Älvkungens dotter, Sarah Kirsch, översättning Marie Tonkin, Faethon

 

Sarah Kirsch? Om namnet låter bekant för er beror det troligen på att hon finns representerad i den lilla boken Glashussplitter, en översättning av hennes dikter till svenska, på Ellerströms i mitten av 90-talet. För mig är hon mest bekant för att jag ofta tänker på hennes förhållande till interpunktion – som hon liknade vid hållplatser för läsarens rytm.

Den äldre översättningen fokuserade mest på den tidiga poesin, medan det urval som Faethon nu ger ut – Älvkungens dotter, i översättning av begåvade Marie Tonkin – har den senare poesin som riktmärke. Kirsch levde 1935-2013, och tillhörde länge DDR:s författarskara, tills hon hamnade i onåd och fick lämna för Västtyskland. I efterordet kallar Tonkin henne för ”både återhållsam och vildvuxen”, och urvalet bär syn för sägen. Hon är en poet som inte går att inordna i något slutet system eller en fixerad inriktning.

Hur var det nu med interpunktionen? I flera av dikterna är den sparsamt hanterad, med avsikten att leda till en andlös läsning utan uppehåll (”atemlos und ohne abzusetzen”). Dikterna är hämtade från tio diktsamlingar från 1967 till 2001. Hon föddes som Ingrid Bernstein, men tog förnamnet Sarah för att hedra de judar som mördades av nazisterna under andra världskriget. Kirsch var något hon fick på köpet när hon gifte sig.

Det vildvuxna och återhållsamma som Tonkin nämner etableras i många av dikternas tematik och bildspråk. Snön är ett återkommande inslag, med dubbla funktioner: dels den bokstavliga – kylan – och dels den bildliga. Kasten mellan olika stämningslägen är tvära och oförutsägbara. Ungefär raka motsatsen till den sorgsna ursäkt till poesi som AI:s ChatGPT hittills har lyckats prestera. Rytmen som Kirsch åstadkommer främst med sin säreget okonventionella interpunktion är våldsam och jazzig, med en puls av visst modernistiskt snitt: ”Världens fyra hörn / Är fulla av sorg. Kärlek / Är som när ryggraden bryts.”

Det finns också tidsförskjutningar till forna tiders ideal, främst 1700-talet. Det här är dikter som är bra på att bevara gåtfullheten och mystiken intakt, utan att det blir obskyrt eller diffust. Det är mycket djur och natur, som ju är välbekanta inslag i poesin. Men Kirschs dikter slår sig aldrig till ro. Hon förfrämligar sin värld och ger den samtidigt tydliga konturer. Det saknas inte referenspunkter till en igenkännbar verklighet, men hon renodlar och förenklar: många dikter är så korta att de liknar fragment: ”Den vilsne mannan knackade förgäves / De sönderfallande dörrarna kunde inte / Erbjuda något mänskligt”.

Som titeln antyder anspelar Kirsch ibland på myter, där religion och historia vävs samman och samverkar i legender, för att visa hur allt hänger ihop. Man kunde kalla det en pågående återförtrollning, eller bara att hon är ute efter att skapa en struktur åt det bortflyende, som i dikten ”Kattliv”:

Poeter älskar ju katter

De okontrollerbara milda

Fria som sover drömmer bort

Novemberregnet i sidenfåtöljer

Eller bland trasor ger

Stumma svar ruskar på sig och

Lever vidare bakom jägarens stängsel

Medan de besatta grannarna

Ännu antecknar registreringsnummer

Den övervakade mellan sina fyra väggar

Har för länge sedan lagt gränserna bakom sig.

Så handlar dikterna om att befinna sig i ett tillblivande: ”Allt har förändrats / Bara molnen är / Som förut / Jag vet inte om jag / Är som förut.” Kan det göras tydligare än så: poesi ska inte bara väcka häpnad och förundran hos läsaren, utan också hos poeten själv (lex Søren Kierkegaard). Det finns en ogarderad ärlighet hos Kirsch som får dikterna att bli lika cerebrala som sensuella, eller menar jag sensoriska? Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag ser en märkbar progression mot en allt djärvare och mer anspråksfull poetik. Kort sagt: dikter som är så bra att jag inte gärna vill plocka sönder dem allt för mycket i en analys.

Förbannad kanin, Bora Chung, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Tranan

 

När sydkoreanska Han Kang i höstas fick Nobelpriset i litteratur utbröt en debatt kring hennes romaner, som ansågs vara kitschiga och i stort sett skrivna för att infria förväntningar hos de jurygrupper som belönar internationella böcker som erövrar främst den anglosaxiska marknaden. En ganska märklig konspirationsteori, som ignorerar att det finns litterära traditioner som vi i väst har svårt att bedöma med våra begränsade referensramar.

Nå, nu utkommer en bok i svensk översättning som i har vissa beröringspunkter med Han Kang. Bora Chung är också från Sydkorea, och hon skriver noveller som i någon mån närmar sig det vi brukar kalla magisk realism. Det är tio noveller i hennes samling Förbannad kanin, och de handlar om spådomar, magi, förtrollningar och förbannelser. Intrigerna börjar i det kryptiska, och klättrar allt djupare in i det kufiska. Jag ska genast säga att jag är oerhört ambivalent inför den här neurotiskt drivna samlingen.

Till exempel novellen ”Huvudet”. Även när jag ligger på dödsbädden kommer jag förmodligen att minnas denna novell, om en kvinna som hemsöks av en tingest som föds ur toalettstolen och består av restprodukterna från hennes kropp: bajs, toalettpapper, smuts och hårstrån. Tingesten yttrar ordet ”mor”. Freud skulle förstås ha jublat om han ställts inför den här novellen. Men är den mer äckligt minnesvärd än bra litteratur? Är det knasiga och excentriska ett självändamål?

Huvudet går inte att bli av med, och växer sig allt större. Det finns för all del en aningens likhet med filmens faiblesse för body horror, och särskilt en äldre film som Brian Yuznas Society eller för en mindre farfarsaktig referens, Coralie Fargeats The Substance. När Bora Chung är som bäst resonerar hon underförstått kring de nya rädslor som ny teknik medför, kring girigheten som en naturkraft och kring kvinnokroppen och allt den utsätts för. Här verkar allt gå åt helvete av den enkla anledningen att det kan gå åt helvete (jag har läst sämre manualer till livet); det är de onda makterna som råder.

Tonfallet i novellerna är sakligt, nästan på gränsen till provocerande nedtonat och likställt. Det kan leda tanken till Franz Kafka – i synnerhet när novellerna så uttryckligen handlar om föräldrars påtryckningar att deras barn ska gifta sig (alltid en farlig faktor hos Kafka). I en av novellerna är det en kvinna som blir gravid, trots att hon inte har haft sex. Det här kan bara lösas om hon träffar en man, enligt novellens logik. I en annan är det en bilkrasch som påminner om Pär Lagerkvists enaktare ”Tunneln”, det vill säga om människor i ett slags limbo – döda fast de inte själva är medvetna om det.

