Går det att vara
både fan och kritiker? Minskar inte objektiviteten om du dyrkar
föremålet för din forskning för mycket?
Jo, men grejen med
att vara fan är ju att du och artisten så gärna gör ett undantag,
endast för dig: för det är du som är den enda som förstår på
riktigt vad artisten förmedlar. Att vara fan betyder också att lära
sig rusta sig för andras oförståelse. Åtminstone är det så vi
brukar definiera det där ordet som på engelska lyder ”fandom”
och på svenska väl blir … fanskap? Fredrik Strages bok Fans
visar flera exempel på denna innerliga relation mellan artisten och
fansen, en relation om än av det mindre ömsesidiga slaget.
Morrissey – ett av
exemplen från Strages bok – har många hängivna fans, och nitton
av dessa gör var sitt försök att reda ut en förklaring till vad
det är han håller på med, och det gör detta i boken Morrissey.
Fandom, Representations and Identities. Den är redigerad av
Eoion Devereux, Aileen Dillane och Martin J. Power, knutna till
universitetet i Limerick, Irland, i ämnena sociologi och musik.
En akademisk bok om
Morrissey … Jag hör redan hur the detractors, the carnivores and the destructors osäkrar revolvrar och slipar knivar. Nåväl: en
bok för de frälsta då? Ja, men oavsett vad man tycker –
akademiska texter om Morrissey är möjliga i den här världen,
liksom akademiska texter om Bob Dylan och Lady Gaga, men kan du
föreställa dig akademiska texter om Coldplays sångare, vad han nu
heter?
I sin tidiga karriär
intog Morrissey gärna rollen som mediator – en som med sin egen
fanatism visade hur fansen skulle förhålla sig till förebilder
eller idoler. En rörande text av Erin Hazard inleder, där hon dels
initierat berättar om Morrisseys video ”Suedehead” och dels om
sin egen pilgrimsresa till Fairmount där den spelades in, och vad
som sker när hennes besatthet av Morrissey färgas av dennes
besatthet av James Dean.
Som titeln på den
här boken indikerar är fanskap bara en del av förklaringen. Det
handlar också om hur Morrissey presenterar sig – hur han avbildas,
föreställer sig, hur han ska identifieras. Den där personan han
skapade som sångare i The Smiths, med missnöjet som kreativ
drivkraft.
I den bilden, och i
alla texter om Morrissey måste på något sätt den påstådda –
by implication, by association – rasismen nämnas, antingen
försvaras på ett groteskt sätt eller avfärdas på ett groteskt
sätt. Dessa förklaringar blir alltid förklenande i sin välmening:
han rör sig inom gränsområden och utmanar konventioner, han
identifierar sig bara med outsiders. Däribland avvikande människor,
de som inte uppfyller samhällets norm, aktualiserat i Daniel Mancos
text om den kanske bästa låten ”November Spawned A Monster”. Är
det så udda att hysa udda känslor inför det udda? Låten växlar
friskt (eller sjukt) mellan att ömka, att håna, att förstå, att
hata, att inkludera, att mobba ut, innan det avslutas med att önska
sig revansch för den som på något sätt inte duger.
Problemet är väl
att han sjunger i jag-form, när dessa outsiders är rasister eller
fotbollshuliganer. Men Edgar Allan Poe var ingen mördare bara för
att han skrev övertygande om mord i jag-form. (Dåligt argument,
säger du …) I boken citeras Oscar Wildes starka slutsats:
”Consistency is the last refuge of the unimaginative”.
Sju typer av
ambiguitet räcker inte till. Nog var Morrissey mer mångtydig i sin
tidigare skepnad, något som också märks på musiken, som blivit
allt mindre nyanserad. Att läsa boken låter sig inte göras utan
att då och då pausa för att söka upp någon av de 824
Morrissey-låtarna som jag har på min iPod, och det är förfärande
att höra något från senare år efter att ha hört hur makalöst
han kunde låta åren kring 1990. Nyanser slipas bort i musiken, men
också i texterna. Kanske som en förklaring till några av de senare
klumpiga uttalandena – nä, jag förminskar inte genom att kalla
dem klumpiga, man kan lika gärna kalla dem idiotiska. Han har också
blivit motsägelsefull i allt mindre utsträckning, och helt enkelt
fått en lägre lägstanivå.
En annan komponent i
bilden av Morrissey är den nostalgi han känner för ett svunnet
England – ett England han ändå inte är tillräckligt gammal för
att ha upplevt. Detta blir ändå en av argumenten till hans
(återigen påstådda) rasism, men det blir ändå inget hållbart
försvar. I större utsträckning handlar det om att vägra ta del av
samhället – säga nej till jobb, familj, att bli inrutad.
