av ljuset för ljuset. Brev från en lycklig tid, Henrika Ringbom, Förlaget

Vi har haft lyckligare tider, tänker jag, när jag tar del av Henrika Ringboms senaste essäsamling av ljuset för ljuset, med den uppfordrande undertiteln Brev från en lycklig tid. Boken var i stort sett sammanställd när Putins invasion av Ukraina verkställdes och lade sordin över den långa titelessän. Det är en titel som strålar samman med en essä av Maria Stepanova, ”Brev till en lycklig tid”, som gick att läsa på svenska för två år sedan.

 

Notera bruket av preposition. Stepanova skickade sitt brev till en tänkt lyckligare mottagare, och Ringbom anser sig – ansåg sig – befinna sig i detta lyckliga tillstånd. Men allt är relativt. Det här är en bok med fem essäer – tre av dem har jag läst redan, publicerade i Lyrikvännen, som en av Autors chapböcker, och i Kritiker. I vidare mening handlar essäerna om översättning och om lyssnande.

 

Men den längsta om Ingeborg Bachmann, den österrikiska författaren som dog i år för femtio år sedan och som upplevt något av en renässans de senaste tio åren. En författare som finner nåd hos både Thomas Bernhard och Mikaela Blomqvist måste ändå sägas ha något utöver det vanliga. En försvarlig del av dessa böcker är utgivna på Ellerströms, allra senast novellsamlingen Det trettionde året. Här i essäsamlingen är Bachmann en oftast underförstådd referens i ett pågående samtal mellan Ringbom och ett stort antal kolleger. Det börjar med den östtyska Christa Wolf, och läsningen av hennes Kassandra som för in henne till Bachmann.

 

Ringbom är öppen med de betänkligheter hon ställs inför. Bachmann är inte alltid en aptitlig författare för den som ställer grundläggande krav på feministiskt tänkande. Ringbom tar fasta på det hopp och den optimism som går att spåra i Bachmanns tänkande, så som det presenteras främst i essäerna och talen. Utplåna fraserna lyder titeln på en utmärkt svensk samlingsvolym som kom för några år sedan. I en text om den betonade också Maxim Grigoriev dragningen mot det utopiska: ”Med detta menar hon naturligtvis inte att den skulle handla om bättre världar, utan att den är förbunden med en riktning, snarare än med ett mål.”

 

Ringbom delar nog den analysen. Det är bara på ytan det är en paradox, att författare som brukar kallas pessimistiska har optimismen på sin agenda. Därtill är de nödd och tvungna, kunde man tillägga. Om livet är överdjävligt växer behovet av tillit, och det är där Bachmann fungerar: en författare som skänker hopp utan att aktivt förespråka det. Det är kanske också så Bachmanns nyfunna popularitet ska förstås – den erbjuder något som andra moderna författarskap inte ger, och inte heller politiken heller, för den delen.

 

Med hjälp av närläsningar visar Ringbom varför vi ska intressera oss för Bachmann, men hon gör också vidlyftiga utflykter i egna anekdoter, och tar hjälp av andra för att – ja, för att helt enkelt utföra essäns syfte, att välja ett ”let’s get lost” som ideal. Ur detta förlorade tillstånd blir det en essä som handlar om saker som i förstone syns en smula perifert: nazismen, Charles Manson, belarusiska protester, Ursula K. Le Guins fantasyvärldar, W.G. Sebalds reseberättelser, ekopsykologi och klimatförändringar.

 

Hur får då Ringbom ihop det med Bachmanns utopiska avsikt? Väldigt bra, faktiskt, när hon visar att hon ”underströk att även om skeendena i hennes böcker till synes utspelades på platser som gick att känna igen från den fysiska världen, var de i själva verket förlagda till det inre, och sträckte sig därifrån ut i oändligheten.” Det är en bärande tanke i essän, den människokännedom Bachmann uppvisar i sitt skrivande. Till exempel hur hon genomskådar Paul Celans beroende av att identifiera sig som ett offer. Som bekant hade Bachmann och Celan en långvarig och stundtals kaotisk kärleksrelation – deras brevväxling är enastående (se boken Brev som kom på Ellerströms 2012).

 

Det konsekventa lugn som Bachmann anmodar finns också i hennes mörkaste böcker, som romanen Malina. Till den som tröttnat på de hysteriska lyckopredikningar som hållits av Hans Rosling och hans gelikar är dessa böcker ett bra motgift. Tålamod, lyder det implicita budskapet, för bättre tider stundar. Och då avses inte tekniska innovationer som det patetiska elflygplanet som visas upp i Almedalen just nu: att det liknar en toalett talar väl för sig självt.

 

Vi har skapat ett nytt dödsmedvetande. Tidigare inträffade det någon gång vid kanske 4- till 5-årsåldern, att vi insåg att någon gång ska vi dö och då finns vi inte längre (inte i den fysiska världen, vad avser den metafysiska … juryn sammanträder fortfarande). Nu måste vi också konfrontera ett dödsmedvetande av gravare snitt: att inse att någon gång ska också mänskligheten dö, för att vi helt enkelt inte kan fortsätta att leva på det här sättet. Det är en dödsångest som försetts med turbo, för att tala maskinspråk (som verkar vara det enda språk en majoritet av män-skligheten förstår).

 

På ett sätt känner jag mig lite snuvad: handlar den här boklånga essän så mycket om Ingeborg Bachmann som jag hade hoppats? På ett annat sätt blir jag upplivad, och tänker på att en av litteraturens mest angelägna uppgifter måste vara att bekämpa uppgivenheten, och jag är glad att Henrika Ringbom låter oss upptäcka det. Till sist måste jag också säga att det är befriande att läsa en finlandssvensk essä, inte enbart för att referenserna inte är lika inskränkta, utan också för att det är skrivet på ett uppiggande språk som lånar in en del arkaismer och växlar prepositioner på ett okonventionellt sätt.  

Återkomst, Ingrid Nyström, Lyrikvännen

Vi stenhårda lyrikvänner får i vår prenumeration på denna oumbärliga tidskrift (Lyrikvännen) lite då och då ett bifogat häfte i ”Lilla serien”. Det rör sig ofta om poeter som befinner sig en smula utanför den etablerade litteraturhistorien. Det senaste tillskottet är ett urval från Ingrid Nyström (1917-1999), som gav ut fyra diktsamlingar mellan 1944 och 1957. Sedan dess: en position i marginalen. 

