Outtömd tid, Emily Berry, översättning Jenny Tunedal, Rámus

 

För fem år sedan läste jag en fantastisk brittisk poet, översatt av Jenny Tunedal. Det var Emily Berrys Picknick, blixt. Den var så bra att jag inte tvekade ett ögonblick när jag för nästan två år sedan fick tag på hennes senaste bok på engelska, Unexhausted time. Den har nu återigen översatts av Tunedal: den svåra titeln blir på svenska Outtömd tid, och omslagets formgivning, typsnitt och färgsättning är snarlik originalet

 I Berrys poesi läggs raster av röster inte bara över utan också in i varandra. Där finns Sarah Kane, Thomas Mann, artisten Burial – samt förstås Sigmund Freud (känd från förra boken). Den personliga upplevelsen av förlust – en död mor i förra boken – har här blivit ett expanderande tema, som frammanar en grym värld som låter saker och ting försvinna, upphöra – dunsta, kort sagt. Poeten – diktjaget – registrerar dessa förluster med en saknad som växlar mellan acceptans och trots.

 

Därav dikternas sällsamma energi, att de inte dröjer vid det enbart såriga och elegiska, men inte heller ger efter för frestelsen att rasa mot elementen. Berry skriver dikter som är spretiga och sammanhållna på samma gång. De kursiva citaten från andra källor skär in i dikterna, både sömlöst och med den typ av avbrott som inbjuder till dialog. Dikterna blir mindre av solitära monologer, men också mindre av osjälvständig ekokammare.

 På ett sätt leder sorgen oss ingenstans. Den saknar riktning och mål: den bara finns, som en mörk ledsagare, en nästan bokstavlig skugga. (Går det att se en manifesterad sorg, alltså med ögonen – en visuell uppenbarelse? Jag tvivlar inte.) Diktjaget sorterar sina minnen, och utvinner universella sanningar: ”När någon lämnar dig / rinner de ur dig som mjölk, / och om du tillåter det kan du mata människor”. En annan, som om jag inte missminner mig också tog upp när jag skrev om den engelska utgåvan: ”Det förflutna står parkerat intill mig likt en smutsig skåpbil / med meddelanden skrivna i dammet”.

 Berry är minst sagt bra på att förmedla dessa erfarenheter och göra dem begripliga och hanterliga. Centralt placerat i boken finns 21 kortare prosadikter, ofta inte längre än en halv sida. Där finns ett bildspråk som förbluffar med sina ilande insikter. Där visar Berry vad poesin förmår i sina lyckligaste (och kämpigaste) stunder: att frammana en nästan outhärdlig skönhet. Det som Yeats menade med ”a terrible beauty is born” är något jag tycker mig upptäcka gång på gång i Berrys dikter, där det finns många enskilda höjdpunkter men där också helheten är anslående.  

 Eftersom livet är sorgligt behöver vi rusta oss för att möta dessa hårda stunder. Till syvende och sist handlar poesi om att skaffa sig beredskap för de förändringar livet skickar i ens väg – både dess gåvor och dess bördor. Berrys dikter liknar en förvandlingskonst, och underförstått alluderar hon till Proust genom att bli en minnenas krönikör. Hennes stämningsläge är drömmens:

 

Skrivandet var en dimma som steg ur mitt liv, det är allt,

beroende av atmosfäriska villkor för sin

existens. Det fanns en tid när jag kände den här

slumpmässiga dimman överallt omkring mig och jag kände mig

saliggjord, jag kallade mig själv dimmans ängel …

 Prosadikterna undersöker fantasins farligaste områden och dess oroligaste gränser: ”Jag hade det jag hade och det var aldrig nog”, som det står i en av dikterna. Där finns en riktning mot det groteska eller rent frånstötande, och inte sällan nås en absurd humor. En vän gömmer sig bakom ett träd när han ser sin terapeut: ”Men han var inte säker på om han gjorde det för att undvika det obekväma i att träffa sin terapeut i det offentliga rummet, eller om det var för att han inte stod ut med att någon skulle se honom prata med en person med så dålig klädsmak.”

