31 aug. 2013

En dramatikers dagbok. 2005-2012, Lars Norén


Lars Noréns nya dagböcker är till det yttre en karbonkopia av den tjocka lunta som briserade för fem år sedan. Men den som tillåter sig – eller orkar – en noggrann läsning upptäcker en något mindre rabiat häcklare, ett mildare temperament.

”Den här boken är ett monster”. Så skriver Lars Norén 31 januari 2007 i sin nya bok En dramatikers dagbok, som täcker åren 2005-2012. Föregångaren var asfaltsvart, medan denna till sin färg liknar en urtvättad svart t-shirt (kanske en kommentar till att han säger sig äga 200 sådana).

Ett monster: sannerligen. Det är inte helt lätt att återge hur det är att läsa dessa anteckningar. Det är något bortom språkets räckvidd. En upplevelse av vanmakt, förtvivlan. Det tunna pappret innebär också att när du har sträckläst i flera timmar har du ändå bara rört dig en halv centimeter genom pärmarna.

Och samtidigt är det så fascinerande. De personangrepp som förra dagboken innehöll har blivit mindre frekventa. Likaså klädinköpen. Här handlar det mer om teaterarbetet i sin konkreta form, när han skriver sina pjäser och arbetar som regissör och diskuterar med skådespelare.

Det handlar också mer om familjelivet, det svåra äktenskapet med skådespelaren ”A.” De får en dotter, separerar, återfinner varandra. Kanske har raseriet och bitterheten blivit mer utspädd.

Det ska inte förnekas att det är en tung bok. Påfallande är att Norén ger intryck av stor ensamhet, även när han är omgiven av kolleger, där ingen verkar vara lika betydelsefull för honom som Heidegger, som han läser nästan hela tiden. Inte konstigt blir han mer deprimerad ju mer han läser av den tråkige filosofen. Men han är rolig också, som i ett oväntat utbrott 9 februari 2009: ”Jag undrar om Gud har läst Bibeln. Det är ju hans bok.”

Han skriver också underhållande om fotboll, så att man önskar att han skulle liva upp de evinnerligt tråkiga fotbollsstudiorna under stora mästerskap. Fast han tackar ju nej till det mesta, ointresserad av den sjuka som på vårt nutida språk heter ”odla sitt varumärke”. En så pass känd dramatiker kan kosta på sig den lyxen.

Till det märkliga med boken hör hur både distansen och närheten tillhör bokens egenskaper. Norén gör inte sig själv mer förträfflig än han är. Han gläds inte åt framgångar, inte på djupet. Hela projektet är ett försök att fånga nuet.

Allt är inte lyckat. Ju längre tiden går tänker du: har han inte sagt det där förut? Jo, bara några sidor tidigare. Det nyhetens behag som fanns i första boken falnar när han här fortsätter älta sin omättliga revanschlusta. Trots allt blir det en enahanda katalog över orättvisor som riktats mot honom. Han faller på eget grepp när han klagar på att fienden drar förhastade slutsatser om honom, bara för att själv vara lika förhastad om dessa fiender.

Om än det är ett äventyr att läsa även den här utgåvan av En dramatikers dagbok kan jag inte undgå att efteråt se på världen med yrvaken blick. Dels i en slags förvåning över att världen finns kvar, och dels i besvikelse över att det inte delas ut ett läsborgarmärke: jag har faktiskt simmat 1440 sidor prosa!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/8 2013)

28 aug. 2013

Aldermanns arvinge, Gabriella Håkansson


Med Aldermanns arvinge har vi äntligen fått en utpräglat visionär roman, ambitiös och storslagen. Det är en stilfullt skriven historisk roman som flirtar med gotiken och säger några bitska saker om vår egen tid.

I övergången mellan 1700- och 1800-talet skapades den gotiska romanen, ibland missförstådd som renodlad skräckroman. Viktigare var den undergångssvärtade atmosfären, en estetisk och etisk anarki som utmanar god smak både på det konstnärliga och det mänskliga planet.

Gabriella Håkanssons nya roman Aldermanns arvinge är en gotisk roman som utspelar sig i den här skarven mellan upplysningens förnuftsideal och romantikens vurm för det otyglade. Men det är också en historisk roman, som använder dåtiden som en skräddarsydd täckmantel för att svepa in samtidssatiren. Samt att det är en infernaliskt spännande äventyrsroman.

Titelns arvinge är son till en Gideon Aldermann, en åldring som avancerat till ledarskap för den underjordiska rörelsen Dilettanti, som vårdar antikens ideal. Syftet är att frigöra människan från konventioner, göra henne mer ohämmad. Den unga hustrun dör strax efter förlossningen, och så följer vi sonen Williams uppväxt genom romanen.

Han undervisas i hemmet av en anställd undfallande privatlärare. Det hela övervakas av faderns kompanjon Richard Payne Knight, som slits mellan sina forna förehavanden – han har skrivit en ökänd bok om falloskulten – och en önskan att vara den nya tiden till lags. Richards ambivalens är träffsäkert infångad av Håkansson – en ambivalens som förstärks av hans lojalitet med gamle Aldermann.

Pengar finns i överflöd – fadern gjorde sig en rejäl hacka på sockeraktier i Jamaica, och sonen avancerar till en av de rikaste i hela England. Fiktiva och verkliga personer blandas friskt – däribland Knight, libertinen Pierre d'Hancarville, konstnären Henry Fuseli och inte minst Napoleon Bonaparte, som William dyrkar som fadersgestalt.

Det finns gott om anknytningar till nutiden, för den som vill leta. Den litteraturlista som sonen ärver av fadern i syfte att göra honom rustad för sitt nya liv påminner om borgerliga politikers ambitiösa kanon för skolan. Här finns också en kritik från de tjänstgörande mot överklassens egoistiska lyx och dekadens, och en förhoppning att de ska utplåna sig själva. Givetvis är den stackars läraren underbetald, som en ytterligare pik mot nutiden.

Utöver den för genren typiska undergångsstämningen har Håkansson lyckats förmedla miljöskildringarna av staden London så konturskarpt att det nu känns som att jag har bott i 1800-talets London i en vecka. Därför kan jag fördra en och annan anakronism och anglicism, men kan tycka att det är någon referens till Sverige för mycket i en roman om engelsmän.

Det är onödigt att anmärka på att Aldermanns arvinge är pompös och svulstig – det hör till den gotiska romanen, och allt är snillrikt inprickat av Håkansson, som också smeker fram hemliga dokument i de rätta stunderna och bibehåller den mystiska atmosfären. Samtidigt är det skrivet med ett gott humör som smittar av sig på läsaren, med suveränt hanterade cliffhangers genom de 60 kapitlen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2013)

23 aug. 2013

Vinterkriget, Philip Teir


Vinterkriget är förstås en kaxig och lysande titel på en roman om äktenskapet, speciellt när författaren är finlandssvensk. Ännu roligare är det att det är en satirisk roman som är snudd på lysande.

Philip Teir debuterade med novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort, som skickligt ringade in några aktuella samhällsfrågor. Den visade att författaren har god blick för smått absurda situationer.

Med sin första roman Vinterkriget visar Teir att humorknappen är intryckt nästan hela tiden. Det är en rolig äktenskapsroman, framförd med det goda humöret som katalysator, men framför allt en intelligent skriven berättelse om äktenskapet utifrån olika generationer.

Premissen är att Max ska fylla sextio år. Han är en tidigare firad intellektuell stjärna, sociologiprofessor lämpligt nog, vars mer än trettio år långa äktenskap med Katriina är i en dålig period. Äldsta dottern Helena är ordentligt gift medan den yngre dottern Eva är bohemisk med en osäker tillvaro som konststudent i London.

Max uppvaktar journalisten Laura, som gör ett porträtt av honom för Helsingin Sanomat. Ska han förföra henne, och hur ska det gå till, när han liknar sig själv vid en rostig bil från slutet av 1900-talet?

Det smarta med Teirs roman är att han är tålmodig och ambitiös när han ger sina karaktärer kontur, och låter dem turas om att vara huvudperson. Det ökar också det satiriska värdet när vi följer skeendet ur olika perspektiv. Alla har de sina egna problem av olikartad dignitet.

Max vill äta kakan och ha den kvar. Katriina vill så gärna kombinera sina drömmar om det perfekta hemmet med en perfekt make som lägger märke till henne. Eva blir gravid med sin konstlärare, och Helena i sin tur oroar sig för makens bromance med hennes lärarkollega. Här planteras åtskilliga oroande förutsättningar, en känsla av annalkande katastrof.

