Avstå från tragedierna, Leif Holmstrand, Trombone

För knappt tio år sedan skrev Malte Persson på sin hemsida enmeningsrecensioner av böcker han läste. Nu önskar jag att jag hade den förmågan att formulera mig så utförligt kortfattat, när jag har läst Leif Holmstrands senaste bok Avstå från tragedierna.

Det är en till sin form en av årets mest ovanliga diktsamlingar, skulle jag nog vilja säga. Fjorton korta dikter, som begränsas av formatet 140 tecken, liksom en tweet. Ja, här finns rentav hashtags, måhända för första gången i en svensk diktsamling. Fjorton är förstås också formeln för sonetten – de fjorton raderna som utgör versformernas gesällprov. Så kan de här dikterna läsas: som en enda sonett. Till varje dikt (rad) finns en kommentar eller replik till eller fortsättning eller ifrågasättande av det skrivna.

Ovanlig till formen, men ändå bara ett av de många exemplen på hur Trombones Svavelserie (där denna utgåva fått nummer 17) vitaliserat den svenska litteraturen, med dessa skarpa småböcker. Och Holmstrand hör inte enbart till de mest produktiva, utan också de ovanligaste svenska samtidsförfattarna. Trots att han så att säga syns överallt är han fortfarande en marginell figur, vilket är en av orättvisorna i det litteraturklimat vi har.

För det här är inte bara en av årets ovanligaste böcker, utan också en av årets mest spännande böcker. Att läsa honom är roligt, men också sorgligt (så som livet är, enligt förståsigpåarna). Det Holmstrand gör är att skriva samtidskommenterande dikt, om att vantrivas i kulturen. Många hånar twitter som uttrycksform, och det må vara sant att mycket där är skräp – men formen uppmuntrar också till den typ av pregnans som annars kan saknas i samhällsdebatten, inte minst hos dem som skriver i det längre formatet. Eller säg så är: en tweet av Leif Holmstrand säger mer än 140 krönikor av Johan Hakelius.

Det här kortfattade formatet – i denna bok alltså exemplifierat i fjorton tweets – är ett lysande tillfälle till kortfattad och koncentrerad kritik. I kommentarerna ges utrymme åt sidospår som både fördjupar och krånglar till, och ibland fuckar upp ursprungstexten, och stör ordningen. Jo, man kunde säga att Holmstrand skriver i fridstörandets poetik, som i nummer XII:

kommer vi att bli genomskinliga mot slutet av våra skamlöst översmutsade och allt kamouflerande stöldliv #insyn #kondoleanser # varinteledsen

                      Var inte ledsen. Vi ber om ursäkt

                      om något vi sa gjorde ont på ett oönskat vis.

                      Vi är egentligen för självgott trötta hela gruppen

                      för att hålla gräl och våld igång,

                      vi måste klinga av, lägga band, blunda,

                      klinga vidare och följa klangerna ut, nötas

                      ner och sedan bort. Vi lägger av med arkiv och

                      notation.

Nä, någon författare som lägger band på sig är Holmstrand förstås inte. Vad handlar då hans bok om, den här gången?

Ja, man kunde säga att det är lustfyllda angrepp på tråkigheten. När jag läser tänker jag på följebrevet Karin Dreijer lät skicka med sin nya skiva med Fever Ray, skrivet i samarbete med den brittiska konstnären Hannah Black. ”Obegripligt”, lyder det samlade omdömet från de svenska musikkritikerna – men det är ju bara en ovana vid att läsa poesi: ”The song is a prosthesis that extends like a limb into the gut and pulls out the half-digested heart, it’s kind of gothic and kind of a shame […] There are no simple binaries, and I don’t only mean gender, that’s old news; I mean that I am radiating and obsessed with the daydream hurt that I imagine your voice alone could cause me, now that I live in its zone, and I am too far gone to distinguish between sharpness and softness.” Det här kunde vara en engelsk översättning av något Leif Holmstrand skrivit.

Bra skräckläsning till Halloween

1 Angela Carter, The Bloody Chamber and Other Stories. Carter (1940-1992) hör till en av de mest underskattade engelskspråkiga författarna, särskilt i Sverige som varit snåla med översättningar. Denna samling från 1979 innehåller tio makabra bearbetningar av kända folksagor, och Neil Jordan gjorde på 80-talet en oerhört vacker filmatiseringen av en av dem, ”The Company of Wolves”.

2 Stephen King, Jurtjyrkogården. Av Kings (född 1947) många skrämmande romaner är det här från 1983 min absoluta favorit, om den stackars familjefadern som får tillträde till en kyrkogård bortom den egentliga djurkyrkogården. Det är en ryslig historia, med ett slut som är helt sublimt utfört.

3 Ray Bradbury, The Small Assassin. Bradbury (1920-2012) är en av Kings största influenser, och är oöverträffad åtminstone i det mindre novellformatet. Oerhört produktiv, men den här samlingen från 1962 innehåller flera av hans mest skrämmande – inte minst titelnovellen om den osannolikt lille lönnmördaren. Den finns på svenska i samlingen Oktoberlandet (1986).

4 E.T.A. Hoffmann, Djävulselixiret. Den mångsidige Hoffmann (1776-1822) var bland annat musiker och excentriker med den knasiga självbiografiska romanen som katten Murr skrev. Denna roman från 1815 var antagligen tänkt som en parodi på de populära gotiska romaner, vilket inte hindrar den från att vara bland de mest välskrivna alstren i genren. (Jane Austens parodi Northanger Abbey kan man däremot avvara.) Om jag hade mer utrymme till förfogande kunde jag redogöra för handlingen här, men ack!

5 Carl Jonas Love Almqvist, Amorina. Svensk skräck inleddes ju inte med Ajvide Lindqvist (tips: läs Magnus Dahlströms Fyr från 1986!). Almqvist (1793-1866) var nästan lika mångsidig som Hoffmann, och denna tidiga roman (1822) innehåller bland annat en tvättäkta vampyr, till skillnad från den falske i Viktor Rydbergs något senare Vampyren.

6 Henry James, När skruven dras åt. Lika långrandig som han kunde vara i sina längre romaner, lika precis och koncis kunde James (1843-1916) vara i sina långnoveller. I denna koncentrerade spökhistoria från 1898 (med eller utan spöken?) är det en guvernant som agerar hjälte åt ett utsatt par barn. Håller för fler omläsningar än något annat verk jag känner till.    

7 Ann Radcliffe, Udolphos mysterier. Den gotiska romanen var utskrattad under sin blomstringstid i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Radcliffe (1764-1823) var stilistiskt överlägsen sina samtida kolleger, med osviklig förmåga till ominös atmosfär. Hon skrev bara ett fåtal romaner, och tystnade som författare när hon gifte sig, men denna från 1794 är obligatorisk introduktion till gotiken.

8 Sheridan Le Fanu, ”Carmilla”. Irländske författaren Le Fanu (1814-1873) publicerade 1860 en längre novell om två lesbiska vampyrer, ”Carmilla”. Den är kraftigt influerad av Coleridges ballad ”Christabel”, och har översatts till svenska ganska många gånger, senast för ett par år sedan.