Flera av novellerna handlar om vår tids fixering vid ytan, och det pris vi är beredda att betala för det. Det finns en uppenbar vilja att utforska den här sjuka ytligheten. Problemet med att använda chocken som litterär metod är att effekten avtar efter en tid. Till sist blir det sökt eller ansträngt med alla försök att vända världsbilder till ett tvärtom-läge. Men visst kommer jag att bära med mig den besynnerliga ”Huvudet”, och kanske också novellen om ett barn som börjar blöda guld och pappan som försöker slå mynt (hehe) av det – även om det måste ske på bekostnad av att barnet behöver suga systerns blod …

Här ges ingen smickrande bild av människan i senkapitalismens era. Om novellerna vill jag nästan utbrista: ”Det här är inte roligt för att det är för sant!” Vi förtjänar förstås inte bättre, vi som haft oturen att födas rätt in i något som allt mer liknar Roms sista dagar. Hur var det nu de sa, de gamla romarna: ”Människan är människans varg”, eller hur?

Dikter 1915-1945, T. S. Eliot, översättning Karin Boye och Erik Mesterton, Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf, Erik Lindgren, Erik Lindman Mata, Modernista

 

Kan en författare som T. S. Eliot – ständigt omnämnd som central figur i modernismens kanon – anses vara bortglömd? Förvisso omtalas ofta hans insatser med ord som ”banbrytande” och ”inflytelserik”, men ärligt: hur ofta hör du talas om någon som läser honom för att berätta vilken fantastisk poet han är? Låt gå för att han inte är helt bortglömd, men nog får man säga att han är underskattad.

Något av detta försöker förlaget Modernista ändra på med utgåvan Dikter 1915-1945, som utgör något av en best of-samling. Till de nio längre dikterna hör förstås klassikerna ”Det öde landet”, ”De ihåliga männen” och ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”, men också det som kan vara hans bästa dikt, ”Fyra kvartetter”. De äldre översättningarna, där Karin Boye och Erik Mesterton tog sig an ”The Waste Land” och de vitt skilda poet-temperamenten Gunnar Ekelöf, Erik Lindegen och Johannes Edfelt översatte andra delar, kompletteras här av Erik Lindman Matas nya översättningar av tre dikter.

Det är förstås glädjande och på tiden med nya översättningar, för med undantag för Jonas Ellerströms nyöversättning av ”Det öde landet” för drygt tjugo år sedan har det varit glest med översättningar av Eliot. I förordet berättar Lindman Mata om monumentet Eliot, som börjar bli lite anfrätt: ”Framför mig ligger ett verk ansatt av hundra år av öm abrasion.” Samtidigt vet vi att Eliot i ”Fyra kvartetter” skrev ”human kind / Cannot bear very much reality”, och på samma sätt kanske vi kan säga om konsten, att konstnären inte tål för mycket beundran.

I förordet bedriver Lindman Mata fin litteraturkritik med fokus på Eliots upprepningar och hur han behandlade tid tematiskt i så många av dikterna. Vi kan behöva påminna oss om vilken skicklig kritiker Eliot själv var – bland annat delaktig i att uppvärdera det metafysiska snillet John Donne. För den delen ska vi inte nöja oss med att andäktigt sucka över Eliots storhet, utan behandla honom ungefär som den finlandssvenske översättaren Thomas Warburton formulerade det i förordet till sin översättning av ”Fyra kvartetter”: ”Bakom [diktens] komprimerade ord skall man finna en grubblande diktargestalt som har undgått faran i att slå sig till ro.”

Den gången översatte Warburton två av kvartettens dikter, medan Artur Lundkvist och Gunnar Ekelöf översatte de andra två. Nu har Lindman Mata bidragit med sin översättning av denna fantastiska dikt. En yngre läsare torde känna igen den från Lana Del Reys inläsning av inledningen på skivan ”Honeymoon”:

Time present and time past

Are both perhaps present in time future

And time future contained in time past.

If all time is eternally present

All time is unredeemable.

Lundkvist:

Närvarande tid och förfluten tid

är kanske båda närvarande i kommande tid

och kommande tid inrymd i förfluten tid.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid oåterlöslig.

Lindman Mata:

Tid nu liksom tid då

är båda kanske närvarande i stundande tid,

och stundande tid innefattad i tid förfluten.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid utan frälsning.

Som synes, en kantigare översättning, men samtidigt mer följsam mot det andliga hos Eliot. Det går förstås också att tänka sig hur Karin Boye drogs till detta drag hos Eliot, i sin gemensamt med Erik Mesterton utförda översättning av ”Det öde landet”. Hon lånade två rader ur dikten som motto till sin roman Kallocain – något som tyvärr ofta faller bort i de många olika utgåvorna av romanen: ”The awful daring of a moment’s surrender […] / By this, and this only, we have existed”.

Redan som tjugosjuåring skrev Eliot om ålderdomen, i den mäktiga ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”, liksom i den något senare ”Gerontion”, här i Gunnar Ekelöfs översättningar. Att läsa en poet så här med facit i hand, alltså med hela 1900-talspoesin i backspegeln, innebär att vi inte kan överskatta Eliots överväldigande inflytande. Det går att hitta spår av honom hos en så avgörande del av – tja, nästan all poesi som skrevs efter 1920-talet. Något liknande går att säga om Ekelöf, en poet jag länge drog mig för att läsa, men när jag väl gjorde det upptäckte hans monumentala inflytande på all den svenskspråkiga poesi jag läst från 70-, 80- och -90-talet. Jag betvivlar att det är så fortfarande: dagens yngre poeter läser förstås alt-poesi (som i och för sig ibland ger intrycket av att ha skrivits av antingen Eliot eller Ekelöf).

Det är med viss nostalgi jag nu återbesöker dikten ”Det öde landet”. Det kommer sig av att jag som ny lärare – för drygt 25 år sedan – lät eleverna läsa den. Hela dikten alltså, eftersom den ingick i den antologi som vi använde på skolan. Dessa gamla antologier har förstås ersatts nu, och i de nya är Eliot undantagslöst inte representerad med denna långdikt. Säkert tror någon att dagens unga inte skulle orka. Det är förstås synd: den här dikten förvånar mig varje gång jag läser den, som om jag inte vågar tro mina egna ögon – för den är fortfarande så kompromisslöst bra! Den är så utsökt komponerad, och rytmen är så exakt, och jag kan gott föreställa mig Boye sitta där och mysa över rader som dessa: ”Vad kan slå rot, och vilka grenar växer / ur grus och bråte? Du människobarn, / vad vill du svara eller gissa – allt du känner / är bilder, splittrade under solens tyngd”.

