På spång över det som varit, Björner Torsson, Bonniers

Shtetl är namnet på de stadsdelar i östra Europa där judar bosatte sig, innan nazisterna utplånade dem. Björner Torsson skriver om dem i sin nya bok På spång över det som varit, en inventering över det som inte längre finns.

Torssons handlag är otidsenligt: han liksom skär in sorg och saknad i dikterna, väcker de smärtsamma minnena till liv. Det görs med ett alldagligt tilltal. Ett av minnena rör barndomen, då en jämnårig kamrat till diktjaget dog på isen. Överlag dominerar ändå ett större perspektiv. Många har känt sig kallade att skriva om vår tids flyktingkris; Torsson gör det övertygande, genom att respektera kaoset, låta dikterna vibrera av osäkerhetens villkor. 

Han skriver om rotlösheten som ett mänskligt urtillstånd, och frigör därmed den historiska kopplingen och behandlar nuet: ”Det finns för mycket makt i världen / och mördarna har den / Eller så kunde en annan fortsättning finnas / där vi tar hand om varandra”. Det kan låta som en banal utsaga, men det är ändå en nödvändig påminnelse om vådan i att överlämna makten till dem som vill oss illa.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/2 2018)

Skuggas vikt, Erik Bergqvist, Bonniers

I sin nya bok, den sjunde sedan debuten 2000, erbjuder Erik Bergqvist en provkarta över sin poesi. Här finns prosadikter, treradingar, rytmiska dikter, lyriska dikter. Det är den avslutande delen i en trilogi som inleddes 2013. Man kan se det som att han visar hur allt hör ihop – i synnerhet genom sina treradingar, där nya samband skapas. Stiligt, om än lite väl iögonfallande: här finns en distans och anonymitet som riskerar att ge ett avmätt intryck. I dessa dikter finns en resonerande ton, som man med lite god vilja kan kalla intellektuell.

Mer imponeras jag av återkomster till barndomen, där ett diktjag smyger omkring bland indianer och cowboys. Minnena är lätta att identifiera sig med: ”Att jag är sedd, av någon i ett hus på håll / ur snön; av något annat, i det gränsraderande / eftermiddagsgrå: världen då jag inte finns men / ändå den tid jag levt.” Bergqvists dikt är berättande, och jämför jag med hans tidigare böcker har de glidit in mot ett svagare ljus, mot ett mer negativt tonfall, som paradoxalt nog gör mig mer positivt inställd än tidigare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/2 2018)  

En ny litteraturkritik

Jag skrev nyligen (1/2) en understreckare om litteraturkritik, och länkar till den här för den som vill läsa (SvD 1/2 2018). Här ett litet utdrag:

Behövs då ens litteraturkritik, och i så fall varför? Ett kort svar på frågan skulle vara att den behövs bara om man inte låter sig nöjas med att konservera etablerade sanningar. De nya läsningarna av författarskap motverkar den rundgång som annars uppstår, när vi mekaniskt upprepar vad vi har lärt oss av tidigare generationers kritiker. Nya tolkningar behöver inte heller tränga ut de gamla, utan de kan fungera i ett samspel med varandra, som ett kompletterande och berikande möte. Långt in i modernismens epok var det möjligt att läsa litteraturvetenskap på universiteten och få uppfattningen att det knappt fanns författare som inte var vita män i skägg. Men också hur vi ser på enskilda verk är något som ständigt revideras, och genom att läsa kritiker som vågar sig på nya läsningar uppmuntras vi att tänka annorlunda, kanske det svåraste men samtidigt det nödvändigaste. För att vi verkligen är i behov av dessa nya idéer.      

Skalornas förråd, Ulf Eriksson, Bonniers

Jag har recenserat Ulf Erikssons Skalornas förråd i dagens SvD.

Genom den här sviten är tilltalet så frågande osäkert att man nästan önskar sig att fler tog strid mot Tegnérs varning att det dunkelt tänkta leder till det dunkelt skrivna. När Eriksson är som bäst är hans dunkel av det klartänkta slaget. Som när han lanserar begreppet ”minnesmark”, som låter minnet hamna i en konkret värld. Då och då njuter jag av det konkretiserade minnesarbetet, men i nästa stund tröttnar jag på den högstämda tonen och besväret i att slå sig fram genom metaforer som verkar ha legat i ide sedan Erik Lindegren skrev ”mannen utan väg”. 

(Det här var alltså bara ett utdrag.) 

De allt färre recensionerna

Med intresse läste jag Carl-Michael Edenborgs genomgång av hur den svenska dagstidningskritiken har ändrats sedan 2007. Inte lika dramatiskt som i Norge och Danmark, skulle det visa sig. Vilket kan förvåna – men som artikeln också visar, är statistik ett försåtligt verktyg. Exempelvis säger det inget om vilka böcker som recenseras.