 I dikterna finns många djur, helst fåglar, möjligen som indikatorer på den frihet som är så svåruppnådd. Men Berry nöjer sig inte med enkla analogier, eftersom hon är mer road av att utforska vad det poetiska tänkandet tillför: ett helt nytt sätt att se på det yttre. Med omild ironi kan hon gissla den imbecilla stadsplaneringen som gjort sig beroende av – nej, besatt av – tillväxt. Till vilket pris? Till vilket pris som helst, verkar det.  

 De här dikterna utnyttjar poesins nära band till det komprimerade. Det må vara att ordet ”förtätning” är en uttjatad trop när det gäller poesi, men den som vill se hur koncentrationens konst ges sin mest ypperliga form har åtskilligt att inhämta i Berrys poesi, som nu alltså till stor glädje finns i dubblerad form på svenska. Och det är en på många sätt fantasifull och förtjänstfull översättning av Tunedal, som det vore ofint att gnälla på.

 Somliga saker i Berrys original är också fördömt svåra att överföra. I en av samlingens tidiga dikter kompareras ogrammatiskt nog ett substantiv: ”that girl / can make a boy more boy, just like / the boy inside the girl can make her girler”. Tunedals version får problem med ”girler”, men lyckas rätt bra: ”den flickan / kan göra en pojke till mer pojke, precis / som pojken inuti flickan kan göra henne mer flickad”. Mindre bra är att någon enstaka anglicism – kanske oundvikligt – dröjt sig kvar: ”ömheten är inte min att ge bort” blir en för bokstavlig överföring av ”the tenderness is not mine to give away”.

 Trots dessa trista invändningar: då och då kan en undra vad vi ska ha poesin till, om det är lönt att fortsätta läsa poesi, när livet innehåller så mycket annat. Så kommer en bok som denna i ens hand, som en blixt (”en blixt i givakt”, som Tranströmer sa). Läs Emily Berry, medan tid finns.

Landskapskynnen, Petra Mölstad, Lejd

 

Under de drygt arton år jag har bedrivit kritisk verksamhet på bernur har det blivit någonting mellan 4-5000 recensioner. Somliga böcker är svårare än andra att glömma – annars finns förstås det digitala arkivet. Petra Mölstads debut Införsel från 2013 var en svårglömd diktsamling. Sedan dess har hon gett ut några tunnare häften – Omloppstid och Vi har hägn – samt för fyra år sedan en regelrätt diktsamling, Din disciplin.

 Nu utkommer hon med sin femte bok, på sitt fjärde förlag. Landskapskynnen utkommer på Lejd. Varför var då debuten så svårglömd? Det handlade i första hand om en kapitulation inför det språkliga uttrycket, och en medvetenhet om ordens och frasernas förmåga att tjusa och vilseleda oss. Kort sagt: Mölstad stod för en kritisk röst som tog för sig och tog plats i ens medvetande. Det är ett uttryck som hon har förvaltat väl. Landskapskynnen är en strålande bok.

 

Den ägnar sig åt att återberätta en uppväxt i ett 80-tal präglat av glåmig skolmiljö och moloken landsbygd. Gemensamt för de två instanser som inrättas – skolgården och bondgården – är misstänksamheten och fientligheten, och i förlängningen oron och skräcken. Från första början är det en uttalat politisk dikt, som härbärgerar BSS och VAM. Så slår det mig: titeln Landskapskynnen kan anspela på en bortglömd bok av sociologen Adrian Molin, som 1907 oroade sig över de mångas landsflykt till Amerika och instiftade Nationalföreningen mot emigrationen, och under andra världskriget kallades (sorry för eufemism här) ”tyskvänlig”.

Även om Mölstads böcker spretar åt olika håll har språket alltid varit ett sammanhållande kitt. (Hos henne blir förkortningen BSS överförd från sin ursprungliga betydelse – ”Bevara Sverige Svenskt” och ersätts av ”Bevara Svenska Språket”.) Det egna tilltalet kallar fram något ursprungligt i ords valörer. Fraser som ”jag vill bärsärka”, till exempel: när hörde du det senast? Det finns gott om ord som har den typen av sliten patina över sig – ”mähä” och ”sömntuta” är några andra ord som du måste återvända till din barndom för att erinra dig när det senast yttrades av någon.

