Mit barn, Cecilie Lind, Gyldendal

Det börjar med en förlossning, där ”lort og blod” slår an tonen. Så följer en niomånaderscykel med en mor och hennes barn. Det är en erfarenhet som delas av många, av en majoritet: föräldraskapet. Strängt taget finns det väl bara två sorters skildringar av spädbarnstiden – antingen som en lycklig symbios mellan mor och barn, eller som en överdjävlig period fylld av tvivel, oro, vanmakt, rädsla, ångest, skam. Cecilie Linds nya bok Mit barn hör avgjort till de senare.

Men hey, låt oss hålla två saker i huvudet: att hon så starkt betonar det jobbiga och det hotande betyder inte att det saknas ett starkt band mellan mor och barn. I den här skildringen ges utrymme också åt den obetvingliga kärleken till barnet, det är bara det att med den kommer så mycket ängslan.

Lind är 28 år gammal, och det här är redan hennes sjunde bok. De tidigare har utkommit på mindre förlag, som OVBIDAT, Gladiator, Samleren, och Kronstork, och det här är hennes första på Gyldendal. För snart två år sedan blev hon förälder, och har skrivit om erfarenhetens dubbla känsloöverskott i en krönika i Information från i april i år: ”Alle ved, dette moderskab er et stort skuespil. Alle ved, at jeg ikke aner, hvad jeg laver.” Nu utkommer alltså Mit barn, en lång sammanhållen dikt som också gestaltar detta.

Jag har tidigare uppfattat Lind som aningen svår, men här är hon befriande omedelbar, och fångar mig från i princip första radens dödsönskan, som infinner sig vid förlossningen. Det är skitigt och blodigt, ja, men också fortsättningsvis är det kroppsligt, med sprucken slida, svårigheter att kissa, sex som gör ont, och överhuvudtaget mycket biologi, mycket smärta.

Att de flesta delar den här föräldraerfarenheten utesluter inte att det också är en unik upplevelse. Så är det med det mesta: med förälskelsen, med ångesten, med depressionen, med misstagen – att vi tror att vi är de enda som någonsin känt något liknande. Och Lind tar i när hon skriver om moderskapet, och ger emfas åt det ambivalenta. Diktjaget kan inte helt ge sig hän åt sin nya identitet, hatar att det kopplar henne samman med sin egen mor: hon blir henne, i en magisk ritual, lika ofrånkomlig som barnet hon låter sova vid sitt bröst.

Det behövs också nya former till den här mångfaldigt omvittnade händelsen. Linds skildring kan nog stötta många nyblivna föräldrar som tvivlar på sina känslor: ska man verkligen hysa dessa olustiga känslor? Vad Lind gör, är att omfamna abjektet. Hennes mor är ett monster, och det kan ligga något av oumbärlighet i detta. Kanske en mor tvingas omfatta också detta för att inte gå under, så att säga se sitt eget mörker i ögonen.

I berättelsen saknas inte dråpliga inslag. Alla gratulationsblommor på sjukhuset sätts i vaser gjorda av kartong, så vattnet spiller ut. Här finns också barndomsminnen av en hund, och en mormors utskällning. Den överdrivna paniken när barnet trillar ur sängen. Annars är det de bekanta inslagen: sömnbristen, och den enorma oron som ibland balanseras med ett oändligt lugn. Men i själva verket att lära sig att ständigt vara på sin vakt, lära sig tyda ljud och att knyta fast hela sin tillvaro vid ett knyte som väger lite mer än ett paket mjöl och ibland känns lika stabbigt.

Men mest handlar det om att lära sig acceptera en ny roll, en ny identitet – den som mor. Om att få nya perspektiv på sin mor, precis när hon just har frigjort sig. Det blir svårt för diktjaget att försonas med sin egen mor, och att betrakta sig själv som en del av detta arbete. Att lära sig se sig själv som inte längre ett av världens barn utan som en av dess mödrar.

Lind utför en undersökning av olika kvinnoroller, där moderskapets fängelse bara är en av de tillgängliga. Hon växlar det enkelspåriga men konsekventa narrativet med introverta lodningar mot personlighetens dunklaste djup. Där ingår också omgivningens fördomar, eller om det bara är diktjagets oförmåga att hantera krav, rädslan att inte duga som förälder – något som borde delas av alla. Överlag är det enkelt att erfara den isande igenkänningen. Hon besvarar inte främlingars leenden när hon är ute och går med barnet.

Det blir en skildring av dödsångest, av amning, av utmattning: ”jeg er så udmattet at hele verden går under hver eneste aften, eg græder og græder og uden grund. Mine tårer er mit hjertes mælk, men ingen drikker dem. Ingen dedes op på min gråd. Jeg drypper”. Lind skriver okonstlat och rått, och i sakligheten över tillståndet finns en vinnande estetetik. Diktjaget ser sig själv som ett ont barn som nu bara tar steget in i en ond modersroll, och upprätthåller bilden av modersmonstret. Det dåliga samvetet gnager henne.

Här finns också några oroande minnen av anorexi, och hot om världens undergång. Parallellt med föräldraskapet infinner sig vissheten om en värld som uppför sig allt sämre, en mänsklighets cynism som blir allt mer uppgiven. Diktjaget slås av insikten att hennes barns barnbarnsbarn inte kommer att existera. Solen är så varm så varm, och snart har dess värme släckt allas våra liv.  

Det som gör Linds bok så bra är bland annat att hon investerar så mycket av sin egen skräck och skam i berättelsen. Det får texten att följsamt anpassa sig efter de olika stämningslägena, där känslorna ständigt är på utsidan, helt ofiltrerade. Det borde inte fungera: bra dikt ska göra avkall på något som så starkt liknar hysteri. Ändå gillar jag den här boken så mycket, och tycker att Lind tar nya steg på ett sammanhållet men ändå oansat författarskap – det är okonventionellt snyggt skrivet.

Och är det ens konstigt att bli neurotisk inför föräldraskapet? Är det inte snarare något fel på fantasin hos de som bara ser lyckan och idyllen? Lind fångar kluvenheten på pricken, och de motstridiga känslorna som forsar fram genom texten, där den största rädslan kanske är att allt kan vara förutbestämt, att vi blivit tilldelade roller i ett skådespel men att dessa roller inte ens är de mest åtråvärda: ”jeg ved ikke hvorfor jeg ikke kan være mild, sød. Trangen til at ruske ham, min elskede, barnet, endda, opstår: at finde fram til volden i sig, så nedbrydende jeg er, jeg har frygtet så meget at blive en ond, ækel kvinde, som min mor, og nu er jeg hende, og det er nærmest en tvang”.

Diktens enskilda rader underlättar inte, och saknar förutsättningar till en reguljär läsning. Det finns inte heller några andningspauser: bokens drygt 130 sidor avbryts aldrig, utan det är en lång monolog som fortsätter, fortsätter, fortsätter … Men det är som det ska vara – i föräldraskapet saknas också dessa uppskov. Ibland kopplas raderna ihop, i längre segment av text, men det som i högsta grad håller berättelsen samman är ett hårt fokus på tematiken av det besvärliga föräldraskapet.  