Till viss del är Eliot helt förankrad i sin tid, men även helt tidlös. Han är också ibland esoteriskt svår, men samtidigt omedelbart tillgänglig. Nu när litteraturen mest har blivit en accessoar (många som säger eller skyltar med att de läser, och booktok har gjort det ”coolt” att läsa) har jag svårt att tänka mig en coolare bok att äga än Eliots dikter. Eller så här: den som vill ha lite intellektuell spänst till sin läsning borde ge den ett seriöst försök.

Här finns fem landskapsdikter, där endast två av dem vad jag vet har översatts tidigare. Lindman Mata översätter dessa, men även en av de mest kända, ”The Hollow Men”, delvis känd för att Marlon Brando läser inledningen i Coppolas film Apocalypse Now. Där spelar han Kurtz, den fantomlike narcissisten i Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Det är förstås lämpligt av Coppola att låta en domedagsdikt ingå i sin apokalyps. Diktens slutord: ”This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper”. Jämför Lindegrens översättning: ”på så sätt tar världen slut / ej med en skräll men ett pip”. Lindman Matas översättning är mer korrekt: ”och så tar världen slut / ej med en smäll, men ett gny”.

Lindman Matas översättning av ”Fyra kvartetter” är mer rakt på sak än den äldre versionen, och mer i samklang med originalets direkta tilltal. Visst kan ordvalet ”lasarett” låta ålderdomligt, men det rimmas snyggt i delen som heter ”East Coker”. Han uppmärksammar också arkaismen "behovely" ("Nödwendig") medan Warburton opassande nog har det moderniserade "passande". Sedan om det är rätt väg att gå för att ge en yngre läsekrets möjligheten att upptäcka Eliot låter jag vara osagt. Hade jag som typ nittonåring fått den här boken i min hand hade jag nog haft svårt att slita mig från den, då den har den perfekta kombinationen av högmod och ödmjukhet. Eliot är poeten som infattar det genuint mänskliga, i alla våra brister och förtjänster.

En inre angelägenhet, Kristian Fredén, Ordfront

 

Kristian Fredén debuterade som 24-åring med den besynnerliga novellsamlingen Ostkaka. SvD:s kritiker trodde att det var Stig Larsson som hade skrivit den – själv minns jag hur jag lånade den på biblioteket, lockad av titeln, och roades av upptågen och den medvetna nollställdheten. Vad som sedan följde var åratal av refuseringar, och efter knappt tio år romanen Offret. Nu utkommer en självbiografisk roman – En inre angelägenhet – som utgår från mammans självmord för tio år sedan.

I 108 korta kapitel berättas familjens historia, där en tung mörk skugga kastas av gammelmorfarn Nathan Söderblom, religionshistorikern och ärkebiskopen som satt i Svenska Akademien och fick fredspriset strax innan sin död. I mataffären får Kristian ett sms från brodern Staffan, med oron över mammans uteblivna svar. Minnena korsklipps och tar oss bakåt, lager för lager, till 1980 då en sjuårig Kristian formas i Borås med föräldrar som båda arbetar på bibliotekshögskolan.

Hur slår sorgen till? I film detonerar den och ödelägger allt, resonerar Fredén, men i verkligheten släpper inte huvudpersonen matkassorna och rusar ut. Trots döden ska barnen hämtas, mat ska lagas. Kanske Selma Lagerlöf har rätt när hon låter karaktären Fru Sorg i berättelsen En herrgårdssägen anlända med små diskreta klockor på sin släde.

Vi får veta att Kristian inte var något önskat barn. Dels hade föräldrarna velat vänta med ett syskon till storebrorsan Staffan, och dels hade de velat ha en flicka. Med känselspröten i alert position skildrar Fredén en uppväxt som går i elitismens tecken, där det är viktigt att urskilja den som begåvats med talang och den som inte har det. Att han själv debuterade så ung verkar inte ha gjort någon skillnad – på de områden där det verkligen gällde att visa sig på styva linan (som att vara musikalisk) kom han ändå till korta. Det föder en mild variant av revanschlusta, som förföljer honom in i tillvaron som författare.

Det tar honom till Svenska Akademien, där han först jobbar som ämnesexpert i Nobelbiblioteket och sedermera som redaktör. Men inom familjen har klyftorna växt sig breda, allt med finkulturens diskreta charm påkopplad. I den skuggan odlas en psykisk ohälsa, och det skapar en nerv i Fredéns framställning, som gör texten orolig. Minnen och infall presenteras utan inbördes ordning, och porträttet av mamman blir sällan konturskarpt – något som i sig är talande för den distans som uppstått.

Det betyder inte att det saknas värme i hur hon porträtteras. Fredén hittar foton från mammans studenttid i Uppsala, och slås av att hon ser så fri och rebellisk ut, kortklippt och med en cigg i munnen: ”Sådär så att man skulle tänka sig dig på omslaget till en platta av The Smiths.” Det är träffande, men jag stör mig lite på otyget att skriva ”The” med versalt ”t”, eftersom bandet ju heter the Smiths – detsamma gäller the Cure, som olyckligt nog ibland får heta The Cure. Dessutom var Kristian nog inte i elva- eller tolvårsåldern när hans mamma läste Christina Maslachs bok Utbränd, för den kom på svenska när han var tretton. Pedantiskt? Ja men, hur var det nu, var det Conor Oberst eller Mona Sahlin som yppade att djävulen bor i detaljerna, som en allusion på Flauberts ord att det är i detaljerna Gud finns?

Det här är en kaosig och ostrukturerad bok, men det är förstås sorgens fel, att den slår sönder ens tillvaro även när det sker utan stora åthävor. Sorgen tvingar oss att bli impulsiva och kanske också småaktiga – här demonstrerat i Fredéns ärligt redovisade avund mot brodern Staffan.

Efter Sapfo, Selby Wynn Schwartz, översättning Anna Bengtsson, Ersatz

 

För två och ett halvt år sedan deltog jag på en tidskriftsfestival i Helsingfors. På kvällen, eller om det var natten, hamnade vi på en svartklubb, och som de litteraturnördar vi alla var hamnade diskussionen kring författare som vi kunde enas om tillhörde de viktigaste. Med andra ord: vi pratade om Sapfo. Någon sa: det borde skrivas en bok om Sapfo. Mm, svarade jag och plockade diskret fram den bok jag hade i tygväskan och hade påbörjat: Selby Wynn Schwartz After Sappho.