Humorn är oftast sardonisk och smått elak, och generös med ögonblick av igenkänning. Teir skriver belevat, men samtidigt med en lite busig attityd, som onekligen bidrar till dramatiken och spänningen. Hans roman är också full av berikande detaljer – som att professorn Max forskar om det nu bortglömda finska 1800-talssnillet Edvard Westermarck, en sociolog som bland annat grälade med Freud.

En sak som är oåterkallelig är att dåliga romaner genererar ytterligare dåliga romaner. Philip Teirs första roman är dock så bra och löftesrik att den tänder ett hopp att den ska inspirera inte enbart honom själv att fortsätta skriva romaner av det här slaget, utan att det kan bli upptakten för aspirerande författare att vara just så här ambitiösa och noggranna när de skriver sina blivande romaner.

Vinterkriget är genuint förankrad i en anglosaxisk tradition, med namn som Julian Barnes, Alan Hollinghurst och Jeffrey Eugenides. Hittills har den saknat svenska referenspunkter. Det är inte helt lätt att genrebestämma den här romanen, men den förhåller sig till den typ av wit som knappt kan definieras, utöver att du känner igen dess kvicktänkta humor när du stöter på den.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2013)

20 aug. 2013

Helioskatastrofen, Linda Boström Knausgård


Svenska prosaförfattare är generellt duktiga, skriver prydliga och ordentliga romaner, hårt förankrade i verkligheten. Det finns några undantag: den icke helt salongsfähiga Linda Boström Knausgård är definitivt ett av dem. Med sin första novellsamling Grand Mal etablerade hon sig som en lysande uttydare av människans gränstillstånd, något hon minst sagt fortsätter med sin första roman, Helioskatastrofen (Modernista).

I grekisk mytologi är Helios namnet på solens gud. Boström Knasugård lånar namnet till titeln, men snarare är det myten om när Zeus födde Athena ur sitt eget huvud som hon tillämpar i sin märkliga berättelse. Huvudpersonen ”Anna” (Athena) föds nämligen, iförd rustning och tolv år gammal, ur fadern Conrads huvud. Åtminstone är det så hon själv förklarar det.

Hon befinner sig långt upp i Norrland – förmodligen Burträsk, utifrån de geografiska ledtrådarna – och tas om hand av en familj, efter att fadern hamnat på sinnessjukhus. Tidsmässigt är det kanske tidigt 80-tal, utifrån de ”Spola Kröken”-dekaler som syns lite här och där. Flickan, som får heta ”Anna”, går på möten hos nykterister, går i pingstkyrkan, som gärna vill att hon ska tala i tungor. Detta är hon medgörlig till. Men talar hon i tungor, eller talar hon grekiska?

Det är inte lätt att veta, eftersom Boström Knausgård uppmuntrar de kryptiska inslagen, är sparsam med förklaringsmodeller. I gengäld går hon rakt in i protagonistens huvud, skildrar skeendet helt osentimentalt, så att vi delar hennes förvirring inför det nya livet hon möter. Det som ter sig underligt för henne ter sig minst lika underligt för oss, och det är ett av litteraturens stora fördelar, att kunna delge denna insikt hos andra människor.

Vad Boström Knausgård har skrivit är en kuslig och svårtolkad allegori, i två delar, där första delen handlar om svårigheten att komma till rätta i en främmande värld. Andra delen, efter vad som troligen är flickans psykos, får henne att bli inspärrad på det mentalsjukhus som i romanen ligger i Skellefteå (i verkligheten torde hon ha hamnat antingen i Piteå eller i Umeå).

Det går nog att utläsa tungomålstalandet på två sätt: antingen som att det är grekiska på riktigt, att Boström Knausgård menar allvar i att låta Anna vara ett täcknamn för Athena. Eller så kan det uppfattas som en bild för författaren, som alltid uttrycker sig på ett sätt som andra tycker är konstigt. Författaren är dömd att bli missförstådd.

Det jag gillar med den här korta boken är hur hon växlar mellan två olika plan, dels ett mytiskt och dels ett strikt realistiskt, som när flickan hamnar på vårdavdelningen och får övernatta i samtalsrummet på grund av överbeläggning – där blir sagan plötsligt helt verklighetsanpassad. Hela romanen utspelar sig också i gränslandet mellan psykosens förvrängda värld och verklighetens trygga tillvaro.

Om än denna trygghet är skenbar, något Boström Knausgård förfaret förmedlar. Inte heller vet jag om igenkänning är litteraturens främsta uppgift, men något ditåt gestaltas ändå i porträttet av Anna när hon säger: ”Jag var utklädd till mig själv, men själv var jag någon helt annanstans.”

19 aug. 2013

Morrissey. Fandom, Representations and Identities, [red] Eoion Devereux, Aileen Dillane, Martin J. Power


Går det att vara både fan och kritiker? Minskar inte objektiviteten om du dyrkar föremålet för din forskning för mycket?

Jo, men grejen med att vara fan är ju att du och artisten så gärna gör ett undantag, endast för dig: för det är du som är den enda som förstår på riktigt vad artisten förmedlar. Att vara fan betyder också att lära sig rusta sig för andras oförståelse. Åtminstone är det så vi brukar definiera det där ordet som på engelska lyder ”fandom” och på svenska väl blir … fanskap? Fredrik Strages bok Fans visar flera exempel på denna innerliga relation mellan artisten och fansen, en relation om än av det mindre ömsesidiga slaget.

Morrissey – ett av exemplen från Strages bok – har många hängivna fans, och nitton av dessa gör var sitt försök att reda ut en förklaring till vad det är han håller på med, och det gör detta i boken Morrissey. Fandom, Representations and Identities. Den är redigerad av Eoion Devereux, Aileen Dillane och Martin J. Power, knutna till universitetet i Limerick, Irland, i ämnena sociologi och musik.

En akademisk bok om Morrissey … Jag hör redan hur the detractors, the carnivores and the destructors osäkrar revolvrar och slipar knivar. Nåväl: en bok för de frälsta då? Ja, men oavsett vad man tycker – akademiska texter om Morrissey är möjliga i den här världen, liksom akademiska texter om Bob Dylan och Lady Gaga, men kan du föreställa dig akademiska texter om Coldplays sångare, vad han nu heter?

I sin tidiga karriär intog Morrissey gärna rollen som mediator – en som med sin egen fanatism visade hur fansen skulle förhålla sig till förebilder eller idoler. En rörande text av Erin Hazard inleder, där hon dels initierat berättar om Morrisseys video ”Suedehead” och dels om sin egen pilgrimsresa till Fairmount där den spelades in, och vad som sker när hennes besatthet av Morrissey färgas av dennes besatthet av James Dean.

Som titeln på den här boken indikerar är fanskap bara en del av förklaringen. Det handlar också om hur Morrissey presenterar sig – hur han avbildas, föreställer sig, hur han ska identifieras. Den där personan han skapade som sångare i The Smiths, med missnöjet som kreativ drivkraft.
I den bilden, och i alla texter om Morrissey måste på något sätt den påstådda – by implication, by association – rasismen nämnas, antingen försvaras på ett groteskt sätt eller avfärdas på ett groteskt sätt. Dessa förklaringar blir alltid förklenande i sin välmening: han rör sig inom gränsområden och utmanar konventioner, han identifierar sig bara med outsiders. Däribland avvikande människor, de som inte uppfyller samhällets norm, aktualiserat i Daniel Mancos text om den kanske bästa låten ”November Spawned A Monster”. Är det så udda att hysa udda känslor inför det udda? Låten växlar friskt (eller sjukt) mellan att ömka, att håna, att förstå, att hata, att inkludera, att mobba ut, innan det avslutas med att önska sig revansch för den som på något sätt inte duger.

Problemet är väl att han sjunger i jag-form, när dessa outsiders är rasister eller fotbollshuliganer. Men Edgar Allan Poe var ingen mördare bara för att han skrev övertygande om mord i jag-form. (Dåligt argument, säger du …) I boken citeras Oscar Wildes starka slutsats: ”Consistency is the last refuge of the unimaginative”.

Sju typer av ambiguitet räcker inte till. Nog var Morrissey mer mångtydig i sin tidigare skepnad, något som också märks på musiken, som blivit allt mindre nyanserad. Att läsa boken låter sig inte göras utan att då och då pausa för att söka upp någon av de 824 Morrissey-låtarna som jag har på min iPod, och det är förfärande att höra något från senare år efter att ha hört hur makalöst han kunde låta åren kring 1990. Nyanser slipas bort i musiken, men också i texterna. Kanske som en förklaring till några av de senare klumpiga uttalandena – nä, jag förminskar inte genom att kalla dem klumpiga, man kan lika gärna kalla dem idiotiska. Han har också blivit motsägelsefull i allt mindre utsträckning, och helt enkelt fått en lägre lägstanivå.

