I gränslandet. Nya perspektiv på film och modernism, [red] Daniel Brodén & Kristoffer Noheden

För drygt tjugo år sedan hävdade filmaren Roy Andersson att filmen befinner sig på ”babystadiet”. Inget skulle göra mig gladare än om jag fick tillfälle att slå honom på fingrarna, och säga att nu minsann har filmen blivit vuxen – men nja! Snarare är väl filmen nu en pubertetsunge som knaprar popcorn och slurkar läsk och vill ha så dyra explosioner som möjligt och allra helst i 3D, en av de mest korkade nymodigheterna (som kändes dammigt både på 50-talet och 80-talet, när det senast försökte skapa sitt berättigande).

Roy Andersson är föremål för en av studierna i den spännande antologi som utges av Gidlunds förlag, boken I gränslandet. Nya perspektiv på film och modernism, där redaktörerna Daniel Brodén och Kristoffer Noheden samlar tio bidrag som verkligen försöker blåsa liv i en stelnad form (filmen). Noheden har med sitt surrealistförlag Sphinx åtminstone breddat vår bild av surrealistisk litteratur, genom att visa att ryktet om dess tråkighet är betydligt överdrivet … Kreativiteten i galenskapen, ja, ni vet –

Filmen må ha inletts med optimistiska anspråk för drygt hundra år sedan, men det är då en långlivad baby, som jag personligen tycker har fått allt svårare att hävda sig mot den (skön)litteratur som den implicit alltid mätt sig mot. Det vill säga: i början parasiterade filmen på romanen, medan romanen med eleganta åtbörder lät sig inspireras av filmens berättarteknik, och kom ut som suverän segrare. Filmen har minst sagt stagnerat – och därför ser jag Andessons ord från 1990 som profetiska: då var filmen en baby, och har förblivit en sådan.

De tio bidragen handlar i cirka hälften av fallen om skräckfilm, eller det som jag vill definiera som skräckfilm. Kanske lika bra med en definition här, för när jag säger att jag gillar skräckfilm avser jag exempelvis filmer som Campions Pianot, Weirs Picnic at Hanging Rock. Eller mindre kryptiskt: skräck är en fråga om atmosfär.

Därför finner vi här en essä om kannibalism i filmen – ytterst välfunnet, då vi inom kort har att se fram emot Eli Roths The Green Inferno (med popstjärnan Sky Ferreira i en av rollerna) om ungdomar som tas gisslan av kannibaler i Peru, en film döpt efter den fejkdokumentär som håller på att spelas in i den ryktbara Cannibal Holocaust (en av de gryniga VHS-favoriterna från 80-talet). Det är intressant att kannibalismen är ett tabu som filmen har accepterat – tänk 90-talsfilmer som När lammen tystnar och Alive (4 april börjar tv-serien Hannibal, om den unge Lecter, med Mads Mikkelsen i Anthony Hopkins paradroll), medan ett annat brännbart tabu, pedofili, svårligen låter sig fångas på film.

Går det inte att tillämpa det symboliska eller metaforiska rastret på pedofilen? Vampyren har blivit så mycket av metafor att han nu stelnat i kliché, och låter vi bara zombien härja tillräckligt länge (tio år brukar räcka), så sker detsamma inom kort. En av essäerna här handlar förstås om zombier. Mitt tips är att kannibalen då ersätter zombien: då med tydlig litterär koppling – kan hoppas – till Jonathan Swift och Nikanor Teratologen.

Enligt den här antologin gör de här filmerna motstånd mot moderniteten. Genom att vägra vara en del av den. Det kunde ta sig mindre extrema uttryck? Jo, fast filmen verkar nära kitschens domäner, och fattar man inte det har man inget där att göra.

Isabelle Adjani i Possession.

Det blir ändå en tämligen brokig samling, som omfattar konstfilm av Jan Håfström och Rut Hillarp. Rut, vars film De vita händerna jag inte haft möjlighet att se. Astrid Söderbergh Widding skriver om Håfström, Elisabeth Mansén om Hillarp – båda lika kunnigt. Noheden själv skriver om Possession, Andrzej Žulawskis djupt problematiska film (som med David Cronenbergs filmer, att man kan tycka både att de är konstnärliga och samtidigt banala).

Problematiskt hos Noheden är både åsikten att kameraarbetet i Pasolinis Saló skapar distans – det går att hävda motsatsen, att det som åstadkoms är en dokumentär blick som höjer filmens kontakt med mimesis – och argumentet att romantikern saknar något att vända tillbaka till, vilket ter sig som en för schematisk generalisering. Ändå är det en oerhört givande analys, som får mig att direkt ångra att jag dumpade min VHS av filmen på en soptipp i Umeå.

Manséns essä om Hillarp betonar dess taktila inslag. Hon skriver fint om händernas betydelse för att skapa både åtrå och trygghet. Även om essän behandlar filmen blir Hillarps dikter också utsatt för en läsning, och av ett något ovanligt slag, med konkordansen till hjälp, för att markera och betona hur kroppsliga hennes dikter är.

Dario Argentos Tenebrae.