Ideala begivenheter, Signe Gjessing, översättning Helena Boberg, Modernista

Skynda långsamt är en princip som danska förlag verkar ha glömt bort. 27-åriga Signe Gjessing har vid det här laget hunnit ge ut tre diktsamlingar och en roman. Två av diktsamlingarna har jag läst (debuten Ud i det u-løse, som också finns på svenska, samt Blaffende rum nænnende alt). Tidigare har Ann Jäderlund översatt Gjessing, och när Modernista nu ger ut hennes senaste diktsamling från 2017, Ideala begivenheter, är det en annan förträfflig poet, Helena Boberg, som översätter.

Liksom tidigare är formatet det något ovanliga och något obekväma för att inte säga hopplösa A4. På något sätt är det nog nödvändigt, då Gjessing skriver en expanderande och utvidgande dikt, där formatet låter raderna (s)välla fram, forsa fram. Associationerna kan gå till namn som Ginsberg och Whitman – eller varför inte Edith Södergran. Även här tillåter sig diktjaget rymdpromenader, att liksom gå på sol.

Ja, världen är stor, och dikterna kan bara förhålla sig till denna storhet genom att själv vara anspråksfull. Gjessing har medvetet gått rätt in i en estetik som lånar från romantikens relation till fragmentet. Om världen är splittrad finns ändå inga andra förhållningssätt än att betrakta den i bitar. När världen uppfattas så blir den mer begriplig, verkar Gjessing mena: ”solar och vi kysser varandra: / I / en kyss tappar nuet sina blad som en ros, våra tungor faller av nuet så att nuet står bart, helt utan blad –”.

I hennes försiktiga men bestämda handlag finns soldyrkan, utan att det blir fånigt eller överdrivet. Ändå behålls ett extatiskt tonfall, generöst mot den typ av epifani som annars är förbehållen en betydligt svalare form av poesi. I den mån det finns ett ljus är det inte heller kunskapens eller hoppets ljus, utan snarare undergångens ljus – det som i slutet av tunneln kan vara så vilseledande.

Ljuset blir betydelsebärande och performativt: ”vi befinner oss i en trave ljusglimt, staplad på ett sätt så att glimtarna håller fast varandra i sina ljus – / rymden tror fortfarande att den blir kortvarig: Gud som visar sig så hastigt att vi inte hinner se / (likt subliminala budskap) / kvarhålles!:  rymd”.

Gjessing skriver i otålighetens rytm, och skapar rymd åt sina rymdvisioner. Hon rör sig obehindrat i denna rymd, och om den är bokstavlig eller bildlig kan kvitta. Hennes bildspråk är också ovanligt, oväntat och utmanande. Det sägs ofta om metaforen att den ska vara på samma gång helt överraskande och fullkomligt självklar. ”Det skiter vi i”, verkar Gjessing säga, när hon ignorerar det självklara och bygger på det oförutsägbara och ofta knasiga i sina troper.

Det blir därmed lekfullt och barnsligt när hon skriver bejakandets poetik, och även om jag ibland känner mig vilseledd undrar jag samtidigt om det inte är sådant som är poesins själva funktion – att låta oss tappa fotfästet, för att vi behöver göra det.  

Atlas, Aris Fioretos, Norstedts

Iris Frosts namn är kusligt likt en bifigur i Aris Fioretos debutroman. När han hittar hennes dödsannons får han enligt fiktionskontraktet överta hennes efterlämnade papper, som utgör en pedantisk kommentar till tre av hans romaner. Atlas är det namn han ger till sin sannolikhetsprövande vidarediktning av karaktärerna Sascha, Nelly och Irma. Han låter Iris agera arkivarie i denna minst sagt ambitiösa roman som pendlar mellan det uppsluppet humoristiska och det magistralt självupptagna.  

Det är ändå stundtals stiligt utfört. Denna fejkade encyklopedi fullkomligt kryllar av fotnoter, faksimiler, illustrationer, långa utvikningar. I stället för konventionellt narrativ får vi essäer om själen, könet, hjärnan, poesin, tålamodet, fantomsmärtor, kläder, transvestism, och mycket annat. Även om jag till en början känner mig bortkollrad blir jag så småningom indragen i författarens märkliga romanuniversum. Det är verkligen Fioretos för hela slanten, så det är väl en smaksak om man ibland känner att det står en upp i halsen.  

(Också publicerad i Vi 11/19)

Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjare, PC Jersild, Bonniers

Onekligen finns det en marknad för handböcker i skrivande, med tanke på den strida strömmen av författare som delar med sig av mer eller mindre handfasta råd. Där finns Stephen Kings överskattade Att skriva, Bodil Malmstens Så gör jag, och från i fjol John Ajvide Lindqvists … äh, har glömt, men det var nåt Beckett-citat i titeln, va? Eftersom så många verkar vilja bli författare lär det fortsätta utkomma liknande böcker.

Nu sällar sig doyennen PC Jersild till denna skara, med sin käckt betitlade Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjare. Det är en bok som betonar det praktiska arbetet, även om det kanske inte är några revolutionerande tips som presenteras. Det hör väl till sakens natur: det är svårt att variera de universella råden: läs mycket, skriv mycket, bearbeta många gånger. Jersilds bidrag är att du bör släppa garden när du börjar, bara skriv så går det alltid att gå tillbaka och redigera i efterhand, men det är inte heller något unikt i den uppmaningen; det har jag tipsat mina elever om sedan 1998.

I 27 effektivt skrivna kapitel går Jersild igenom författarens verktygslåda, med fokus på romanförfattaren. Som framgår av titeln är det verkligen nybörjaren han vänder sig till, så det vore kanske oartigt att här påpeka frekvensen av självklarheter. Ett dilemma med handböcker i skrivande blir väl därmed exponerat: den som är i så här stort behov av enkla råd kanske ska ägna sig åt annat ett tag, och den som irriteras över den låga nivån har inte heller något att hämta här.

Här finns en omfattande och förvånansvärt uppdaterad referenslista. Förvånande, då författare i Jersilds generation sällan refererar till författare som utgett böcker efter 1979. Visserligen är det gott om gamla E:n (PO Enquist, Kerstin Ekman, Per Gunnar Evander …), och nog är det aningen unket att utrymme ges åt 86 män men bara 18 kvinnor. Han talar sig varm för, tja, rätt många saker – som Staffan Björcks vid det här laget orättvist bortglömda Romanens formvärld. Annars är hans smak något konventionell. De många exemplen, alla dessa namn som flimrar förbi, säger mig inget annat än att han är läskunnig.