 

Simon Sorgenfrei står för urval och presentation, och berättar om en värmländsk poet som nådde stor framgång hos kritikerna men drog sig som 40-åring tillbaka till en tjänst som bibliotekarie i Borås. Det är en historia som ekar av Philip Larkins öde (han ”stuck it out in a library in Hull”, som Nick Cave sjöng), med skillnaden att han fortsatte ge ut sina formidabla samlingar.

 

Återkomst samlar arton dikter från de fyra diktsamlingarna, samt elva stycken från mestadels tidningar – den allra sista från 90-talet, strax innan hon gick bort. Det är ett vemodigt skimmer som vidlåder dikterna, ett elegiskt tonfall som tveklöst ska kallas romantiskt. De andliga aspekter som hon tar fasta på är märkbart frånvarande i vår samtid, men faller helt naturligt i dessa hårt spända dikter.

 

Natur, ja. I Nyströms dikter är naturen sträng, hård, obeveklig. Som den ju är i verkligheten, det är bara det att vi så rutinmässigt idealiserar den. Det finns på tal om romantiken en anekdot – den är mest troligt inte sann, så just därför är den värd att beakta – om när Lord Byron och Shelley stod på en höjd och betraktade en solnedgång, och Byron väste sardoniskt: ”For God’s sake, don’t ruin this scene with your beautiful poetry now!” Naturen är ett både och – både vacker och grym, men grym just för att den är så omedveten om sin illvillighet.

 

Sorgenfrei gav ju för inte så länge sedan ut en fin bok om Stagnelius, och nog finns det kopplingar mellan Nyström och denna dysterkvist. Inte enbart för att de skrivit var sin ljuvlig dikt om Endymion, utan också för det elegiska tilltalet, och närheten till de polariteter vi människor ställs inför och slits mellan. Stormarna är hårda, och vi människor är så sköra. Och naturens stormar speglar vår inre oro, där kontrasterna övervinns av språket:

 

Jag minns tjärnar, ruvande farliga

kring sina slemmiga, krälande hemligheter.

Jag minnes dagar i heta, täta skogar

med dunkel under träden

då runt omkring oss röda blommor slogo

ut och sövde våra lemmar tunga med sin starka doft.

 

Ignorera för ett ögonblick den gamla pluralverbformen ”slogo” (dikten är från 1944), och njut i stället av den uppenbara viljan att nå harmoni mellan det olikartade. Nyström skriver med sinnena vidöppna inför de starkaste känslorna. På senare år har vi sett en liten trend med återutgivning av delvis förbisedda poeter. Jag tänker på Anna-Greta Wide, Kerstin Söderholm, Elsa Grave. Det är i den traditionen vi ska läsa den samtida Ingrid Nyström, som en poet som vi bara tjänar på att återupptäcka – notera att jag avstår från att skriva ”återuppliva”, eftersom ingen poet – hur bra hen än var under sin livstid – klarar av konstgjord andning hur länge som helst.

 

Hos Nyström är det oftast höst, i polemik med Jonas Ellerströms ord om henne i sin antologi Under tidens yta (en skatt för den som vill återupptäcka andra förbisedda svenska poeter), där hennes relation till våren stod i fokus. Nåväl: Nyström lockas av det farofyllda, de stunder när otrygghet inte ens längre är ett val utan en livsnödvändighet. Och så ska väl livet levas: i sökandet efter det som utvecklar oss, det som oftast är förenat med fara.

 

Växtsymboliken är alltid närvarande i Nyströms dikter. Centralt placerad är den längre ”Havssvit” från Droppar av sten, som utkom 1948. Det är en dikt som inte enkelt kan summeras i några meningar, en dikt som bara förtjänar att läsas. Det är en stark kärleksdikt, och som sådan en som nästan saknar motstycke i vår svenska litteratur, i sin desperata vädjan om att få uppleva något som är på riktigt:

 

Också till dig jag älskar

kommer jag som främling

med vatten och skärvor av sten i mina ögon –

å, hämta mig tillbaka genom timmar av tystnad

spräng denna oerhörda stillhet i stycken

och tag mig genom regn av grus och droppar

förbi mitt eget

genom ensamheter lyft mig

som ett drypande byte

till ditt liv.

 

Så visar Nyström med sina dikter att vi är i behov av en intimare närkontakt med något bortom det bokstavliga. Allt det vi håller heligt i vår värld – pengar, framgång, lycka – ter sig så futtigt när det ställs jämte de mysterium naturen uppvisar. Nyström skriver om den ensamhet som förenar oss och håller oss samman. Hennes dikter lär oss att naturen måste ingå i våra liv, och i den mån det går att hitta ett budskap (en avsikt) lyder den nog att vi är mer än våra sinnen.

Lyrikvännen Nr. 3/2023; Provins NR. 2/2023; Balder Nr 2 2023

Sällan har väl politiker brytt sig så mycket om poesi som när den utförs av Athena Farrokhzad eller Johan Jönson. Deras intresse antar oftast formen av besatthet. Men det är väl på något sätt lite beundransvärt att en så marginaliserad konstform orsakar så mycket huvudbry.

 

Den politiska poesin har ett stundtals oförtjänt dåligt rykte. Poesi får inget att hända, enligt surgubben Auden. Men ursinnet är en underskattad poetisk kraft, och den tas väl till vara av de tre poeter som i Lyrikvännens nya nummer (Nr. 3/2023) åker till Tidö slott för att skriva ett alternativt Tidöavtal, ”Ööööverenskomelse för Sverige”. Farrokhzad gör sällskap med Burcu Sahin och Merima Dizdarevic. Redan innan numret lämnade tryckeriet har dikten uppmärksammats i tidningar och av högertroll.

 

Kul, förstås. Men ämnet är allvarligt, hur befriad från vördnad än dikten är. Det här är en dikt som troligen är olaglig inom några år. Tyvärr finns det ju ett facit till vad totalitära stater gör med konst som inte smeker makten medhårs. Går de tre poeterna för långt? Ja, de går för långt. Även om uppsåtet är fientligt är dikten konstruktiv i sin lägesbeskrivning av Sverige och vad som håller på att gå fel.

 

I numret skriver också filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback om Pasolinis indignerade dikter (sparsamt översatta till svenska, tyvärr). Hennes skarpslipade essä kretsar också kring språket, och faran i att förlita sig på datagenererade texter och översättningar: ”Vad den [artificiella intelligensen] inte kan veta är att språket självt är flerspråkigt och att denna flerspråkighet lever inom det ’egna’ språket, inom varje ’modersmål’”.

