With a Banga! not a whimper

Senast Patti Smith släppte en skiva var 2004, om vi bortser från den lite väl ofokuserade coverskivan "Twelve" och samarbetet med Kevin Shields från My Bloody Valentine. "Trampin'", som alltså kom för åtta år sedan, var en stark skiva, och när jag nu lyssnar på den nya "Banga" tycker jag att den tar vid precis där den förra slutade, att den kanske så småningom kan bli en lika långvarig följeslagare.

Framför allt imponerar hennes röst, som varierar mellan smeksamheter i några av skivans första spår och ursinne i de senare, att hon fortfarande låter lika engagerad. När jag häromdagen på jobbet ondgjorde mig över att Moderaternas före detta partisekreterare gillar Morrissey, var det en kollega som sa att jag var för gammal för "tonårsrevolt", typ "du är väl inte sexton längre".

Det är inte Patti Smith heller. Förra året passerade hon pensionsåldern, men klarar av att låta exakt lika trovärdig som när hon på 70-talet sjöng "Oh, I'm so young, so goddamn / Set me free." Jag tycker att det är befriande att Patti Smith inte behöver förnya sig för att förbli intressant, utan det räcker med att hon förlitar sig på sitt uttryck, en röst som ger trovärdighet till sångtexterna. 

Lite oroväckande tyckte jag det lät att hon skulle sjunga en hyllningslåt till Amy Winehouse: den typen av välmenande idéer riskerar att sluta i pekoral. "This is the Girl" blir i stället skivans höjdpunkt, där hon väldigt subtilt lägger in 60-talskörer i en nästan överjordiskt vacker melodi. Mycket bättre till exempel än den förra hyllningen till Kurt Cobain, "About a Boy". En låt Winehouse själv kunde ha sjungit, borde ha sjungit, i en rättvisare värld.

Att vidare ta del av innehållet ser också spretigt ut, med låtar om jordbävningen i Japan förra våren, om upptäckten av Amerika, en födelsedagssång till Johnny Depp, en hyllning till Maria Schneider (mest känd för Marlon Brando-filmen Sista tangon i Paris), en låt om Tarkovskij, en låt om Pontius Pilatus hund i Bulgakovs Mästaren och Margarita, en låt om filosofen Seneca: räcker det?

Det mirakulösa är att hon utifrån dessa disparata ingredienser lyckas göra en så helgjuten skiva, med låtar som fungerar intill varandra, där ambitioner och pretentioner inte ställer sig i vägen. Den avslutande covern på Neil Youngs "After the Goldrush" fungerar också, åtminstone tills en inställsam barnkör kommer in och sabbar refrängen på slutet - då blir det lite som när Cornelis Vreeswijk gjorde den vidriga "Turistens klagan". 

(Foto Angelo Cricchi.)