Det är synd att Jersild inte hittat fram till Martin Amis sexton råd, då det hade besparat honom en del arbete (och om fler svenska författare hade hittat dem: besparat läsarna en del usla romaner). Till mina favoriter från Amis lilla lista hör:

Use any anxiety you have about your writing — or your life — as fuel: “Ambition and anxiety: that’s the writer’s life.”

Don’t dumb down: always write for your top five per cent of readers.

When is an idea is worth pursuing in novel-form? “It’s got to give you a kind of glimmer.”

Try not to write sentences that absolutely anyone could write.

Det är också synd att han inte hittat fram till litteraturbanken, eller vilken bok som helst om Hjalmar Söderberg, för då hade han nog inte varit så imponerad över den dramaturgiska kurva författaren till Doktor Glas ritade upp, eller känna sig nödgad att presentera den som ett arkeologiskt fynd. Det finns också något slarvigt över formuleringar som att ”Tjechov brukade säga så” när anekdoten om geväret återges.

Blygsamt nog ser Jersild sig själv som en slags möbelsnickare, en karakteristik som nog ter sig för vilken författare som helst både korrekt och lite riskabel. Korrekt, då det är fråga om att lära sig grunderna i ett hantverk och sedan förfina dem, och riskabelt, då varje snickare någon gång frestas att ägna sig åt att vanställa något oskyldigt med snickarglädjens otyg.

Blir man som aspirerande författare verkligen hjälpt av Jersilds generella besked av typen ”så här gjorde jag”? Det är lätt att uppfatta hans bok som babblig, eller bara ofokuserad. Nog kunde den vid det här laget nästan 60-åriga rutinen gjorts mer synlig (Jersild debuterade 1960 med en novellsamling). Löpande genom texten finns ett konkret romanuppslag om en sjukhusclown, som ska illustrera de olika verktygen – ni vet, karakteristik, stil, dialog, namngivande, genreval … Ibland kan det bli fördomsfullt: ”den manliga författare som vill göra sig till kvinna är ute på farliga vägar.” Därifrån är det långt till Coleridges ideal om den androgyna författaren, snyggt åskådliggjort av Virginia Woolf (ej nämnd av Jersild) och Aris Fioretos i sin bästa roman Mary.

Till avdelningen mer eller mindre grova försyndelser som Jersild gör sig skyldig till hör en märkligt tafatt definition av katharsis-begreppet (som doftar ”moralism” i hans näsa), att han tror att Atwoods Tjänarinnans berättelse utkom 1982, samt att han lite oärligt resonerar kring Harold Blooms teori om The Anxiety of Influence utan att någon gång nämna upphovsmannen. Och nog borde en läkare ha så bra koll på latinet att han kan skilja på orden ”olympiad” och ”olympiska spel”.

Ett generellt problem med handböcker är att alla bra romanförfattare ändå bryter mot alla oskrivna regler och överenskomna påbud. Det är väl också tjänstefel att i en bok av det här slaget diskutera styckesindelning utan att ens orka nämna Thomas Bernhard. Enda sättet för den som vill lära sig skriva romaner blir då att läsa en massa olika romaner. Men inte för många! Det finns nog en anledning att litteraturkritiker nästan undantagslöst skriver så dåliga romaner – de har helt enkelt läst för mycket, vet för mycket om det tekniska.

The Quiet Club: Femtioen skivor av Brian Eno 1973-2017, Joakim Sandström, Zeon Light Text

Länge inbillade jag mig ha en begränsad eller nästan obefintlig relation till Brian Eno, förutom att jag lyssnat på hans insatser med Roxy Music och David Bowie, lika mycket som jag undvikit hans insatser med Coldplay. Med Sleaford Mods ursinniga rim från ”Shit Streets Runny”: ”Brian Eno, what the fuck does he know?”

Ändå fanns det en tid då jag umgicks med några pretentiösa musiker som lyssnade kopiöst mycket på Enos skivor, som ”Music for Airports” och samarbetena med Robert Fripp. När jag i höst tillbringat stunder i Brian Eno-källaren har jag med viss häpnad noterat att en del av musiken låter bekant, men också rätt bra – jag dröjer länge vid den softa 90-talsskivan ”Nerola”, liksom det tidiga Fripp-samarbetet i den hårdare ”No Pussyfooting”, som lägligt nog utkom i nyutgåva för bara fyra veckor sedan.

Anledningen till mitt nyfunna intresse är Joakim Sandströms bok The Quiet Club: Femtioen skivor av Brian Eno 1973-2017, nyligen utgiven av skiv- och kassettbolaget Zeon Light. I den lilla vackert ljusblå volymen staplas intryck – minirecensioner om man så vill – av Enos karriär efter avhoppet från Roxy Music. Sandström kallar det för ”hjärnans musik”, och det är antagligen en adekvat beskrivning, även om det möjligen är just sådant som – tidigare – har fått mig att avstå från att syssla alltför mycket med Enos skivor. Antagligen har jag blivit mer mottaglig av att ha lyssnat mycket på Nick Caves senaste helt ambienta skiva, ”Ghosteen”, samt hans på senare år ofta uttalade beundran för både Eno och Fripp.

Det är lätt att uppfatta Sandströms förhållande till Eno som besatthet, och det utgör en god grund för det här projektet. Själva boken är behändig och behaglig, och nog är det en inspirerande idé: genom lyssnandet utkristalliseras olika teman, själva essensen. Det finns gott om ögon- och öronöppnande ögonblick – som i en kort diskussion av hur betydelsefull slumpen varit för Enos skapande, att många av hans infall bara har råkat inträffa. Boken blir också en bra vägledning för den som inte är lika initierad i Enos ljudvärld, där det tydligt framgår vilka som är enskilda favoriter, såsom ”Discreet Music” från 70-talet – en skiva som kopplas till Sandströms egen barndom.

I stället för sidnumrering löper kronologin med åren längst ned på skivan, något som understryker hur oerhört produktiv han var de första femton åren, då nästan hälften av skivorna som den här boken samlar utkom. Det får väl sägas vara en mer än god arbetsinsats, i synnerhet med tanke på att Eno parallellt arbetat relativt hårt som producent, till exempel åt Devo, Talking Heads, David Bowie, U2.

Är det här då en bok främst för Eno-nördar, eller kan sådana som jag ha behållning av den? En typisk passage, som handlar om skivan ”Evening Star” från 1975: ”Avslutande 28-minutersstycket ’An Index of Metals’ är mer problematiskt. Det är uppbyggt efter en dramatisk båge, med ett dissonansparti som blir svåruthärdligt någonstans vid fyraminutersstrecket. Från åtta minuter och framåt klarnar det dock upp. Det är oroande drone, med successivt ökande distortion – bitvis fängslande, men utan den framåtrörelse som utmärkte de två spåren på No Pussyfooting.”

