Möjligen är det en
smula orättvist att Katarina Frostensons Joner för mig har
fått en sådan särställning, att hon i mitt tycke aldrig vare sig
förr eller senare i sitt författarskap varit lika exceptionell. Jo,
jag gillade till exempel Flodtid, hennes senaste bok, men den
var bra – Joner är sensationell.
Berättelser från
dom är en prosabok, hennes enda sådana, och den utkom 1992, när
hon peakade uppmärksamhetsmässigt, tack vare sitt inträde i
Svenska Akademien, då hon var rekordung. Jag minns hur glad jag var
när jag något år senare läste engelska på universitetet, och en
lärare parentetiskt nämnde den som ”a really good book …
strange, but really good”. Däremot minns jag inte så mycket vad
jag själv tyckte när jag hade läst den.
Att jag hittade den
i bokhyllan var kanske inte förvånande, men jag läste om den nu,
efter att ha läst Åsa Nelvins Det lilla landet, och vad ska
jag då säga om Frostensons bok nu, tjugo år senare? Att minnet
klyver människan i nostalgi och längtan, precis som textens dolda
tematik antyder.
Det är tjugofyra
berättelser, eller – mer korrekt, tjugotvå, med en förhistoria,
och ett förord: 22+1+1. Till sin yttre form rätt likt Söderbergs
Historietter (som jag också läst om nyss), alltså korta
texter mittemellan prosadikten och novellen – men till sin inre
form något helt annat, och det är också där jag känner mig helt
lost som läsare.
Nu kan det vara en
befriande känsla att tappa fotfästet, att ställas inför något
helt nytt och annorlunda, och så är det definitivt med den här
boken. Då har jag ändå läst ganska mycket, och ganska mycket som
har varit just nytt och annorlunda. Men här hittar jag nog inga
paralleller. Det är en unik bok, och som sådan är den svårbedömd.
På sätt och vis –
ja, en dos Birgitta Trotzig, och anakronistiskt nog, en dos Lotta
Lotass. Att läsa den här boken kan alltså kännas som att
smyglyssna på ett samtal mellan tre kvinnor som råkar vara
författare och som dessutom råkar vara ledamöter i Svenska
Akademien, eller har varit i Trotzigs fall. Det finns likheter till
Trotzig i hur den komprimerade formen tvingar fram en karg miljö,
och till Lotass i hur språket glänser i sina ordval, hur orden blir
talismaner. Alla tre skriver i skenet av arkaismens förtjusning.
Dock är Frostensons
förhållande till språkets akustiska kvaliteter helt egen. Här
finns en omisskännelig klang. Det är en stil som ofta ignorerar
punkten, låter raden, meningen, hänga kvar i luften, ofullständig.
En stil exakt i skärningspunkten mellan prosa och poesi, där
språket måste bändas upp, bryskt men behärskat. Är det écriture
féminine, Hélène Cixous ord för kvinnligt skrivande? Kanske
det är en efterhandskonstruktion; kanske är det riktiga skrivandet
alltid kvinnligt, att vi inte behöver något förtydligande i den
frågan. Att jag när jag läser också tänker på Mare Kandres
80-talsböcker kan också vara en efterhandskonstruktion, men varför
nämner då Frostenson så explicit ”det brinnande trädet”?
Det är en stil som
rebelliskt löper amok, som befrämjar kaos och anarki, som visar att
språket behöver frigöra sig från rigiditeten och konventionerna.
Språket, det existerande och det kommande, med bevarade fraser som
skrivs in i den nya texten. Om att tillägna sig ett språk, och att
det därefter inte finns någon återvändo, att det handlar om att
alla paradis är förlorade.
”Dom” är en
slags varelser mer än människor, högresta litterära skepnader
utan språk, som ljudar sig fram genom tillvaron, som djur eller som
människor som glömt ordens funktion. Frostenson har inte gett efter
för frestelsen att ange paralleller eller allusioner. De odlar sin
kål, lever stillsamt, men i ett eget rike hon har upptäckt med sin
bok, en litteratur där egna lagar följs. Det drömperspektiv som
följer hela boken gör att den skulle kunna bli en suggestiv film,
om någon med Lars von Triers temperament tog sig an den. Men det
skulle lika gärna bli en fin dansföreställning, där figurerna
eller skepnaderna kunde dansa fram sina insikter.
Världen är
igenkännbar, men förändrad. Det är inte vår värld, men inte
någon annans heller:
”Floden rann:
floden ringlade vit, rask och stinn, floden strök ner för kullen.
Floden från bergen böljade hel, utan källsprång och bäck. Floden
följde sitt flöde –
Floden var vit,
fet stjärnmjölk i natt: floden var månvan, den löpte. Floden dröp
under måna och var lik en orm. Flod under måna i natten.
– Floden da
Drog sig fram,
ormte vid ställen men krusades ej, sköt rygg, blev ett krön, flöt
trög sedan; trög och bred och blev säll på det viset. Floden
bildade småsjö på ställen; för valpbarn att simma uti. Simma med
betslet i munnen –”
För det är en
berättelse också om naturen, och vad vi gör och har gjort med den.
Frostensons bok är en skapelseberättelse med apokalypsen inbyggd i
sig. Bra litteratur ska också vara listig, kanske mer listig än
intelligent, innehållande, som det står här: ”Många sötade
ord. Många osagda ting. Många farliga, dolska och vassa.”
Berättelser från
dom är det närmsta Frostenson har kommit att skriva en poetik,
utöver essäboken Skallarna, skriven i samarbete med Aris
Fioretos. Hennes poetik är våldets, där det skapande ska slås
fram för att slås sönder, våldsamt. Det vore inte helt befängt
att önska att hon någon gång skrev en skräckroman, liksom för
att visa exempelvis John Ajvide Lindqvist hur man skräms på
riktigt.
Litteraturen kan
också ha den här vägvisarfunktionen, som jag tycker att
Frostensons bok är ett exempel på. Av alla kuriösa inslag i den
svenska litteraturen tror jag att det är svårt att hitta något mer
kuriöst, och att läsa om den är ingen hjälp för förståelsen,
utan jag tror att man kan förstå mindre av den ju mer man läser
och försöker förstå. En fabel styrd av riter –
Berättelser från dom av Katarina Frostenson - är en stulen bok av Katarina Norling:
SvaraRaderahttps://hannelesbibliotek.blogspot.com/2020/02/berattelser-fran-dom-av-katarina.html