Att den nu kommer i svensk översättning, genom Anna Bengtsson försorg, gör mig överlycklig. För det är en bok som alla borde läsa. Men jag känner också att det är svårt att göra den rättvisa – den spretar åt så många olika håll. För det är en roman, som samtidigt är en kollektivbiografi om kvinnor som i någon mån kan sägas lever i Sapfos anda eller efterföljd. Med Sapfos fragment som språngbräda diskuterar Schwartz frågor som rör representation, röst, agens, självständighet – och kärlek. Stor, stor kärlek …

Liksom det ibland sägs inom filosofin, att allt efter Platon är fotnoter, kan poesin efter Sapfo också sägas vara ett slags appendix. Bland de kvinnor Schwartz skriver om finns italienska Cordula Poletti, som tar sig namnet Lina när hon upptäcker Sapfo. Vissa upptäckter kräver byte av identitet, eller en rejäl omstuvning av den egna personligheten. Lina Poletti, som levde i slutet av 1800-talet, blir således en portalfigur för modernismens framstående kvinnor, där främst Gertrude Stein, Virginia Woolf, Colette och Djuna Barnes ges utrymme i boken. Men också den franska Renée Vivien (som kallades ”Sapfo 1900”), som vi känner till tack vare Alastors utgivning av Damen med vargen och Från grönt till violett. Kort sagt skapande kvinnor som är normbrytare och gränsöverskridare, och med vårt språkbruk queera.

Dessa kvinnor blir alla exempel på vad som kan uppnås för den som inte finner sig i konformitet, oavsett om vi kallar dem lesbianer, sapfister, tribader, sexuell inversion (samt något med ordet ”klitoris”). Tidigare har Schwartz skrivit om drag-kulturen, och hon visar med sina minibiografier vikten av att fästa sig vid avgörande detaljer. Det är medryckande historieskrivning av alternativ art, där mycket som förmedlas torde vara nyheter för läsarna, som tvångsmatats med den typ av historia som skrivits av ”vinnarna”. Eller så här: visste du att på 1800-talet var straffet för våldtäkt att du blev bortgift – den våldtagna kvinnan, alltså? Det kallades ”patria potestas”, eller ”latin för fäder som sålde sina döttrar billigt till just de män som förgripit sig på dem”.

Men det är också en bok om språk, och om ordens relation till känslor, och en bok om liv och litteratur, där världen väcks till liv just genom litteraturen, genom det lästa. Därmed blir det också ett outtalat försvarstal för läsningens värde – något oerhört välkommet i dessa tider av läskris och mängder av funktionella analfabeter som lämnar grundskolan och gymnasiet. För här visas vad litteraturen kan åstadkomma och utföra när den är i sin prydno. Så här livfullt har väl grammatik aldrig presenterats:

Genetiv är ett kasus som beskriver det inbördes förhållandet mellan substantiv. Ofta definieras genitiv som ägandeskap, som om det enda sättet ett substantiv kunde vara med ett annat var att äga det, girigt. Men faktum är att det också finns hågkomstens genitiv, där ett substantiv ständigt tänker på ett annat och vägrar att glömma henne.

Ja, Schwartz är genuint besjälad av sitt ämne, och det är en underdrift att hävda att det smittat av sig på texten. Hon gör halsbrytande kopplingar och hittar associationsbanor som ter sig långsökta för stunden men som visar sig hänga ihop, och tecknar ett anslående och övertygande mönster. Det är ett mönster av feminism och systerskap och kollektiv sammanhållning. Poängen är implicit: allt hör ihop. Schwartz visar hur tätt förbundna konsten och politiken är. Och hur var det med Virginia Woolf och sierskan Kassandra, som förebådade olyckor? Jo, att ”Virginia Stephen [dopnamnet] inte föddes den 25 januari 1882, utan många tusen år tidigare, och måste från början konfronteras med instinkter som redan förvärvats av tusen anmödrar i det förgångna. Vi uppfattade detta som att både mardrömmar och människor har många liv.”

”Vi”? Ja, Schwartz metod är att anta den kollektiva rösten, skriva utifrån gruppens perspektiv. Det fungerar ypperligt, och ger framställningen en ännu starkare slagkraft, och ger romanessän (essäromanen?) en estetisk skjuts in mot vår tids upptagenhet med individen och jagets självförverkligande. Men fuck all sådan solipsism, lyder den här bokens implicita budskap: det enda som kan rädda oss när världen går i fel riktning är att gå samman och stärka varandra och vara – förlåt om jag använder ett arkaiskt ord – hyggliga mot varandra.

Rörelsen går över tid och rum, och jag kan förvisso förstå en läsare som frustrerat försöker navigera genom de många kvinnoödena. Men ge dig själv chansen att upptäcka den klart lysande röda tråden som Schwartz har lagt ut i textens labyrint. Det är något som får alla de korta texterna att hållas samman, och det är det tydliga uppsåtet att berätta historier som blir en gemensam historia. Jag har sällan läst något så inspirerande, eller något så vackert, så tufft eller så modigt (det vill säga, de vackraste av egenskaper). Kedjor av händelser bildar något sammanhängande, med följder, effekter, konsekvenser.

Bara ett av många exempel från Schwartz originella och sällsynt glimrande och skarpslipade prosa: på de skandinaviska scenerna, noterade Henrik Ibsen, svimmade skådespelerskorna alltid till vänster på scenen. Underförstått: där var trägolvet polerat och de kunde ta emot sig utan att få stickor i händerna. Italienska skådespelerskor var mer oförutsägbara, vilket leder till Eleonora Duses slutsats när hon spelar Nora i Ett dockhem: ”Våra liv är fulla av vassa små stickor, det finns inget som kommer att dämpa fallet.”

Till den svenska utgåvan hör Alexandra Borgs efterord. Hon skrev en fin understreckare i SvD om den engelskspråkiga utgåvan i november 2022 – det vill säga, bara drygt två månader efter min text, just saying – och det här efterordet är en fin och initierad genomgång, som tyvärr missförstår några väsentliga saker om Sapfo. För det stämmer inte alls att av hennes dikter är ”allt i fragment”, med undantag för en dikt som är ”så när som på några rader fullständig”, den ”fyrastrofiga dikt” som har nummer 31. Nej, den fortsätter i så gott som alla tolkningar med en ofullbordad femte strof, och det är i stället nummer 1 som är en helt fullbordad dikt. Det är också en underskattning att hävda att Sapfos litteratur enbart sysslar med ”honungslen harmoni”. My god, har du läst fragment 38 i Anne Carsons översättning: ”you burn me”. Nummer 48: ”you came and I was crazy for you / and you cooled my mind that burned with longing”. Nummer 96: ”into desire I shall come”.

Efter Sapfo är det Virginia Woolf som är den klarast lysande stjärnan i den här framställningen. Schwartz skriver om Woolfs roman Orlando, men det liknar också en autentisk beskrivning av hennes egna projekt:

Detta var en biografi, tillkännagav titeln. Men det var också en roman, en hel fantasi, två kvinnors utsikt högst upp i ett hus, ett föredrag om skönlitteraturen och framtiden, en ny biografi, fragment av en sapfisk dikt, en komposition som förklaring, ett heroiskt privat skämt, en serie porträtt, ett manifest, en alkov i litteraturhistorien, ett alkemiskt experiment, en självbiografi och ett långt verk efter nu levande modell. Faktiskt kunde ingen säga vilken genre den tillhörde, den var lika ombytlig i humöret och formrik som alla Orlando tillsammans.