9 Théophile Gautier, Den döda älskarinnan. Gautier (1811-1872), som själv var poet, hörde till Baudelaires krets, och skriver piggt om vampyrer, mumier, gengångare. I en bok som kom på svenska 2002 är titelnovellen från 1836 rätt kort, men sparar inte på skräckeffekter. Mer får gärna översättas.   

10 H.P. Lovecraft, Skräcknoveller. Med sin snirkliga poetiska stil har Lovecraft (1890-1937) nog influerat fler poeter än prosaförfattare – för att inte tala om alla tonårskillar! Även om han skrev några längre verk är det i mitt tycke hans kortare berättelser som fungerar bäst, och många av dem är samlade i en vackert giftgrön utgåva som utkom på svenska senast 2011.

Som att ligga i ett tomt badkar, Mattias Jeschko-Edberg, Sapeur förlag

Efter att under 10-talet ha gett ut en novellsamling, en diktsamling och en bok med kulturkritik, ger Mattias Jeschko-Edberg nu ut en roman. Som att ligga i ett tomt badkar kallas åtminstone en roman, men till sin yttre form liknar det mer dramatik, med två karaktärers repliker. Till sin inre form liknar det mer en essä om ett förlorat Sverige.

Det inleds med den amerikanska soldaten Thersites, som 2004 slåss i Irak-kriget. Jag hinner tänka att det är ovanligt med krig i svenska romaner, om det inte rör sig om dystopier eller om historiska romaner. Vi har ju inte haft krig sedan 1809. I skildringen av Thersites balanseras det närgångna med det distanserade, men krigsscenerna är ett villospår – hinner jag tänka, innan jag rättas av författaren, på ett ganska finurligt sätt: kriget har trots allt med berättelsen att göra.

För vad som vidtar är då dialogen mellan de forna vännerna Alzbeta och Camilla, som återser varandra i nutid på Teneriffa. På 90-talet pluggade de i Umeå, och nu har de på var sitt håll åkt på resa ensam. Alzbeta för att supa och slippa tänka på sin döende mor, Camilla för att få paus från sin familj.

Det här är en roman som på sätt och vis försöker återskapa ett förflutet. Till en början befarade jag att Camilla och Alzbeta inte skulle ha något annat att prata om än sina gamla minnen, så som det brukar vara när kompisar från förr träffas. I början är deras konversation också trevande. Men det visar sig att Jeschko-Edberg har annat på sin agenda.  

Här finns en uttalad blick bakåt, som också fanns i diktsamlingen Eldträd tidig morgon från 2013. Både Camilla och Alzbeta upplever sig ha misslyckats med livet, kanske en vanlig erfarenhet för den som likt dem nått 40-årsåldern. Deras lott är så futtig, menar de, men då jämför de med sin föräldrageneration, som hade det så väl förspänt. Sanningen är ju att vi aldrig kommer att få det lika bra, och det som är bra med Jeschko-Edbergs roman är att den inte nöjer sig med att registrera detta förhållande, utan den ger sig in i en diskussion om det samtida Sverige. Ett ställningstagande, och en roman om åldrandet, om den frihet som det öppnar för, men också om det vemod som blir dess konsekvens.    

Men det är också en roman med ett tydligt klassperspektiv, som vill diskutera varför samhället har blivit som det har blivit, med större klyftor mellan de som har och de som inte har. Som när Camilla avslöjar hur klasstillhörigheten styr över ditt bemötande: ”säger du att du är arbetarklass så är det så du blir behandlad. Det är så accepterat. Ingen förväntar sig något annat längre.”  

Här är det Alzbeta som dricker mer än olämpligt mycket. Varför ballar man ur? Jo, på grund av orsaker, skulle jag vilja svara, med hänvisning till den här romanen. Samhället har alltid varit snara att döma de som faller ifrån, men ärligt talat är det mer förvånande att inte fler gör det. Som Alzbeta säger: ”Frågan är väl inte hur vi ska bli lyckliga utan hur vi ska lära oss leva utan lycka.” Livet är tungt i sig, för mycket att bära för människan, och det är en bedrift av Jeschko-Edberg att med så enkla medel visa hur ett människoliv ter sig.  

Han har också hittat en lämplig form för sin roman, med dialogen. Det finns också en tonträff i replikerna, som gör de båda kvinnorna till levande och trovärdiga gestalter, helt enkelt till genuina människor. Det är skickligt gjort, det vill säga att utan att begagna krystade metoder väcka liv i dem. De blir var och en ömkansvärda, men inte ynkliga. Han undviker också det raljanta drag Lena Ackebo gav sina charterresenärer i Världens vackraste man.      

Därför tycker jag att Jeschko-Edberg visar att 90-talet verkligen var en annan tid, och att det är motiverat med denna blick bakåt. För jag inbillar mig att 90-talet också hade ett annat litterärt klimat, då de större frågorna diskuterades med ett större allvar. Mitt intryck är att majoriteten av svenska romaner nu är ängsligare över att inte vara till lags, att den nu har anpassat sig för att överleva en bistrare marknad och därför bara skrapar på ytan för att inte uppröra sina läsare.

Därför ska du bara läsa den här romanen om du tröttnat på romaner som smeker dig medhårs.  

White Monkey, Adrian Perera, Förlaget

”Je est un autre”, skrev Rimbaud i ett brev, en ogrammatisk programförklaring: Jag är en annan, lyder en korrigerad översättning som inte tar till vara originalets anomali, där jag kopplas ihop till ett vi – ett pluralistiskt jag, kanske, eller månne ett splittrat jag. Där vi alla befinner oss, kunde man (vad då ”man”? jag menar jag) tillägga.

Nyligen meddelades att årets vinnare av Svenska YLE:s litteraturpris är Adrian Perera, med debuten White Monkey. Det är ett prestigefyllt pris, med tidigare pristagare som Eva-Stina Byggmästar, Ulrika Nielsen, Johanna Holmström. Att jag inleder med Rimbauds berömda utsaga har att göra med Pereras utgångspunkt, med en mor från Sri Lanka, och en finsk uppväxt. Aha, tänker jag naivt när jag ser titeln och läser bokens inledning, ”Min mor säger”, en finsk Vitsvit … tills hon förekommer mig i slutet av boken genom att explicit referera till Athena Farrokhzad.

Fast nog handlar det om vithet även i Pereras bok. Erfarenheten av att vara för mörk i Finland och för ljus i Sri Lanka känns igen från Maja Lee Langvads stridsskrift Hon är arg, om den adopterades dubbla avsaknad av hemhörighet. Likaså de ständiga kommentarerna om hur tjockt håret år, den normaliserade rasismen. Fast det handlar mindre om ilska i Pereras bok, så en mer adekvat titel på den här boken skulle väl vara Han är missnöjd. Upplevelsen att ständigt vara avvikande är densamma.    

Det är en uppväxtskildring som bland annat visar hur svårt det är för den som inte är tillräckligt vit, inte tillräckligt finsk, att säga något negativt om sitt eget land. Att ständigt avkrävas vara glad och tacksam är en besvärlig sits. Det här blir en anklagelseskrift mot Finland, en försynt skriven sådan, eftersom det väl fortfarande finns gränser för hur besviken man får vara.  