Så här skriver bara den som litar på läsaren, någon som har något vettigt att förmedla – och återigen bevisas den urgamla tesen att den som verkligen är insatt i sitt ämne blir intressant att lyssna eller ta del av. Sandström är entusiasten som inte förhandlat bort sin kritiska distans. Det är en långvarig och djupgående relation som här nedtecknas i smittande, inspirerande och ibland övertygande ordalag, där det uttryckligt slås fast att popmusik inte behöver reduceras till treminuter långa dängor. Då skapas balans mellan driften att övertyga och viljan att bevara de abstrakta intrycken från musiken.

Som när Sandström agerar guide och pekar ut enskilda låtar som ”An Ending (Ascent)” från skivan Apollo från 1983 som ”det mest översinnligt undersköna Brian Eno någonsin satt sitt namn på.” Ibland får man bara lita på honom: den här skivan finns på Spotify, medan en handfull av skivorna får sökas från andra håll. Det är ändå lätt att beundra den hängivenhet som boken härstammar ifrån.

Och nu håller jag gärna med om hans omdöme som ”Neroli”, den där neutrala och nästan stillastående skivan Eno gjorde 1993. Den kan uppfattas som en projektionsyta, men blir också en musik som är både meditativ och utmanande, en musik som provocerar fram en reaktion. Jag känner just nu att jag inte kan få nog av den, att det är en plats jag bara vill stanna i.   

Barnet – en sonettkrans, Olivia Bergdahl, Brombergs

Sonettkransen brukar kallas den svåraste poetiska formen. Fjorton sonetter, där den sista raden i varje utgör den första raden i nästkommande, med bibehållet rimschema. Krönt av den femtonde och sista ”mästarsonetten”, som samlar alla förstaraderna. Några lyckade exempel är Inger Christensens Sommerfugledalen (Fjärilsdalen) från 1991, samt Lotta Olssons Den mörka stigen från 2003.

Olivia Bergdahls Barnet är också en sonettkrans. Rimmen är ambitiösa, medan jamberna, alltså versfötterna, ofta avviker. Det ger en snubblande rytm som gör sonetterna tämligen svårlästa, speciellt om man jämför dem med Olssons gehör – eller för den delen de sonetter Malte Persson skrev i Underjorden 2011. Därmed missas en viktig poäng med den bundna versformen: hur friktionslöst den fäster i minnet.  

Dock imponeras jag av Bergdahls självsäkra kaxighet, och hon gestaltar en uppväxtskildring som inte saknar charm. Eller vad då uppväxt, snarare är det en upptäcktsskildring, där barnet upptäcker världen, i ett narrativ som är generöst med häpnadsväckande ögonblick. Det är helt förankrat i ett nu, lätt igenkännbart tack vare genomgången av en del svenska stereotyper, samt en effektfull anspelning på Cornelis Vreeswijk.

Rimtvånget ger utrymme åt en och annan ålderdomlig glosa, men annars är det frågan om ett direkt och begripligt tilltal. Bergdahl har lång erfarenhet av scenpoesi, och hon skriver roligt, fyndigt. Ändå är jag inte alls övertygad om att det är så här årets bästa svenska poesi ser ut. Den är för grund, och även om den gör en ansats att greppa om stora ämnen, som identitetssökande och vuxenblivande, är utfallet för vagt, för diffust.

Det är ändå en fin bok, och enstaka strofer är både klangfulla och innehållsrika. Synd ändå att mästarsonetten ger ett svagare intryck, särskilt den tama sista terzinens nästan klichéartade crescendo: ”Det dånar runt omkring oss, detta dånande hav / med barnet som ett facit. Det säger bara det: / En människa är en människa – och det är allt.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/10 2019)

Aiolos om Inger Christensen

Något som kännetecknar Inger Christensens poesi är samspelet mellan beräkningen och slumpen, hur hennes systemdiktning alltid gjort sig beroende av det spontana. Givetvis är det här något som i hög grad bidragit till att hennes dikter upplevs som levande väsen, organiska i sitt förhållande till världen. Man kunde också säga: dikter som andas, som vägrar stanna vid sina utfästelser, utan som anpassar sig efter din läsning.

Förra årets mastodontbok, Verden ønsker at se sig selv, med skisser, fragment, utkast och tidigare ej i bokform opublicerade texter, gav ovärderliga inblickar i poetens verkstad. Den framställdes av Marie Silkeberg i samarbete med Christensens son, Peter Borum. En svensk översättning vore önskvärd, och som ett första steg till en sådan kan man väl uppfatta Aiolos nya dubbelnummer 64-65 2019, med drygt 200 sidor tillägnade Christensen.

Här finns generösa dikttolkningar som vi inte tidigare kunnat läsa på svenska, däribland den mycket politiska ”Gisslan” från 1981, vars aktualitet nog har förstärkts: ”Det finns rättvisa / men den finns inte / Det finns hämnd / men den är ändlös / Det finns jämlikhet / men den är ojämlikt fördelad / […] Det finns livet vi lever / men snart finns det inte längre”.

Förgängelsetropen är sannerligen inte unik för Christensen, men frågan är om någon poet agerat ut den lika konsekvent som hon. Genom hela författarskapet löper vissheten om upphörandet, en apokalyptisk vision som givetvis även den förstärkts under de senaste årens klimatkris. Sant, hennes ängslan gällde främst atombombens hot om utplåning, men det miljömedvetande som präglade hennes generation ska vi inte underskatta.

Aiolos ser själva detta temanummer som en logisk fortsättning av de nummer om ”Svart ekologi” och ”Växtsjälen” som nyligen utkommit, med Christensen som en given föregångare till den ekokritik som aktiverats eller kanske inympats av moderna dikttolkningar.

Utöver dikterna av Christensen finns här essäer i riklig mängd, några av dem skrivna av Nobelpristagare som Herta Müller och blivande sådana som Anne Carson och Pia Tafdrup. Tolkningarna enas i en samsyn på Christensens nya och nyskapande sätt att tänka, där hon kombinerar sin syn på världen med världens syn på sig själv, och även inkluderar en syn på sig själv i ekvationen, och hur allt detta får hänga ihop och bilda en enhet: världen och en själv hör samman, ohjälpligt och oåterkalleligt.

Essäerna hjälper oss att se Christensen från nya vinklar och därmed upptäcka ytterligare aspekter. Tack vare Silkebergs outröttliga arbete med översättningar de senaste tio åren har vi svenskar kunnat följa tråd efter tråd i den gemensamma väv som utgör Christensens – ja, varför inte säga det? – oslagbara författarskap. Jag tror inte att jag är ensam om att känna den här tacksamheten över denna upptäckt, att vi på så nära håll har tillträde till denna både högklassiga och tillgängliga litteratur.

Då finns här Lilian Munk Rösings fina introduktion, som bland annat tar fasta på gentagelsens funktion, och Silkebergs personliga förklaring av arbetet med kapslarna/askarna i arkivet, som hon för några år sedan fick tillträde till, och det förbluffande i att ingen tidigare efterfrågat dem. Det är en oerhört ärlig och fin text som utreder hur det lilla ordet ”så” hos Christensen pekar ut temporära slutsatser. Hon skriver också insiktsfullt om samspelet mellan det kalkylerade och det impulsiva: ”Systemen ger hennes dikter rymd, expansion och håller dem samtidigt nära ansatsen, i en nästan ofattbar kombination av precision och lätthet.”    