 

Alla som sysslar med språk fattar sådant, även politiker, även om de inte låtsas om det i sina skärpta krav på mindre vandel och mer enfald i språkinlärningen (väck modersmålsundervisningen, med SD:s debila krav). Hur det ska gå med Lyrikvännen är oklart: i England räddades nyligen poesitidskriften Butcher’s Dog, medan de etablerade kollegerna Ambit, the Moth och South Bank Poetry inte längre finns att tillgå.

 

Förhoppningsvis klarar sig Lyrikvännen (som fyller 70 nästa år), och lika höga förhoppningar önskar jag Provins, den norrländska litteraturens flaggskepp. Senaste utgåvan (NR. 2/2023) har passande nog vila som tema (jag gick på semester häromdagen), och som konstnär har de anlitat Ina Porselius, vars stillbilder från konstinstallationer med kvinnor som tar en paus från sitt dagliga värv har provocerat. Det beror säkert på att det är en ovanlig syn: fortfarande ses det som en anomali med kvinnor som vänder ryggen till hushållsarbetet, produktiviteten och slitet.

 

Om Lyrikvännens Tidöavtalsdikt gav upphov till tidningsrubriker finns det åtminstone ett lockbete i Provins nya nummer. Mikael Yvesand har skrivit en nekrolog över Mikael Yvesand:

 

Mikael Yvesand dog som han levde – rädd, blind och kuvad till lydnad efter en kortare handläggningsprocess. I strid med den avlidnes önskan kommer kadavret ingjutas i cement och begravas under sand, siltjord och bränt kalk någonstans i Luleå kommun. Projektet med att utforma den skylt som ska varna framtida generationer för utgrävningar vid platsen för slutförvaring söker för närvarande finansiering.

 

Efter att jag var med om att ge Yvesand Borås Tidnings debutantpris har jag pratat en del med kritiker och läsare om vad som är det speciella med honom. Vi har enats om att han har potential att få en karriär som liknar Torbjörn Flygts, eller varför inte Torgny Lindgrens. Men också en helt egen karriär: Häng City är faktiskt en så bra roman, att den kan bli en vägvisare till framtida stordåd. Vi är lyckans ostar som har ynnesten att få läsa honom.

 

Det är förstås för tidigt att sia om numrets debutant kan uträtta något lika storartat, men det är kul att läsa Mattias Timander. Provins verkar med Elin Persson vid rodret som ny redaktör ha släppt följetongen med omläsning av tidigare verk, och har i stället öppnat för recensioner av aktuella verk – här skriver Tina Harnesk om Jannete Hentatis Älven i mig. Annars dominerar skönlitterära texter som mer eller mindre uttalat sätter sig i förbindelse med vilotemat. Det har resulterat i texter som borde räcka en hel semester, om du läser ett par av dem i veckan.

 

Det dominerande intrycket av Lyrikvännen och Provins är ambitionen, och något liknande gäller Balder, som också har utkommit med ett nytt nummer i dagarna (Nr 2 2023). Magnus Halldins essä berör också temat vila. I Lars Noréns förord till Birgitta Trotzigs Samlade skrifter IV som utkommer i juli skriver han om författare som vidrör honom genom hela livet (han syftar på Simone Weil och Friedrich Hölderlin), ”som vägar som inte längre kan ta slut, eftersom de omärkligt uppgår i en tallös mängd av andra vägar, som ändå återför till de ursprungliga”. Halldin når en liknande slutsats, i sitt resonemang om kopplingarna som läsningen innebär som ”[e]tt mycel av osynliga länkar mellan omaka texter.”

 

På omslaget återfinns Cecilia Sjöholm, och ordet ”Samvetet”. Här finns en oerhört intressant intervju med henne, samt ett utdrag ur hennes nya bok Utan samvete. Hur vi förlorade vår inre röst. Jag får genast lust att läsa hennes bok, den utkom förra månaden, men jag har läst för lite om den för att tidigare fatta att jag behöver läsa den – varför har den inte gett upphov till mer diskussion?   

 

I det här numret finns tre recensioner, av poesi. Den som också läser Lyrikvännen får därmed tillgång till åtta olikt skrivna recensioner. I Balder-numret är en av recensioner väl mer en kritikessä, där Mats Granberg skriver om Adam Zagajewskis sena dikter, som nyligen utkommit på svenska. Han jämför med engelska översättningar, och det öppnar för intressanta diskussioner om skillnader och likheter.

 

Det finns också tre samtal i numret, där alltså ett var med Sjöholm, professor i estetik. Det är en intressant tes som hon framför, om det frånvarande samvetet och bristen på ansvar som råder i den samtida kulturen och politiken. En god start vore att börja lyssna på varandra, att inte välja avfärdandet som måttstock, och att inse att det sällan går att uppnå perfektion, oavsett vad det handlar om: ”Det handlar om att förhandla det där gapet, mellan ditt ideal och det du faktiskt lyckas med.”

 

Då kan det här numret av Balder bidra till ökade insikter om både våra begränsningar och våra möjligheter. Därmed breddas det intellektuella samtalet. De ledord som Balder har på omslaget: ”Frihet, jämlikhet, solidaritet”, kunde utökas med andlighet och vetenskap. Sjöholms idéer om samvetet handlar också om det livslånga lärandet, att vi inte ska slå oss till ro, utan fortsätta försöka, att livet inte är annat än övning.

Tredje upplagan, Christer Boberg, Trombone

I 35 mikroessäer skriver poeten Christer Boberg i boken Tredje upplagan om det som gör oss mänskliga. Gemenskap? Ja, fast tvärtom. Den som vill lära sig något om livet måste lära sig hantera paradoxer. Kanske Nietzsches aforism om sanningen som en armé av metaforer bör revideras – den är en armé av paradoxer. I inledningen skriver Boberg: ”Det som hemsöker mig, som blivit min drivkraft inte minst när jag läser och skriver, är något som är främmande i mig själv, något blankt och tomt och bortom.”

 

Som hos Ekelöf, som är en av få författare som inte omnämns i den här boken, när han i ”Non serviam” återskapar en trop från Södergran: ”Jag är en främling i detta land / men detta land är ingen främling i mig!” Eller Rimbaud, vars dubblerade fras från siarbreven i maj 1871 också kan tillämpas på Bobergs bok: ”Je est un autre”, det som ofta översätts till ”Jag är en annan”.

 

Men resonemangen kring poeter som Konny Isgren och Hanna Hallgren är goda nog, och tillför mycket, genom noggranna närläsningar av några utvalda dikter. Resonemangen kretsar kring hämnd och försoning, men också om att ”nå det textlösa”. Låter det krångligt? Det ska inte förnekas att det ställvis är krångligt, men detta är ingen anledning för en läsare att göra hejd inför en text. Eller vill vi bara ha texter som yppar självklarheter?