En annan komponent i bilden av Morrissey är den nostalgi han känner för ett svunnet England – ett England han ändå inte är tillräckligt gammal för att ha upplevt. Detta blir ändå en av argumenten till hans (återigen påstådda) rasism, men det blir ändå inget hållbart försvar. I större utsträckning handlar det om att vägra ta del av samhället – säga nej till jobb, familj, att bli inrutad. Paradoxen ligger ju då i hur Morrisseys liv sedan 1983 ska definieras, för nog har han jobbat hårt, och nog har han sin familj: fansen är hans barn, kanske i viss mening mer så än biologiska barn, eftersom de följer Bibelns gud och hedrar och lyder sin fader. Dessutom kan nog ingen pappa stoltsera med barn som i högre utsträckning liknar honom till utseendet.
Som helhet är boken förvånansvärt försiktigt skriven. Visst finns några helt lysande enskilda texter – förutom en gedigen bakgrundshistoria av skinheads och suedeheads skriver en av redaktörerna minnesvärt om den politiska bakgrunden till några låtar, som ”Slum Mums” med Morrisseys kanske mest vitriolstänkta rad, när soc-arbetaren besöker underklassmorsan med hård kontenta: ”We may be welfare, but we dont care, and we're paid to despise your council house eyes”. I sådana stunder blir också Morrissey poet på riktigt, så pass att det åtminstone inte är groteskt att jämföra honom med andra skildrare av brittiskt vardagsliv, som John Betjeman och Philip Larkin.

För att förstå ilskan hos Morrissey behövs också en inskolning i hur Thatcher ritade om det politiska landskapet, hur hon ödelade det politiska landskapet, bland annat genom att säga att det inte finns något samhälle, bara individer. Därifrån kan bara cynism spira.

På skolan har vi en plagiatkontroll som heter Ephorus, där vi skickar elevtexterna och så får vi tillbaka en procentsats på hur mycket av texten som redan finns på internet (siffran brukar bli 3-4 %, beroende på citat ur bok, men någon gång blir det 75 % eller mer, och då blir det en annan sak). Frågan är väl hur Morrisseys texter skulle klaga en plagiatkontroll. Lee Brooks skriver en till ett till början försynt och rutinmässig referat av hur Morrissey utnyttjar källor, men hon gör ändå något mer av sitt material, genom att utnyttja Claude Lévi-Strauss forskning om bricoleur, alltså den konstnär som arbetar med ett provisoriskt material, det som finns framför händerna i stället för att ha gjort sig beroende av en fix och färdig uppsättning verktyg.

Det kan räcka med två exempel för att belysa hur Morrisseys tankar strävar i associationernas rike. 1) Singeln ”Shakespears sister”, som handlar om återfödelse och att likt fågeln Fenix resa sig ur askan, har på sitt omslag skådespelerskan Pat Phoenix, som Morrissey intervjuat för tidningen Blitz. ”The Phoenix and the Turtle” är en av Shakespeares dikter. I den intervjun nämns Patricia Pilkington, en annan skådespelare, som bytte namn till Patricia Dean för att hylla James Dean, som Morrissey skrivit en bok om. 2) Sången ”Billy Budd” är förstås identisk med Herman Melvilles novell, men på typiskt Morrissey-maner finns inga direkta beröringspunkter i texten (liksom ”Shakespeares Sister” inte handlar om Shakespeare, inte heller om Virginia Woolf). Texten har vissa indirekta beröringspunkter med Johnny Marr, något som stannar vid spekulationer ända tills du ser att Melville publicerade en diktsamling med titeln John Marr and Other Sailors.

Ändå går det bara att upprätta falska dikotomier. Billy Budd handlar om så mycket annat: det är en kärlekshistoria, en brottshistoria. Morrissey förstår att använda sångtexternas nackdelar till sin fördel, och lyckas göra de obligatoriska hänvisningarna till litteratur – ”ja ja, men är det poesi?” – helt överflödiga. Hans texter avslöjar både för mycket och för lite, och det är något som tas till vara i några av de mest ambitiösa av de här essäerna, när dessa sätts i relation till hans persona, det vill säga hans uppträdanden på scenen och i intervjusituationer, i det som handlar om ”being Morrissey”.
Boken om Morrissey är på något sätt inte för akademisk, utan snarare inte tillräckligt akademisk. En av dem som går mest på djupet är faktiskt skriven av Johanna Sjöstedt från Göteborgs universitet, och man önskar att fler skulle ha bemödat sig om att vilja gå lika djupt eller långt. Flera av texterna må lida av visst komplex, och att låna teorier av Bourdieu eller Adorno tynger bara texterna, genom att försvåra det enkla. Eller att försöka plädera för att ”Speedway”, kanske den näst bästa låten, handlar om rättegången mot Oscar Wilde. Ledtråd för ledtråd exponeras. Den handlar om Wilde. Och?

Till bokens förtjänster hör att texterna är kortfattade, effektiva, och bilden av Morrissey blir till sist ändå ganska heltäckande. Olika koder löses, däribland den religiösa, inte alls oviktigt i sammanhanget. Så ambitionen uppfylls, även om du också blir varse att även när ett projekt av det här slaget, där bit för bit ifylls, så går det inte att vare sig rekonstruera eller dekonstruera Morrissey.

Varför har inte läsplattor slagit igenom i Sverige?


Sverige har av hävd varit tillmötesgående mot ny teknik. Tänk bara på hur mobiltelefoner tidigt blev var människas egendom, och att knappt något land i västvärlden varit lika flitiga i att införa bärbara datorer till eleverna i skolan. Men varför har då inte läsplattorna slagit igenom på allvar i Sverige?

De senaste månaderna har jag mer eller mindre pendlat till Stockholm, och ser på tåget att förvånansvärt många läser. Mest kvinnor förstås: männen glor på sina viktiga power point-presentationer, eller lyfter på kepsskärmen för att få bättre insyn i den amerikanska tv-serie de följer på dataskärmen.

Men det anmärkningsvärda är att det är böcker som blir lästa. Ja, den där 1400-talsuppfinningen håller fortfarande. Jag har knappt sett en enda läsplatta, denna sentida uppfinning som redan för tiotalet år sedan påstods göra boken överflödig. Det fanns ingen poäng i att köpa böcker när allt – allt! – skulle finnas tillgängligt på internet.

Vanan som förklaringsmodell: är du uppvuxen med att läsa på papper är det svårt att överge den tekniken. Hur kommer det sig då att den engelskspråkiga världen snabbare anammat läsplattan? Utbudet är inte heller något heltäckande svar, då allt fler svenska e-böcker publiceras.

I Sverige finns ett stort intresse för att läsa nya böcker på engelska – det visar sig inte minst i att förlagen blivit allt mer otåliga i att snabbt översätta populära författare så snabbt som möjligt. Sålunda anlitades sex översättare för att på ett par månader översätta J.K. Rowlings vuxenbok The Casual Vacancy förra hösten. Nog finns en marknad för e-boken i Sverige, utöver det allt rikare utbudet av inhemska böcker.

Så varför händer inget? Själv skulle jag nog vilja inordna mig bland stofilerna som har ett gammaldags taktilt förhållande till böcker. Fortfarande är läsplattorna dåliga på att erbjuda den snabbläddring som är nödvändig om man läser professionellt, även om det går att markera sidor och anteckna även på läsplattan. Men det är något som sker med minnet i den fysiska handlingen att låta blyertspennan glida under en mening eller markera med ett kryss i marginalen – det där ska jag återvända till, något som inte blir lika minnesvärt när det sker med digitala hjälpmedel.

En replik till argumentet om tillgänglighet från min sida blir då biblioteket, där fortfarande stora mängder pappersböcker lagras. Många som vurmar för läsplattan talar sig varma för att just klassiker är billiga att ladda ned, tack vare att upphovsrätten släppts fri: tänk på att antikvariaten ofta tillhandahåller klassiker till priset av två dagars kvällstidningar.

Men det främsta argumenten till att jag ämnar fortsätta vara stofil i mitt läsande, är – förutom vanan – att jag ser på digital läsning som pliktläsning, eller som något jag gör för att hålla mig uppdaterad på nyheter. När jag läser en bok – en pappersbok – då är det en nöjesläsning som inleds.