Och Sofia Roberg, som ägnat flera studieår åt Christensen, visar hur Christensens version av världens ödeläggelse skiljer sig från vår nuvarande, men också att vi lär oss av detta förhållningsätt eller detta annorlunda perspektiv på apokalypsen. Nu har ju undergången blivit en markör, en attraktiv och lukrativ genre, ekvivalent med fredagsmyset för läsare som på sin höjd vill doppa tårna i den. Det är på egen risk man negligerar allvaret och ångesten hos en poet hos Christensen, det vill säga vägrar att låta den få fäste och resonans i sin läsning.   

Det finns något otrygghetsskapande i Christensens nyttjande av paradoxer. Ja, hur ska man förena hennes behov av ordning om inte just för att hålla kaoset i schack? Är det ens en paradox att påstå att systemen ger frihet, som Silkeberg antyder? Vad Christensen gör är ju att respektera tingen för vad de är, samt respektera världens ordning och rationalitet, samtidigt som hon uppvaktar det vilda och obehärskade som en aktiv del av sin poetik. Hängivelsen är det viktigaste i hennes poetik, liksom slumpen, och det är viktigt att ta med det i beräkningen, hur hon betonar att systemen har tillkommit av rena tillfälligheter.

Sådana upplysningar får vi i en svensk radiointervju från hösten 2008, den sista som gjordes innan hon dog 2 januari 2009, och den är både uppsluppen och sorglig, som när hon på frågan om hon skriver något nu svarar kort: ”Det hoppar vi över.”  

Genom sina dikter återvänder Christensen till födelsen, i emblematiska bilder av en värld lika hjälplös som ett spädbarn. Så enkelt hon kan skriva, så självklart, och så vackert och därför också så sant. Som i ett utkast till Alfabet från 1980: ”betraktar den lugna månen, den ser mig / så klart som ett barn betraktar sin mor”. Att läsa Christensen så som hon framträder i fjolårsboken, de dikter som här alltså översätts för första gången, ger rikliga tillfällen att befinna sig i denna förundransfulla häpnad, att vara mitt i skapelsen, i det ögonblick när det sker.    

Med Pia Tafdrups ord: ”Man brukar säga att filosofer tänker innan de skriver, poeter efter – eller medan de skriver.” Det är nog en smakfråga, men här kan förklaringen ligga till varför somliga av oss lockas av poesin: att man delar upptäckten med poeten, att det är skrivet för att ta reda på något inte för att återge något som man har kommit till rätta med. Poesi är argumenterande, visst, men den kan bara delge sin oförmåga att bestämma sig. Den som inte uthärdar att sväva i ovisshet har inget att hämta hos poesin.

Jakobsböckerna, Olga Tokarczuk, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel

Nobelpristagaren Olga Tokarczuks storverk Jakobsböckerna är en ambitiös exposé över Polens historia. Det är en läsning som utmattar och belönar i lika hög grad.   

I min kommentar till Olga Tokarczuks Nobelpris förra veckan jämförde jag med tv-serien, hur den inte är i närheten av att ge sin publik lika hänförande upplevelser som läsaren får av riktigt god litteratur. Under helgen har jag under cirka femton timmar binge-läst Jakobsböckerna, det nästan tusensidiga mästarprovet från denna polska trollkonstnär. Nu känner jag mig styrkt i uppfattningen om romanens överlägsenhet.

Den långa berättelsen kan tillåta sig ett annat tempo, ett annat tålamod. Långsamt formas berättelsen där först efter ett par hundra sidor en slags huvudperson kristalliseras, den judiske predikanten Jakob Frank. Tiden är 1700-talets andra hälft, och platsen är polska Podolien, där polacker, judar, rusiner och turkar försöker samsas.

Kring Jakob samlas anhängare som ser honom som en profet, en Messias, och de ser ett ljus som strålar ur hans hjässa. Inför deras ögon uträttar han mirakel. Liksom i mången god historisk roman fungerar tidsskildringen ibland som en förevändning för att diskutera nutida missförhållanden. Ämnen som avhandlas är filosofi, Bibelexegetik, AI (den första schack-datorn), alkemi, judarnas förföljelse, folkvandringar, makthavarnas egoism, paragrafryttarnas principfasta idioti.

Sträng realism och uppsluppen fantastik går hand i hand här. Ur myllret av bifigurer veckas en berättelse om Polen fram. Det är en berättelse om splittring, om friktion och konflikt. Till det utmanande hör att Tokarczuk vågar utmana den offermentalitet som alltid hört till hemlandet, och avslöjar att man under historiens lopp gjort sig skyldiga till egna övergrepp.  

I romanen återfinns både kollektivets röst och den singulära författarens. Det objektiva utanpåverket ger vika för en subjektiv, egensinnig och konstnärlig redogörelse, där olika mer eller mindre opålitliga berättare turas om att föra pennan, som inte sällan doppas i ironins uppfriskande bläckhorn. Tokarczuk skildrar en brytningstid, då vidskepelsen och vetenskapen kämpar om herraväldet. Upplysningens idéer kastar en skugga över individernas liv.

Hon har begåvats med både den bredaste och den tunnaste penseln när hon målar sitt hemlands porträtt. Det är förbluffande att denna ganska komplicerade typ av roman sålde 170 000 exemplar bara de första månaderna i handeln för fem år sedan. Lika förbluffande att vi fick en svensk översättning redan året därpå – utförd av Jan Henrik Swahn, som har arbetat hårt med att överföra originalets mångstämmiga mångtydigheter och blandning av arkaismer och anakronismer, bondskt skvaller och lärt floskelmakeri, till en utmärkt svenska.

Detta labyrintiska storverk har gett Olga Tokarczuk möjligheten att skriva in sig i en huvudsaklig manlig tradition. Med ytterst få undantag är den megalomant omfångsrika romanen just männens område. Tänk bara på tidiga 1900-talsklassiker som James Joyces Ulysses eller Thomas Manns Bergtagen, eller på senare tid David Foster Wallaces Infinite Jest eller Roberto Bolaños 2666. För att inte tala om de långa sviterna från Marcel Proust eller Karl Ove Knausgård.