För att roa mig gjorde jag en egen jämförelse av den aktuella perioden, dvs 15/8-15/9 och jämförde 2007 och 2017. Då blev det på bernur följande siffror:

2007: 11 recensioner

2017: 6 recensioner.

En klar försämring. Till mitt försvar kan jag numera bara skriva om en bråkdel av de böcker jag läser, eftersom jag har två betungande uppdrag för Kulturrådet och Borås Tidning. Dvs, lika betungande som de är roliga. Å andra sidan är kvantitet ett trubbigt verktyg, och det kanske finns en poäng att ransonera sitt skrivande?  

Så för att ge lite perspektiv:

2012: 18 recensioner.

Målet är att inom några år hamna åtminstone någonstans mellan 6 och 18 recensioner i månaden igen. Om internet fortfarande finns då.  

In Search of Mary Shelley. The Girl Who Wrote Frankenstein, Fiona Sampson, Profile Books

Historien om hur det gick till när Mary Shelley fick idén till sin roman Frankenstein har berättats många gånger, och det är en fascinerande historia. Hur hon rymmer med den gifte poeten Percy Bysshe Shelley, tillsammans med sin halvsyster Jane, och i Geneve sammanstrålar med Lord Byron och dennes livmedikus John Polidori. Tillsammans tävlar de i spökhistorier, men medan poeterna som förväntade vinnare snart tröttnar blir det läkaren och Mary (som då hette Godwin) som vinner. Polidori skrev novellen ”The Vampyre”, som etablerar vampyren som aristokratisk humanmonster, och Mary skulle alltså skriva en roman som ser ut att ha fått evigt liv. 

Det är sommaren 1816, ”vulkansommaren” kallad i efterhand, då ett flertal vulkanutbrott färgat himlen svart och orsakat den kallaste och  regnigaste sommaren någonsin i Europa. Efter att ha stretat hårt för att få sin roman publicerad – hon hinner ge ut en reseskildring under tiden – utkommer hennes roman 1 januari 1818. Eftersom det i år då är 200 år sedan detta under skedde, kommer det ett flertal böcker om både romanen och dess skapare.

Fiona Sampson har skrivit en biografi, In Search of Mary Shelley. The Girl Who Wrote Frankenstein. Det är en bra introduktion, skriven av någon som svurit lojalitet med sitt ämne. Det sker måhända på bekostnad av viss smutskastning av hennes omgivning, men låt gå för det.

Medan hennes samtida skapade karaktärer som levde för stunden lyckades Mary Shelley uträtta något som nästan måste kallas övernaturligt. Hennes skapelse, Frankensteins monster, är i allra högsta grad kvar i folks medvetande, som det kanske mest arketypiska monstret. På ett märkligt sätt förblir romanens tema aktuellt, och kanske ännu mer aktuellt under 2000-talets debatt om bland annat forskningsetik.

Sampson antyder vad det kan bero på. I likhet med sin far, anarkisten William Godwin, var hennes ärende att skriva en filosofisk idéroman. Den som misstar Frankenstein för en ryslig skräckhistoria måste göra sin läxa. Redan med sin undertitel, ”The Modern Prometheus”, visar Shelley höga anspråk, och genom hela berättelsen löper diskussionen kring mänsklighet, arv och miljö, föräldraskapets ansvar, skuld och försoning, hämnd och förlåtelse. Men romanen har också fungerat som en kanal för yngre läsare, som lätt kan identifiera sig med monstrets smärta över sin vanskapthet, när de speglar den egna kroppsliga förändringen under puberteten.

Prometheus var också under tidigt 1800-tal en aktuell figur under romantiken, då både Goethe och Beethoven hade skapat verk med den grekiske titanen som protagonist. Aischylos antika drama Den fjättrade Prometheus hade dessutom av Percy Bysshe Shelley getts upprättelse och befrielse i versdramat Den befriade Prometheus, ett verk han arbetade med parallellt som Mary skrev sin roman. Dessutom utropade Marys mor Mary Wollstonecraft i en av sina böcker Rousseau till just den ”moderne Prometheus”, något Sampson märkligt nog avstår från att nämna i sin bok.

Mary Wollstonecraft och William Godwin var alltså föräldrarna till Mary, som växte upp utan mamma, då hon dog i sviterna efter förlossningen. Orsaken var att läkaren som skulle plocka ut moderkakan hade hämtats från en annan förlossning, och tog med sig bakterierna därifrån. Att det var en onödig död kan vi se från det faktum att en skotsk läkare vid namn Alexander Gordon påpekat vikten av hygien vid förlossningar, grundat på egna erfarenheter. Givetvis möttes han av läkarskråets sedvanliga arrogans, något som skickade åtskilliga kvinnor i döden. Sampson utnyttjar denna gruvsamma förlossning och detta hemska dödsfall som en upprinnelse till den roman Mary Shelley senare ska skriva.