 

Bokens titel härrör från buddhismen, och mer specifikt koansamlingarna Mumonkan och Hekiganroku (som de heter på japanska). Det är texter som, menar Boberg, inte stöds av den privata tolkningen, utan målet är en ”icke-tolkning”. Zenmästaren Tetsugen lät trycka en komplett japansk utgåva av de buddhistiska sutrorna. De två första upplagorna är osynliga eller obefintliga texter, och det vi har till godo är endast ”den tredje upplagan”.

 

Det främmandegörande visar sig i den pendling mellan jagupplösning och jagnärvaro som hela tiden gör sig märkbar. Som var och en vet: att medvetet avstå från något sätter starkare fokus på det du avstår ifrån. I Bobergs essä handlar det om jag som splittras, och blir ”jagen”, omöjliga att hålla isär. Det sker med många exempel från litteraturen. Någon gång släpps också serieromanen in, med Neil Gaimans Sandman som får illustrera en tanke som gärna hade fått utvecklats mer: att det finns något över serierutornas kapacitet att betona och utelämna som liknar vad som sker under poesiläsningen.

 

I slutändan blir Bobergs bok en undersökning av livet som något vi är på väg mot. Vi kan lära oss av Tranströmers uppmuntrande ord från ”Romanska bågar”: ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall!” Det är en ängels ord, och Boberg utelämnar just detta exempel, men resonerar ändå känsligt och klokt om vad änglarna är kapabla till.  

 

Och det mänskliga finns i mellanrummen. Bobergs tankar strövar fritt, och det skänker en frihet som är inspirerande, när han rör sig mellan det abstrakta och det konkreta. I slutändan handlar det om hur vi ska förhålla oss till andra, och där lånar han idéer från både Emmanuel Levinas och Hannah Arendt. Vår förmåga att sätta oss in i andras tankar är vad som gör oss mänskliga, när vi så att säga bekräftar det främmande. Enligt Arendt var det just detta nazisten Adolf Eichmann saknade.

 

Med ett annat ord: empati. Går det att lära sig empati? Ja, självklart. Vi kan lära oss att vara mer på vår vakt mot allt det inneboende onda som vi bär, som också är en del av vårt jag, en del vi inte kan utplåna, utan bara försöka bemästra. Nej, jag säger inte att det är lätt, men viktiga saker kan gärna bli krångliga.  

Om det fanns en plats som var min, Helena Österlund, Nirstedt/Litteratur

Jag har läst några av årets garanterat vackraste meningar på svenska. De finns i slutet av den första delen i Helena Österlunds nya diktsamling, Om det fanns en plats som var min. Det sker i en tre sidor lång prosatext som ersätter de korta textstycken som föregår den. Hur det ser ut:

 

om jag vore ett träd skulle jag vara lika levande som nu […] dagen rinner som vatten över min kroppslighet och vattenrörelsen sköljer genom världen och världen är nu och natten rinner som vatten […] kom förbuden och raseringen, kom och skaka mig i grunden, kom, kom och ge mig vad jag tål, inte för att jag är beredd på det, men det kommer jag aldrig någonsin att bli, så kom, kom natten och gör mig till natt, kom gryning och gör mig till morgon och jag vill härligheten men vad ska vi med dekorationer till […] vad vore världen utan den gula färgen, vad vore världen utan hundarnas skall, varje stund är sann och obegriplig […] Jag äter rosen för att själv bli ros […] Jag väver alla min åldrar, jag väver alla mina andetag: Allt kommer vi att känna. Allt kommer vi att förlora.

 

Men att citera är en styggelse, en nödvändig styggelse. Jag har läst en bok som jag inte vill ska ta slut, en kort bok på lite drygt 80 sidor, och det är en annan styggelse att i en recension att betona att du ska ”läsa långsamt”, men författaren anger tempot. Det här är Österlunds sjunde bok; hennes författarskap är konsekvent, men har också en utvecklingskurva som är overkligt hög. Och brant! Hon skriver en vertikal poesi som får dig att svindla, och liksom jag skrev när jag förra året läste hennes Det enda som blir kvar är ord: att läsa det här får dig att ana hur det kändes för hundra år sedan när en poesiläsare fick Edith Södergrans böcker i handen.

 

Dikterna innehåller dans, vatten, tal, eld, rosor, händer, kärlek. De är vågade, sökande, agerande. Österlund skriver skapelseberättande, och befinner sig i ett nu hela tiden, så det går inte att tala om skapelseberättelser, det vill säga en färdig produkt. Hennes böcker är (som) vatten: i rörelse, och att skriva om dem liknar uppgiften att hejda en flod med dina två händer som enda redskap.

 

Hon använder punkten, men inte när hon avslutar stycken. Texterna fortsätter, hakar i varandra. Österlund har hittat de hemliga länkarna mellan orden och känslorna, men också mellan mig och dig, mellan författare och läsare. Med sällsynt gehör för klanger och ursprung.

 

Så skapar hon också samband mellan ensamheten och självhatet. Hon är en extremist, i en position som alltid är på väg mot ett slut som inte går att nå: ”Om jag visste vem jag är skulle jag antagligen inte vara mänsklig. Om jag visste tillräckligt mycket om kärlek skulle jag antagligen inte vara människa”. Hon hittar ett utrymme i något stort medan det pågår. Här aktualiseras Yeats fråga i dikten ”Among School Children”: ”How can we know the dancer from the dance?” Österlunds implicita replik, ”hur ska vi skilja mellan poeten och poesin?” blir vägledande.

 

Det är en dikt som söker sig mot nya horisonter, utifrån den romantiska tropen om det som utvidgar ens sinnen. Österlund skriver en genuint känsloutvidgande poesi, distinkt sinnligt. Att bege sig mot känslomässiga utkanter är också något som hör romantiken till. Är det en fullbordan som är målet? Inte riktigt, även om det är spännande att se hur dikternas lösa konturer ändå hittar fram till en påtaglig final. Ofta frambesvärjs det vilda, det farliga, det otämjda, men samtidigt växlar diktjaget mellan olika positioner, mellan olika pronomen, och även gränsen mellan människa och djur upphör att gälla. Bli inte förvånad inför eller rädd för en människas morrning eller skall, till exempel.