Det har också blivit en bok som excellerar i finurliga tricks såsom bakvänd paginering (den börjar på sidan 986), illustrationer och kartor. Det är ett sätt att skriva som svårligen låter sig överföras till e-boken eller ljudboken. För hur behåller man fokus om man lyssnar, eller scrollar fram så många sidotrådar på en skärm? Att tillbringa en helgs intensiv inbunden läsning i detta sällskap har varit utmattande men också belönande, därför att ett mindre koncentrerat tillägnande av innehållet hade aldrig motsvarat den entusiasm jag nu känner inför Olga Tokarczuk.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/10 2019)

Olga Tokarczuk är den nya tv-serien

Minns ni Mad Men? Klart ni inte gör. Det var en tv-serie som sändes 2007-2015, inte så kolossalt länge sedan. Medan den sändes publicerade kulturredaktioner i snitt en gång i veckan analyser av varje snedsteg, varje halsbloss, varje slipsknut. Tv-serien blev ”den nya romanen”, och man kan kalkera texterna om Mad Men och tillämpa dem på valfri senare serie, som Game of Thrones eller Chernobyl. Någon som på allvar tror att det inte kommer att vara en annan serie som kallas ”världens bästa tv-serie någonsin” om något eller så?

Min poäng, en gång för alla: tv-serien är inte och kommer aldrig att bli den nya romanen. Jag missunnar ingen att följa alla säsonger av sin favoritserie, men inbilla mig inte att den typen av berättande kan erbjuda samma omvälvande upplevelse som det är att läsa en författare som Olga Tokarczuk.

När ständige sekreteraren Mats Malm läste upp hennes namn som 2018 års pristagare behövde jag nästan nypa mig i armen för att tro det var sant. Inget tidigare val har gjort mig lika glad, med undantag för Herta Müller 2009. Varför blev jag då så förvånad? Först tänkte jag att hon måste vara för ung – 57 år är rena junioren i Nobelprissammanhang.

Men även hennes sätt att berätta tillhör den typ som inte direkt premierats av den nuvarande akademien. Det rör sig inte riktigt om den form av böljande medvetandeström som modernismen populariserade för snart hundra år sedan, utan det utmanande ligger mer i hur Tokarczuk tar sig an sin tematik. Sin ytterst politiska tematik, oavsett om hon rör sig långt bakåt i tiden eller skildrar nutiden.

Med några undantag, däribland den besinningsfullt ursinniga Müller och den sublimt knasiga Elfriede Jelinek, har akademien under 2000-talet lyft fram konventionella författare. Jag säger inget om deras duglighet – flera av dem skriver kompetent och stilfullt, men också besvärande långtråkigt. Därför är valet av Olga Tokarczuk så oväntat och så glädjande. För det rör sig om en författare som tar sig djupt in i medvetandet, med sina frenetiska berättelser om desperata människor som alltid behandlas med varsam respekt.

Hon är något så ovanligt som en berättarteknisk förnyare. Hennes romaner kombinerar essäns meandrande vidlyftighet med novellens koncisa förtätning. Bland de romaner som finns översatta till svenska – av Jan Henrik Swahn, vars insats givetvis ska prisas en dag som denna – håller jag Löparna och Daghus, natthus högt. Här rör sig berättandet över flera nivåer, genom en orolig nutid och ett förflutet som vägrar komma till ro utan som fortsätter spöka i karaktärernas medvetande och som styr deras handlingar.

Även om dessa titlar är romaner, ett slags romaner, samspelar de med novellens förutsättningar. Som novellförfattare hör volymen Spel på många små trummor till senare års mest häpnadsväckande läsupplevelser. Det är ett sätt att skriva som bekräftar avgrunden, men samtidigt bevarar en lekfull och nästan barnslig attityd till det som skildras. Tokarczuk har en förmåga att skriva komplext och nästan besvärligt utan att det blir tillkrånglat eller svårt. Hon är vild och gränslös, men håller samman sitt berättande med osviklig intuition, även när hon tänjer på verklighetens fyrkantiga gränser.

Att jag håller hennes sätt att berätta högre än tv-serierna beror på förmågan att förmedla människoöden. Fantasifullt språk i all ära, vad som jag tror fallit akademien och den externa kommittén på läppen är hennes insiktsfulla utläggningar om människans dubbelhet. Hon är helt enkelt fullt på det klara med att vi kan vara både onda och goda, både barnsliga och allvarliga. Ur denna dualism skapar hon filosofiska verk som aldrig besväras av sin tunga tematik, utan som lyfter tack vare ett bevingat språk.

Det är ett sätt att berätta som inte faller till föga för möjligheternas begränsningar, eller som bryr sig om måttfullheten. Så uppfattar jag den imposanta romanen Jakobsböckerna, om 1700-talsmystikern Jakob Lejbowicz Frank. Denna tusensidiga koloss, som väl kan sägas utgöra typ en hel säsong av en tv-serie, ämnar jag binge-läsa under helgen. Jag återkommer med en rapport nästa vecka.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/10 2019)

Politisk roman, Lone Aburas, översättning Johanne Lykke Holm, Anti förlag

Det är en iögonfallande vackert formgiven bok som nu utkommer på det lilla Malmö-baserade förlaget Anti. Lone Aburas minst sagt explosiva kortroman Politisk roman har getts svarta omslagsflikar som vänds utåt i stället för inåt, och den svarta färgen är också målad över sidornas utkanter och följer därmed flikens svärtade inramning. Omslaget signalerar också kontrast, som för att förstärka ett svartvitt innehåll, med författarnamn (på framsidan) och boktitel (på baksidan) i politiskt rött.

Vacker, jo, men det är också en iögonfallande bra bok! Den utkom på danska 2013, och är Aburas andra titel på svenska (den svidande agitatoriska uppräkningen Det är ett jag som talar (räkenskapens timme) utkom på samma förlag förra året). Det här är en av författarens fyra romaner – en diktsamling har nyligen utkommit på danska.

Bra och stark och iögonfallande är till exempel denna romans inledning: ”En hemlös har bestämt sig för att dö vid ingången till Lidl.” Ur denna lätt igenkännbara bild – inpräntad i våra medvetande utifrån stadsbilden de senaste cirka tio åren – inleder Aburas en berättelse om de politiska beslut som tas i vardagen.

Protagonisten Rebecca är en velig ensamstående mamma med sonen Oscar som hon känner befogad oro för. Hon är håglös geografilärare för håglösa lågaffektiva elever som hellre slösurfar än lär sig något på lektionerna, och hon lever i en håglös sambotillvaro med den likaledes ensamstående pappan Robert, som på eget initiativ låter en asylsökande ung man, Amir, bli inneboende hos dem.

Vad Aburas kretsar kring är den svåra belägenheten om man ska bry sig om världen i högre utsträckning än man ska bry sig om sig själv. Rebecca kan inte bestämma sig, och representerar väl allas vårt hyckleri, som uppstått ur omöjligheten i att kompromissa. Eller är inte frågan felställd: vad då bry sig om världen? Är det inte i högre grad frågan om att antingen stå ut med världen eller stå ut med sig själv? 

Jag gillar det här så ofantligt mycket! Aburas tillhör de författare som genomskådat världen, utan att därför låta offra sig på cynismens inbjudande altare. Det finns hela tiden en underfundig humor i hur hon tar sig an tillvaron, och hur hon behandlar den med den vederbörlig distans, helt enkelt därför att det är vad den förtjänar; man kan bara förhålla sig till den mer ironi, då den inte kan tas på allvar.