Mary föds rätt in i upplysningens epok. Även om Coleridge och Wordsworth året därpå skulle publicera Lyrical Ballads dröjde det något årtionde innan romantiken som epok kunde kallas etablerad. Förvisso var föräldrarna radikala, men tidsandan hade inte befriats från de rationella ideal som tillhörde upplysningen. Frankenstein är också på sätt och vis ett post-upplysningsverk.     

Fiona Sampson blir förvånad över att Wollstonecraft och Godwin inte nyttjar någon form av preventivmedel när de träffas, då de borde ha varit medvetna om dels faran i graviditeterna, och dels om hur olämpliga de var som föräldrar. En förklaring kan vara att Mary Wollstonecraft tillhörde dem som lätt förälskar sig i faran – hennes biografi innehåller ett flertal sådana äventyr. Hon var också kontroversiell och ogillad, något som förstärktes när maken Godwin efter bara fyra månader utkom med en biografi över henne, som var ogenerat öppenhjärtig (den översattes till svenska häromåret).

Det var med hjälp av att låta fingrarna löpa över mammans gravsten barnet Mary lärde sig läsa, knappt fyra år gammal. Hon tilläts även närvara när gäster som Coleridge orerade, på gästens uppmaning. Han skulle kalla Marys tysta beteende ”katakombisk”, och nog var det något kusligt över ett barn som var så lillgammalt och överlag ointresserat av stoj och lekar.

När Mary är sexton träffar hon poeten Shelley för första gången. Hon bär en skotskrutig klänning, som knappast var på modet i London 1814. Men Mary hade vistats i Skottland periodvis, bland annat för att få behandling för eksem men även en oidentifierad armskada som tvingade henne att periodvis bära mitella. Dessutom kunde det vara ett tecken på rebelliskhet, att stötta skotsk nationalism.

Det blev ett stormigt möte. Percy Bysshe Shelley hade redan gjort det till en vana att rymma utomlands med sextonåringar, upplyser Sampson, eftersom han gjort samma resa med sin första hustru Harriet. Åtta år senare var Mary änka, endast 24 år gammal. Då hade hon fått fyra barn, varav endast en överlevde, sonen Percy Florence. I släptåg har de allt som oftast halvsystern Jane, som tillbringar lika mycket tid i parets säng som i sin egen, och gör flera resor på tu man hand med Percy. De åtta åren tillsammans med poeten Shelley fyller nästan hela boken, medan de efterföljande 29 åren avhandlas raskt. Det är ändå en rimlig prioritering.

Sampson är alltså lojal med Mary Shelley, men har desto mindre till övers för maken Percy. Inledningsvis får vi veta att han äger två karaktärsdrag: att tro sig vara en god människa, samt förmågan att få det han vill ha. Hon ger honom den moderna diagnosen bipolär, men med den egenheten att han enbart nådde de maniska topparna – en underlig markering för den som läst hans många depressiva dikter. Lika märklig är bedömningen av hans ”The Masque of Anarchy”, en av få politiska dikter från historien som fortfarande är aktuell: Labourledaren Jeremy Corbyn citerade några rader på Glastonburyfestivalen förra sommaren: ”Rise like lions after slumber / In unvanquishable number – / Shake your chains to earth like dew / Which in sleep had fallen on you – / Ye are many – they are few." Sampson kallar hans politiska engagemang naivt, och lätt för honom att från italiensk trygg exil ha synpunkter på engelsk inrikespolitik (dikten behandlar militärens massaker av femton fredliga demonstranter i Manchester, augusti 1819).

Han är inte mycket värd i denna bok, och Sampson tar alla chanser att pika honom. Men det är inget pionjärarbete. Efter att ha hånats under sin livstid av ett trångsynt samhälle fick Shelley ändå postum upprättelse under resten av 1800-talet, både för sin poesi och för sin livsstil, med  många vittnesmål om hans altruism. Men redan i början av 70-talet skrev Richard Holmes biografin Shelley: The Pursuit, som objektivt redovisar alla hans negativa sidor. Sampson ser det ändå som sin uppgift att chikanera honom, och en del av utfallen är kanske lite malplacerade i en bok om hans hustru – som när hon konstaterar att sonen Percy Florence som gammal tappar sitt hår, vilket får henne att triumfatoriskt påpeka att hade han bara inte dött 29 år gammal skulle även Shelley ha tappat sina ”signaturlockar”.