 

Österlund skriver en poesi som är besatt men samtidigt kontrollerad, och inte heller blir det abstrakt och eteriskt. Språket är både tuktat och frigjort. Som ledord för den första delen blir trädgården en utmärkt bild för de inslag av både ordning och kaos som Österlund uppsöker. Det är naturgivet. Även om det går att störa sig på den uttjatade uppfattningen om vissa kvinnliga konstnärskap som ”naturkrafter” (också känt som ”Björks epitet”) rör sig Österlund mellan det bestämda och det sökande. Visst, det är dikter som vidrör gränser att ta sig förbi, men de hålls också samman till en enhetligt och konsekvent skrivet verk, där det spontana både slåss med och inleder samröre med det konstruerade.  

 

Det skapar förutsättningar för dikter som inte vill bli sedda som prestationer, dikter som inte ber om att få beröm för sina konster och tricks. Mer än att agera som prestationer är dikterna söndriga föremål. Österlund uppfinner en stilens kompassriktning. Det är kompromisslöst och oåterkalleligt. I förlängningen handlar det om vad du gör med detta material, vilken grad av förändring du är redo att införlivas med. De element som sammanförs ställer vissa krav på dig, krav att växa både som individ och som deltagande i något som är större än den egna erfarenheten, med belöningen att du tillåts bli en del av en ytterligare dimension som kunde kallas andlig.  

 

Hela tiden försöker Österlund maximera upplevelsen, och det är betecknande att vi aldrig tillåts vila eller dröja kvar vid de intryck som förmedlas. Som författare vill hon inte heller stå still, utan söker sig mot det som utvecklar. Hon vill förändringen och förbättringen, eller med andra ord förvandlingen och förnyelsen. Vi följer henne i den processen, där det viktiga inte är vad du är, utan vad du kan bli. ”Även när jag ljuger är jag sann”, som dikten uttrycker vid ett tillfälle. Hon vet inte vad det betyder att vara beskedlig och försynt, utan tar sig an tillvaron med osedvanlig och fräck glupskhet.

 

I en av bokens många minnesvärda formuleringar skriver Österlund att ”[d]et är möjligt att gömma sig i sömn hur länge som helst”. Det borde vara svårare för henne att hålla sig gömd för svenska läsare hur länge som helst, för jag kan inte använda ett annat värderande ord än ”magiskt” för att beskriva den här boken. Den visar vad som blir följden när någon getts tillträde till hemlig kunskap. Österlund må ha debuterat med ett mästerverk, en bok som förtjänar att bli en klassiker (Ordet och färgerna), men jag kan inte komma på någon svensk författare som bara fortsätter att bli bättre för varje bok så här långt in i sitt författarskap. Hon vägrar vila på några lagrar. Det här är en fantastisk bok: svindlande, underbar, mästerlig.  

Katedral, Raymond Carver, översättning Kerstin Gustafsson, Bakhåll

På samma sätt som Marguerite Duras utövat ett enormt inflytande på svenska prosadebutanter under 2000-talet var Raymond Carver under en period på 90-talet en inspirationskälla för nästan alla som skrev noveller på svenska. Han levde 1938-1988, men det skulle dröja tills Robert Altmans filmatisering av nio noveller, Short Cuts, från 1993, innan han fick sin nuvarande ställning i Sverige.

 

Två av novellerna från filmen återfinns i Katedral, som är hans fjärde samling, och den utkom 1983. Flera av novellerna har tidigare varit översatta i olika samlingsutgåvor, men för tre av de tolv novellerna är det debut på svensk mark. Liksom tidigare har Kerstin Gustafsson översatt, och en av de bättre svenska 90-talsnovellisterna, Oline Stig, har skrivit ett efterord.

 

Här kommer nu det obligatoriska stycket om ”dirty realism”, som varje text om Carver måste innehålla. Begreppet är självförklarande, och myntades av skribenten Bill Buford. Det handlar om språklig minimalism, och en intention att teckna verkligheten utan förskönande raster. Carver är en bra exponent för subgenren, men Jayne Anne Philips är en suverän författare vars noveller från samma epok jag gärna hade sett i nyutgåva.

 

Men jag stör mig lite på att Carver av förlaget kallas ”legend”, för det bidrar bara till att han stelnar till ett monument. Något liknande var på väg att hända med Alice Munro när hon fick Nobelpriset: för en författare finns det knappast något värre än att kallas legend. Den kult som råder kring Carver gör mig också skeptisk, liksom alla sammanhang där det inte är kutym att uttrycka tvivel. Det finns gränser för hur mycket smicker som går att ösa över även inflytelserika författare. 

 

Det som trots allt förvånar mig mest nu när jag så här trettio år senare läser om de här novellerna, som jag då läste både på engelska och svenska, är hur mycket jag minns från dem. Det är där Carvers egenhet är som mest märkbar. Det är en egenhet som jag tvekar att kalla för ”storhet”, utan det härrör från en uppenbar vilja att skapa minnesvärda situationer snarare än minnesvärda gestalter. Ärligt talat är hans persongalleri till största del en sorglig parad av misslyckade alkisar. De är fast i sin egen olycka, och när de försöker ta sig därifrån blir allting bara värre.

 

Protagonisterna är oftast arbetslösa slöfockar. Det råder ingen brist på starka kvinnor som står redo att rädda de odugliga männen. Det är utstuderat skrivet, på gränsen till stiliserat. Snarare än realism är det i hög grad fråga om iscensättningar, där handlaget och utförandet är lite väl planerat för att ge intryck av verklighetsåtergivning. Visst, jag fattar att det är vardag, men hos Carver blir vardagen en aning för emfatisk. Få författare skriver lika bra inledningsmeningar.

 

Och det är ingen hejd på alkoholromantiken; någon gång hade jag gärna läst en manlig amerikansk författare som inte var alkoholist. Efter att ha mött dussintalet dysfunktionella konstellationer må jag vara ursäktad om jag någon gång önskar en annan dynamik i novellerna.  

 

Vilket ändå inte hindrar att jag läser med ganska stor behållning och uppskattning. Det här är kanske inte boken som inleder en ny novellboom på svenska, men vad som går att lära sig är noggrannheten, och värdet i att putsa inte bara på perfektionen utan också på sprickorna. Carvers karaktärer är alltid på väg mot något annat – oklart vad – men också alltid fast i det innevarande.

Brev till min dotter, Maya Angelou, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

Det är en barnslig tanke, jag vet, men om det var möjligt att jämföra författare med fotbollsspelare fungerar Maya Angelou på ett sätt som liknar den italienske måltjuven Filippo Inzaghi. En legendariskt energisnål spelare som inte gjorde ett skvatt nytta för det egna laget och fick allergiska utslag av att vistas på egen planhalva (han föddes offside, enligt tränaren Alex Ferguson), men som gjorde mål så fort han fick bollen i närheten av straffområdet.

