Om man håller sig i solen, Johanna Ekström

Barnflickan A-M luktar parfymen Date och huvudpersonen i Johanna Ekströms berättelse Om man håller sig i solen ”ryser av vällust när [hon] känner hennes andedräkt mot ansiktet.”

Varför då? Jo, för att den där närheten saknar hon från sina föräldrar. Det här är bara en av otaliga scener i den här boken som demonstrerar en uppväxt styrd av undertexten, där det underliggande och dolda tar över.

Många svenska böcker har på senare år skrivits om taskiga föräldrar. Egoister till föräldrar, som har förverkligat sig själva i hög grad, och lämnat sina barn i sticket. Dessa böcker från senare år är ofta skrivna av barn till så kallade kändisföräldrar – författare, musiker, med mera – och barnen är födda på 60- och 70-talet. Alltså barn som nu ofta själva är föräldrar, och dessutom just de föräldrar som anklagas vara dels curlingföräldrar och dels föräldrar som väljer att odla sina egna karriärer. Nå – låt se hur framtidens barn dömer sina föräldrar.

Skillnaden med Johanna Ekströms bidrag är att hon redan är en etablerad författare, med tio böcker bakom sig. Hon debuterade purung med diktsamlingen Skiffer, även om hon var långt ifrån lika ung som sin berömde far, som debuterade som brådmogen femtonåring.

I en kvävande miljö växer hon upp, flickan som uppenbart är identisk med författaren Ekström. Hon måste vara ordentlig, i en miljö där allt handlar om att vara bra, att prestera, men också att vara till lags. Helt enkelt inte vara barn, inte tillåtas vara barn. En uppväxt i skönhet och lögn. I ett museum.

Ekströms bok innehåller många underförstådda eller dolda trick, för att manipulera läsaren. Barnflickans andedräkt är ett av dem: ett annat är när hon redan på första sidan räknar upp personer i sin omgivning, och listar mamman, mormor och morfar, innan hon kommer till pappan, för att vi ska förstå prioritetsordningen. Eller när hon som vuxen upptäcker smutsen i sommarhusets kök och skriver en skämtsam berättelse om matingredienser som bönar om att bli befriade, men det handlar förstås om henne själv: ”de är ju jag som skriker för döva öron och ber om att bli utsläppt till en värld som är ren, inte nersolkad av lögnaktiga pakter, leenden som hotar att svalna så snart man vänder ryggen till.”

Ytan poleras hårt. Ekströms minne är extremt – ja, så detaljerat att jag inte kan låta bli att bli lite misstänksam. Eller är jag bara avundsjuk? Så här starka minnen har inte jag! Eller – tillåter jag inte mig själv att vara lika intensiv i mina minnen? För samtidigt blir minnena obligatoriskt en berättelse, och berättelser ska vi vara djävligt försiktiga med, då de gärna skarvar och anpassar. Här avlöser vänner och killar och senare äldre män varandra för att hålla henne sällskap, så det är lite svårt att tycka synd om henne.

Likaledes är det lätt att raljera över dessa stackars rika flickor som sörjer något som i de flestas ögon ändå ter sig som något privilegierat. Vems uppväxt är värst – den som blir slagen eller den som inte får någon beröring? Till en början vill jag bara kräkas på hennes skidresor och presenter (när hon fyller sjutton får hon en resa till Rom – jag var där samma år, för pengar som jag hade tjänat på att täcka halva Norrland med skogsplantor). Ekström skildrar en steril uppväxt, och man tänker på Vilhelm Hammershøis målningar, långt innan hon själv nämner dem.

Minnena hävdar som sagt att detta är den exakta beskrivningen av vad som har hänt, och det finns ingen anledning att betvivla henne. Det är nästan för välskrivet. Fast – så påstår hon att hon ser på Live Aid på tv, att Madonna uppträder, och spelar ”Like a Virgin”, vilket inte är sant! Madonna spelade ”Holiday”, ”Into the Groove” och ”Love Makes The World Go Round”, och då smyger sig ett tvivel in – ett tvivel som bär på lögnen. Kan vi lita på en författare som far med osanning?

Vi ska också komma ihåg att alla dessa anklagelseskrifter skrivna av oförrättade barn utnyttjar retorikens knep, att de tigger om sympatier. Till Ekströms försvar ska då hävdas att hon väjer för de enkla utbrotten, och hellre smyger in sin kritik. Om det är ärligare – det är jag inte helt säker på. Hon förlitar sig på läsarens medlidande ändå, även om jag inte blir helt säker på att jag delar hennes förtvivlan. Jo, som barn lämnas hon bort till barnflickor, medan de filantropiska föräldrarna åker runt världen och räddar utsatta barn. Men jag kan inte heller låta bli att vänta på att katastrofen ska brisera: vad är det hemska?

Det visar sig vara pappans dubbelliv, avslöjat efter ungefär halva boken. Han har haft ett förhållande i flera år, exakt som när han träffade Johannas mamma. Att vara fin i kanten öppnar för en längtan efter det fula; då infaller också Ekströms introduktion i destruktivt leverne, med aneroxi och senare alkoholism. Men allt ordnar sig till slut: jag har förstått att båda föräldrarna har läst hennes bok, och de har försonats på sitt diskreta sätt. Och det var ju bra det!