oates, att låta sin roman, som utspelar sig på 80-talet, knyta an till 60-talet, och i synnerhet de berömda upploppen i Detroit 1967, som hon skriver om i en av sina bästa romaner, them. Även här finns den tydliga uppdelningen mellan ”vi och dom”, där en svart kvinna som arbetar i en traditionellt vit syssla, som exempelvis polis, ovillkorligt kodas som ”dom” av andra svarta.

På 80-talet var 1967 ännu ett blödande sår. Inte nu längre. Men 2010-talets USA har nya blödande sår, de flesta på samma gamla ställen – ung svart obeväpnad man skjuts ihjäl av vita poliser för att hans händer befunnits i sina fickor för att ta fram identitetshandlingar. Ur den orättvisan ska romanens Sibylla Frye förstås, och bevekelsegrunderna till hennes anklagelser. Hon ska i fyra dagar ha hållits fången av vita män som begick de sexuella övergreppen som inte lämnade några bevis som sjukhuspersonalen kunde upptäcka. En av de vita männen skulle ha varit polis. Enligt historien – både i verkligheten och i romanen – skyllde hon ifrån sig för att undkomma bestraffning från sin styvpappa, en våldsam halvgalen typ som tidigare mördat sin första hustru.  

Oates kanaliserar allt sitt ursinne, och det är kanske häpnadsväckande främst hur det kan finnas kvar, så outspätt. Hon skriver som om någon stuckit en nål i baken på henne, och det är verkligen på gott och ont så. Hon eldas på av engagemanget, men det är ett välkänt faktum att känslor förblindar, och ju starkare känslor desto mindre klart ser man. Men man dras definitivt in i denna värld som hon manar fram.   

Som romanteknik imiterar hon dokumentären, ger sin roman en polyfon botten med motstridiga röster, och bygger ut dess stämmor så att de sjunger i helt olika riktningar. Sanningen utsätts i sin tur för ett övergrepp, underkastas en process liknande den i Nick Caves ”Do You Love Me, Pt 2”: ”Dreams that roam between truth and untruth / Memories that become monstrous lies”.

Så småningom ger verkligheten vika, men det är en lång väg tid, kantad av de usla intentioner som verkar flockas kring solkiga historier av det här slaget. Så anländer den skumme pastorn Marus Mudrick, i verkligheten Al Sharpton, som vill göra henne till martyr, och Mike Tyson kommer dit och ger henne en Rolexklocka (han säger några intressanta saker om boxning också), och i bakgrunden engagerar sig typiskt nog Michael Jackson och Bill Cosby i Sibyllas (Tawanas) fall. Även där fungerar tidsaspekten på ett kusligt sätt, inte minst med Cosby själv som anklagad nu – lögner eller snarare tigande som blev sanning i hans fall.

Porträttet av Sybilla är verkligen ambivalent – Oates har lyckats göra henne till en autentisk femtonåring, autentisk förlaga eller inte. Hon låter som sin ålder, både när hon talar med vuxna och snackar med sin jämnåriga kompis. Hon förblir en gåta – i verkligheten skulle hon offentligt hävda att hon aldrig ljög, trots att rätten menade detta. Nu arbetar hon (Tawana) som sjuksköterska.

Kan man ifrågasätta Joyce Carol Oates motiv att skriva romanen? Underbygger hon inte den rasism som fortfarande existerar i USA när hon skrapar i detta sår? Det är inte helt lätt att ta henne i försvar, samtidigt som konst måste diskutera dessa frågor. Hon är kanske USA:s mest orädda författare, som gång på gång tar upp känsliga trauman och kontroversiella konflikter. Hon är kanske också den författare som går längst in i inlevelsen, när hon porträtterar inte enbart det påstådda offret Sybilla, utan en lång rad bifigurer: modern Ednetta, läraren Ada, polisen Ines, styvppappan Anis, pastorn Marus, samt den muslimske ledaren The Black Prince.

Mitt problem med den här romanen är väl att fiktionen är för genomskinlig. I inledningen anar den svarta läraren som upptäckt Sybilla att det finns ett fönster mellan henne och de svarta som utgörs av familjen Frye: ”it might be transparent, but it was substantial.” Ja, det blir för mycket verklighet, i synnerhet om man då jämför med hur välkomponerad them är.

Det finns i romanen ändå en underförstådd diskussion av drevmentaliteten, vad som händer när vi ropar att vargen kommer. Nog kommer vargen, men inte från det håll vi befarade, utan mer klädd i fårakläder, insläntrande med sina djävulska goda intentioner.