 

Vad har nu det med Angelou att göra? Det här är en författare som också lufsar runt i sitt skrivande, synbart utan mål och mening. Hon hade också förmågan att nå framgång: debuten Jag vet varför burfågeln sjunger är en given 1900-talsklassiker, en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla under femton år. Hon var också multibegåvad: försörjde sig som sångare och dansare, skrev högklassig poesi, åtminstone ibland. På 70-talet skrev hon klassikern ”Still I Rise”, med strofer som borde få artister som Nicki Minaj och Ice Spice att rodna:

 

Does my sexiness upset you?

Does it come as a surprise

That I dance like I’ve got diamonds

At the meeting of my thighs?

 

Det verkar först vara något otidsenligt med Bakhålls nya utgåva, Brev till min dotter, som Angelou skrev i åttioårsåldern och utkom 2009. Förvisso är det kul att följa en del av det självbiografiska skrivandet, när hon återger händelser från barndom och vuxenblivande. Som översättaren Christian Ekvall (minns hans snygga översättning av Mörkrets hjärta på samma förlag för inte så länge sedan!) påpekar i sitt gedigna efterord så var hennes liv kantat av tragedier. Som sjuåring våldtogs hon av mammans pojkvän, som sextonåring blev hon gravid. Hon försörjde sig tidvis som prostituerad.

Hon fick en son, sitt enda barn, och därför är den här boken riktad till hennes andliga döttrar. Nu blir boken tyvärr som tråkigast när hon ska skriva som mest allmängiltigt, och slår in öppna dörrar om äldre kvinnors rätt att få älska den de själva vill.

 

Det är sällan de medgörliga människorna som blir odödliga. Och även om jag såg något otidsenligt över den här boken först, måste jag säga att den uträttar sitt ärende. Angelou skriver om ärlighet och dess konsekvenser, och utmynnar i en optimism trots allt, trots det hon skriver om fara, våld, rasism och umbäranden. Hennes lärdom består i att det finns ett värde i att ta strid, men du får vara beredd att ångra dig.

 

För liksom Inzaghi kunde vara osynlig i 89 minuter innan han petade in ett mål precis innan domaren blåste slutsignalen, vänder Angelou på allt med den sista texten här, som börjar på sidan 127 av 129, ”Att behålla sin tro”. Jag har länge tänkt att det borde vara högre åldersgräns på saker som droganvändning och religion: 55 år kunde vara en adekvat gräns. Angelou menar – liksom Nick Cave i flera av sina texter i Red Hand Files – att tron är något man behöver arbeta med under hela sitt liv; att vara kristen är något man försöker vara, inget man kan bli. När Angelou träffar människor som säger att de är kristna vill hon avbryta med en stillsam fråga: ”Redan?”

 

Och så citerar hon en underbart vacker gospel som hon har skrivit:

 

Du bad mig luta mig mot dig

och jag lutar mig.

Du bad mig tro på din kärlek

och jag tror på den.

Du bad mig ropa ditt namn

och jag ropar det.

Jag kliver ut på ditt ord.

 

 

Jag läste, som de flesta i min generation, Jag vet varför burfågeln sjunger, som fjortonåring. Det mesta av min läsning från den tiden har jag glömt – dock inte denna starka bok i gränslandet mellan roman och självbiografi. Forskaren Mary Jane Lupton kategoriserar de sex självbiografiska böckerna som ”litterär självbiografi”.

Loser girls, Isabelle Löf, 20TAL

Rorschachplumpen på omslaget liknar möjligen en sjöhäst eller en omvänd kentaur (hästhuvud på människokropp). (Vem kan inte känna sig som en häst ibland?) Det är en actionmålad illustration till Isabelle Löfs andra bok, romanen Loser girls, som tar avstamp i gurlesken, som var så mycket i svang för tiotalet år sedan. Kort sagt: två tjejer i fjortonårsåldern upptäcker språket och kroppen.

 

Lite längre sagt: en roman om utanförskap som vänds till ett konstnärskap och blir ”Ett porträtt av konstnären som liten valp”. Louise från den tråkiga Storgatan är den som är berättaren, en grå osynlig tjej, som alltid har sin hund Lajka i famnen. Hon är smått förälskad i sin vän Aline från den mer spännande Björnstigen, men deras relation är också fylld av det outtalade. Aline viskar i Louises öra: ”Ska vi leka att vi är vanliga flickor eller mardrömsflickor?”

 

I stället för att tala om gränsvarelser blir de tröskelvarelser, som ställer sig precis på tröskeln till vuxenblivandet. Medan Alines mamma är död har Louises pappa övergett familjen. De trasiga hittar varandra. Louise har svårt att sova, och Löf skildrar sömnlöshetens loja tillstånd med precisa formuleringar. På nätterna inleder hon sexchatter med ”rovfåglar”, och trånar efter Alines storebror, han som sett henne dansa naken. 

 

Berättelsen kretsar kring sjukdom, änglar, spöken, blöta kyssar, fåglar, hjärtan, sött godis, upptäckter. De lyssnar på Thåström, läser Sylva Plath och Edgar Allan Poe, tittar på The Simple Life på tv. Gurlesken goes emo. Lekarna pendlar mellan det barnsliga och det vuxliga. Föräldrarna är både bokstavligt och bildligt frånvarande. Ren anarki råder, och det ska förstås också avspeglas i språket (därför vore det överflödigt att pedantiskt gnälla på syftningsfel när en av dem tuggar på en sockerbit och det är tänderna som krasar och går sönder). En roman som inbjuder experimenten måste tillåtas vara lite besvärlig till sin form.

 

Liksom Louises och Alines upptåg saknar struktur och bärande idéer kan romanen sägas avspegla denna brist. Själva poängen ligger i det riktningslösa, där utanförskapet förstärks av de tvås uppenbara oförmåga att interagera. I skolan är de mer halvsovande än vakna, och vem kan klandra dem när ”[s]kolschemat är fullt av långa timmar av ingenstans att vara.” Hela den här tonårsperioden är ju en tid av just ”ingenstans att vara”, ingenstans att höra hemma, ingenstans där någon tar dig på allvar.

 

Löf debuterade 2020 med den ojämna diktsamlingen börjar jag blomma så börjar jag dö. Det ojämna finns kvar, men det är något med gurleskgenren som genererar denna ojämnhet, att den bär på en latent svajighet. Och det behöver inte bli en belastning. Det är en motståndshandling: antingen fattar du eller inte. Som det röda läppstiftet som Sara Stridsberg målar Valerie Solanas med i Drömfakulteten och låter det hamna utanför läpparna, och låter det bli en upprorshandling. När en kille berömmer Alines rödmålade läppar här svarar hon: ”Det är blod”, och han tar genast bort armen.   

