Flannery O’Connor
har en lite unik ställning i Sverige. Hon är en författare som dog för bara
lite drygt femtio år sedan, har fått så gott som hela sin fiktiva prosa
översatt dubbelt upp, men förblir ändå något av en doldis här. Under senare år
har förlaget Bakhåll sålunda sett till att hennes två romaner och två
novellsamlingar översatts på nytt – av fyra olika översättare.
I boken Creating Flannery O’Connor. Her Critics,
Her Publishers, Her Readers reder Daniel Moran ut det han kallar
författarens ”reputation”, ett begrepp som kan översättas som både ”rykte” och
”anseende”. Omslaget är en stiliserad bild av en frisyr och ett par glasögon –
hans tes är att dessa glasögon är lika ikoniska som Ernest Hemingways skägg och
Frida Kahlos sammanväxta ögonbryn. Jo, i USA förvisso, där O’Connor är en av de
flitigast lästa novellisterna på universiteten, och där man sett till att
hennes böcker alltid finns tillgängliga i nyutgåvor – det säkraste sättet att
garantera klassikerstatus.
Vad Moran då menar
med rykte eller anseende har att göra med kritikernas och den läsande
allmänhetens uppfattning om en författares teman och konstnärliga
framställningssätt. I den bilden ingår den eventuella rasismen som kan skönjas
– inte bara i novellerna utan också som något det hintas om i hennes
korrespondens. Att hon uttrycker stereotypiska och tidstypiska rasistiska
klichéer må vara en sak – ofta framförda av de bigotta och duma som var
O’Connors måltavla – men att hon alltså även privat kunde säga hårresande saker
är svårare att försvara.
Moran summerar hur
läsningen av hennes prosa har skiftat genom åren, och att det är främst under
2010-talet denna diskussion har uppstått. Han följer tre huvudlinjer i den
receptionen: den första är att hon är ett resultat av sin tid, att det var så
en författare från Södern skrev på 50-talet. Den andra är att hon använder
rasism för att kritisera idioter som ändå får sina rättmätiga straff (riktigt
så enkelt fungerar dock inte intrigerna, invänder Moran). Den tredje är att hon
helt enkelt var rasist och att man som läsare har det att förhålla sig till:
antingen fördömer man det och slutar läsa, eller accepterar det, besegrad av
kvaliteten i hennes fiktion. En recension på sajten Goodreads föreslår att
rasismen novellsamlingen A Good Man Is
Hard to Find är lika subtil som en atombomb.
En artikel i New
Yorker från 15 juni i år med rubriken ”How Racist Was Flannery O'Connor?” diskuterar
frågan vidare, och anför brev som nyligen gjorts tillgängliga, där hon som
student bland annat tyckte det var avskyvärt att svarta tilläts plugga
tillsammans med vita på universitetet. Hon kunde också skriva nedlåtande om
James Baldwin, och när det föreslogs ett möte mellan dem avböjde hon ohövligt. Strax
före sin död skrev hon så här i ett brev: ” You know, I’m an integrationist by principle & a segregationist by
taste anyway. I don’t like negroes. They all give me a pain and the more
of them I see, the less and less I like them. Particularly the new kind.” Det
är också ett märkligt och reducerande argument, att hon i så hög grad skulle
vara en produkt av sin tid, när man annars skyndar sig att påpeka hur
författare överskrider sin tids begränsningar.
Morans bok berör
detta ämne kanske lite väl pliktskyldigt. Det är mer fråga om en bok som handlar
om hennes position i det amerikanska litterära fältet, där syftet mindre är
litteraturkritiskt och mer en undersökning av hur bilden av ”Flannery O’Connor”
har formats. Hon levde ett kort liv, född 1925, död 1964, och publicerade
endast tre böcker under sin livstid. Nio månader efter döden utkom den sista
novellsamlingen. Moran undersöker hur böckerna togs emot av den samtida kritiken,
med speciellt fokus på debuten 1952 med Wise
Blood (på svenska Blodsbunden i
början av 00-talet, och Blodsviss
häromåret).