Med allt detta i beaktande: Mary var en självständig kvinna, och det är onödigt att fortsätta att reducera henne till Percys bihang. Hellre kan man se dem som två författare som kompletterade och befruktade varandra, och att de hade olika talanger. Percy Shelleys poesi är fortfarande fantastisk, medan Mary Shelleys talang fanns i prosan – något han verkligen inte lärde sig behärska. Så här gripande uttrrycker hon sorgen när han dött: ”He, my own beloved, the exalted & divine Shelley, has left me alone in this miserable world; – on this earth which bears grass only that it may perish again & again.”

Vi kan inte veta hur delaktig Mary var i beslutet att överge England för gott mars 1818, precis när hon stod på tröskeln till ett litterärt genombrott, något Percy bara kunde drömma om. Även om Frankenstein gavs ut anonymt, som kutym var när en kvinna publicerade sig, spreds ryktet om författarens identitet, åtminstone i de rätta kretsarna. En lustig detalj var att en recensent faktiskt kritiserade boken som en talanglös imitation av en av William Godwins romaner – för inte kunde recensenten veta att romanen skrivits av hans dotter?      

Som biografi är det här ingen uttömmande version av Mary Shelleys liv. Fiona Sampson är poet, och använder en god portion fantasi och inbillningsförmåga när hon ska gestalta tablåer i Shelleys liv. Det är en vansklig metod. Allt avhandlas kvickt – barn föds och dör på  typ samma sida. Inte heller lyckas hon väl komma ikapp människan Mary Shelley, som titeln halvt om halvt utlovar. Under tiden utomlands flyttar hon runt tillsammans med Percy, men man får aldrig grepp om vad allt detta innebar, eller inblick i hur allt detta påverkade. 

Bäst fungerar uppskattningen av hennes liv som änka, manifesterad i ett magnifikt porträtt målat 1839 av Richard Rothwell. Där bär hon svart sammet, sjutton år efter makens död. Hon har hans hjärta i en ask i sitt skrivbord. Ansiktsuttrycket är både vekt och strängt - allvarligt och uppsluppet. Minst av allt är det en kvinna i behov av någon vid sin sida. 

Syre, Julia Fiedorczuk, översättning Irena Grönberg, Lejd

Boken Syre är ett urval ur sex diktsamlingar som introducerar polske poeten Julia Fiedorczuk på svenska. Hon är utbildad fysiker, något som märks inte minst i de kosmiska anspråken – den rymd hon anropar i dikterna. Det naturvetenskapliga intrycket förstärks av ett flertal dikter om djur.

Hon låter också sinnligheten bli det som ger livet en ytterligare dimension. Dikterna lägger sig nära det självbiografiska, och förhåller sig lika tätt till det abstrakta som till det konkreta: ”din sträva kind i mina sinnens hus, var? / i den andra världen där jag landstiger på jorden / och tänker: avståndet har vi till skänks för att mäta ömheten.”

Syret blir också en mall för det som ger liv. Allra starkast i de avslutande opublicerade dikterna i sviten ”Psalmer”, som utgår från Bibelboken ”Psaltaren”. Här demonstreras hur ypperligt religionen och litteraturen kan trivas tillsammans. Genom dessa dikter filtreras en mångfald av uttryck, men alltihop i en enhetlig form som imponerar och berör på djupet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/2 2018)

Hemman, Magnus Dahlström, Bonniers

Den yttre handlingen i Magnus Dahlströms nya roman är länge obetydlig. I en by där tiden verkar ha stått stilla hittas en övergiven bil. Förare och passagerare saknas länge. Genom de olika bybornas perspektiv förmedlas ett skeende som ter sig allt obehagligare, allt otäckare. Till detta läggs en natur som börjar bete sig allt mer hotfullt, som om världen samverkar i människornas sammanbrott.

Att läsa Dahlström frestar på tålamodet. Länge hålls vi på halster, undrar varför det händer så lite. Hans diffusa personporträtt och intrig som nästan obemärkt går över i våld utmanar läsaren, både berättartekniskt och känslomässigt. Här gör han något som jag har saknat i hans tre tidigare 2000-talsromanerna: återvänder till den suggestiva prosan han bemästrade i sina allra första böcker på 80-talet, romanen Fyr och novellsamlingen Papperskorg.

Det här är en roman som visar sällsynt omsorg om de perifera detaljerna. Dahlström nöter på det som ter sig ovidkommande tills det ges en säregen laddning, och jag blir överväldigad av scener som tillhör både det mest kufiska och starkaste jag har läst på länge. Inte minst de häpnadsväckande och ominösa sista kapitlen. Det är läsning som får dig att bäva.   

(Också publicerad i Vi 2/18)