 

Det är en genre fylld till brädden av hyperboler och kitsch. Det finns gott om symboler att hantera. Solen är ömsom olycklig, ömsom varm och söt – som livet i sig, med andra ord. En kan fundera kring klassifikationer här, och jämföra med Jessica Schiefauers framgångsrika och suveräna YA-romaner Pojkarna och När hundarna kommer. Jag tror att många fjortonåringar skulle älska Loser girls, men det hindrar inte att också en mer vuxen läsare – som jag – också hittar mycket att älska i den.

Aprikoser i Donbas, Ljuba Jakymtjuk, översättning Ida Börjel och Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur

aprikosträden finns, aprikosträden finns

 

Så inleds Inger Christensens Alfabet, en av 1900-talets mest centrala diktsamlingar. Aprikosen är med andra ord en frukt laddad med poetisk symbolik. Ukrainska Ljuba Jakymtjuk har i sin diktsamling Aprikoser i Donbas gett aprikosen ännu mer innebörd. Här existerar den endast så länge landsgränsen uppger att hon befinner sig i hemlandet: där Ryssland börjar finns inte längre aprikosen.

 

Det här är då en bok som utkom 2021 och till stor del tar upp det ryska kriget i Ukraina. Dikterna är skrivna från 2008 till 2020, och Jakymtjuk skräder inte orden i det förord som inleder, och skrevs i år särskilt för den här utgåvan: ”När kriget i Ukraina började 2014 …” Till stor del handlar dikterna om tillvaron för familjen i det sönderskjutna Ukraina. Föräldrarna som lämnar Luhansk i Östra Ukraina och flyttar till Kyjiv, och hålls kvar enbart genom snilledraget att låta dem odla potatis på en plätt i utkanten, så att de tvingas invänta skörden innan de kan återvända.

 

Förordet övergår i essän, och dikterna kan sägas övergå i reportaget. Det blir då nedslag i en existens där det hotfulla visar sig i allt som sker, där allt när som helst kan övergå i våld. Det Jakymtjuks dikter mest uppehåller sig vid är förändrade livsvillkor – att det vi menar med förändring inte sällan har ödesdigra konsekvenser. Flera av exemplen är språkliga. Ett så oskyldigt ord som elektricitet (”elektryka”) blir genast laddat med fara, då dess ljus kan leda fienden mot sina mål, och i förlängningen kringskära hela ens vardagliga trygghet: ”Ordet handlade nu om värme mitt i vintern, om vatten i rören, om uppkoppling och mobiltäckning, om allt som är avhängigt att det finns ström.”

 

Jag må vara ursäktad för dessa citat ur förordet. Läsande människor (10% av befolkningen) kan delas in i två släkten: de som läser förord och efterord (4% av läsarna) och de som inte gör det (96% av läsarna). Det är ett sorgligt tecken på att även de som läser saknar nyfikenhet. Här blir förordet en lysande och helt nödvändig ingång till dikterna och ger bakgrund till dess balansgång mellan förtvivlan och ursinne.

 

Dikterna som följer delas in i fem avsnitt: ”Aprikoser i Donbas”, ”Nam och kriget”, ”Förfalleri”, ”Dikter, inte vita”, samt ”Sådana kallas nakna”. De följer ett tydligt utstakat mönster, som stavas ”krig”. Undantaget är den avslutande sviten, med tio dikter som måste kallas uttalade kärleksdikter. Syftet är outtalat men oerhört tydligt: kärleken står kvar som enda segraren när även krigen är slut. Våld må utplåna mycket, men inte kärleken, som ser till att få sista ordet.

 

Jakymtjuks aprikoser bär hjälm, liksom för att visa offrens skörhet. Det finns hos henne en blick på världen som i ena stunden är troskyldigt naiv, och i nästa ifrågasättande och anklagand. Hon skriver om närheten till världen, att det som sker i hennes hemland sker i vår värld, inte på någon avlägsen plats. Barnets utsatthet blir allt mer accentuerat, och det blir också tydligt att det är de unga som offras. Och dikterna rör sig fritt mellan den egna erfarenheten och kollektivets.

 

En av de kraftfullaste dikterna använder bildspråket för att sammanföra olika element, liksom för att visa poesins närhet till det barnsliga, och hur det barnsliga blir en tillgång när ett allvarligt budskap ska framföras:

 

kamma ditt hår inför natten

dessa skyskrapor

tovar aldrig mer ut några moln

 

sy ihop byggnadens sår

täck den brända huden

med förbandets vita kors

 

Det är en stark överlevnadsdikt, och jag anar att om jag i framtiden har glömt mycket annat jag har läst 2023 kommer jag att minnas bilden av skyskraporna som en gång kammade molnen fria från tovor, men nu fylls av sår som täcks av vita förband.

 

De konkreta bilder Jakymtjuk arbetar med blir en tillgång i dikterna, och får dem som sagt att likna reportage. Långsamt tecknas bilden av en värld som gått förlorad. Ibland leker hon med ordens valörer, och översättarna – radarparet Ida Börjel och Nils Håkanson – får tänja på både sig själva och på svenskan för att återge en lämplig avbild av de ursprungliga dikterna, inklusive slang- och kraftuttryck. I en av kärleksdikterna talar diktjagets älskade polska, där ordet ”kochana” är ett smeknamn, som på ukrainska är en mer uttalad kärleksförklaring (med stavningen ”kohcana”, tror jag?), och det lurar diktjaget att tro att hon är mer älskad än hon är.

 

I andra dikter har orden i sig sprängts sönder, och affix har tappats bort. Luhansk blir bara hansk (”lu är jämnat med marken den röda”), och poeten är ”inte längre Ljuba / bara ba”. Det är dikter som vägrar befatta sig med hyckleri. På en sida hittar jag ett kvitto som mitt pekfinger försöker riva loss, tills jag upptäcker att det är från en supermarket i Kyjiv. Med andra ord: en trompe l’œil. Och som titeln lyder: ”det här är inte ett kvitto, det är en dikt”. Word.

Social sightseeing, Kvarnby folkhögskola

Det är examensdags för de arton som gått skrivarskolan i Malmö, närmare bestämt i Kvarnbys folkhögskola. Årets antologi heter Social sightseeing. En klar majoritet av författarna är kvinnor, och det säger något om den klena återväxten: män ägnar sig uppenbarligen åt annat än att skriva. Oklart vad.