Min katt Elfriede vet detta: när jag sitter i soffan med min bärbara dator i knät får jag vara i fred, för hon vet att jag lägger ifrån mig den inom kort för att uträtta något ärende i köket eller så. Men när jag sitter där med 800 sidor Gabriella Håkansson, då lägger hon sig förnöjt på mitt bröst, och vi kan spinna i kapp, hur länge som helst.

När jag så där lite på distans följer vad andra tycker om läsplattor är ett starkt argument just resor: att det blir enklare att packa hur många e-böcker som helst i sin läsplatta än en bunt tjocka pappersböcker i sin väska. Men vem läser bara på resor?

Med den uppenbara risken att kallas teknikfientlig: glöm att jag skriver ordet ”läsplatta” när jag skickar min önskelista till jultomten. Åtminstone det här året. 
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/8 2013)

18 aug. 2013

Kom nu, eld!, Friedrich Hölderlin


Rörelsen mellan idyllen och katastrofen är en av de pendlingar vi kan följa när vi läser Friedrich Hölderlin, som strövar fritt över känslolägena med lika starka upplevelser av polariteterna. En annan är kompromisslösheten som ställs mot öppenheten inför allt, en slags övermänsklig tolerans, som samtidigt innehåller inslag av någon som inte gör våld på sin natur.

Kom nu, eld! lyder titeln på Ersatz utgåva där Aris Fioretos står för tolkningarna. Han har översatt de åtta inledande dikterna två gånger tidigare – första gången som Hymner (1991), andra som Sånger (2001). Tredje gången gillt? (En översättning blir aldrig färdig.)

Vad som finns här är den starka upplevelsen av naturen som vi brukar snegla avundsjukt mot. För vi unnar oss inte detta. För vi är avtrubbade, eller bara har annat att bry oss om. Människor och gudar och natur flyter ihop i Hölderlins fuktiga poesi. Men det jag främst förknippar de här dikterna med är hacket: stoppet, det som avbryter, stör. Att läsa hans dikter är att göra sig mottagligt för en viss typ av sår, att följa processen innan såret läker. Hos honom är skadan inte fixerad, utan den pågår. På samma sätt är det dikter skrivna i riktningen, i rörelsen, med identitetsbyten. Och ändå – att helt vara i känslan, att hur mycket han än längtar efter det riktigt gamla Grekland och den riktigt hoppfulla framtiden (romantikens poeter dyrkar längtan hur den än tar sig sitt uttryck). ”Gud hatar / Det obundna”, säger han, och vi nickar instämmande, menar att det inte handlar om att välja mellan två alternativ.

Speciellt i just de här dikterna, tillkomna under sina speciella omständigheter. Alla omständigheter är speciella, invänder du. Förvisso är alla poeter unika, men en del är mer unika än andra. Hölderlin gick mot psykosen, och skriver delvis inifrån den, dikter som ter sig allt djärvare, allt mindre beroende av konventioner. Det är dikter som vill vara totala i sin närvaro, med medvetenheten att stunden inte dröjer, och att viljan att vilja vara någon annanstans är stark och svårhanterlig, men att den måste välkomnas. De onda varslen finns alltid där, upplevelsen – erinringen – av att vara i aningens rike.

Tilltalet är högt i dessa dikter, som förefaller skrivna på det pardonlösa språket: ”Det är tungt för den som bor / Nära ursprunget att lämna orten.” Som synes behåller Fioretos inledningsversalen i raderna, något nutida översättare annars brukar överge. Resultatet blir en närhet till detta ursprung.

Ordet ”men” löper som en snitslad bana nedför dessa dikter, som ett ord slängt ned i en brunn, eller från ett torn, som ett nödrop eller en varning. På tyskan suckar ”doch” eller ”aber” återkommande, allra mest ett ”aber” i ”Fredsfirande”. Fioretos kommenterar att de ”fungerar framför allt som reservationens eller den negativa preciseringens ställföreträdare.”

För dikterna vänder sig mot ledsamheten. Poeter är olyckans barn. Naturen blir en tröst och ett alternativ, för den lever – det är mer än man kan säga om somliga människor. I dikterna är naturen mer än besjälad – det vill säga att Hölderlin gör något annat än bara begagnar en litterär trop, utan snarare följer han en idé, ett spår, där naturen inte väcks till liv av poeten, och blir mer av aktiv deltagare än passiv gestalt i behov av människans omsorger.

I Bibeln är kunskapen fördärvet, det som orsakar människans utdrivning från Paradiset. Givetvis är också Hölderlin varse det som grumlar människan, i sin strävan efter det dunkla som ideal. Att bli dum igen. ”Ty olyckan är tung att bära. / Men lyckan är tyngre.” Enskilda rader som blir sanna i ögonblicket. (På det korsord jag tillverkade åt några elever på studieresan till Berlin förra veckan var en ledtråd: ”Värre än vinst”. Svaret: ”Förlust”.)

Det är musik i dikterna, beroende av ljud. Dels i själva de klangrika orden, men också i innehållet, där det hela tiden låter. (Jämför Fröding, till exempel ”Den gamla goda tiden”.) Och vi svenskar som är rejält inlästa på Tranströmer känner nog igen den här bilden: ”Ty skonsamt, alltid kunnig om måttet, / Vidrör en gud bara för ett ögonblick / Människans boningar, plötsligt och ingen vet när.” (Jämför Tranströmers ”Svarta vykort”.) (Men Hölderlin har väl mer med Stagnelius att göra än med Fröding och Tranströmer?)

Hölderlin har en dubbel känslighet, som är lika kalibrerad för det som är som för det som inte är. Att skriva poesi handlar om att blotta sig, men inte att göra sig löjlig; mer om att vara löjlig, och att undvika att förställa sig. När dikterna blir allt djärvare hackar det ännu mer, i profetior som kulminerar i Patmos kryptiska men definitiva inledning: ”Nah ist / Und schwer zu fassen der Gott. / Wo aber Gefahr ist, wächst / Das Rettende auch.” Här: ”Nära är / Och svår att fatta Guden. / Men där fara finns, växer / Även det räddande.”

Det är dikten som besvärjelse. Visst, det är för djävligt, men – men, om än starka destruktiva krafter arbetar mot dig, mobiliseras lika starka konstruktiva krafter inom dig. Hölderlin vilar i det otäcka. Ordet ”sublim” har ju vanställts i vår tid, så pass att en konstlärare i Philip Teirs nya roman Vinterkriget förbjuder sina elever att någonsin använda ordet när de talar om konst. Låt oss nöja oss med att Hölderlin söker upp faran, medveten om vad priset är.

Den här utgåvan är snyggt utformad med Håkan Rehnbergs omslag och höga avlånga storlek. Generöst tilltagen med sina drygt 300 sidor, med en mängd utkast. Romantikens poeter är kategoriska – det är nog därför jag gillar det här så skarpt, när alla förbehåll släpps, och rörelsen är helt obunden. Det är modernism drygt hundra år för tidigt. Övergången från dikterna till breven i volymens slut är smidigt genomförd, där poesin övergår i prosa helt omärkligt.

Att Hölderlin översatte Sofokles antika tragedier under sin sjukdomsperiod ter sig logiskt. Boken återger anmärkningar till hans översättningar av Oidipus och Antigone. Han gjorde fyra versioner, som bytte från att vara en fri men trogen översättning mellan att vara en metriskt exakt och att vara en minutiös version ord för ord till att vara en fritt tolkande översättning, med spår från de olika versionerna. En liknande princip användes under skrivandet av dikterna, som i manuskriptform är svårlästa, med ord som överlappar varandra. Vi ska läsa Antigone i skolan nästa vecka – det vill säga, börja en åttaveckorsperiod när vi läser Antigone – men jag tror inte att jag kan knycka några idéer härifrån.

I sitt sedvanligt vassa efterord skriver Fioretos om de svårlästa texerna, att de fungerar som palimpsest, alltså överskrivna texter med differerade budskap. Hur ser en definitiv version ut? Det finns givetvis inte, lika lite som det finns en definitiv översättning. En annan pendling att förhålla sig till under läsningen suffleras i efterordet: det profetiska anslaget bryts mot revolutionära idéer, alltså att det inåtvända ger efter för ett utåtblickande. Samtidigt som det introverta består. Så förenar dikten polariteterna, låter dem mötas och umgås.

Om det är den ordagrannaste tolkningen vi läser, det kan jag inta avgöra, men kanske är det i gengäld den grannaste. Det finns här en intim närhet, där dikterna låter som repliker, så att du förundrat nästan ställer frågan: ”Vem är det som pratar här?” En översättning måste inkludera mod: det är ett vägval, där något måste mistas, kanske för att något annat måste vinnas.