 I skolan härskar mobbningen, där de grymma ritualerna förstås är bekanta av alla som haft olyckan att ta sig genom nio eller tio års leda, fruktan och smärta (a.k.a. grundskolan), där ”natten äts av en annan natt”. Den världen utspelas i klordoftande skolkorridorer och gympasalar där medicinbollar köttas i huvudet på någon. Det kan ge likartade stämningar som hos Kristofer Folkhammars Magisterlekarna.

 Hos Mölstad befinner sig fantasin alltid i nära anslutning till verklighetens skrämmande värld: ”jag erbjöd dig mitt bröst och mitt mörker”. Det är en värld av grisar och pennalism, där vårt egentliga hemland skapas: ”i folkmun heter det hora / på bygdemål lebba / orden som formade sverige”. För låt oss inte glömma att Sverige alltid varit sexistiskt och rasistiskt – en dödlig cocktail som bara kan leda till att hatet cementeras och förstärks.

 Orden trivs ypperligt i den här poetens mun, där hon lyckas få det otäcka att samsas med det välklingande. Men hela tiden skapar Mölstad tillfällen som tar ned dikten på jorden, och låter den behålla sina höga anspråk. Det finns i dem en spänning mellan det abstrakta och det konkreta. I sin fascination för det söta, tunga, dovt klibbiga förevisar Mölstad en likhet med Mare Kandres böcker. Det är övermättat och gränsande till det överlastade. Men jag tänker inte bara på Kandre: att läsa den här boken av Mölstad påminner också om att lyssna på Ethel Cains långsamma southern gothic-låtar.  

 Hos Mölstad finns samtidigt en uppsluppenhet som genskjuter det tungsinta:

 

jönsen alltid sist i kön

varmkorv är gott i käften

stoppar hålet fullt av socker

allt smälter utom ovilja

 

gryningen varnar om falsk fauna

han bär en simpel dräkt av sotdagg

lumpen är vred

men byxan är vredare

 De sanningar som presenteras är tvära, lutande och skeva. Språket utsätts för en beskedlig form av attentat. Här finns både ett räddningsavstånd och en närhetsprincip. I den vaga oroskänslan finns också en viss skånsk anstrykning (ordvalet ”rälig”, till exempel). Däremot vägrar jag se boken som en kritik mot det skånska: som jag ser det handlar det om ett Sverige som på 80-talet befann sig i en brytningspunkt. Låt oss inte heller glömma att BSS och VAM var vad som lade grunden till vårt nuvarande näst största parti, SD.  

 Trots sina fyra suveräna tidigare böcker är nog Petra Mölstad en poet som gått många förbi, även bland någorlunda frekventa poesiläsare. Det vore synd om Landskapskynnen inte fick det breda genombrott som den förtjänar. Jag tvekar inte i mitt omdöme att den – detta ovanligt starka svenska poesiår – är en av årets klart mest övertygande diktsamlingar.

Om uträkning av omfång 5, Solvej Balle, översättning Ninni Holmqvist, Wahlströms & Widstrand

 

Solvej Balles septologi Om uträkning av omfång handlar om Tara Selter som hamnat i en tidslucka – hon kan inte ta sig ut ur den artonde november – och vi som följt henne sedan dag 121, då serien inleddes, har lärt känna henne genom tiotalet år. Del fyra, som utkom på svenska i somras, möttes med viss skepsis hos en del svenska kritiker. Kanske man måste beakta helheten innan man drar alltför förhastade slutsatser.

 Den som inte läst de tidigare delarna får finna sig i en del spoilers. Det har gått drygt tolv år när boken inleds, och när den avslutas är vi framme vid dag 10455, eller drygt 28 år. Därmed har det blivit ogörbart för Tara att fortsätta besöka sin man Thomas, eftersom hon har åldrats medan han är kvar i dagen innan för alla dessa år sedan. Utan att säga för mycket: hennes behov av närhet, kärlek och sex får hon tillgodogöra sig på annat håll, dels hos Carl, en man intresserad av stenar och depressioner, och dels hos Henry, en man som befinner sig i samma predikament.