 

Ett förord anger negativa konsekvenser av Tidöavtalet för kultur i allmänhet och folkhögskolan i synnerhet. Det är ju uppenbart att en majoritet (en relativ majoritet) av väljarna med glatt sinne har röstat fram politiker som hatar kultur. De insatser som inte ger omedelbar avkastning åt samhällsnyttan bromsas, och ingen borde vara förvånad: det här är vad vi får när styret svänger åt höger.

 

Här dominerar romanförfattarna, med viss slagsida åt det spekulerande (ej att förväxla med ”det spekulativa”). Fantasy är en livkraftig genre, men huvudintrycket är ändå att det spretar i många riktningar: poesi, essä, romanutdrag, utdrag ur dagböcker (fiktiva och autentiska), fantasy, historisk roman. Kort sagt: en pendling mellan hård realism och fluffig eskapism. Författarna presenteras med var sitt citat, något som är en kul idé men inte säger så mycket om var och ens inriktning, utöver något om smakpreferenser (här bockar akribi-pedanten av de givna namnen Bodil Malmsten, Marguerite Duras och Karl Ove Knausgård).

 

Två författare porträtterar kvinnor. Medan Saga Edwards tecknar tre kvinnors porträtt nöjer sig Anna Wirén med två. Edwards bidrag är lovande men lite opersonligt: jag hade hellre läst något mer utförligt om en av de tre än dessa tre korta texter. Wirén fokuserar på två olika tidsplan, 2005 och 1975, där den äldre berättelsen skildrar en misstänkt våldtäkt efter en obehaglig tonårsfylla – det är skrivet med närvaro och nerv, och potentialen finns att utveckla till en längre text.

 

Några av författarna har valt antingen barnmotiv eller bara barnsligt innehåll. Där finns Maja Anneborgs nidbild av det svenska politiska läget, men också en välvillig och inkännande text om utmattningssyndrom. I Gun-Britt Bergström Lindells utdrag ”Saga Billy Killer” (bra titel!) handlar det om en flicka som har svårt att högläsa och ska få hjälp av en läshund. Det är charmigt humoristiskt, och med ganska fin känsla för barnets perspektiv. I Lena Sundgren-Brorssons romanutdrag är karaktärerna många: det finns en Boo, en Vita, en Susa, en Kalle, en Agneta, en Mateus, en Hera, en Gunnel, en sjuk mormor, en Julia, en John, en svärmor … Någon av dem är (eventuellt) kentaur. Det blir lite för mycket att bära för en kort text på nio sidor.

 

Poesin är sorgligt eftersatt, men representeras av Marcus Geraldssons lite valhänta dragning mot lycka, där de avgörande frågorna saknar frågetecken: ”Kan en bada i lycka”. Trots att dragningen mot lycka onekligen samkörs med en dragning mot klichén finns det också en välkommen utopisk längtan här. Alva Larsson laborerar med olika tekniker och hittar en felande länk mellan Gunnar Ekelöf och Athena Farrokhzad. Det är lekfullt, men hon resonerar också med befogat allvar: ”allt det här är 100 procent fiktion / samtidigt som det är 100 procent sant”.

 

Denna felaktiga dikotomi mellan påhitt och sanning aktualiserades när Rebecka Kärde i DN recenserade Emil Kjær Voss roman Et hus i Humlebæk, skriven som en replik på Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. Fiktion och självbiografi har på senare år umgåtts så intimt att det inte längre går att skilja dem åt. Därmed kan vad som helst sägas i namn av – i skydd av – fiktionskontraktet, och tyvärr sägs också vad som helst under detta skydd.

 

Därför vore det lönlöst att söka efter bokstavlig sanning i de här bidragen. En påminnelse: en recension är inget förhör, och bokläsningen ska inte ställas samman med rättegången. Med det sagt finns det en stark verklighetsförankring i Kelly Hultman Skogsmyrs romanutdrag, som återger arbetsplatsen med hög trovärdighetsfaktor. Dock skapar hon en magisk nyckel som tillåter karaktärerna att inträda i en parallell värld, en förtrollad trädgård.

 

Den parallella världen finns också i Lotta Hellströms romanutdrag om häxor, changelings och ön Blue Hill, dit barnet Puzzle (Patrizia i den omagiska världen) förs. Det är liksom typ all genrelitteratur skickligt men förutsägbart. I Annica Kaufeldts utdrag tas svängarna ut, och det märks att hon haft roligt när hon kommit på namnen. Men Kaufeldt får också saker att hända i sin korta text, och hittar åtminstone något eget utrymme för den personliga rösten.

 

I övrigt: varför skriva det som redan finns? Katarina Leites val av citat borde fler av bidragsgivarna här ha beaktat. Toni Morrison: ”If there’s a book that you want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.” Själv skriver Leite i sin första text oerhört initierat om sjukhusmiljön, men hon kunde ha hushållit med detaljerna, och i den andra finns fylgior och djur med mänsklig röst.

 

Jaget är fokus för Charlotte Dahlbergs lite dunkla text om ett berättarjags sökande efter en klocka, som tar henne till en uraffär i Jönköping (kan det ha varit Elias, månne?). Sjukdom är fokus för Nora Nordins romanutdrag, och jag hade gärna sett att hon skippade en del av de onödigt byråkratiska glosorna (”därhän”, ”föranleda”, ”resterande”, ”åsamka”). Lidande är fokus för Therese Rantakokkos utdrag ur något som liknar en historisk roman. Året är 1881, och vi följer en gravid kvinna som föder ett barn hon inte får behålla. Här har grundlig research gjorts om hur en förlossning gick till i slutet av 1800-talet.

 

Andrea Huberyc skriver om graviditet och om väntan på att livet ska börja. Det är inget oävet med texten – utdrag ur roman? du gissade rätt – men det blir för många omständliga beskrivningar. Pontus Karsten har också skrivit något som inte ska kallas oävet, även om blandformen där poesi övergår i prosa inte riktigt tillför något till helheten, utan låter pessimismen stanna i avvaktande abstraktion.

 

Blandformen hanteras mer durkdrivet av Ebba Möhle. Hennes kortprosa hittar fram till en egen röst när hon skriver om sömn och bristen därpå. Det är uppfordrande: ”Du ber mig om tystnad. / Jag ber dig att lyssna.” Slutligen den mest aparta texten: Nadja Storsæters essä om skolan, som blandar fallstudier från folkhögskolan med akademiska resonemang (med en halvt ambitiös notapparat). Svårbedömt utdrag, men inför en publicering borde den bestämma sig för om det ska vara just det akademiska anslaget eller ett mer personligt och publikfriande: här lutar hon åt båda hållen.