16 aug. 2013

Det er hyklerisk att sige fra, Simon Tolsgaard


När du läser en bok vet du nästan alltid vad du får, eller hur? Böcker följer ju konventioner – en deckare ska innehålla brott som löses, en thriller en intrig som ska nystas upp, en experimentell roman, ja då får du ”gå boken till mötes”, som Jonas Thente uttryckt det.

Eller poesi: det kan bli vad fan som helst, även för dig som lärt dig skillnaden på vad du får om du läser en ny diktsamling av Göran Greider eller Ann Jäderlund. Nu har jag läst en diktsamling av danske debutanten Simon Tolsgaard, Det er hyklerisk att sige fra (Gyldendal), utan att veta vad jag ska förvänta mig, och försöker att läsa utan förväntningar, eftersom dessa ända bara kommer på skam (en viskning från min erfarenhet).

Till sin yttre form: fem avsnitt, avskilda av en symbol som härmar tärningens femte sida, med de olika delarna utformade på olika sätt, med högerställt, vänsterställt, centrerat med raka marginaler, olika radavstånd, olika färger …

Till sin inre form: någon som lämnar diktjaget. Någon som ibland är en han, ibland en hon – jaget skriver ut sin åtrå, sin längtan, helt distanslöst.

De fina bilderna kan till en början ge associationer åt den typ av prydliga metaforer som Tranströmer gjort till sitt signum: morgonljuset tunnare än amerikanskt kaffe. Det är en bild som svär sig fri från det sökta av två anledningar: dels befinner sig iakttagaren vid tillfället i San Fransisco, och dels är kaffet en återkommande ingrediens i boken. Den här bilden kan ses som en plantering.

Men utöver kaffe handlar det om sex, där det frivola tar sig friheter med prydligheten: ”Han vil sprøjte ud over hendes sobadende ryg. / Pistoler stukket ned i bukserna, hover pikken titter / frem fra sin gangsterbusk.” Sex, ångest, hasch och kokain – lite kaffe på det.

De olika delarna rör sig från San Fransisco-vykortet i första delen till den andra längre delen, som avhandlar hyckleriet i konsten, den tredje som är en monolog, den fjärde om sexualitet som passerar gränser och den avslutande som befrämjar regredieringen – lever vi livet baklänges? Samtidigt som reprisen är det utmärkande i livet – allt vi konfronterar har vi redan upplevt – är vi hjälplösa inför tillvarons obeständighet. Bara ett exempel: i Gabriella Håkanssons nya roman (utkommer nästa vecka) läser jag om hur unga män i tidiga 1800-talets Europa tatuerar in Non serviam på bröstet, och hajar till. I Tolsgaards bok lyder ett fragment: ”non serviam, bliver for dit begær alligevel”. Jag hajar till igen.

Hyckleriet från titeln handlar också om skuld, om att ta på sig skulden som en klädnad, en accessoar. Hyckleriets motsats är genomskådandet, men Tolsgaard visar hur försåtligt nära ytterligheter kan vara. När vi är intelligenta spelar vi en roll, vi gör oss smartare än vi är. Det vill säga: vi säger smarta saker, kanske smartare än vi förtjänar. Och att vi tror att andra går oss till mötes, är delaktiga – är inte det ett önsketänkande?

Intrycken är kaotiska. Sådan är världen, aldrig tillrättalagd – aldrig prydlig. Replikföringen i dikterna är smattrande, där aggressiviteten bryts mot längtan. Som helhet handlar det förstås om hur det privata rör sig ut mot det allmänna: hur ska vi leva i den här otillrättalagda världen? Var börjar och slutar fantasierna och låter verkligheten ta vid?

Tolsgaard skriver att ”det er så meget sex i en kvindes kynisme”, en rad som trots sin grå färg sticker ut ur texten. Cynismen är hyckleriets grå sida, den som genomskådat och därefter bara trött kan betrakta hur allt går som det alltid går. Pessimism är ett så starkt inslag att det aldrig behöver skrivas: det är en pleonastisk etikett.

15 aug. 2013

När jag blir stor, Jeanette Eriksson


I den intervjubok som publicerades för någon månad sedan menade författaren Torgny Lindgren att det inte finns något som heter olycklig barndom. Han menar att ibland är man som barn ledsen och ibland lycklig. Men det är att underkänna de barn som far illa på riktigt, som har en riktigt överdjävlig tillvaro. Ett sådant barn var Jeanette Eriksson.

Incest hör nog till ett av de svåraste ämnena att skriva om. Det är förståeligt att den som skildrar händelserna faller för frestelsen att överdriva offrets oskuld och förövarens grymhet. Men Eriksson väljer en annan väg med sin debutbok När jag blir stor. Det är ingen bok som skojar bort ämnet eller de tunga implikationer som finns inlagda i titeln: ”När jag blir stor, då …” Ja, vad då då? Det blir ju aldrig någon rimlig försoning vare sig med den som gör dig illa eller med det självförakt du måste bära med dig.

När boken inleds är hon fyra år gammal, och blir våldtagen av sin morfar, medan mormor är ute i köket och diskar. Det är våldtäkter som orsakar en längre tids sjukhusvistelse, då Jeanette inte kan gå, ett besvär som hon lider av fortfarande, och har blivit förtidspensionerad.

Nu är hon drygt femtio år, och berättar i efterordet att sådana som hon tvingas ge ordet ”liv” fula citattecken, för något sådant har hon aldrig haft, då det ödelades av morfadern. Det här är alltså en självbiografi, och då ringer flera alarmklockor hos den skeptiske läsaren: ska det bli en svensk Flickan som kallades det?

Nej, inte alls. Det ligger inte för Eriksson att driva självömkan till sin yttersta spets. Hennes bok tar sig an ett tungt ämne, men hon skriver inte för att inta en bekväm offerroll. Inte heller tar hon i för att förstärka smärtan – den framkommer tydligt ändå, i de många stunderna av rengöring efter morfaderns övergrepp.

Snarare är hennes ärende att ge röst åt just de barn som nog skrattar bittert åt Lindgrens åsikt om den icke-befintliga olyckliga barndomen. Nog försöker barnet Jeanette se morfaderns goda sidor, men för läsaren blir hans drickande och hans tal om orättvisa förhållanden som behöver kompenseras bara patetiska undanflykter.

Boken tar sig an ett tungt ämne, och nog finns det en del scener som orsakar oro. Till exempel är morfadern polis, och det antyds ytterligare övergrepp från en läkare. Eriksson skriver utifrån barnets perspektiv hela tiden, och lyckas skickligt återskapa framför allt den förvirring barnet befinner sig i, där våldet mer eller mindre blir normaliserat.

Och var är föräldrarna? Jeanette lever med en halvbror, men bådas pappor är ute ur bilden, och mamman ser ingenting. Jeanette hatar henne, säger att hon aldrig tilltalat henne med ordet ”mamma”, utan bara med invektiv.

Det kusliga med boken är inte övergreppen i sig, som skildras sakligt, maskinellt. Snarare är det omgivningens tigande som väcker indignation, att ingen reagerar på det som pågår inför så gott som öppen ridå. Även myndigheterna sviker, hela samhället vänder bort sitt ansikte inför det som sker.

Däri ligger bokens uppgift. Jeanette Eriksson har skrivit en bok som rakt på sak berättar en alltför vanlig erfarenhet. Att säga att den är viktig och ytterst läsvärd låter futtigt, men jag kan inte säga det på något annat sätt. Hon vill bli läst, och jag delar den förhoppningen. Det är skakande läsning, som berättar om ohyggliga omständigheter på ett sätt som inte kan missförstås.

11 aug. 2013

The Accursed, Joyce Carol Oates


Den makalöst mångsidiga författaren Joyce Carol Oates rör sig mellan olika genrer. Inte minst har hon på senare år återvänt till flera romaner som har närmat sig skräck och gotik. Årets roman – det vill säga, en av dem – är en storslagen återkomst till den gotiska trilogin från början av 1980-talet, Bellefleur, A Bloodsmoor Romance och Mysteries of Winterthurn.

The Accursed är den välvalda titeln, och romanen behandlar en fiktiv förbannelse som drabbar Princeton i början av 1900-talet. Skickligt väver Oates in några människor från verkligheten – som den blivande presidenten Woodrow Wilson och socialistförfattaren Upton Sinclair. Det är också skickligt hur hon skriver både inifrån och utifrån gotiken, att hon alltså skriver en ohämmad gotisk roman som samtidigt är en analytisk metalitterär kommentar till genren.