Så, Perera skriver identitetspolitisk dikt, och gör det med en teknik som är rakt på sak, utan att bli övertydlig eller programmatisk. Att skriva blir ett sätt att försvara sig mot just dessa förutfattade meningar, och kanske ännu mer genom att därmed ikläda sig Rimbauds roll av den andre, att helt enkelt betona sitt utanförskap. Typ: ”Kallar du mig annorlunda? Du har ingen aning om hur annorlunda jag är …”

Där Märta Tikkanen kunde säga: Tro inte ett ord av vad jag säger, allt är sant”, lyder Pereras uttalade motto: ”Allt i denna diktsvit är fiktion förutom problemen.” Och här är ju verkligen allt problem, så med andra ord bygger allt på sanningen. Olika berättarjag turas om att berätta: en pappa, en mamma, släktingar på mammans sida. Interfolierat finns utdrag ur en intervju, med den typiskt välmenande men förminskande intervjuaren. Perera har en känla för språkets skenbara ytterligheter, samtidigt som han behåller ett slags oputsat handlag.

Boken diskuterar vem som har rätt till sina upplevelser, om hur orättvist det är att bli definierad av andra. Det är i sig en variant av kolonialismen, som visar hur dess strukturera inte har försvunnit. Rasismen fungerar med hjälp av den tysthetsnorm som samhället har intagit, i rasistiska frågor. Hur många blattepoeter tål svenskan? är en av de frågor boken tar upp.

Nog finns det utöver en referens till Farrokhzad en likhet med Yahya Hassan, tänker jag när Perera diskuterar med sin förläggare vilka dikter som borde strykas, eftersom det var en av de saker som gjorde starkast intryck med Hassans debut – hur han diskuterade skrivandet av själva boken. Så blir jag återigen förekommen, när Perera nämner det danska exemplet … Så det är en lekfullt skriven bok också, som behagar skämta på läsarens bekostnad, skojar med våra (mina) fördomar.

Dikterna rör sig mellan självuppoffring och självutplåning. Här mer än antyds de vanliga erfarenheterna av att vara en outnyttjad resurs, i den välutbildade mammans yrkesliv i Finland: ”När hon inte jobbar / försvinner vår mor i vårt största täcke. / Ibland lyfter jag på hennes ögonlock / för att hon ska se hur en lördag ska se ut.” Det här är en verklighet för många, och jag kan inte låta bli att förakta de politiker som ständigt pratar om rättigheten att få arbeta efter sin 67-årsdag när det för många handlar om att vara så utsliten fysiskt och psykiskt att det mer är en fråga om att klara av att jobba fram till sin 65-årsdag.

Genom att på sitt subtila sätt väcka frågor som dessa får boken en effekt som förhoppningsvis verkar på längre sikt, och förhoppningsvis även når en vidare läsekrets. Givetvis kan ett pris fungera så, även om det inte på något vis ska uppfattas som ett hygglighetspris. Nä, det här är en alldeles för stark bok för att väcka sådana misstankar. I dikterna finns en förtvivlan som är mer nyfiket fordrande än desperat uppgiven. Denna försynta anklagelseskrift mot Finland tål att läsas även i Sverige, då Perera skriver med stadig hand i en stil som aldrig famlar eller snubblar.  

Swing time, Zadie Smith, översättning Niclas Nilsson, Bonniers

Då och då kan man som läsare behöva bli påmind om vilken potential romanen har för att förmedla den mänskliga erfarenheten både på en individuell och på en strukturell nivå. Zadie Smiths nya roman Swing time är en sådan påminnelse, och tveklöst en bedrift som överglänser hennes tidigare romaner. Nu skriver hon med den finessrika lätthet som rutinen i bästa fall kan skänka. 

Dess storslagenhet är i första hand inte beroende av intrigen. Huvudpersonen, en brittisk kvinna utan namn, är assistent åt Aimee, en popstjärna i det större formatet, som valsar runt mellan världsturnéer och välgörenhetsprojekt i Afrika. Ur ett enkelt stoff trollar Smith fram en berättelse om identitet, om ambition – både hur det går för den som saknar den och hur det går för den som fullföljer den. Det är en roman om framgång, men också om svek. Vi förstår att assistenten har svikit Aimee, skämt ut sig rejält, och ur den premissen får vi en sonderande rundvandring i hennes förflutna.   

Mer än något annat är det här en roman om kvinnlig vänskap, illustrerad av huvudpersonens misslyckade försök att etablera kontakt med, i tur och ordning, mamman, kompisen Tracey, samt popstjärnan Aimee. Smiths intuitiva intelligens har bistått henne i denna roman som inte ett dugg går i fällan att vilja undervisa för mycket i de samhällsfrågor den tar upp. Tvärtom finns här en uppenbar vilja att låta fiktionen visa oss de stora sanningar som samhällsdebatten inte kan skildra – åtminstone inte så här estetiskt övertygande.

(Också publicerad i Vi 11/17)

Blått, Maggie Nelson, översättning Viola Bao, Modernista

Bland de många amerikanska essäromanerna som översatts till svenska på senare år är nog Maggie Nelsons Argonauterna den som gjort störst intryck på mig, genom att vara den skarpaste, och mest gnistrande. Därför är det klart glädjande att Modernista finner det nödvändigt att nu ge ut en tidigare bok. Det rör sig om den märkliga Bluets, som utkom 2009, och som i Viola Baos översättning blott heter Blått.

Det är en annan typ av bok. På ett ytligt plan en kulturhistoria över färgen blå, med flitiga referenser till litteratur, konst och musik. I 240 numrerade korta texter, av det slag man kan föreställa sig skrivna på indexkort, återskapas även en livsberättelse om en älskare, en ”prins av blått”. En poetisk självbiografi, en blå essä, blå fragment. Och en bok om sorg, fast inte i första hand som estetik, eller kompensation. Nä, livet är som det är, tycks Nelson mena, mer ute i stoikerns än i epikuréns ärende.  

För Nelson har den blå färgen religiösa konnotationer, och det är lika lätt före som efter läsningen att hålla med – blå är den vackraste färgen – och den besatthet som hon ger efter för utför ett lockande inslag. Blått är ett hav att sjunka ned i. Men det står också för det ouppnåeliga, det gäckande. Skrivandet blir en exorcism, en metod att göra sig kvitt ett beroende. Men i så fall att göra sig kvitt för att ge plats åt ännu mer blått.

Varför blått? Vi väljer inte våra förälskelser, hävdar Nelson lakoniskt, och ekar av de ord Hjalmar Söderberg lägger i tidningsmannen Markels mun i romanen Den allvarsamma leken: ”Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!”

Nelson avstår från att sexualisera sin relation till blått, och det är kanske en övertolkning att ge det fetischens dragningskraft – är det en tillfällighet att hon avstår från att nämna David Lynchs Blue Velvet? Kanske inte, hon skriver generellt lite om film. Ibland är det en styrka, ibland en brist: nog hade det varit intressant med åtminstone en kort text om Kieslowskis Frihet – Den blå filmen?   

Varför originaltiteln Bluets? Det är ju franska för blåklinten, men också titeln på en målning av Joan Mitchell, Les Bluets. Och om Nelson behandlar filmen styvmoderligt skriver hon initierat och vackert om musik, allt från Joni Mitchells ”Blue” till Leonard Cohens berömda blå regnrock … De många referenserna är inte heller avsedda att göra oss imponerade av lärdomen, utan det handlar om att nyfikenheten fungerar som estetisk princip.   