Här ställs vi inför något helt oprövat. Det finns böcker som är antingen varma eller kalla. Eller så är det bara så att böcker är det ena eller det andra. Men vad ska en då göra med en bok som denna, av Selby Wynn Schwartz? Den är ju glödande, eller – nej, den är eldfängd, helt enkelt. Det är en bok att gå i dialog med, och en dialog ska ju vara som en vänskap: den ska ställa krav och vara konfrontativ och väcka ditt intellekt. Därmed finns det också något utopiskt i Schwartz projekt, där hon kan skriva:

Har ni glömt att en poet lägger sig ner i skuggan av framtiden? Hon ropar, hon väntar. Våra liv är de saknade raderna i fragmenten. Hoppet om att bli till i alla våra former och genrer finns. Sapfos framtid skall bli vi.

Men om det är något vi är i avsaknad av, så är det väl just fruktbara utopier? Hur är det att läsa en författare som Selby Wynn Schwartz? Ja men, det är väl som när jag i skarven mellan 80- och 90-talet upptäckte Jeanette Winterson, en annan författare som ignorerade kontraktet om böcker som antingen kalla eller varma. En bok som Art Objects är också eldfängd, och till vissa delar en föregångare till Efter Sapfo. Fast ibland undrar jag om inte Schwartz också har åstadkommit något ännu större: att skriva en bok så som Virginia Woolf skulle ha skrivit på 2000-talet. Ett gemensamt drag hos dessa tidigare genier är att Schwartz är lika besjälad av förhoppningen att en bättre och vackrare värld är tänkbar och möjlig att föreställa sig.

Ur en spricka, Elisa Biagini, översättning Julian Birbrajer, Lejd

 

På omslaget till italienska poeten Elisa Biaginis diktsamling Ur en spricka känner vi igen ansiktena hos två bemärkta poeter: Paul Celan och Emily Dickinson. Det är en diktsamling från 2014 som nu översätts i sin helhet av Julian Birbrajer, som också är verksam som konstnär. Vad har då Celan och Dickinson gemensamt, utöver att vara den kanske enskilt viktigaste poetiska rösten från var sitt århundrade – Dickinson för 1800-talet, Celan för 1900-talet?

Framför allt står de för ordens knapphet och det koncisa uttrycket, något Stig Larsson tog fasta på i en dikt från samlingen Ett kommande arbete: ”Språket som triumfvagn: poeter som Celan / och Mandelstam / och Emily Dickinson / som med något av det allra minsta – / ord i rispande slingor / som ju som ord / knappt väger något alls i halsen och på tungan – / kunde varsna hur de var verksamma i en annan värld / med il-blixtrande pilar bort till den världen.” I sin bok låter Biagini var sin del skrivas i dialog med Celan och Dickinson, och som om Larsson vore ett orakel återfinns en viss Mandelstam också i boken!

I efterordet föreställer sig Lars Hermansson ett möte mellan Celan och Dickinson – den goda nyheten är att en läsare kan sammanföra dem utan minsta bekymmer. Han försöker också komma på om någon poet tidigare skrivit så uttalat och så konsekvent i dialog med föregångare, och hittar exempel hos Bo Carpelan och Anne Carson. Ett mer närstående är förstås Ann Jäderlund, vars Ensamtal ju utgick från lösryckta citat från brevväxlingen mellan Celan och Ingeborg Bachmann. Och vad ska väl Jäderlunds Dickinson-översättning Gång på gång är skogarna rosa kallas, om inte ett gemensamt arbete mellan två poeter från var sitt århundrade och var sitt språk?

Här hos Biagini ingår således en svit Celan-dikter, där rader från hans tyska kursiveras i dikterna, och utgör – med en programförklaring – en ”stubintråd”. Vad är då Dickinson i sviten om henne? Kanske en negation – en andning – en paus? Eller bara det retfullt gäckande och undflyende … I mitten en längre dikt om poetens morfar, som råkade heta Dante i förnamn (solo in Italia!).

Den metod hon använder sig av påminner i viss mån om just Anne Carson, som också gett boken ett anslående motto: ”om språket går bortom verkligheten, / gå dit du också”. Då kan de två poeter Bigaini använder kopplas samman, till exempel i deras skarpa bildspråk. Celan: ”och du leker med yxorna / och till slut blänker du som de”. Dickinson: ”hon hanterade sina näpna ord som knivar – / så skimrande de blänkte –”. (Jämför Jäderlunds version: ”Hon spred sina vackra / ord likt Klingor – / Hur glittrande de sken –”.)

De båda tidigare poeterna har också en estetik som nyttjar fragmentets potential. Hos Celan ofta i form av nyord, medan Dickinsons säregna geni består i hur hon vänder på ens föreställningsvärld i hisnande paradoxer. Det gåtfulla dikterar villkoren hos båda, och de rör sig med små steg. Biaginis tilltag gör mig uppmärksam på rytmen hos både Celan och Dickinson. Det kan se ut så här, med Celans bidrag i kursiv stil samt oöversatta längst ned på sidan, som en fotnot:

Jag lutar pannan

mot glaset, ser in i

dina ords natt,

rösten bleknar av

tystnaden, skuggorna

tätnar mellan raderna:

jag är du när jag jag är. 

 

Nachte deiner Worte

ich bin du, wenn ich ich bin

Kan en kärleksförklaring vara tydligare eller vackrare: ”jag är du när jag jag är”? Överlag strävar Biaginis dikter mot ömhet, förståelse och tillit. Och Dickinson-sviten har också några starka dikter:

jag tittar på dig såsom

man tittar på ett hus

i lågor. (du

tittar på mig såsom man

tittar på en ståltråd

på en äng.)

Jag nämnde Dickinsons koppling till andning och paus. I de dikter Biagini skriver blir hon också ett sår, men framför allt avstår hon från att skriva pastisch. Jag gillar nog just den här avdelningen mer än Celan-dikterna, som eventuellt rör sig för nära imitationen eller pastischen. Det är kanske inget fel i sig, men jag ser mer av Biaginis egna röst när hon skriver utifrån – eller inifrån – Dickinsons förlagor, med ett friare förhållningssätt. Därmed undviker han fällan att skriva ”i hennes anda”.

Men som helhet är det här en starkt sammanhållen bok, som elegant turnerar Leonard Cohens gamla utsaga att det krävs en spricka i allting för att ljuset ska nå in. Hos Biagini finns det – som titeln också utlovar – en spricka, men det är ”för bläcket / att sippra in i.” Som läsare är jag glad att hon har hittat den sprickan, och att hon gör det med ett bläck som är så fylligt och betydelsefullt.