 

För medan de första böckerna påminde om klassiker som Defoes Robinson Crusoe och Haushofers Väggen befolkas Taras värld från den tredje boken av allt fler människor som inte heller kan lämna den artonde november. Kanske det var där skon klämde hos somliga, att de såg framför sig en roman som skulle handla om den sista människan, och så kom där en massa andra som störde. Här har de blivit ett hundratal, och de sprider ut sig i Europa, från basen i Bremen mot Liège och Lugano, och mot Spanien.  

 Men det sker också något dramatiskt när persongalleriet växer. Balles historia går från en individuell mardröm till en gemensam, kollektiv erfarenhet. Ingen människa är en ö – inte ens hon som vaknar upp nästan totalt avskuren från resten av mänskligheten. Det hedrar också Balle att hon inte överger sitt filosofiska perspektiv från de första böckerna när fler personer introduceras. Dessutom är Tara hela tiden den vi följer, och får ta del av allting från hennes sävliga och strävsamma blick. Kanske också hennes tapperhet ska fungera som en uppbygglig förebild.

 Och om romanen tappar i ett avseende, blir mindre en isoleringsroman, så vinner den i andra avseenden. Det skapas en dynamik inom gruppen. När Tara gör några försök att återbesöka sin man Thomas märker han att hon har blivit roligare: ”Ett plötsligt skratt som han inte hade stött på förut. Ord som jag inte brukade använda. Ett uttryck som förvånade honom. Ett sätt att gå genom rummet eller hur jag reste mig ur stolen.” Med andra ord: det som sker i nästan alla relationer, äktenskap eller vänskaper. Här sker de – för Thomas – i höghastighetens tecken. Och Balle fäster vår blick på de subtila detaljerna, de nästan omärkbara förändringarna.  

 Liksom de andra åldras Tara, men det här sker bara på ett ytligt plan. För Balles roman ägnar sig på sitt outtalade sätt mycket åt att diskutera tidsuppfattning. Tara var 29 när romansviten började, en fortfarande ung och spänstig kvinna, som nu rör sig mot medelåldern och – vild gissning inför de två avslutande delarna – ålderdomen. Till syvende och sist är romanserien upptagen med att undersöka ensamheten, och den når slutsatsen att vi måste konstatera att vi är ensamma. Nedslående? Nä, för människorna som i någon mening måste kallas tidsflyktningar gör trevare mot att förbättra tillståndet i världen, med hjälp av olika projekt. Det blir också allt tydligare att böckerna bärs av något som måste kallas kärlek, en kärlek som vidgar alla snäva definitioner.

 Premissen för Balles septologi är originell, men vi ska komma ihåg att det inte alltid är de mest excentriska idéerna som bär konstnärlig frukt. Ändå tycker jag så mycket om de här böckerna, och så fort det kommer en ny del lägger jag allt annat åt sidan. Ambitionsnivån är hög utan att det blir ansträngt. Balle uppmuntrar oss – nej, uppmanar oss – att tänka mindre på de materiella frågorna och mer på de existentiella frågorna. Hon får oss att lyfta blicken mot något större och viktigare.

 I boken finns också en självironisk metakommentar till boken vi läser, med Tara som ivrigt skriver ned sina iakttagelser. Henry ifrågasätter henne: ”han ville veta varför jag ville skriva om den artonde november. Vem skulle läsa det, och vad skulle det användas till?” Uppenbarligen är vi många som både vill och behöver läsa detta. De första två böckerna fick Nordiska rådets litteraturpris, och på danska har de fem böckerna utkommit åren 2020-2023. På svenska har böckerna en snabbare utgivning, på lite drygt ett år. Nu måste vi invänta den danska utgivningen, och det tror jag böckerna tjänar på.

 Rilkes bekanta ord från dikten ”Arkaïscher Torso Apollos”: ”Ditt liv – du måste ändra det” (översättning Malte Persson), blir en nyckel till Taras upplevelser. Vi står inför svåra utmaningar, även vi som inte fastnat i tiden (fast, ärligt, är det inte exakt det vi har gjort?), och måste ändra vårt liv. Så enkelt är det – och så svårt.