Just i sitt sätt att hela tiden låta sitt skrivande byta riktning blir Nelsons projekt som mest givande. Även när hon är som mest oförutsägbar behåller hon ett konsekvent förhållningssätt. I precisionen finns storheten i hennes lilla bok. Det kortfattade utrymmet ger henne också tillfälle att väcka läsarens tankar, ge impulser, inspirera till nya synsätt på tillvaron.

Den grundliga researchen har kristalliserat sig i ytterst komprimerade textstycken, där bara det yttersta (innersta?) råstoffet återstår, utifrån en princip där det nödvändiga fått dispens. Det har resulterat i en behagligt koncis bok, som med råge infriar löftet från Shakespeares stränga maxim i Hamlet: ”Brevity is the soul of wit”. Allt är måhända inte riktigt lika nödvändigt, då en del lite väl vidöppna dörrar slås in – att Schopenhauers kvinnosyn inte duger är väl inte riktigt lika sensationellt som Nelson låtsas att det är. Men de roliga iakttagelserna, de skarpa slutsatserna, de glimrande ingivelserna – det är vad som förblir mitt slutgiltiga intryck. För efter nästan varje text kan du stanna upp och tänka: ”Det var som fan!”   

Och Viola Baos översättning är nog oftast passande, inte minst när Nelson bereder svårigheter med sina språkliga resonemang. Att det hos henne står ”Héartbréak is a spondee” kan väl inte översättas bättre än ”Hjärtesorg är en daktyl”, för det är kanske bara jag som uttalar alla stavelserna i det svenska ordet, och då tekniskt sett hellre ser det som en mollosus? Om du uttalar det som hjärtesorg blir det en amfimacer … Är det månne meningen att man ska svälja sorgen –

Tapeshavet, Gunnar D Hansson, Bonniers

Med sina expansiva diktsamlingar bygger Gunnar D Hansson ett livsverk av unikt slag. Hans nya bok är full av det slags insikter du inte visste att du behövde, men som i efterhand visar sig vara oumbärliga .

Vad i herrans namn är Tapeshavet? Ett postglacialt havsområde från stenåldern (ca 6000-8000 år sedan), som utgörs av dagens Skagerak och Kattegatt. Det är också titeln på Gunnar D Hanssons återkomst som poet, åtta år efter Lomonosovryggen, en expansiv och oavbrutet fängslande diktsamling som här får sin naturliga fortsättning.

I en bok som trotsar all beskrivning. Inom dess pärmar ryms allt från ett brev till Leif GW Persson med en vädjan att han ska intressera sig för att undersöka Bellmans möjliga vistelse på Röe gård 1763, till arkeologiska notiser. Och däremellan: en promenad i sällskap med poeten Anne Carson, reseskildring, dagboksanteckningar, klimatdikt, foton, essäer om författarskap, lekfulla allusioner, lyriska fyraradingar med anor från medeltiden. Med mera.

Slår du följe med Hansson – vilket du har all anledning att göra, om du är en nyfiken själ – hamnar du mitt i en alternativ litteraturhistoria, där de förväntade namnen samsas med de mer oväntade. Här får du träffa den relativt bortglömde 40-talspoeten Ingrid Nyström, liksom den förmodligen mer bekante Vilhelm Ekelund. Med flera.

Så, vad är det då Hansson gör, hur skriver han? Det är ett skrivande som uppmärksammar och vårdar detaljen. De inslag som annars flimrar förbi i tillvaron, men som han med metodisk hand fångar in och berättar om för oss. Att läsa honom blir då en respit från den stressade vardagen. Genom att avtäcka lager efter lager av litteraturhistoria visar Hansson att en poet också kan arbeta arkeologiskt, och att det som ter sig vara smuts kan vara guld.

Det är en bildande bok, på det försynta sätt som kan ge insikter du inte ens trodde var möjliga. Det är lärodikt som aldrig blir docerande. Hansson är alldeles för underfundigt rolig för det. Och rolig på ett sätt som inte blir krystat eller ansträngt. Ofta är humorn så nedtonad att du måste läsa två gånger för att fatta att det är roligt. (Med andra ord: subtil humor, motsatsen till 100 % av den skojfriska stand up-scenen.)

När jag läser rader som dessa en andra gång fnissar åtminstone jag: ”Förlåt om jag är okoncentrerad, det beror nog på den lätta / ekolösa livsleda som ibland infinner sig i för mig obekanta / landskap, men kanske svävar du några centimeter / för högt och stänker ditt lokala vigvatten på fel ställe.”

Mycket har skrivits om Hanssons långsamhet, och denna aspekt kan inte nog betonas. Här tänks tanken klart först efter långa omvägar, sidospår, avvikelser. Det är också där, vid sidan av det allmänna, som Hansson hittar sina nya insikter, som förmedlas till läsaren med en noggrannhet som är uppfordrande. Det här är kulturhistoria förankrad i nutiden.      

På senare år har svensk poesi vitaliserats av ett flertal poeter med expansiva anspråk. Däribland de yngre Johan Jönson, Lars Mikael Raattamaa, Marie Silkeberg, men också från en äldre generation, som Göran Sonnevi. Även om Gunnar D Hansson hör till denna tradition har han plöjt en helt egen fåra.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten )

Otrevligheter, Léon Bloy, översättning Elias Wraak, Alastor Press

En gång för länge sedan, på 90-talet, diskuterades skräckel-litteraturen i Sverige, utifrån Kay Glans fyndiga definition av det han uppfattade som en ny sorts svensk litteratur, företrädd av författare som Magnus Dahlström, Carina Rydberg, Stig Larsson med flera – en litteratur som inte tydligt tog avstånd från de omoraliska gärningar karaktärerna fullföljde i de litterära verken.

Fast vad då ”för länge sedan”? Förlaget Alastor Press har gjort det sena 1800-talets franska litteratur till sin nisch, en dekadent typ av litteratur som inte ligger så långt ifrån det sena 1900-talets svenska dito. Alltså: den där skräckel-debatten känns plötsligt inte längre lika avlägsen. Vad jag minns av 90-talets debatt – tänk ändå att ha varit vid liv under en epok när litteraturen debatterades passionerat! – var den vanliga uppfattningen att den som söker sig till omoralisk eller dyster litteratur själv är en privilegierad fegis som parasiterar på andras olycka, att det är ett säkert gullande med avgrunden, men vad fan vet de om vilka bevekelsegrunder exempelvis jag har, vad vet de om hur dåligt jag mår och hur mycket elände jag behöver läsa om för att inte gå under, vad vet de om vad som krävs för att överleva?

Alltså söker jag mig till Léon Bloy, vars novellsamling Otrevligheter nu ges ut av Alastor Press. Låt de som inte förstår fortsätta att inte förstå – låt dem vaggas till sömn av tonerna av förträffligheter i sina trevliga liv. Bloy (1846-1917) hör inte till litteraturkanons centrum, men den typ av etablerade sanningar som producerar rundgång på universitetens litteraturkurser behöver inte förbli sanningar för dig personligen.