Många tog fasta på
termen ”Southern Gothic”, som fått genomslag med författare som Carson
McCullers, Erskine Caldwell och William Faulkner. Morans bidrag är att lyfta
begreppet från sin pejorativa inramning, och mena att det inte nödvändigtvis
behöver innebära ett förminskande (jämför hur Selma Lagerlöf kan sägas ha
överskridit melodramats begränsningar). Moran kallar det ”watchwords”, de
förenklingar som kritiker gärna tar till för att upprätthålla en viss konsensus
kring författarskap. Det signalord som oftast förknippas med genren Southern
Gothic är det groteska, något som han också vill befria från sin negativa
laddning. Ändå blir det gärna en rundgång av förminskande etiketter som sätts
på O’Connor, där man betonar de stereotypa inslagen och våldet. Eller för
övrigt den brist på variation kring karaktärer och tematik, som också kan
vändas till hennes fördel.
Det är fascinerande
att jämföra hur O’Connors tidiga böcker togs emot, och till exempel se hur
utgivningen av hennes satirteckningar från 2012, Cartoons, lästes mot bakgrund av den bild av författaren som
präglats under årtiondena efter hennes död – det vill säga, med facit i hand,
när den typen av kontext saknades när hennes debut anlände i början av
50-talet. Det är lätt hänt att författare och konstnärer reduceras till enkla
klichéer – misogyna Strindberg, feministen Beauvoir, sadisten Sade, etc. Det är
förenklade bilder, men vi ska inte vara så snabba att döma samtiden för deras
blinda eller bara närsynta läsningar, då vi själva gör likadant, och drabbas av
våra egna felläsningar, både när vi hyllar och när vi sågar, och sitter på våra
egna opålitliga käpphästar, som en kommande generation ska ersätta med nya.
Men det betyder
inte alltid att de hade fel. Mångas invändningar är ju rimliga när det gäller
Flannery O’Connor, även om det är häpnadsväckande att en så skicklig läsare som
Harold Bloom i sin introduktion på 80-talet bedömde att hon hade gett oss starkare
noveller om hon hade lagt band på sina andliga tendenser. Det är ju den starka
inriktningen mot religion som ger hennes noveller en extra dimension, som
saknas hos många av de novellförfattare som lanseras som genrens mästare, som
Alice Munro (en av de som står i tacksamhetsskuld till O’Connor).
Därför blir det
intressant att se hur de tidiga läsarna av O’Connor faktiskt helt missade den
religiösa dimensionen. Bara en enda recension nämnde det faktum att författaren
var katolik, det vill säga det som vi nu betraktar som den mest obligatoriska
ingången i läsningen av denna författare. Många missade också uppriktigheten i
hur O’Connor skriver om religionen, och hade svårt att se bortom det ironiska
ytskiktet. Det blir svårt att till fullo förstå henne om man inte tar med i
beräkningen den brist på fördömande som ingår i hennes blick på sina
protagonister.
Det ovanliga med
O’Connor är att hon är en djupt troende författare som inte skriver med andra
troende i åtanke – hennes uppdrag bestod i att förklara och genomlysa tron och
nåden för den som inte tror på sådant. Hon skriver för den som tror att Gud är
död. Att säga att hon har lyckats är att säga för lite – tro mig, jag har
empirisk bevisning på detta område. Därför blir hennes litteratur inte predikande
eller bekräftande – den är ständigt ifrågasättande och problematiserande.
Wise Blood underskattades och missförstods i stort sett i tio år, fram
till en andra upplaga tio år senare, som befäste den som en av efterkrigstidens
stora amerikanska romaner (obs, subjektiv uppfattning, fortsätt läs era Jack
Kerouac och Joseph Heller om ni vill). De saker som kritikerna tog fasta på
var, visar Moran, tre aspekter: författarens ungdom, hennes kön, och hennes
geografiska plats. Att en ung kvinna från Södern kunde skriva en sådan roman
sågs som helt unikt. Att den åtta år äldre Carson McCullers skrivit tre
fantastiska romaner under 40-talet ignorerades nästan helt.
Tre år senare utkom
den första novellsamlingen, som på svenska heter En bra karl är svårt att finna. Där ingår titelnovellen ”A Good Man
Is Hard to Find”, paradnumret i hennes produktion och den som oftast återfinns
i antologier. Intressant nog negligerades den när boken recenserades, något som
återigen kan tas som intäkt för att vi inte ska vara så självsäkra i våra
slutsatser om framtida kanonisering. O’Connor själv ville att boken skulle heta
som en annan av novellerna, ”The Artificial Nigger” (kuriöst nog gavs den ut
under det namnet två år senare i den brittiska utgåvan).