Men hur ska det då beskrivas? Tänk er att den välrenommerade författaren Joyce Carol Oates enleveras av Lars von Trier, som med sitt infernaliska flin dränker hennes berättelse i demonsex, vampyrer, kannibalism, spöken, ondsinthet av så omfattande slag att själva Djävulen måste vara med, liksom Sherlock Holmes, Conan Doyles skarspsinnige fiktiva (?) figur. Det enda som The Accursed saknar är en räv som väser ”Chaos reigns!” Vill du ha en melodrambägare som flödar över är det här boken du har väntat på.

Mycket riktigt handlar det om att tonårsbruden Annabel Slade enleveras mitt under själva bröllopet, av den väsande demonen Axson Mayte, som ingen riktigt kan beskriva. Det är kanske Oates syrliga beskrivning av hur äktenskapet såg ut för hundra år sedan: kvinnan gifter sig med en man som ersätts av ett monster. Han tar henne till the Bog Kingdom, där hon efter en tid rymmer och hinner diktera dess fasor, inklusive att hon föder någonting, innan hon dör. Men det är ju bara en del av handlingen, eftersom Oates också berättar om den här förbannelsen som drabbar den lilla staden, förleder dess invånare.

Oates öppnar en liten lucka, låter oss titta in. Hon gör det med hjälp av sitt språkrör historikern M.D. Van Dyck II, vars manuskript dateras till 1984. Det är en historiker av den osympatiska skolan, en uppblåst sprätt – tänk en Dick Harrison som är snar att rycka in och korrigera andras slutsatser och göra anspråk på tolkningsmonopol. Han lånar friskt från det påhittade källmaterialet, citerar rikligt ur brev, dagböcker och anteckningsböcker som tiden förnämligt nog inte gjort sig kvitt, och trycker in några fotnoter för att indikera autenticitet. Med sitt stillaborerande påminner det om några av Oates mest ambitiösa böcker, som Blonde och My Sister, My Love.

Om man gillar den här knasiga men konsekvent genomförda romanen (som givetvis slutar på sidan 666) eller inte är nog en fråga om smak, och det är kanske jämförbart med opera, eller extrem hårdrock. Den som är fast i gotikens träsk kan nog inte undgå att bli fascinerad av den här skickliga intrigen, även om det är svårt att inte hålla med Stephen Kings recension från NY Times, när han menar att boken är för lång – det är en kreativ långrandighet, vill jag hävda.

För viktigare är att det är spännande, bland annat för att vi kan lita på att vi har att göra med en skoningslös författare. Hon hittar lönnfack i sin berättelse, växlar spår, uppfinner nya gräsligheter hela tiden (en utvecklingsstörd pojke förvandlas till sten, men hamnar i dödsriket och återvänder till livet, till exempel). Det är som att tänka sig John Updikes Häxorna i Eastwick, med främlingen som introducerar samhället i djävulskap – men med tillägget att Oates släpper det lekfulla och komiska och går rätt in i vansinnet och det otyglade hemska. Därför finns i hennes berättelse också den typen av psykologiska insikter som Updike låter komedins musa dribbla bort. Hon skulle inte klara sig utan denna intuition, som på något sätt är något annat än intelligens.

I berättelsen läser man Emily Dickinson från den tredje volymen som publicerades 1896. Det är lite slarvigt av Dickinsonkännaren Oates att då inkludera dikten ”Tell all the Truth but tell it slant”, då denna inte publicerades förrän 1945. Det kan också vara enerverande när utropstecknen som ska signalera dramatik blir ett för frekvent inslag. Det är också tungt skrivet, med en kommatering som bromsar förloppet, drar i syntaxen och hakar fast formuleringarna. Det kan se ut så här:

Somewhere near this hour, in the vast lecture hall in McCosh, on the Princeton University campus, Professor Pearce van Dyck is interrupted in the midst of a lecture on Kantian ethics, to turn aside from the lectern and cough into a handkerchief; Professor van Dyck has been suffering from a mysterious allergy, or infection of a lung, for several weeks, intermittently; the malady does not appreciably worsen, yet it does not go away; as some fifty undergraduate men star at him in a fascinated sort of pity, Professor van Dyck coughs, coughs, coughs; tears shimmer in his eyes, behind his wire-rimmed glasses, and threaten to spill onto his cheeks as in desperation he tries to clear his throat; tries to wrangle, out of the depths of his lungs, or his sinuses, whatever vicious substance it is, that threatens to choke him; until at last the young preceptor, who sits in the front row, rises to his feet, to approach him in trepidation – ”Professor van Dyck? May I help you?”

Djävulen kommer som bekant i många skepnader: utöver den väsande Axson Mayte och hans följe av ormar heter han också François D'Apthorp och osannolikt nog Count English Rudolf Heinrich Gottsreich-Muller von Gneist. Oates leker friskt med konventionerna, men hon gör det alltså betydligt mer sammanbitet än Updike, och det finns uppenbar risk att underskatta romanen för att den uppehåller sig vid något förfinade människor ser ned på.

Utöver att vara en gotisk skräckroman är The Accursed alltså ett försök att visa på vilket fundament det moderna amerikanska samhället vilar på. Idyllen invaderas av krafter från det fördolda, där de nya vanorna kan te sig oskyldiga – kvinnorna börjar röka, männen blir bortkollrade av erotiska begär. Stadsborna vilseleds av sina fördomar; de är hispiga hypokondriker, kvästa kverulanter, vidskepliga våp …

Men här finns även som ett (av många) sidospår framväxten av suffragetterna och det motstånd de mötte. För inte bara blir det uppenbart vad Upton Sinclair har att göra i den här soppan – han bidrar med klassperspektivet – utan kvinnorna blir offer för misogynin som är en av de otäcka delarna av fundamentet. En annan är rasismen – hela tiden i bakgrunden, men manifesterat i godtyckligheten när Ku Klux Klan utför sina lynchningar. Men allt leder till ett hyckleri, när Oates klär av samhället dess bigotteri och visar att drivkraften är egoism. Det är också tydligt markerat att det är i det fördolda saker sker. Då blir det mest bärkraftiga fundamentet otrevlighet, manifesterat i invånarnas personlighetsförändringar – men är det verkligen förändring vi ser när någon begår onda gärningar? Oates resonerar övertygande kring människans drifter, och även om Triers räv inte dyker upp med kaos-repliken rör sig författaren kring kaos-tematiken, låter figurerna smaka denna farliga ingrediens.

USA har vid detta tillfälle tre monumentalt viktiga prosaförfattare, som var och en bifogar sin otroligt viktiga bit för att vi ska förstå både det amerikanska samhället och dess invånares mentalitet. Det är förutom 75-åriga Oates den 76-årige Don DeLillo och den nyblivne 80-åringen Cormac McCarthy. Det påminner inte så lite om den brittiska situationen för drygt tjugo år sedan, när Anthony Burgess, Graham Greene och William Golding tornade upp sig som tre uråldriga monument.

Den som skriver om Joyce Carol Oates har ett par saker att ta ställning till: ska du nämna att hon är väldigt produktiv, eller har detta sagts både av dig och andra för många gånger? Bör du nämna Nobelpriset, eller är det likadant med det, att det är något som har ältats tillräckligt, och ska du tillägga att det förmodligen produktiviteten som ligger henne i fatet, att någon som skrivit så mycket omöjligt kan vara bra jämt? Eller bör du nämna att hon verkar vara besatt av våld, något som också har påpekats, och är det kanske detta – liksom att hon skriver romaner i den låga genren gotik – som förhindrar Nobelpriset? Ständigt dessa frågor …

8 aug. 2013

De Profundis and Other Prison Writings, Oscar Wilde


The gods are strange. It is not of our vices only they make instrument to scourge us. They bring us to ruin through what in us is good, gentle, humane, loving.

Det brukar vara lärda herrar som skriver förorden i den alltid ambitiösa serien ”Penguin Classics”, men till den nya utgåvan av Oscar Wildes enskilt viktigaste verk, De Produndis and Other Prison Writings, är det romanförfattaren Colm Tóibín som skriver. Nu är det inget ovanligt förord, utan vi får den vanliga bakgrunden till livs, med några uppfriskande förslag, som att Wilde var influerad av tidens diskussion kring dubbla identiteter, initierat av Stevensons sublima Dr Jekyll and Mr Hyde.