Boken samlar 30 korta noveller, ursprungligen publicerade i den litterära tidskriften Gil Blas 1893-1894. Blir man upprörd av innehållet fortfarande, under vårt nivellerade 2000-tal. Ja, faktiskt, åtminstone på så sätt att jag inte kan undvika att drabbas av de extrema situationer som hans karaktärer ställs inför. I sitt fina förord ger Hillevi Hellberg kontext till tidsepoken och Bloy som en både unik och extrem exponent av den, men samtidigt någon med samröre med de litterära och intellektuella kretsarna.

Vad som särskiljer Bloy är hans genuina religiösa tro – en inställning som har väckt intresse hos ett par senare författare, som Franz Kafka, Jorge Luis Borges, Flannery O’Connor. Borges skulle rentav placera Bloy som ett exempel på Kafka och hans företrädare – det vill säga att fransmannen genom ett anakronistiskt tankesätt var influerad av Kafka utan att ha läst honom: några andra exempel hämtade Borges i denna en av sina mest fantasifulla essäer från Kierkegaard och Zenons antika paradox om rörelsen, som skulle illustrera Kafkas Slottet.

Men tron ökar faktiskt bara vreden i Bloys noveller, när han skriver om de falska profeterna. I den världsbild som han skriver fram skövlas skönheten. Det som jag bland annat gillar med honom är hur han förankrar rysligheterna i en konkret verklighet. Han må göra det på ett överspänt sätt – men herregud, det här är litteratur, det är fiktion, och nog tål vi en prosa som är visionär, eller ska vi bara slå oss till ro med det mediokra? Det här är en prosa som förklarar krig mot det mediokra. Det är också en prosa som förklarar krig mot eufemismerna, och det är ett annat inslag som torde ha tilltalat O’Connor, som ju inte skrädde orden.

Bloys stil efterliknar ibland reportaget, ett slags groteskt reportage. Nog påminner det om gotikens överlastade stil – en sann vattendelare i litteraturhistorien: antingen tål man den eller inte, den medvetet och utstuderade melodramatiska stilen som företräds av i första hand sublima berättare som Anne Radcliffe (kanske den mest underskattade engelska romanförfattaren) och E.T.A. Hoffmann, och som det finns tydliga spår av i Carl Jonas Love Almqvists prosa, för att inte tala om Selma Lagerlöf. För den som i likhet med mig finner den oemotståndlig finns massor att hämta hos Bloy.

Trots de teatraliska inslagen är hans fokus hela tiden strikt realistiskt, och han söker en naturlighet i bildspråket. Hans karaktärer är egoistiska esteter, grymma vidunder, som hamnar i situationer som en barsk humor försätter dem i. Grundtonen är indignerad, sårad stolthet, som ofta leder till ond bråd död.

Ett litet exempel. I novellen ”Alain Chartiers uppvaknande” avslutas förloppet med en kyss. Typ: så här kysser man varandra i en novell av Léon Bloy:

”Å! Vilken glupande, rovgirig kyss det var! Den unge mannen hade förutsett allt, utom denna häftiga, omättliga, eviga kyss; denna väldoftande och berusande kyss, där alla de Onda Blommornas vilda parfymer blandades, de överrumplande pustarna från Bytesdjur och Begärets hemska peppar; denna kyss hade klor som en örn och jagade som ett lejon; den genomborrade honom som ett flammande svärd; den fyllde hans öron med bjällrornas klämtande från gumsar och stenbockar i bergen; denna skräckinjagande opiumkyss, detta rasande vanvett, denna fördumning och extas.”

Ja, man anar ju vilka problem översättaren Wraak ställs inför, att överföra den naturliga franskan in i ett onaturlig svenska, och hur lyckat det ändå har blivit. (Minns hur Hjalmar Söderberg låter sin mordiske läkare i Doktor Glas ondgöra sig över hur tam Baudelaires onda poesi låter när den återges på svenska.) Bloys noveller är faktiskt skrivna på ett ljuvligt språk, och det förblir åtminstone ljuvligt på svenska. Variationen tar också kål på den monotoni som annars kunde ha uppstått när 30 varianter av dålighet ska redovisas – jämför för all del med Markis de Sade, som hur älskvärd han än må vara förblir en tradig tråkmåns. Variationen visas även i en mycket underhållande hatskrift mot telefonen – som på slutet av 1800-talet ju var en ny företeelse (det skulle dröja tio år innan Strindberg skrev sin legendariska ”Ett halvt ark papper”, som utgick från en lista med telefonnummer), men innehållet i den känns fortfarande aktuellt.    

Berättarrösten i Bloys noveller placerar sig gärna vid sidan av de hemskheter som förevisas, som om han inte riktigt erkänner dess existens. Eller, nä, nog erkänner han den, men han tar helst inte aktivt del av den. Men han ser den – och det är förstås bara det mer än vad andra författare förmår, det vill säga en bekräftelse. Även detta är människan, inte ens detta är henne främmande, för att återvända till Terentius gamla maxim (”intet mänskligt är mig främmande”). Det finns trots allt något glädjelöst över de tabun som överskrids: var det inte mer än så här, och i så fall, varför överskrida?

Så finns här novellen ”Den blide tafsaren”, som så här i oktober 2017 ter sig vara ett beställningsjobb efter kampanjen #metoo, som har uppmärksammat de otrevligheter de trevliga har gjort sig skyldiga till. I Bloys version, mer än hundra år gammal, är berättaren trött på sin vän, efter att ha ställt upp för honom och stöttat honom, bara för att bli lurad av den mask av godhet som uslingen har använt som alibi.

Men Bloys ärende består inte enbart i att exponera uselheten hos sin omgivning, utan mer om att detaljerat och ärligt återge likgiltigheten. Exakt så här lite betyder vi för varandra, säger han implicit, och det är nog tyvärr en korrekt iakttagelse. Det här är en förvånansvärt mångsidig och varierad novellsamling.

Ska man hitta en modern parallell till Bloy – man ska visserligen nog inte det – vore Michel Houllebecq ändå en lämplig utgångspunkt. Hos båda finns en grym indignation över sakernas tillstånd – en slags uppgivenhet inför existensen och de mänskliga svagheterna. Samtidigt som det finns en uppriktig förståelse för exakt hur dåligt ställt det är med oss.

Med andra ord: den helt desillusionerade litteraturen kan utgöra vår räddning, eftersom den så att säga har nått fram till misärens botten och vidrört ytan där. Det är ingen paradox att den helt amoraliska författartypen är den som förlöser moralen hos människan.  

Blodsviss, Flannery O’Connor, översättning Andreas Vesterlund, Bakhåll

this earth / Is only for our prison fram’d, John Donne (”The Litanie”).

Hur kommer det sig att alla som uttalar sig om Flannery O’Connor tvingas inta försvarsställning? Nu senast Therese Eriksson i sitt efterord till Bakhålls utgåva av debutromanen Wise Blood, som på svenska fått den lite olyckliga titeln Blodsviss. Eftersom jag själv gjort mig skyldig till att ha försvarat O’Connor ska jag inte gå för hårt åt Eriksson, vars efterord givetvis är utmärkt. Men nu har jag faktiskt tröttnat på att jämt och ständigt behöva ta författaren i försvar: hädanefter behövs inga apologier, utan vi kan låta utfallet tala för sig självt.