Ändå är det här en allvarligt syftande roman. Den skildrar underförstått västvärldens tomhet, och jag är helt enig med exempelvis Victor Malm, som tidigare jämfört Aburas med Michel Houellebecq. Den förtvivlan som gnager oss är inte att leka med, eller så är den just det – i Aburas poetik finns en trotsig resignation, och om du tycker att det låter motsägelsefullt beror det nog på att du inte har förstått hur jobbigt det är att följa hur det vi har tagit för givet bara faller i bitar omkring oss.

I Aburas roman gestaltas de moderna familjebildningarna i skilsmässornas spår. Dysfunktionellt och otillräckligt. Katastrofen stryker omkring, och det är lätt att förstå den reaktion som Nick Cave ger uttryck för i låten ”Hollywood” på sin nya skiva ”Ghosteen”, som jag lyssnar intensivt på i pauserna mellan läsningen av Aburas: ”I’m gonna buy me a house up in the hills / With a tear-shaped pool and a gun that kills / Cause they say there is a cougar that roams these parts / With a terrible engine of wrath for a heart / That she is white and rare and full of all kinds of harm / And stalks the perimeter all day long / But at night lays trembling in my arms”. Är det inte så vi gör? Uppvaktar det vi vet är som farligast för oss, kanske bara för att oskadliggöra dess verkan?

I Aburas språk finns en saklighet som jag bara kan kapitulera inför. Under ytan finns det otäcka som lurar, och som bara kan uppskjutas, inte undvikas. Kanske det är därför bättre att förekomma det onda: helt enkelt bjuda in det farliga, för att man ändå inte kan undkomma det. Livet är ett rovdjur vi inte kan vända ryggen åt.

Under Aburas textyta finns så oron, föraktet, tvivlet, den gruvsamma känslan att vi lever fel sorts liv. För ja, vad är värt något på riktigt? Jag hävdar nog att den cyniska hållningen, som blivit allt mer populär, är förödande, och att den tär oss från insidan. Rebecca föraktar Roberts vän Mark, författaren till menlösa politiska pamfletter, men ingen av dem hyser något förtroende för läsekretsen och dess politiska medvetenhet, ”Eftersom de […] allra helst vill begrava sig i hjärndöd husmorserotik.”

På ett spefullt, retsamt sätt är det här, trots eller tack vare sitt allvarliga uppsåt, en rolig bok, där vi rör oss mot farsens befängda premisser. Läsaren hålls länge på halster kring hur intrigen ska utvecklas, och hur det ska gå för Amir. Framför allt ger den här romanen bevis på hur rätt Aburas har, hur dumma i huvudet vi håller på att bli. Ditt livsval består i att vara en streber eller apatisk, och båda valen känns ärligt talat helt förkastliga. 

Lone Aburas har, om det inte framgått tidigare i den här texten, skrivit en formidabel bok: ilsk, men också kontrollerad, och fokuserad som ett kammarspel. På senare år har vi kunnat läsa ett antal liknande böcker, som har adresserat några av samtidens mest akuta politiska frågor. Varför är då Politisk roman bättre? Jo, den är inte intresserad av att föra någons talan, eller att markera sin moraliska indignation. Det är inte bara i den danska staten som det är något ruttet, utan i hela västvärlden. Den inlevelse som Aburas frambesvärjer, eller om det bara är förståelse för hur djupt vi sitter i skiten, uträttar hela jobbet här.

Ambivalensen som uttrycks i denna roman får den att bli en gnistrande svart pärla, som petar i våra känsligaste sår (godtrogenheten, ack, hur mycket vet du inte om den, Aburas?). Det är också en roman som fungerar dramaturgiskt, och blir ibland lika utmanande som Stig Larssons bästa pjäser kunde vara när han var i högform, genom att behandla allas vår oro, utan att göra ett dyft för att stilla den.

Den sorte bog (B-sider), Lone Aburas, Gyldendal

Den har en anspråkslös titel, Lone Aburas första diktsamling som nu utkommer på Gyldendal. Den sorte bog (B-sider) anger blygsamhet med sin undertitel, placerad inom en försiktig parentes för att ytterligare ta udden av vad den vill framföfra.

Annars är det anspråkslösa inte riktigt den här författarens ärende. Född 1979 har hon Tidigare gett ut fyra romaner, där Politisk roman från 2013 nyligen kommit i svensk översättning, samt den politiska skriften Det är ett jag som talar (Räkenskapens timme), även den tillgänglig på svenska. I korthet är det frågan om politisk dikt, i gränsområdet till den typ av aktivism som odlats av många amerikanska föregångare som Adrienne Rich, Audre Lorde, eller för att ta en samtida, April Green, eller för den delen svenska Athena Farrokhzad.

Det är Europa som apostroferas, och det mörkrets hjärta som vi allt sedan kolonialismens illdåd förknippar med denna världsdel. Aburas skriver en kort, koncentrerad och ursinnig dikt. Hon skriver med en allt högre insats i de här dikterna, som rör sig från det allmänna i sektionen ”Sådan talar det europæiske menneske” till det privata i ”Baba”, om en far och en farfar.

Det är också det låga som apostroferas, i en kontroversiell utmaning mot exempelvis Michael Strunges låga projekt i Nigger 1 och 2, som i sin tur ju knöt an till Rimbauds arbete i Säsong i helvetet – för all del uträttade Patti Smith liknande saker i sin låt ”Rock N Roll Nigger”, och man kan lika gärna tala om Johan Jönsons mångåriga projekt att både bildligt och bokstavligt ta ned poesin från piedestalen till källarhålet. Uträttade vad då? Delvis var och är det fråga om en osmaklighetens estetik, att undersöka de undertryckta känslorna. Inte för att appropriera eller misstänkliggöra, eller åka snålskjuts på ett förtryck. Jag vill inte ta Strunge, eller någon av de andra nämnda i försvar, när de schackrar med allvarligt investerade erfarenheter på andras bekostnad. Aburas nämner Strunge i förbifarten, nästan nonchalant.

Det kan i stället vara frågan om den undre och inre väg som förespråkades av Gunnar Ekelöf i sin non serviam-poetik, eller den typ av motstånd som föreligger i en av hans mest storslaget vackra dikter, om den ensamma människan: ”Fly den övre och yttre vägen: / Det som är boskap i andra är boskap också i dig. / Gå den undre och inre vägen: / Det som är botten i dig är botten också i andra.”

Så arbetar Aburas på liknande sätt i sina dikter, med att visa hur det privata är politiskt, och vice versa. Det ger hennes bok en nödvändig balans, kanske just för att hon parallellt arbetar med att sammanlänka distans med avstånd, i de dilemman som uppstår i konflikten mellan att dras mot både ensamheten och samhörigheten, just för att bådadera behövs för att göra individen komplett. I del två berättar hon om sin far för sitt barn.