Den dubbla identiteten ser Tóibín – inspirerad av Karl Miller, utan att det nämns i texten – som en huvudsaklig orsak till Wildes fängelsevistelse. Det var ett utforskande av dubbelgångartematiken både konstnärligt och privat som Wilde gav sig in i. Tóibín ser också en orsak till det dåliga omdömet när Wilde tackade nej till erbjudandet att fly landet innan en häktning som var nära förestående: dels förblindad av den snabba framgången med två pjäser som gjort succé samtidigt, och dels en jetlag efter en nyligen avslutad resa på kontinenten.

Men det mest berömvärda med förordet är att romanförfattaren förstår värdet i att uppskatta Oscar Wildes stil, och ser den som en konsekvens av färden mellan olika identiteter, bland annat den irländska och den engelska, som han snabbt infogade sig i Londons salonger. Men vi får också inblickar i den unika syntaxen som i just De Profundis ges ett spelrum av aldrig skådat slag: ”a beaufiful, calm eloquence”, med Tóibíns ord.

Bokens centrala del är förstås De Profundis, en titel vald av vännen Robert Ross, guidad dit av Psaltaren i Bibeln. Medan boken gavs ut i olika utgåvor ett par år efter Wildes död var dessa inte kompletta. Min första svenska översättning är av Anna Lamberg från 1905, ”auktoriserad öfversättning, delvis från manuskriptet”. Först 1949 blev hela manuset tillgängligt, och många senare utgåvor byggde på tidigare versioner av upphovsrättsliga skäl. Även om den här Penguin-utgåvan av writer's cut är makalöst bra är ellerströms svenska version från 2003 nog världens bästa, med sitt oerhört fina förord och rika bildmaterial.

I brevet till Lord Alfred Douglas är Oscar Wilde fullkomligt klarsynt över den forne älskarens svek och självupptagenhet. Vi ska inte begå misstaget att läsa texten som slutgiltigt bevis, men onekligen är argumentationen av det övertygande slaget, och ger en minst sagt nyanserad bild av hur och varför det gick så snett för den hyllade författaren.

Som förordet säger, det är ingen lätt text att referera, då den rör sig i inkongruensens rike, och blandar bitterhet med sötma, självömkan med självuppoffring. ”The supreme vice is shallowness”, säger han, för säkerhets skull fem gånger, och menar också att det är bristen på fantasi som blir människans undergång, snarare än bristen på intelligens. Om Wilde bara hade fattat vad den ”mad, bad line from which you [Douglas] come” innebar med galna förfäder. Formuleringen är en subtil anspelning på Lady Caroline Lambs omdöme om Lord Byron: ”Mad, bad, and dangerous to know”, och även Byron föregicks av illasinnade rykten om galenskap, med pappans smeknamn ”Mad Jack”.

Givetvis är han gnällig – syftet är ju delvis att såra Douglas, och samtidigt formar sig mönstret i texten till ett enda långt besatt kärleksbrev. Och ilskan mot Douglas må vara rättmätig, även om det också kan förklaras av att Wilde vill ge honom dåligt samvete.

Men kärleksbrevet övergår i en religiös text om förlåtelse. Självömkan får bara halva ordet, och aldrig det sista: ”while I see that there is nothing wrong in what one does, I see that there is something wrong in what one becomes”. Och Wilde är en bättre poet i sin prosa än i sina dikter: ”If Hate blinded your eyes, Vanity sewed your eyelids together with threads of iron.” Misstar jag mig om jag hävdar att en lika stark rad inte kan hittas i Wildes poesi, eller är det omständigheterna som missleder mig?

Texten är som sagt inte helt sammanhängande, beroende på att den är skriven i en fängelsecell, där fången – C. 3. 3. – fick tillgång till papper och penna som beslagtogs varje kväll. Den är ojämn (gropig), upprepar sig, går vilse, men hittar förstås fram, när monotonin bryts av glasklar självreflektion. Den är skriven i eftertankens kranka blekhet … äsch, nu använder jag ju Hagbergs uråldriga översättning av Shakespeares ord, ”the pale cast of thought”. Hur lyder Britt G. Hallqvists version? Den är identisk, ser jag, eftersom jag inte sitter i fängelse och kan bläddra i den svenska översättningen.

Texten är full av insikter som vi för enkelhetens skull kan kalla dyrköpta, som att njutning är till för den vackra kroppen, men smärta är till för den vackra själen. Eller den återkommande diskussionen att sorgen är nyckeln till sanningen. Han överskattar kanske Jesus (Kristus) betydelse när han hävdar att denne finns i all romantisk konst, alltså till skillnad från den reglerade konsten, dikterad av regler. I Baudelaires Les fleurs du mal, verkligen?

Ibland glömmer nog både Wilde och jag som läser bort vem adressaten är. Åtminstone rycker jag till vid en invokation: ”To you, in your turbulent, ill-disciplined life” … – Jag gör mitt bästa, vill jag invända.

Visst visste Wilde att Douglas var en svekfull människa, som redan sålt flera brev till tidningarna, och som författare visste Wilde också att det han skrev var en konstnärlig text. Dock inte det sista han skrev: efter frigivningen summerade han intrycken från den tvååriga fängelsevistelsen i dikten ”The Ballad of Reading Gaol”, som givetvis finns med i den här boken. Så att brevet skulle publiceras: ja, en författare är alltid offentlig.

Nog är det också en viktig text, inte enbart tack vare formuleringarna och de inslag av wit som strösslas med här och där, utan för de återkommande diskussionerna kring fantasins överlägsenhet – i en perfekt värld skulle I:et i begreppet IQ stå för Imaginative och inget annat. Det finns inte några regler, bara undantag. All dålig konst är ett resultat av goda intentioner. Hemligheter är alltid mindre än dess manifestationer.

Behind Joy and Laughter there may be a temperament, coarse, hard and callow. But behind Sorrow there is always Sorrow. Pain, unlike Pleasure, wears no mask. 

2 aug. 2013

Despair, Rainer Werner Fassbinder


 Att Fassbinder skulle filma en av Nabokovs romaner var oväntat, men inte olyckligt. Hans bearbetade version av Despair hade premiär mindre än ett år efter författarens död, och det är en film som tar sig vissa rättigheter med sin förlaga, även om manuset, skrivet av Tom Stoppard, i stora drag följer romanens händelseförlopp.

Till att börja med berättar romanens Hermann (Hermann) att han aldrig kysser sin fru på munnen, något filmen dock låter honom göra ett flertal gånger. Men den större skändligheten är väl att Fassbinder låter hela filmen utspela sig med nazismen som fond, något som märks i de uniformsklädda soldater som vandaliserar en judes affär, en medarbetare till Hermann (Hermann) som på jobbet bär uniform och hakkors på ärmen. – Har du gått med i scouterna? frågar Hermann (Hermann), och tillägger surt att det är bra att uniformen är chokladfärgad.

Liksom i den affisch som nonchalant hänger på en vägg, med Hitler och Hindenburg sida vid sida, och den för nutida läsare helt ironiska texten ”Der Marschall und der Gefreite kämpfen mit uns für Frieden und Gleichberechtigung”.

Dessa inslag, liksom en längre politisk diskussion, ger verket en uttalat politisk dimension. Jag ska inte säga att detta saknas i romanen, men onekligen utspelar den sig i ett annat universum, ett mindre fiktivt.
Något som är bevarat är den finurliga humorn. När Hermann säger att han funderar på att skriva en bok om dubbla personligheter lägger han till, lagom lättvindigt: – Kanske två stycken. Dirk Bogarde spelar huvudrollen precis så där teatraliskt tillgjort som man föreställer sig Hermann (Hermann) i boken.

Filmen betonar också de kafkaeska dragen. Dels i Bogardes eskalerande vanvettiga beteende, och dels i hur statisterna konsekvent stirrar på honom (och bryter mot ett av filmens förbud). Själv tyckte Fassbinder att Despair var hans tredje bästa film, en värdering som jag väl inte riktigt håller med om. Det är åtminstone en av ytterst få filmer där det känns acceptabelt att man pratar engelska i Tyskland, möjligen tack vare Nabokovs engelska.

Despair, Vladimir Nabokov


Ett av Elizabeth Hurleys försonande drag på 90-talet – hon hade trots allt ett seriöst förhållande med Hugh Grant, så nog behövde hon försonande drag – var att hon i en tidningsintervju berättade att hennes favoritbok var Vladimir Nabokovs Despair. Åtminstone sa hon så i en Guardian-intervju som jag okynnesläste vid humanisthusets tidningshylla när jag borde ha pluggat engelsk språkhistoria. Gillar man den är man troligen ingen nybörjarläsare, för det är en av hans mindre kända romaner, som till exempel inte är översatt till svenska.