Och döden skall icke längre råda: 58 dikter, Dylan Thomas, översättning Jan Berg, Modernista

 

Förra fredagen var det världspoesidagen, och jag inbjöds av skolbibliotekarierna att läsa poesi på svenska och engelska. Jag valde Ann Jäderlund som en belöning till eleverna, att de en gång i livet skulle få höra poesi av världsklass. Och på engelska givetvis Dylan Thomas. Kanske av den anledningen att jag ville få chans att säga: ”Welcome to the tortured poets department: I’m not Dylan Thomas, you’re not Patti Smith, this ain’t the Chelsea Hotel”.

Men också för att Thomas dikter är så oerhört tacksamma att läsa högt. Jag valde ”And death shall have no dominion” och ”Love in the Asylum”. Båda ingår i det urval som Modernista nyligen publicerat, Och döden skall icke längre råda, som samlar de två utgåvorna i Jan Bergs översättningar från 1957 och 1977, då under titlarna 19 dikter och 39 dikter. Min första bekantskap med Thomas dikter gjordes under min sejour i Bollnäs, där jag på det osannolikt välförsedda biblioteket hittade någon av de två Berg-översättningarna, och ivrigt påhejad av rött vin och eventuellt annat läste jag febrigt de berusande dikterna, och tyckte för en tid att det var bland den bästa poesin jag hade stött på.

Tycker jag så fortfarande, eller är Thomas en poet för ungdomen? Den poet han kanske mest liknar är förstås Rimbaud, och det brukar anföras att sådant måste man upptäcka i ungdomen för att ha behållning av. Häromåret kom i Rámus försorg den sena diktsamlingen Död och öppningar, i Axel Englunds översättning, och den påminde oss om att Thomas inte direkt hör till de flitigast översatta engelskspråkiga poeterna. Att Taylor Swift i fjol sjöng om Dylan Thomas har förstås ökat intresset hos just den unga publik som har all potential att gilla honom.

Det är rätt generöst med ett urval av 58 dikter, där det förstås går att hitta många favoriter (om än den kanske allra mest magnifika, ”Do not go gentle into that good night”, saknas). Bergs kronologi följer i stort sett utgivningstakten – Thomas dog ju endast 39 år gammal och hann bara ge ut fyra och en halv diktsamling. Dikterna i början är därmed skrivna av en brådmogen tonåring, och de är otämjda, och ganska anspråksfulla. Eller förresten, stryk ”ganska” – det är ett ord som saknas i Thomas vokabulär. Här dominerar råhet, excess, hyperbol. Det blir med andra ord "ganska" mastigt, eller så är det jag som är för gammal.

Hade Thomas utvecklat en annan stil om han fått uppleva medelålder och ålderdom? Han skrev också noveller – flera av dem är ytterst läsvärda – och där hade han mer eller mindre tömt hela sitt förråd av barndomsupplevelser, och gjort sig redo att börja skriva fiktion. Det hade varit spännande att följa honom som novellförfattare, med de oinfriade löften som han redan hann visa. Det finns också ett visst annat, för all del mognare tonfall i de senare dikterna. Bästa fotot på honom togs av Lee Miller, och föreställer honom sittande på en stol som guppar oroväckande bakåtlutande och framställer honom som en busig, slyngelaktig poet i färd med att inträda i ännu en ny trotsålder.

Att det fram till för två år sedan, med Englunds översättningar, funnits så få översättningar kan vara en intäkt på att Thomas är en svår poet att översätta. Han är för den delen också svår att sätta in i en litteraturhistorisk kontext. Han var walesare, och även den engelska poesin har inte riktigt gett honom en tydlig plats i sin kanon. Tveklöst var han skicklig i hantverket, och det är synd att så mycket av denna kunskap inte riktigt förmedlas av översättningarna. Berg avstår till största del från att återge rimmen, vilket gör Thomas till en helt annan slags poet på svenska. Detsamma gäller tyvärr de många allitterationerna och assonanserna. Så här blir det när rimmen faller bort. Först originalet:

You by the cavern of the black stairs,

Rung bone and blade, the verticals of Adam.

And, manned by midnight, Jacob to the stars;

Hairs of your head, then said the hollow agent,

Are but the roots of nettles and of feathers

Over these groundworks thrusting through a pavement

And hemlock-headed in the wood of weathers.

Så Bergs översättning:

Bemannad av midnatt jakoberar du

Från grottan på den svarta stegen av kotringar

Över Adams vertikaler mot stjärnorna.

Håren på ditt huvud, sade den ihålige,

Är endast rötter av nässlor och av fjädrar

Över grundvalar brytande genom ett valv

Och odörtdövade i en skog av årstider.

I förordet skriver Anne Holm, universitetslektor i engelska, om hur hans skicklighet har negligerats i den engelskspråkiga receptionen. Hon nämner William Blake som en föregångare (gissa om Thomas uppskattade credon som ”Damn braces; bless relaxes”!), men det går också att hitta en likhet hos irländaren W.B. Yeats och följa hur Thomas inspirerade Sylvia Plath att utmana språket och ordvalen mot ett våldsammare och mer burdust idiom.

Ta bara inledningen till den mest kända dikten, den han skrev som nittonåring och som fått ge namn åt denna samling, där översättningen faktiskt är mer generös med allitterationen (se tredje raden):

Och döden skall icke längre råda.

Döda nakna skall de alla förenas

med månens barn i vinden västan om världen;

när deras ben hackats rena och benen vittrat bort

skall de bära stjärnor vid armbåge och fot;

fast drivna till vanvett skall de förbli vid sans,

fast sjunkande genom havet skall de göras levande med ens,

fast älskande förintas skall kärleken förbli [.]

Jämför originalet:

And death shall have no dominion.

Dead men naked they shall be one

With the man in the wind and the west moon;

When their bones are picked clean and the clean bones gone,

They shall have stars at elbow and foot;

Though they go mad they shall be sane,

Though they sink through the sea they shall rise again;

Though lovers be lost love shall not [.]

Det är onekligen svårt att säga att du kan högläsa den svenska raden ”fast sjunkande genom havet skall de göras levande med ens” och få den att svänga lika nonchalant smidigt som raden ”Though they sink through the sea they shall rise again”. Dylan Thomas skriver helt enkelt så metodiskt och med så distinkt klangfyllda kadenser att det är oefterhärmligt.

Det är en dödsförnekande poesi som svär evig trohet till de stridande krafterna i naturen – både avseende planetens krafter och allt det som styr det mänskliga beteendet. Det finns mycket här som väcker ens inre romantiker till liv och får en att vilja gå till storms mot elementen. Självklart är jag också glad och tacksam över möjligheten att få återuppleva det som fångade mig när jag var i den mottagliga tjugoårsåldern:

En förvandling i årstidernas värld

omvandlar vålnad till vålnad; varje framfött barn

vilar i deras dubbla skugga.

En förvandling blåser månen in i solen,

drar ner hudens luggslitna ridåer;

och hjärtat ger upp sina döda.