Med andra ord: Flannery O’Connor (1925-1964) har blivit en mer aktuell författare nu under 2000-talet, och det är glädjande att ett svenskt förlag har snappat upp detta, när Bakhåll nu är färdiga med utgivningen av hennes blott fyra fiktiva verk: två romaner och två novellsamlingar. I tillägg till de tidigare böckerna på svenska innebär det att hennes böcker har fått sju olika svenska översättare, vilket borgar för en viss diskrepans. Men vi kan återkomma till översättningsfrågan.

Vad är Blodsviss för slags roman? En osofistikerad roman om en vettvilling till yngling. Hazel Motes, i 20-årsåldern, återvänder från andra världskriget. Hans släkt har blåsts bort från jordens yta, och han hankar sig fram, mest i avsikt att undkomma sin farfars skugga, predikanten. Vad ska en ta sig till, med ett öde tyngre än den grekiska moiran som dikterade de antika människornas lott i tillvaron.

Men att läsa Blodsviss som en grekisk tragedi är bara en av flera tänkbara tolkningar. Det är också en fars om religionens skadliga inverkan, där det ändå finns plats för nåden – vore det inte för att vi är för förblindade (bildligt och bokstavligt) för att förtjäna den. Likväl som det är en allegori om den ogästvänliga staden, en cynisk betraktelse över människans inneboende egoism, ett hånskratt rätt i ansiktet på dumheten …

Nihilisten Hazel förevisar visst släktskap med en del av Dostojevskijs karaktärer. Det är också en roman med ett dubbelgångarmotiv, där O’Connor leker kurragömma med både Dostojevskij och Poe. Hazels dubbelgångare är legio: dels den låtsasblinde predikanten Asa Hawks, dels idioten Enoch Emery, och vidare med fejkpredikanten Onnie Jay Holy (likt karaktärerna i många av O’Connors noveller heter han egentligen något helt annat), som rentav lejer en person att imitera Hazel.

Fast vi kan gärna kalla honom Haze, eftersom författaren gärna gör det, något som pekar ut det töcken han vistas i. ”She is not violent in order to excite us”, skriver V.S. Pritchett i förordet till min utgåva av Wise Blood, ”but shows violence growing out of ordinary mean minds”. Det är ett viktigt påpekande, Hazes oerhörda likhet med oss som läser romanen om honom. En av förtjänsterna med Erikssons förord är att hon skriver med sådan insikt just om Haze som litterär karaktär, visar vad som är det mänskliga hos honom. Det är lätt att skratta åt honom när han snärjer sig i allt mer extremt beteende, men det är bara en spegling av det typ av mer eller mindre inbillade fångenskap vi dömer oss själva till.

Samtidigt är det ju en så förbannat rolig roman. Varför är den så rolig? För att Flannery O’Connor är en så skoningslös och elak författare, med en så skarpt osentimental blick på mänskligheten. Porträttet av Hazel Motes erinrar om hur Vladimir Nabokov i sina sarkastiska böcker sprider spydigheter mot sina stackars offer. En dråplig tillfällighet: efter viss möda förför Haze den femtonåriga Sabbath, dotter till fienden Asa Hawks, eller om det är hon som – liksom Nabokovs minderåriga nymfett – är den som förför honom. O’Connor gav ut sin roman tre år innan Lolita publicerades, något hon kommenterade i ett brev, med sedvanlig nonchalans: ”so Freud is dogging my tracks all the way.”

Övergrepp är ett återkommande tema i O’Connors berättelser. Här finns utöver Sabbath den stackars Enoch, där det antyds att han utnyttjades sexuellt av en soctant när han var 12. I romanen Ta himmelriket medvåld blir den fjortonåriga protagonisten Tarwater våldtagen när han liftar. Signifikant nog valde O’Connor två manliga protagonister till sina enda romaner.

Nu menar jag inte att O’Connor medvetet skriver i vare sig Dostojevskijs, Poes, eller framför allt Nabokovs fotspår. Någon epigon till Faulkner är hon inte heller, även om en ytlig läsning kunde indikera något sådant – båda skriver utpräglade berättelser från och om den amerikanska södern, fulla av våld och människor i strid med tillvaron. Men hon förflyttar sig smidigt från den skugga den vördade Faulkner kastar. Hon recenserade flitigt – mest teologisk litteratur – och var mer beläst än man kan tro, men denna läsning avsätter inte många spår. Även om man ska ta många av hennes kategoriska yttranden med en nypa salt hävdade hon att hon aldrig klarade av att läsa något av Kafka till slut finns det vissa Kafkaeska drag i hennes romaner, men det är som sagt mer en fråga om en generell inställning till livet än en fråga om stilistisk påverkan.

Hennes stil är också helt olitterär, eller anti-litterär. Den är som bäst när hon är som trotsigast, och i den här romanen excellerar hon i ett skrivande i motvind. Alla jämförelser är ovidkommande – hennes vision är unik, och går inte att applicera på andra författare heller. Delvis just därför att hon är så kategorisk – hennes porträtt är karikatyrer, och det är svårt att till fullo uppskatta hennes säregna karakteristiker om man inte ger utrymme åt de linoleumtryck hon ägnade sig åt i sin ungdom, en teknik hon lyfter rätt in i sin prosa.   

Då blir det en teknik som ger henne möjligheten att avslöja hyckleriet och skenheligheten, men även rasismen, som här och där viftar med sina osmakliga idéer även i hennes berättelser. Genom att visa hur normaliserad rasismen var på 50-talet kan man absolut läsa O’Connor i nutiden som en påminnelse om vilka misstag vi håller på att upprepa.

Flannery O’Connor visste en del om begränsningar, i första hand de fysiska, med en dödlig muskelsjukdom som tvingade henne att ta sig fram med hjälp av kryckor. ”The lame shall enter first”, utropade hon käckt självironiskt i en av sina noveller, och stötte sig mot ett bibelställe. Som författare trollade hon inte bort sina förutsättningar, utan förlitade sig på det hon hade för handen, det verkliga: ”The writer learns, perhaps more quickly than the reader, to be humble in the face of what-is. What-is is all he has to do with; the concrete is his medium; and he will realize eventually that fiction can transcend its limitations only by staying within them.”(Ur den postuma essäsamlingen Mystery and Manners.)

Haze syndar enbart för att bevisa att han inte tror på synden. Om det låter paradoxalt har du inte läst tillräckligt noga – alternativt blundat för det paradoxala i människan, att det är paradoxerna och idiosynkrasierna som håller oss samman. För samtidigt som Haze vill skuffa synden av sig kan han inte låta bli att vara rädd för den, följande Germaine de Staëls motsägelsefulla inställning till spöken: ”Jag tror inte på dem, men jag är ändå rädd för dem.”

Som sagt finns det nu sju olika svenska idiom till Flannery O’Connors högst originella engelska original. De fyra böcker som Bakhåll gett ut 2013-2017 är ändå ganska enhetligt översatta, och de har premierat ett råare tilltal, som bevarat betydligt mer av talspråket och dialekten än de tidigare svenska översättningarna. Vesterlund har till Blodsviss valt en dialekt med viss småländsk anstrykning (”sulle”, ”tatt”, ”det hära”, etc), och det kan ju passa gott – från ett bibelbälte till ett annat, liksom. Poängen är att vi kommer närmare karaktärerna – här i synnerhet Enoch Emery, vars gestalt är så beroende av att språket följer hans vilsna tankar på ett överensstämmande sätt.   