Paradoxen ligger ju då i hur Morrisseys liv sedan 1983 ska
definieras, för nog har han jobbat hårt, och nog har han sin
familj: fansen är hans barn, kanske i viss mening mer så än
biologiska barn, eftersom de följer Bibelns gud och hedrar och lyder
sin fader. Dessutom kan nog ingen pappa stoltsera med barn som i
högre utsträckning liknar honom till utseendet.
Som helhet är boken
förvånansvärt försiktigt skriven. Visst finns några helt lysande
enskilda texter – förutom en gedigen bakgrundshistoria av
skinheads och suedeheads skriver en av redaktörerna minnesvärt om
den politiska bakgrunden till några låtar, som ”Slum Mums” med
Morrisseys kanske mest vitriolstänkta rad, när soc-arbetaren
besöker underklassmorsan med hård kontenta: ”We may be welfare,
but we dont care, and we're paid to despise your council house eyes”.
I sådana stunder blir också Morrissey poet på riktigt, så pass
att det åtminstone inte är groteskt att jämföra honom med andra
skildrare av brittiskt vardagsliv, som John Betjeman och Philip
Larkin.
För att förstå
ilskan hos Morrissey behövs också en inskolning i hur Thatcher
ritade om det politiska landskapet, hur hon ödelade det
politiska landskapet, bland annat genom att säga att det inte finns
något samhälle, bara individer. Därifrån kan bara cynism spira.
På skolan har vi en
plagiatkontroll som heter Ephorus, där vi skickar elevtexterna och
så får vi tillbaka en procentsats på hur mycket av texten som
redan finns på internet (siffran brukar bli 3-4 %, beroende på
citat ur bok, men någon gång blir det 75 % eller mer, och då blir
det en annan sak). Frågan är väl hur Morrisseys texter skulle
klaga en plagiatkontroll. Lee Brooks skriver en till ett till början
försynt och rutinmässig referat av hur Morrissey utnyttjar källor,
men hon gör ändå något mer av sitt material, genom att utnyttja
Claude Lévi-Strauss forskning om bricoleur, alltså den
konstnär som arbetar med ett provisoriskt material, det som finns
framför händerna i stället för att ha gjort sig beroende av en
fix och färdig uppsättning verktyg.
Det kan räcka med
två exempel för att belysa hur Morrisseys tankar strävar i
associationernas rike. 1) Singeln ”Shakespears sister”, som
handlar om återfödelse och att likt fågeln Fenix resa sig ur
askan, har på sitt omslag skådespelerskan Pat Phoenix, som
Morrissey intervjuat för tidningen Blitz. ”The Phoenix and the
Turtle” är en av Shakespeares dikter. I den intervjun nämns
Patricia Pilkington, en annan skådespelare, som bytte namn till
Patricia Dean för att hylla James Dean, som Morrissey skrivit en bok
om. 2) Sången ”Billy Budd” är förstås identisk med Herman
Melvilles novell, men på typiskt Morrissey-maner finns inga direkta
beröringspunkter i texten (liksom ”Shakespeares Sister” inte
handlar om Shakespeare, inte heller om Virginia Woolf). Texten har
vissa indirekta beröringspunkter med Johnny Marr, något som stannar
vid spekulationer ända tills du ser att Melville publicerade en
diktsamling med titeln John Marr and Other Sailors.
Ändå går det bara
att upprätta falska dikotomier. Billy Budd handlar om så mycket
annat: det är en kärlekshistoria, en brottshistoria. Morrissey
förstår att använda sångtexternas nackdelar till sin fördel, och
lyckas göra de obligatoriska hänvisningarna till litteratur – ”ja
ja, men är det poesi?” – helt överflödiga. Hans texter
avslöjar både för mycket och för lite, och det är något som tas
till vara i några av de mest ambitiösa av de här essäerna, när
dessa sätts i relation till hans persona, det vill säga hans
uppträdanden på scenen och i intervjusituationer, i det som handlar
om ”being Morrissey”.
Boken om Morrissey
är på något sätt inte för akademisk, utan snarare inte
tillräckligt akademisk. En av dem som går mest på djupet är
faktiskt skriven av Johanna Sjöstedt från Göteborgs universitet,
och man önskar att fler skulle ha bemödat sig om att vilja gå lika
djupt eller långt. Flera av texterna må lida av visst komplex, och
att låna teorier av Bourdieu eller Adorno tynger bara texterna,
genom att försvåra det enkla. Eller att försöka plädera för att
”Speedway”, kanske den näst bästa låten, handlar om
rättegången mot Oscar Wilde. Ledtråd för ledtråd exponeras. Den
handlar om Wilde. Och?
Till bokens
förtjänster hör att texterna är kortfattade, effektiva, och
bilden av Morrissey blir till sist ändå ganska heltäckande. Olika
koder löses, däribland den religiösa, inte alls oviktigt i
sammanhanget. Så ambitionen uppfylls, även om du också blir varse
att även när ett projekt av det här slaget, där bit för bit
ifylls, så går det inte att vare sig rekonstruera eller
dekonstruera Morrissey.