Kritikerna var
förbluffade när de ställdes inför de här novellerna. När man ställs inför något
nytt är det ju en rimlig reaktion att man hamnar i en oförstående inställning.
I bästa fall kanske man blir avvaktande. Mitt eget första möte med O’Connor var
likadant, och jag var inte jätteimponerad när jag på slutet av 80-talet följde
Nick Caves rekommendation i ett nummer av NME och köpte Wise Blood i London (man fick göra så på den tiden om man bodde i
Umeå). Med hjälp av novellerna blev det sedermera tydligare vad hon ville
utföra även med sin roman. Moran tecknar bilden av en oerhört ambitiös
författare, som bland annat efterlämnade drygt 2 000 sidor utkast till
debutromanen.
Bilden av O’Connor
fördjupades under 1970-talet, främst tack vare publiceringen av The Collected Stories i början och
breven, The Habit of Being, i slutet
av decenniet. En av höjdpunkterna i Morans bok är när han återger redaktören
Sally Fitzgeralds lirkande korrespondens med mamman Regina O’Connor för att
övertala henne om vikten att presentera en autentisk bild av författaren, som
någon som var mer intresserad av att få människor att tänka än att smickra dem
eller ens få dem att hålla med. Sally och Robert Fitzgerald tillhörde O’Connors
vänner, och hon agerade ofta barnvakt åt parets två söner Michael och Benedict
när hon bodde hos dem under färdigställandet av Wise Blood.
Strax efter
utgivningen av breven filmatiserades just Wise
Blood av legendaren John Huston, och i ett långt kapitel ger Moran inblick
i hur det gick till. Det var faktiskt Michael
Fitzgerald som fick idén, och det blev brodern Benedict Fitzgerald som
skrev manuset (han skulle senare också skriva manuset till Mel Gibsons film The Passion of the Christ från 2004).
Pikant nog hade Huston drygt tio år tidigare filmatiserat Carson McCullers Reflections in a Golden Eye, en roman
som O’Connor kallade ”the worst book I have ever read”. Ändå är det en film som
fungerar, och blir ett fint möte mellan den icke-troende regissören – ”The only
religion I can believe in is creativity” – och den djupt troende författaren,
och kanske kunde de enas i hennes aforism: ”The artist prays by creating.” Just
Wise Blood har under 2000-talet
adapterats också som både musikal och opera, något som ter sig både självklart
och chockerande.
Det här är en
noggrant skriven bok, lärorik för alla som vill veta mer om hur en författares
bild växer fram – nog kunde man till begreppen ryktbarhet och anseende tillägga
myt, då så mycket av det som kristalliseras genom åren hör till legend och
mytbildning. Moran är metodisk men inte docerande, och lyckas skriva nyanserat,
plus att han även om han tillhör O’Connors lärjungar inte är ute efter att
skriva en hagiografi. Han har sina egna käpphästar, och den som fungerar bäst
är när han läxar upp enkelspåriga kritiker som roar sig med att berätta för
författaren hur hennes verk ska läsas, när det borde vara tvärtom.
Moran utnyttjar
Genetts begrepp paratext för att demonstrera hur bilden av författaren har
fluktuerat genom åren. I det begreppet ingår hur omslagen har använts för att
ange tematik och vilka aspekter som har betonats för att vägleda en vilsen
läsare. Där ingår de många olika utgåvorna med mer eller mindre fantasifulla
illustrationer – min favorit är konstnären Roxanna Bikadoroffs omslag till Wise Blood 1990: ett hjärta i brand, inlindat i taggtråd.
Så fungerar också
de påfågelsfjädrar som ingår i den traditionella bilden av O’Connor, och som
Moran menar är ett lika givet emblem som Nabokovs fjärilar. Så var de
självskrivna när hon för fem år sedan blev amerikanskt frimärke, och så
lanseras hon uteslutande i de biografier som har skrivits under 00-talet.
O’Connor omgav sig ju med just påfåglar på gården i Andalusia, strax utanför
Milledgeville i Georgia, där hon bodde tillsammans med sin mor sina sista år.
Moran visar att denna bild etablerades med det temanummer i den litterära
tidskriften Esprit som utgavs några månader efter hennes död. Det är en dubbelt
passande bild, då påfågeln i den egyptiska mytologin anvisar odödlighet.