En jämförelse på de två översättningarna. En scen där Sabbath diskuterar Haze med sin pappa. Först originalet (1952):

”’Listen here’, she said, sitting down on the cot with him, ’you help me to get him and then you go away do what you please and I can live with him.’

   ’He don’t even know you exist’, Hawks said.

   ’Even if he don’t’, she said, ’that’s all right. That’s howcome I can get him easy. I want him and you ought to help and then you could go on off like you want to.’”

Andreas Vesterlunds översättning, Blodsviss (2017):

”’Hörrudu’, sa hon och satte sig bredvid på sängen, ’hjälp mej å få ’an, så kan du ge’rej av och göra precis va’ru vill och så kan jag bo med han i stället.’

   ’Han vet knappt om att du finns ens’, sa Hawks.

   ’Det spelar ingen roll’, sa hon, ’ifall’an vet om’et eller ej. Det är därför jag kan få’an så lätt. Jag vill ha’an, och du borde hjälpa till så kan du ge dej av sen som du egentligen vill.’”

Och så Arthur Isfelts översättning, Blodsbunden (2003):

”’Lyssna då’, sa hon och satte sig ner intill honom på sängen. ’Du ska hjälpa mej att få honom och sen kan du försvinna och göra vad du vill och jag kan leva tillsammans med honom.’

   ’Han bryr sig inte ett skvatt om dej’, sa Hawks.

   ’Även om han inte gör det’, sa hon, ’så är det inget problem. Det är just det som gör att jag kan få honom så lätt. Jag vill ha honom och du borde hjälpa mej så att du kan åka härifrån och göra vad du vill.’”

Jag var inte helt ense med Isfelts översättning när jag läste den 2003, kände inte riktigt igen det burdusa och råbarkade – för all del, låt oss kalla det för ”det osofistikerade” – från originalet. Det finns ändå goda sidor med den – jag har återvänt till den nu – men jag måste nog säga att jag föredrar Vesterlunds mer dialektala översättning. Det är en björntjänst att putsa bort skavankerna, bristerna – det reella – ur O’Connors vardagsprosa och ge språket litterära nyanser.

Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet, Tatjana Brandt, Förlaget

”Jag tror inte folk längre förstår hur farlig konsten är, vilka krafter den rör vid, vad det innebär att hitta riktiga sanningar om man inte kan hantera dem.”

Så här skriver Tatjana Brandt om Henry James, i sin nyutkomna bok Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet. En så oväntad bok, utifrån svenskspråkiga förhållanden – alltså en bok som ägnas åt essäer om litteratur! Brandt är finlandssvensk litteraturvetare med en avhandling om Ann Jäderlund och Agneta Enckell, har profilerat sig som kritiker, har gett ut en debattbok om poesi och en antologi om nya mötesplatser för den finlandssvenska poesin, och har även skrivit poesi.

Nu är litteraturkritiken under attack – igen. Jag deltog i ett seminarium på Bokmässan förra veckan, om kritikens kris – bland annat tillsammans med Brandt – och hennes metafor motvinden ville jag göra till en uppförsbacke. Poängen är att hindret kan vara en tillgång: när problemen hopas tvingas man vässa sina förmågor. Jag kan också vara ense med hennes inledande tes att det inte går att läsa exempelvis flera tusen sidor 1700-talslitterarur utan att påverkas av det, att det innebär en förändrad världsbild.

Ja, och Brandt tecknar en bildningsresa, sin bildningsresa. Hon har en viktig poäng: att läsa innebär att göra sig öppen för förändring, mottaglig för nya intryck. Genom att söka sig bakåt frigör hon ett nytt förhållningssätt, en större rörelsefrihet.

Det finns mycket gott att säga om den här boken. Jag gillar också hur Brandt ofta visar hur frigörande det finlandssvenska är även på en språklig nivå. Dels är det befriande med en kritiker som med sådan självklarhet diskuterar stilistiska frågor, och gör det med en auktoritet som ändå inte blir påträngande. Och dels kommenterar hon översättningsfrågor med en nyfiket kritisk blick, som även den borde fungera uppmuntrande och inspirerande.

Men alltså även att hennes språk är präglat av ett finlandssvenskt idiom, som gärna rufsar till den prydlighetsivrande svenskan. Tänk att man kan och får skriva så här! tänker jag flera gånger. Denna språkliga rörlighet, i ordens böjningsformer.

Brandt skriver om Fanny Burney, Henry James, J.K. Rowling, Inger Christensen och Ann Jäderlund. Vänta nu … Fanny Burney?

Kort rekapitulation. Fanny Burney (1752-1840 … fan vad gammal hon blev?), romanförfattare (så klart!), mest känd för … Evelina? Till mitt försvar, för jag har inte läst henne, är att senaste svenska översättningen kom 1802 (endast Cecilia och Camilla har översatts, alltså inte Evelina?). Men jag har ett starkt minne av Ruth Halldéns essä om henne i boken Vid romanens rötter, och jag har i tjugo års tid tänkt att jag ska läsa henne …

Tacknämligt ger Brandt en ordentlig introduktion till Burney i denna boks längsta essä, där hon också kontextualiseras. Och ja, jag hoppas att jag om tjugo år inte får anledning att upprepa meningen att jag fortsätter tänka läsa henne. Det finns en sådan oerhörd spännvidd i hur Brandt ser på litteratur, en metod som smittar och inspirerar. Hon behöver inte plädera för moderna inslag hos Burney, för det framgår ändå, exempelvis i hur ironin under 1700-talet var ett stilideal: tänk Jonathan Swifts pardonlösa satirer, Anna-Maria Lenngrens stillsamt sublima bon mots, Laurence Sternes ljuvliga excentricitet, Alexander Popes enastående kvickhet, allt det här som leder fram till Jane Austens mästerskap i ironins konst … allt mer börjar jag fatta varför det var på 1700-talet man borde ha varit vid liv!  

Det verkar också ha funnits en större handlingsfrihet för kvinnor under 1700-talet, en glasnost från sexismen från tidigare och senare håll. Åtminstone argumenterar Brandt för detta, och även om jag är stensäker på att somliga inte alls skulle hålla med är det tänkvärt att tänka sig att det ändå verkar ha funnits en slags frihet för kvinnor som 1800-talet definitivt skulle motarbeta.

När Brandt skriver om James sker det med en låtsad lojhet, som i förstone skär sig mot hans tvångsmässigt kontrollerade prosa. Här tänker jag på hur Björn Ranelid recenserades när han i mitten av 90-talet skrev en roman om Stig Dagerman. En kritiker, jag minns inte vem men det kan ha varit Ulf Gyllenhak, ville hellre att Ranelid skulle ha korsat sin språkliga värja (florett?) mot ett språk som var mindre likt hans eget – säg, Willy Kyrklund.