Dikterna uppvaktar även Ola Julén, återigen aktuell på svenska, liksom Zlatan Ibrahimovics storhetsvansinne, och låter det utgöra en lämplig referenspunkt eller ideal. Genomgående finns ett kaxigt och småtrotsigt tilltal, som när Aburas vägrar lita på de som roar sig med safarin i underklassen: ”Og så gik du hjem og onanerede til undergangen. / Så gik du hjem og skrabede sekret og / bladguld af oplevelsens gru / og hengte det om halsen som en bloddryppende / diamant man kan skrive et digt om.”

Den typen av utfall fungerar bra, man kunde säga: Aburas dikter biter ifrån på ett effektivt sätt. Den är arg, stundtals hatisk på det där oresonliga sätt som lätt tippar över och blir destruktivt. Det är en svår balansakt – men jag följer mer än gärna med i detta på alla sätt konstruktiva sondering av ilskans fulla potential. Dikterna demonstrerar en avsikt att komma till tals med den uppgivenhet som breder ut sig, och även en inbjudan till ifrågasättande av Europas egocentriska självbild.

Ilskan uppstår också ur en krumbuktande ansats att slå sig loss ur de vanföreställningar andra modellerar om oss. Vi blir alla reducerade till schabloner, och jag är medveten om att en text som denna riskerar att betona Aburas funktion som arg poet och därmed förminska hennes insats – något liknande uppstod när Maja Lee Langvad gav ut Hon är arg för några år sedan, att de akuta frågor som ställdes av en sådan bok inte riktigt togs till vara, i synnerhet inte av den svenska receptionen, som nog var mer än lovligt undfallande.

Det låter sig göras att läsa Aburas både utifrån en dansk kontext och med dess universella tematik i blickfånget, med en allt större aktualitet. Hennes dikter bjuder in känslan, utan att låta den falla offer för sentimentalitet:

                      Og nu:

                      Er helt tomt for følelser og endorfin.

                      Bare et bundt molekyler

                      arrangeret helt håbløst

                      med HBO under huden

                      for ikke at tænke.

                      Dødelig sommer.

                      Atomvinter snart.

Ja, nog fan känns det in i märgen, denna dystopiska dikt. Inte är den här visionen särskilt avlägsen heller, för vi bedövar oss redan med dessa ointelligenta eller i bästa fall halvintelligenta tv-serier som substitut för riktiga upplevelser. Eller säg så här: vad ska en med HBO till så länge det skrivs dikter som dessa?  

I dikterna finns då en rastlös puls, ivrig att fånga sina intryck innan de stelnat, något som bidrar till att göra de här korta och hårt koncentrerade dikterna märkvärdigt levande. Innan det är för sent, höll jag på att skriva, men det mesta talar väl för att vi har passerat den här väldens bäst före-datum. Vad Aburas gör är att helt enkelt lämna över sin sorg och sin vrede till läsaren, och be henne att göra vad hen vill med allt detta.  

När man upptäcker att vi håller på att kantra över, att världen är på väg att krackelera, vad gör man då? Det må låta futtigt att svara: man skriver dikter, men Lone Aburas visar med sin tunna skrift, mer pamflett än diktsamling, att en stridsskrift är det enda människovärdiga. Jag är beredd att offra typ allt som står i Bibeln, bara jag får behålla Paulus ord från brevet till Timotheus, om att kämpa det godas kamp. När jag läser Den sorte bog blir sådana ord än mer aktuella och livsdugliga.  

Bomullsängeln, Susanna Alakoski, Natur & Kultur

Susanna Alakoskis nya roman, del ett i en planerad kvartett om finskättade kvinnor, är nödvändig tack vare sitt eftersatta ämne. Tyvärr är det tråkigt skrivet, och ger inte läsaren chansen att lära känna huvudpersonen.

Vill ni höra en yrkeshemlighet? När en kritiker beskriver en bok i ordalag att ”den räcker länge” betyder det att den är skittråkig. Susanna Alakoskis nya roman Bomullsängeln är en bok som räcker länge. De timmar jag har ägnat åt att läsa den har bestått av timmar framställda av högkvalitativ tristess.  

Det kunde stanna vid det. Men nu är det ju så att Alakoski är en författare med fallhöjd. Hennes debut Svinalängorna var fantastisk. Ytterligare en yrkeshemlighet: när en kritiker kallar en bok ”fantastisk” betyder det ordagrant detta.

Bomullsängeln är en roman som utgår från Alakoskis egen mormor, som i femtio år arbetade på textilfabrik, utan att yppa ett endaste ord om den erfarenheten. När vi här läser Hildas historia är det alltså mormoderns öde vi följer. Det är ett långvarigt projekt – i minst femton år har Alakoski planerat, och ämnar nu skriva fyra romaner om kvinnors 1900-tal i Finland och Sverige.

Det är förstås berömvärt. Tankarna går till Jan Guillous pågående dekalog om 1900-talet (han har hunnit fram till 80-talet). Eller varför inte Kristina Sandbergs makalösa trilogi om hemmafrun Maj, som kulminerade med den Augustprisbelönade Liv till varje pris. 

Varför lyckas då inte Alakoski? Att hon berättar om egna familjemedlemmar må så vara, sådant kan man komma undan med förutsatt att man lägger sig vinn om nödvändig distans. Problemet ligger snarare i att här finns en redovisningsplikt som tynger berättelsen.

Ett så här stort anslaget episkt projekt kräver gestaltning. Alakoski satsar alla sina kort på att redovisa all sin forskning – 140 böcker, skriver hon i efterordet. Det är imponerande, visst, men också fruktansvärt trist när informationen ställer sig i vägen. Att Sandbergs romansvit om Maj var så lyckosam beror på att vi fick möta en människa på djupet, med sina innersta tankar, oron och vankelmodet, svartsjukan och grubblet.

Tyvärr blir Alakoskis Hilda en anonym huvudperson, och hela projektet blir baktungt. Det gör mig ont att säga detta, eftersom ämnet i sig är så försummat, men jag är samtidigt övertygad om att den här boken kommer att läsas av många ändå.

Alakoski är bra på att förmedla misären, fattigdomen, alkoholismen, och vi lär oss massor om kvinnors beroendeställning i arbetslivet, och hur hårt de utnyttjades, på många osmakliga sätt. Förnedringen är påtaglig, och det är robust skrivet, trovärdigt utan att behöva låna sig till överdrifter eller inställsamhet eller medgörlighet. Att det låter kargt och ogästvänligt stärker bara autenticiteten.

Ambitionen är storslagen, och det finns en närhet i hur miljön beskrivs. Bristen ligger alltså i persongestaltningen. Vänskapen mellan Hilda och kamraten Helli är ett fint inslag, och ofta lyckas språket ge sken av ett trovärdigt tidigt 1900-tal utan att störande tidsmarkörer exploateras. Ändå känner jag bara lättnad efter att ha lyckats bli av med en bok som räckt länge.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/10 2019)