Jämför: ”A process in the weather of the world / Turns ghost to ghost; each mothered child / Sits in their double shade. / A process blows the moon into the sun, / Pulls down the shabby curtains of the skin; / And the heart gives up its dead.”

Nyligen initierade Lisa Marques Jagemark en diskussion om översättningskritik (något Borås Tidning sedan en tid praktiserar). Det är en välkommen diskussion, och jag kan bidra med en smula här, när jag upptäcker att sexton av dikterna ingår i Axel Englunds översättning av Död och öppningar. Varför inte beakta hur dikten jag läste förra veckan, ”Love in the Asylum” blir i två olika svenska versioner, om inte annat bara för att illustrera det svåra i uppdraget, och med vilket varierat utfall slutresultaten ståtar. Först originalet:

She has come possessed

Who admits the delusive light through the bouncing wall,

Possessed by the skies

She sleeps in the narrow trough yet she walks the dust

Yet raves at her will

On the madhouse boards worn thin by my walking tears.

And taken by light in her arms at long and dear last

I may without fail

Suffer the first vision that set fire to the stars.

I Bergs översättning:

Hon kom besatt

hon som släpper in förledande ljus genom en studsande vägg,

besatt av himlen sover hon i det trånga tråget

ändå vandrar hon genom, dammet

irrar som hon vill

på dårhusets brädgolv nött av mina vandrande tårar.

Och gripen av ljuset i hennes famn kan jag till sist

kanske helt visst

undergå den första syn som stack stjärnorna i brand.

Och så här översätter Englund:

Hon låter lömskt ljus nå fram

genom den studsande väggen: hon har blivit besatt.

Hon sover trångt i tråget

men går besatt av skyar och yrar bland stoft och damm

efter sin egen vilja

på dårhustiljor slitna av mina vandrande tårar.

När ljuset tar mig till lust och till sist i hennes famn

skall jag ofelbart utstå

den uppenbarelse som tände stjärnornas lågor.

Dikterna ger många prov på något som kunde kallas en hednisk andlighet, en storögd förskräckelse som övertar neutral beundran. Det kunde kallas barnets förtjusning inför allt som gör livet färgstarkt och spännande, och fullt av energi. I något sammanhang yttrade Thomas frasen att barndomsminnen saknar början och slut, och något liknande gäller dessa strukturlösa men ändå hårt sammanhållna dikter. Det är mycket gnistor i dikterna, mycket virilt bildspråk (pungar och sköten är flitigt förekommande), och mycket blod. Hörde jag ordet ”tordön”? Ibland när jag läser dikterna tycker jag mig ana att det här borde ha tonsatts av Jim Steinman, mannen bakom Meat Loafs rockoperor.

Kanske Dylan Thomas alltid har varit en otidsenlig poet, och därför så svår att inlemma i en kanon eller en skola eller ett system. Han är ett särfall. Han är i någon mån en ärkeromantiker, en som skulle skriva under på ett annat av Blakes ordspråk: ”The road of excess leads to the palace of wisdom.” Här är alla Eden redan förlorade på förhand. Visst kan det bli bombastiskt både här och där, men den som orkar ska också upptäcka något ytterligt vackert i rader som dessa, där ”morgondagen gråter i en blind bur / som skall slitas sönder av terror / innan kedjorna sprängs av en flammande hammare / och kärleken dyrkar upp mörkret”.

Över gränsen, Louise Kennedy, översättning Klara Lindell, Bonniers

 

Nordirländska Louise Kennedys roman Över gränsen kom i svensk översättning hösten 2023, utan att väcka allt för stor uppmärksamhet. Tack vare min eminenta bokcirkel fick jag tillfälle att läsa den nu, och det ångrar jag inte. För den som gillar samhällstillvända romaner är det en läsning som bara kan anbefallas, bara en tar sig förbi och genom en viss förutsägbarhet och klyschornas klyscha. Hur lyder denna klyscha? Tja, testa ”kärlek med förhinder”, så får du en aning om vartåt det barkar.

Det är Nordirland, året 1975. ”The Troubles” är i en intensiv fas sedan många år, det vill säga de uttryckliga bråken mellan katoliker och protestanter. Tyvärr vet jag mer om detta än jag hade velat, på grund av den flitiga nyhetsförmedlingen i min barndom. Tro det eller ej, men det här var innan 90 procent av utrikeskorrespondenterna blev stationerade i USA, så det innebar mer eller mindre dagliga rapporter om bombdåd i den brittiska övärlden.

Cushla är en tjugofyraårig lärare på en katolsk skola. Hon förälskar sig i advokaten Michael. Hur var det nu med ”förhinder”? Tja, han är mer än dubbelt så gammal som hon. Han är dessutom gift. Och så är han protestant. De tvingas smyga med sin kärlek – en kärlek som inte erkänner några hinder. Eller så här: hon blir motvilligt förälskad, medan han faller handlöst för henne (att han är en notorisk ”kvinnokarl”, som det hette på 70-talet, underlättar förstås), och de kan inte avstå varandra. Och hur skulle de kunna det när de är förälskade?

Det här är med andra ord en roman som har ambitionen att utifrån deras kärlekshistoria skildra de politiska motsättningarna under 70-talet. Det här gör Kennedy med gedigen research, som ger hela framställningen en minutiös trovärdighet som inte ska föraktas. Det finns mycket att gilla – däribland den omsorg som har tillfogats bifigurerna, med fokus på Cushlas bror Eamonn och mamma Gina, eleven Davy som far illa hemmavid och hans äldre bror, läshuvudet Tommy, samt flera av Michaels vänner. Samt förstås Cushlas kollega Gerry, som blir hennes alibi när hon smyger iväg för att träffa Michael.

Genomgående förekommer en alkoholism som antingen skenar iväg – som hos mamman Gina – eller hålls i någorlunda strikt kontroll – främst hos Michael. Där finns också flitig förekomst av våld, som blir en del av platsens puls, utifrån trakasserande soldater vid vägspärrar och nyckfullt utförda bombdåd som geografiskt kryper allt närmare huvudpersonerna. Att Michael är advokat har förskaffat honom många fiender. Men också, som han påpekar för Cushla: ”Här handlar det inte om vad du gör […] Det handlar om vad du är.” Den som tvivlar på vilken utgång som väntar kan ana en ledtråd när Cushla nämner den iriska episka balladen ”Caoineadh Airt Uí Laogharire” (”Klagosång för Art O’Leary”), som var en bärande text i Doireann Ní Ghríofas mästerverk Ett spöke i strupen, som kom på svenska samma år som Kennedys roman.

På minuskontot måste anföras att Kennedys stil är platt och monoton. Självklart kan detta tjäna själva narrativet, men även när hon skriver om kärlek och åtrå – här finns en del ångande sexscener – är språket kontrollerat och avsvalnat. Den här konventionellt berättade roman har långt till en annan någorlunda samtida roman som behandlade ”the Troubles”, alltså Anna Burns experimentella Milkman. Vad Kennedy dock åstadkommer är att visa hur konflikten mellan protestanter och katoliker är lika begriplig som den är obegriplig.