Den har en tillkrånglad tillkomsthistoria. Den skrevs på ryska 1932, och Nabokov översatte den själv till engelska, och den utkom också på ett engelskt förlag, som författarens första försök att föra över sin ryska konståkningsprosa till engelsk rullskridskoprosa (egen liknelse, må jag säga). Lyckligtvis bombade Nazisterna sönder hela upplagan – lyckligtvis, eftersom det föranledde honom att ta sig an boken på nytt på 60-talet, med förbättringsdjävulen i god vigör vid sin sida. Så det är med all säkerhet en helt annan bok än både den ryska Otchayanie och den engelska Despair från 1937.

Protagonisten med dubbelnamn är en av Nabokovs snilleblixtar, särskilt snillrik när romanen har dubbelgångaren som huvudsakliga motiv. Här heter han Hermann Hermann, en inbilsk arrogant otrevlig man med visst sinne för storhetsvansinne, och han upptäcker sin like i första kapitlet i den bok han själv håller på att skriva – även det ett typiskt trick från författarens sida, här förstärkt av att HH ämnar lämna över sitt skrivna alster till en rysk emigrantförfattare som han fått förtroende för, en författare som är omisskännligt lik en viss Vladimir Nabokov, en metod som ger ytterligare emfas åt dubbelgångarmotivet.

HeHes plan är att mörda sin dubbelgångare, Felix, som den olycklige heter, för att få ut försäkringspengar. Eftersom det här är en roman av Nabokov kan resten räknas ut av alla som är något smartare än HerrHerrs fru, våpet Lydia.

Nabokov skriver sin roman i tydlig liaison med Poe, en av få författare han förbehållslöst beundrar, eller åtminstone uthärdar (strängare läsare existerar icke). Således även här det stirriga, nerviga, darriga berättarjaget, som befinner sig i varierande grad av opålitligt upplösningstillstånd. Kafka kan vara en ytterligare referens: även här ramlar de absurda situationerna liksom över den stackars protagonisten.

Stackars – ja, men bara till en viss gräns. För Nabokov arbetar med lika mycket distans som intimitet, och han behärskar dessa tekniker fullständigt. Han skriver i total lojalitet med H (Hermann), men samtidigt är han totalt elak i sitt obegränsade hån som riktas mot honom. Avsikten är att han ska vara löjeväckande, och ja, det lyckas han med. Det är en balans mellan det spontana och det välplanerade, där bildspråket hela tiden rör sig mot just dessa (ut)sökta liknelser, dessa stilfulla adjektiv som förstärker intrycket av något konstlat, av mimikry, som får stilen att undkomma alla anklagelser om exempelvis plagiat. Så, förefaller Nabokov tänka, någon kommer att likna min bok med Dostojevskij (både på grund av dubbelgångarmotivet och att mördaren liknar Raskolnikov), då låter jag protagonisten föreställa sig att hans bok kommer att heta Crime and Pun.

Det är svårt att förhålla sig neutral till Nabokovs stil: lika förälskad som han är i sina intagande formuleringar, lika förälskad blir den smittade läsaren. Han beskriver skäggväxten: ”I hide in the natural jungle that has grown out of me.” Han beskriver Felix dumhet: ”There was gathered in him, I believe, the whole bouquet of human stupidity.” Han skildrar äktenskapet: ”It was ravishment bordering upon something like heavenly woe.”

För Herman (H) är dubbelgångartanken mer av sjukdom än besatthet. Intrigen följer det klassiska film noir-upplägget. Nabokov var tidigt intresserad av filmens mekanismer, och varnade rutinmässigt regissörer för att våga sig på att göra film av hans romaner. Året efter hans död hade dock Fassbinders version av Despair premiär – det är svårt att tänka sig två mer väsensskilda konstnärstemperament, med den förfinade Nabokov gentemot den avsigkomna Fassbinder; det är som att föreställa sig en roman av Sara Stridsberg regisserad av Kay Pollack.

Även om det finns ordvitsar här – titeln anspelar nog på franskans des paires eller dis-pair – har Nabokovs fantasi inte så mycket otalt med Joyces språkliga excesser. I den senare och kanske bästa romanen Ada or Ardor förenar dock Nabokov element från både Joyces Ulysses och Prousts På spaning efter den tid som flytt, så bra att man frestas säga att det lönar sig mer att läsa denna Ada än någon av de andra romanerna, att den utplånar alla intryck från dem.

Nabokovs elakhet mot sina karaktärer brukar användas mot honom, men jag är inte helt säker på att det behöver ses som en konstnärlig brist. Vad är insatsen? Skulle läsningen av hans romaner göra oss till mindre känslofulla individer? I förordet ger han svar på tal i ordalag som kan erinra om Oscar Wildes berömda försvar för den förment omoraliska The Picture of Dorian Gray. Nabokovs ord tyckte jag var lämpliga nog att citera i min D-uppsats om Bret Easton Ellis, som jag skrev samma termin som jag läste om Hurleys favoritläsning:

”Despair, in kinship with the rest of my books, has no social comment to make, no message to bring in its teeth. It does not uplift the spiritual organ of man, nor does it show humanity the right exit. It contains far fewer 'ideas' than do those rich vulgar novels that are acclaimed so hysterically in the short echo-walk between the ballyhoo and the hoot.”

1 aug. 2013

Införsel, Petra Mölstad


I går skrev Nathan Sachar en osedvanligt korkad krönika i DN, om att orsaken till psykisk ohälsa hos dagens unga är att de är otacksammare och dummare än förr, något som delvis beror på att skolan för drygt femtio år sedan var jämlik. Tillåt mig betvivla att skolan var jämlik 1960. Tillåt mig också att ifrågasätta hans slutsatser om psykisk ohälsa: enligt forskning använder hjärnan 90 % av sin kapacitet till att bearbeta sinnesintryck. På 60-talet var denna information något mer asketisk än den är i dagsläget. Vi bombarderas av intryck, ljud, bilder och ord, och somligas hjärna klarar inte av att sortera, vet inte vad som är viktigt. Och hjärnan får inte vila heller, sysselsatt som den är med nya intryck hela tiden, vid datorn, vid den smarta telefonen, vid läsplattan.

Nu har jag läst en ovanlig diktsamling av Petra Mölstad, utgiven på Förlaget Glas, en kvadratisk bok som heter Införsel. Det handlar mycket riktigt om information som väller fram, en bombmatta av formuleringar, av intryck. Världen är ju full av brus, språk som förs in i vår existens: uttryck som vi inte vet varifrån de kommer. Citat, klyschor, fraser som gör sig hörda.

Poesin är ju platsen för språkliga påhitt, och du kan invända att ”ovanlig”, det är ju all poesi. Eller så har ovanligheten blivit norm, så pass att du blir lite blasé, tycker att det där ska väl inte imponera på mig …

I Mölstads bok är det som att orden fastnar – uppför sig helt annorlunda än de brukar, börjar revoltera mot ordningen. Orden byter plats, liknar felhörningar, så där kan man väl inte säga? Vi förefaller leva i idyllen, men något har införts – något som infiltrerar och fördärvar. I den här boken verkar det vara unga glin med uppsåtet att sabotera. Mölstad skriver registrerande, med ursinnet hårt tuktat. Hennes bok är en uppvisning i hur hårda känslor ska hållas tillbaka, för att ge ett mer distinkt intryck.

Och nog är det en distinkt bok. Till viss del påminner den om – eller, jag menar, jag påminns om (här ska inga mästrande slutsatser dras) – Lars Noréns ordrika ikonoklastiska diktsamlingar från 60-talet, men även Frostensons rika böcker från åren kring 1990, i synnerhet Joner. Ja, även här en fascination för det otäcka, för våldet, allt nedtecknat med det kärva tonfallet, det grovhuggna.

Distinkt – och samtidigt en gnutta banalt, hur medvetet det än må vara. Mölstad leker med klichéerna, sådant som fastnar, som tar sig förbi den där perceptionen, den övervakande instansen som finns i den grå materian. Det blir fyndigt – men är det poesi? Enstaka bra dikter sticker ut, här inledningen till ”hävd”:

”Syr ihop siameser. En efter en. Sicksackar efter honom.

Ritar en karta på ryggen så hon aldrig hittar ut.

Det låter om ögonfransarna. De rivs nu. Det kallas inte längre fjärilskyssar.

Kalkerar av orden exakt.

Hon sade inte nej högt.”

Så läser jag Införsel som rapporten från ett liv, från någons liv. Det är ibland vanvördigt skrivet, eller bara frimodigt. Kan vara svårt att upptäcka en egen röst – men det är också kanske meningen.