Pseudonymer är
sällan lika spännande när de avslöjas som när
spekulationsfrosseriet är i full gång. Att förlagets Vertigos
anonyme gunstling Gunnar Blå representeras offentligt av förläggaren
själv Carl-Michael Edenborg, det är väl på sin plats, dock.
Blå har gett ut
sina böcker sedan 1999, och hans senaste är novellsamlingen Du
äter mitt ansikte, och ännu fler historier. Som vanligt handlar
det om erotik: den nya ingrediensen är mat, det vill säga –
ätande, och uteslutande det kroppsliga ätandet. Det ligger minst
sagt helt i tiden: först tänker jag på Makode Lindes berömda
tårta (den avslutande novellen här, ”Bagaren”, är förstås
skriven före den incidenten, men jag läser den som en kommentar),
och sedan på kannibalen i Miami förra månaden (som inte hade
något människokött i sig, enligt obduktionsrapporten).
På sätt och vis
känns det som att Edenborg får sin retroaktiva belöning nu för
sitt idoga arbete med förlaget, när hans böcker får mer kredd: vi
som länge har följt Vertigos utgivning vet förstås redan hur
bildande det är med dessa böcker där fantasin ges fritt spelrum
utan hämningar och restriktioner. Livet blir mer spännande.
Gunnar Blås
berättande är anarkistiskt präglat: han öppnar mot fasans
perspektiv, mot själva abyssen. Som läsare tvingas du bli delaktig,
investera något av dig själv; det går inte an med sval neutral
läsning, utan här duger det bara att störta rätt in i det
febrilas marker. Om du vill få ut något av novellerna, och det vill
du.
Att det är skrivet
för att chockera – det är bara halva sanningen. Spöket av Makode
Lindes tårtchock går igenom flera av kannibalnovellerna, och bildar
också ett mönster. Världen är ett mönster.
Vad Blås bok mest
påminner oss om är att den riktiga (och enda) litteraturen är
farlig, och att här kan du inte komma med din inlärda läsmetodik
och tro att du ska kassera in förståelsen. Texten är vild, och
vilar i njutningen av det vilda. Fattar du inte det blir du bara
äcklad när du läser om den svenska snyggingen i Europa på jakt
efter offer: ”Det är alltid bäst att börja med huvudet. En gång
började jag med fötterna. Det blev ett liv utan motstycke.” Det
här är hemskt roligt, där det hemska tillåts tippa över.
Men det kan bli ett
problem också, just att det blir lite för uppsluppet. Här finns en
uppenbar glädje i att vistas i det karnivaliska, i det
upp-och-nedvända. Bäst blir det när det mekaniskt skrivna bryts
mot ett sensationellt och överraskande innehåll, och en fin
kontrast framträder. Excessen behöver lite stramare tyglar ibland,
och författaren kan hålla igen på effekterna. Annars finns risken
för övermättnad.
Så låter jag också
blicken vila på det sinnrika omslaget, som tydligt markerar att du
ska ge fan i att komma med en bildlig tolkning till kannibaltemat.
Vad Gunnar Blå då visar oss är att fantasin till sin natur är
mörk och fientlig, upprorisk och vital. Dess skratt är otäckt att
lyssna till. Och dess sanningar är beska: ”Sådan är kärlekens
förgörande kraft, den förgör oss till den extrema grad att vi
plötsligt finns till.”
Liksom i totalitära
stater tvingas konsten bli subtil och intelligent, och – nog är
Sverige i vissa moraliska avseenden totalitärt. Tänk bara på
Manga-översättaren Simon Lundström, vars dom Högsta Domstolen meddelar i morgon –
Carl-Michael Edenborg är en av få intellektuella som offentligt har
påpekat vilket absurt rättsövergrepp som håller på att ske.
Att beskriva hur Blå
skriver kräver fantasi hos själva språket, en fantasi det oftast
saknar, och jag önskar mig ett rikare ordförråd – att jag då
fick kalla det för ”behärsken”, det vill säga en blandning av
det lugna och det ilskna. I några noveller är tonen mer stillsam –
”Fortplantningen” främst – och man behöver dessa pauser. Som
helhet är det ojämnt underhållande, och du lägger ifrån dig
boken med ena handen mot örat, i ett försök att dämpa det där
illvilliga skrattet från fantasins dovaste vrår.
Remarkable! Its in fact awesome post, I
SvaraRaderahave got much clear idea about from this post.
Feel free to visit my web blog ... obama health care bill