Förvisso lyckas Kennedy också gestalta vad som är bristerna i alla binära system, där människor förpassas till marginalen – men vi är väl förtjänta mer än att hamna i ett excel-ark? Situationen i Nordirland kan vi se på med viss distans, men blir också påminda om den dagliga terrorn i Gaza, med Israels pågående folkmord mot palestinier. Vi får också lära oss en del om iriska, till exempel att de saknar ett ord för ”nej”, och måste tillämpa omskrivningar av arten ”det vill jag inte”. Med det sagt är det här en roman som inte får mig att sakna ordet ”nej” när jag ska fälla ett omdöme om den.

Det osynliga templet. En vision om Hilma af Klint, Ida Therén, Natur & Kultur

 

De senaste veckorna har vi i DN kunnat följa turerna kring hur Hilma af Klints målningar ska förvaltas. Nu hotas de göras otillgängliga för alla som inte uppfyller kraven för ”andligt sökande”, vilket är ett udda kriterium (är inte alla som bryr sig om konst i någon mening andligt sökande?). Manegen kunde inte gärna ha blivit bättre krattad för Ida Theréns andra roman, Det osynliga templet: en roman om Hilma af Klint. Jung skulle ha kallat det synkronicitet – jag nöjer mig med att kalla det ett sällsynt sammanträffande.

I romanen är Hilma drygt sextio, och vill helst blicka bakåt. Året är 1928, och hon har tagit sig till London, i sällskap med Thomasine, som hon lever tillsammans med. Ett tiotal av hennes målningar ska ställas ut på en spiritistisk konferens organiserad av antroposofer och teosofer. Hilma är nervös, osäker på värdet av sina målningar och om det finns ett intresse – eller förståelse – hos den konstintresserade publiken. Men hon är både neurotisk och kaxig, och som sådan fullt mänsklig för alla vi som vägrar befatta oss med kategoriska förklaringar av vad vi är (säg aldrig orden ”extrovert” eller ”introvert”, till exempel).

Therén gör i romanens undertitel en viktig brasklapp: det här är ”en vision” om konstnären. Alltså inte någon slutgiltigt fastslagen uppfattning om att det var exakt så här det gick till. Det är med andra ord en tolkning – inte tolkningen. De senaste åren har det kommit om denna svenska konstnär en dokumentär, en spelfilm, en biografi, en roman. Behövs ytterligare en bild av Hilma af Klint? Den frågan är felställd, då det handlar om en konstnär med dubbla livsöden – dels den fascinerande storyn om konstnärskapets kontakt med andevärlden, dels efterlevnaden med flera successiva genombrott hos en allt större publik.

Även efter grundlig research måste det klargöras att mycket lämnas på spekulationens konto. Det stämmer att Hilma af Klint efterlämnade åtskilliga anteckningsböcker, och det råder inte brist på dokumentation kring hennes biografi. Ändå måste även den som skriver biografiskt spekulera, måste anta saker. Det Therén gör liknar vad hon gjorde med debuten, Att omfamna ett vattenfall, romanen om June, hon som var gift med Henry Miller: hon skriver helt enkelt exofiktion, och då går det inte att resa invändningar och förnumstigt säga att så där hade minsann inte den riktiga Hilma tänkt … Alla får ha sin egen bild, sin egen vision.

Kort sagt är den här romanens Hilma af Klint ett nervvrak som försöker hålla ihop sin tillvaro i London, i väntan på utställningen. Det är tre synpunkter som dominerar. Där finns relationen till Thomasine, vackert skildrad som en varm relation, där båda tar hand om den andra på ett tillgivet sätt. Där finns också minnesepisoder kring det konstnärliga skapandet, och samvaron med främst kvinnliga kolleger. Där finns till sist också flera dialoger med andevärlden, där döda figurer konverserar med Hilma af Klint.

I minnespassagerna finns för all del också möten med Rudolf Steiner, antroposofins grundare och karismatiske ledare. Han är den enda manliga figuren som blir något annat än bifigur. För det här är en roman som belyser kvinnohistoria, inte endast med en huvudperson i fokus, utan utifrån de insatser som gjordes av andra kvinnliga konstnärer.

Så det här är en feministisk roman? Ja – på ett underförstått sätt. Jag gillar hur Therén har ansträngt sig för att betona det konstnärliga skapandet, att hon verkligen har satsat på att göra Hilma af Klint till konstnär. Det här sker inte på bekostnad av det som lite slarvigt går under beteckningen ”det andliga sökandet”. Så blir romanens Hilma af Klint en komplex figur, och Therén gjuter liv i flera aspekter hos henne: både de adliga privilegierna och det ekonomiska oberoendet, samt det motstånd hon mötte som kvinna i en manligt styrd konstmiljö.

Varsamt och klokt rör sig Therén i dialogerna mellan de döda och Hilma. Allra mest imponeras jag av insikterna i åldrande, hur det tydliggörs att inspirationen kommer till konstnären när hen är mottaglig och tillräckligt redo för det: ”Kanske var det inte meningen att man skulle sysselsätta sig med att söka svaren innan man blev äldre, att man skulle ha fötterna stadigt på jorden innan man vände blicken bortåt, mot himlarna.” Det finns ett ord för det här, ett ord som har blivit allt mer lågfrekvent i vår tid. Det ordet är tålamod. Det är kanske det som är konstens gåta, förmågan att invänta.

Det här är en rappt berättad roman, en bladvändare som skildrar ett begränsat tidspann på en vecka. Therén har inte fallit i fällan att göra Hilma af Klint till vår samtida – hennes våndor och bekymmer är starkt förankrade i ett annat 20-tal än vårt, alltså 1920-talet. Här finns också en omsorg i detaljer, där vi närgånget följer Hilma af Klints oro för att artrosen ska göra henne oförmögen att fortsätta måla, och bedårande men vagt avundsjuka iakttagelser kring hur de unga kvinnorna i London står för en framtid hon är utestängd från, om man enbart räknar till det som inte är andligt.

Däremot läser jag in ett budskap riktat till vår tid, i hur Hilma af Klints rörelse står för något mer inkluderande än det som råder i vår tid. Hennes ideal rör sig bort från ekonomisk vinning, krig och skövling av naturens resurser. Och som konstnär är hon exemplet på hur nödvändigt det är med en stark vilja, stark drivkraft, och stark integritet. Att måla blir för henne mer än ett val. Så måste en konstnär vara något av en fanatiker för att överleva, verkar romanen vilja säga. Men samtidigt en fanatiker som kan arbeta i grupp. Ett av de starka budskapen jag hämtar från Theréns roman är just vikten av samarbete, att hon har skapat en Hilma af Klint som bryter med bilden av henne som isolerad och självtillräcklig. Hon var en del av något större än den egna personen.