Är man ett fan av James har man förstås stor behållning av Brandts insiktsfulla läsning, även om vän av ordning nog sätter i halsen över det som kan uppfattas som respektlöshet. Men det är ju ett fan som skriver, invänder jag då, och då ska man vara just så här kritisk, för annars blir det bara hagiografi. Brandt vidrör vad den bästa litteraturen gör: förändrar världen, som här – den ”jamesifieras”. För att litteratur är liv, och att den som läser noggrant skänks nya insikter hela tiden. Läsning av ett så rikt författarskap som Henry James ger ny kunskap, avgörande kunskap. James är en sådan författare som ständigt aktualiseras – som när Kazuo Ishiguro nyss fick Nobelpriset, och många jämförde honom med den äldre ”mästaren”, men då tänker de nog främst på butlern Stevens i den välkända Återstoden av dagen – en karaktär som är lika känslomässigt avhållsam som privatmannen Henry James.

Den mest radikala läsningen är essän om Rowlings Harry Potter-böcker. Bland annat kopplar Brandt henne till den gotiska 1700-talslitteraturen. Liksom där är det minnet som gör platserna levande i Rowlings värld. Hon skriver skarpt och övertygande om varför de svenska översättningarna inte håller måttet, varför man måste läsa böckerna i original för att ha behållning av främst ordlekarna i karaktärernas repliker.

Det är en djärv och fantasifull läsning av Rowling, som ställer sig på tvären i förhållande till annat jag läst i ämnet. Antingen har det präglats av nedlåtande, typ som när Harold Bloom i Wall Street Journal totalt dömde ut den första boken om trollkarlen, eller så har det varit lika totalt okritiska hyllningar, som inte hittat minsta lilla att anmärka på. Att efter dessa erfarenheter läsa en sansad och balanserad läsning är en lättnad.

Det Brandt gör är att riskera något med själva förhållningssättet till bokserien om Potter. Det kan vara så avgörande att hon läser helt enkelt för att göra sig kvitt litteraturen, att undkomma det fängelse läsningen utgör. För jo, att läsa är generellt knutet till ”lust” (tänk på titeln till denna bok, till exempel, även om den som sagt problematiseras), men i själva verket är det för den som läser mycket mer en fråga om en plikt, som ibland kan uppfattas som ett straff.    

I den här boken uppmuntras invändningen. Brandts metod är att röra sig genom texten, avtäcka lager efter lager av mening och budskap. Hon återkommer med ständigt nya insikter. Läsning saknar inte konfliktytor – den friktionsfria läsningen är inte heller något att ha, den typ av instämmande medhårsläsning som jag misstänker premieras av rätt många läsare. Genom sina närläsningar visar Brandt vad konkret kritik kan uträtta.

Bra läsningar blir man omskakad av. Ja, man ska bli som lite förvånad, och kanske som första reaktion besviken – det här var ju inte vad jag väntade mig, men så småningom förstår du strategin bakom kritikerns arbete. Starka läsningar gör också i någon mening våld på originaltexten, och det är något Brandt ger fina prov på – att hon behandlar dem med den typ av nästan fysiska kontakt som bara intensiv läsning leder fram till. (Är det en felsägning när vi har lektion i engelska och jag ber mina elever: ”Read this passage closely – assault it”?)

Som när Brandt tar sig an Christensen. En läsning eller tolkning måste våga säga okonventionella eller rentav utmanande saker om texten, och här finns det sådant om Fjärilsdalen. Då blir det ett stort, berikande äventyr att läsa den här typen av litteraturkritik.  Och hur skriver hon då om Jäderlund, som det har skrivits så mycket om, men så här vackert har det väl aldrig?

”Där [i diktjagets mun] skälver den [dikten] mellan futurum och imperfekt, på gränsen mellan att bli till och förgöras, på gränsen mellan att vara vacker och bli äcklig, på gränsen mellan liv och död.”

Pesthuset och andra pjäser, Mare Kandre, Ellerströms

När Mare Kandres samlade pjäser ges ut utgör de en påminnelse om vilket unikt författarskap vi gick miste om när hon dog 2005. Det är pjäser fyllda av mod, av allvar, men också av befriande skratt.

Hur vågade Mare Kandre ta sig an syskonen Brontë, den engelskspråkiga litteraturens obestridliga genier? Hon gör det i en pjäs, troligen skriven innan den sensationella debuten med I ett annat land, när hon bara var strax över tjugo fyllda. Då hade hon också hunnit ge ut ett par LP-skivor som rocksångerska, samt tecknat serier (utgivna förra året i boken Punkserier).

Pjäsen ”Fyra röster” inleder den bok som nu utges, Pesthuset och andra pjäser, och skiljer sig från de andra. Den följer tätt syskonen Brontë i spåren, främst Emily, och hennes ambivalenta oro för brodern Branwells tilltagande alkoholism och dess följdsjukdomar. Kandre följer var och en av syskonen, ger dem individuella plågor, individuella röster.

Det är den typ av litteratur som kanske bara den riktigt unga författaren kan skriva: den är hejdlös i sin inlevelse, i sitt brådmogna mod, som genast knuffar undan all distans och alla kritiska avväganden. Som lön för mödan har Kandre skänkts en smått övernaturlig tillgång till deras mest intima röster. Det är litterärt buktaleri på sublim nivå.

De av allt att döma kronologiska pjäserna lyder annars den tidslinje Kandres estetik utvecklade. Med andra ord är ”Vilse” från 1986 rätt lik hennes prosaböcker från 80-talet, med två unga tjejer som försätts i en osäker situation. De är antagonister, fast samtidigt fullständigt beroende av varandra.

”Poeten och kritikern”, som kunde läsas i ett nummer av tidskriften 90tal, påminner om de raljanta böcker Kandre skrev i ett svep under det tidiga 90-talet. Det är en vass satir över det symbiotiska förhållandet mellan den som skapar och den som recenserar – ämnet har knappast mist sin aktualitet.  

De avslutande pjäserna, ”Pesthuset” och ”Tre veckor på jorden”, ger en hint om att Kandres författarskap kunde ha tagit en ny inriktning, vore det inte för att hon dog 2005, blott 42 år gammal. Liksom i novellsamlingen Hetta och vitt från 2001 tar hon i sina sena pjäser in omvärlden, och blir en samtidsdebatterande författare.

I ”Tre veckor på jorden” är det ett spädbarn som fungerar som hoppet om en bättre tillvaro. Men barnets gråt hotar en grupp ockuperade, och vad gör man när det finns ett hot om ett avslöjande? Var händer med godheten när ondskan tillåts finnas? frågar sig Kandre.  

Svaret är blytungt, men i det mörker som Kandre skriver fram finns det också gott om utrymme för det förlösande skrattet. Jag är rätt övertygad om att hon skulle ha fnyst åt att mina associationer går till Beckett och Pinter, men här finns faktiskt en liknande kaxig absurditet, men framför allt en strävan mot det farliga – ett närmande av ämnen som bränner.

Vi ska aldrig glömma det, att bilden av Mare Kandre som dysterkvist är ensidig och falsk. Det finns en njutning i hur hon tar sig an tillvaron, en häpen njutning som jag utan tvekan kallar för unik. Att läsa henne blir då en påminnelse om vad litteraturen är till för: att utmana och förändra. Du blir aldrig densamme efter att ha läst det här.

Så på frågan om det är bra kan jag bara svara: det är oundvikligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/10 2017)