Det här är del
fyra i h:ströms serie ”Litterära profiler”, och den handlar om
Hjalmar Söderberg och är skriven av Göran Lundstedt,
litteraturvetare från Lund. För knappt två år sedan gav jag ut
den första delen, om Virginia Woolf, och har fortfarande inte fått
betalt. I förlagets monter på den nyligen avslutade bokmässan
fanns min bok i en försvarlig bunt, men själv har jag inget intresse av
vem som köper den.
Kanske Lundstedt
hade större lycka när han tecknade sitt kontrakt. Hans bok har en
ambitiös undertitel: Hjalmar Söderberg. Makten, kärleken och
sanningen. Dock är den ganska spatiöst utformad, med 27 väldigt
korta kapitel och blanksidor och större typsnitt och dubbelt
radavstånd.
Av svenska klassiker
är nog Söderberg den mest levande, så en ny bok om honom är
välkommen. Av tidigare böcker är Bo Bergmans minnesteckning från
Svenska Akademien förstås hyperintressant (kom i nyutgåva förraåret), liksom av de övriga i första hand Bure Holmbäcks båda
biografier som har drygt tjugo år på sin så kallade nacke.
Att Söderberg är
så levande beror nog på två saker: dels att han är så ung i sitt
uttryckssätt, att det inte var någon tillfällighet att han
kallades för ”ungdomens förförare” (med Lundstedts språk:
”inte för inte kallades han …”). Den friskhet som hans stil
förevisar är bevarad. Och dels hade han ambitioner som sträckte
sig utanför det strikt provinsiellt svenska. I första hand skrev
han i förbund med nordiska kolleger, men han hade också koll på
franska och tyska förebilder, på ett mer planerat och organiserat
sätt än hos sina svenska samtida förbundna (med Lundstedts språk:
”han skrev à la sina nordiska kolleger …”).
Det här kunde
Lundstedt ha gjort mer av, men hans bok stannar vid ytterst diskreta
antydningar. Han är specialist på att öppna fönster för att lika
snabbt smälla igen dem i ansiktet på läsaren. Så följs ett av de
mest spännande kapitlen, om hur de fyra elementen skildras, av hur
årstiderna är ett viktigt inslag i de litterära verken – i ett
snålt tvåsidigt kapitel som bara nuddar vid detta oerhört
intressanta ämne.
För ärligt talat
är Lundstedt väl förtrogen med Söderbergs böcker. Han rör sig
lätt och ledigt framåt och bakåt över det skrivna. Men verken
avklaras raskt, långt innan halva den här korta boken är avklarad.
Sedan följer några korta tematiska utflykter, innan det hela tar
slut.
Några saker gör
mig mest konfunderad, kanske just därför att det blir så
kortfattat. Flera gånger hänvisar Lundstedt till Freud, något som
är lite besynnerligt, då Söderberg själv med emfas förnekade att
han stiftat bekantskap med charlatanen från Wien. Jag blir inte
heller klok på om han ser Söderberg som cyniker eller romantiker,
eftersom han säger att det inte går att vara bådadera (fast,
invänder jag då, Lord Byron …). Och titelns referens till
”sanningen”? Om det är politiken som åsyftas, då är det
visserligen vettigt, men det står inte mycket om politiken i den här
boken, kanske mer om religionen, och där hade ju Söderberg en egen
definition av dess sanning.
Så – om vartannat
några goda sidor, som en jämförelse med Vilhelm Ekelund, och några
tveksammare sidor. Men framför allt blir intrycket att Lundstedt
känt sig som någon som tvingas kasta pärlor åt svin, då han
förmedlar sin kunskap så sammanbitet och rudimentärt.