Dario Argento är föremålet för Anne Bachmanns inkännande läsning. Argento var nog på väg att nå ett större erkännande för några år sedan, men filmens kanon verkar ha svårt att släppa in honom. Trist, då hans stiliserade och vackra skräckfilmer borde vara ännu mer stilbildande än de redan är. Han rör sig i gränsområdet mellan ironi och pekoral. Som avslutning skriver Maaret Koskinen, som vanligt balanserat, om de olika versionerna av Stieg Larssons Millennium-serie.

Ja, nog är det en brokig samling. Men som sagt, eftersom det mesta handlar om det jag benämner skräckfilm är jag nöjd: annars tenderar filmteori att bli mer än lovligt teoretisk – möjligen för att kompensera ett inbillat eller verkligt mindervärdeskomplex inför litteraturen. Det här är dock desto klarare utfört, och med den typ av insikter som man direkt upplever som hämtade ur en äkta inlevelse mer än rutinmässigt beställningsarbete.

Om Rihanna och Cultural Studies

Självporträtt är temat för tidskriften Hjärnstorms nummer 114. Där skriver Lisa Modée om Barbiesamhället – om vurmen för skönhetsoperationer, om dess ursprung och dess nutid. Numret har också en fin intervju med fotokonstnären Anna von Hausswolff, en väldigt rörande text av Conny Bergqvist, om livet utanför allt som vi kallar för normalt. Och Lidija Praizović har som vanligt skrivit en text som väcker uppmärksamhet: den här gången om Rihannas sexualitet, och att det (som vanligt) handlar om att kvinnor inte tillåts ha någon sådan, och att det avsteg Rihanna har gjort från det konventionella har stämplat henne som korkat våp och offer för den misshandlande Chris Brown, medan det masochistiska finns som en tydlig markering i både sångtexter och i den persona artisten Rihanna visar upp bland annat på instagram. Allt detta tydligt redovisat av Praizović, även om jag befarar att det inte är helt rättvisande att hon i sången ”Birthday Cake” låter ”födelsedagstårtan [vara] lika med kvinnans fitta”, när ordet på engelsk slang snarare handlar om en helt annan kroppsdel, om baken.

 Foto Terry Richardson

Ämnet Cultural Studies har väl inte riktigt slagit igenom på svenska universitet: lika bra det, tycker nog många. Men nog kunde det finnas spännande fält att avtäcka för den som vågade sig in, och man behöver nog inte ta omvägen över Rihanna, utan låta några svenska populärkulturella fenomen bli föremål för inträngande studier. Varför inte börja med fenomenet schlagerfestivalen?

Tron är mitt lokalbatteri. Religion och religiositet i August Strindbergs liv och verk, [red] Martin Hellström

Nyligen berättade Fredrik Strage i tv 4 att av alla artister skulle han välja David Bowies skivor att ta med sig till en öde ö – inte för att han är bäst, men mest mångsidig, och att det därför inte skulle bli tråkigt. Något liknande kan sägas om August Strindberg. Det vill säga, att det finns många författare som jag hellre läser, men det finns nog ingen som varierar sig så flitigt. Kanske det vore en god idé att ta med sig Strindbergs samlade verk till en öde ö.

Ett av dessa områden som kan belysas är religionen, något som görs i boken Tron är mitt lokalbatteri. Religion och religiositet i August Strindbergs liv och verk, där tretton bidragsgivare ger sin bild av hur tron fungerar hos den här författaren. Kanske det är lämpligt med just talet tretton, då det ofta är vidskepelsen som blir Strindbergs ingång till det religiösa. Antologin är skriven av idel experter, samt biskopen Caroline Krooks mer personligt hållna bidrag.

Titeln är hämtad ur Ensam, en av Strindbergs mer förtjusande alster, tillkommen i efterdyningarna av Inferno-perioden, kreativ ur både konstnärligt och biografiskt hänseende. Och både verket och människan blir fruktbara fält för forskarna, som titeln så pedagogiskt indikerar.

När vi läser äldre litteratur underskattar vi ofta de religiösa inslagen – vi har svårt att upptäcka och uppskatta hur både bildspråk, tematik och tankestoff färgas av Bibeln. Det här är något som mer eller mindre har gått förlorat hos nutida generationers litteratur. Alltså är frågan om det verkligen är en personligt upplevd religiositet vi ser hos Strindberg, eller om det är en allmänt hållen sådan, präglad av tidsandan, och dess kulturella raster som läggs över det skrivna.

Strindberg är ju legendariskt vårdlös inför ideologier. Det är däremot inte oproblematiskt att genast avfärda honom som en opportunist, som en fegis (Lex Kerstin Ekman), för det är att underskatta hans rörliga intellekt, och hans humor.

Har en författare verkligen råd att inte tro på Gud? Här kallas Strindberg mer än en gång för ”sökare”, detta vaga epitet som nog kan fästas på vem som helst. I den här boken behandlas några centrala Strindberg-texter, till exempel Påsk, en pjäs som förtjänar att spelas oftare – i en fin granskning signerad Anders Jarlert.

Att använda ett specifikt avgränsat område – religionen – och tillämpa det på en författare, det kan ge varierande resultat. Men det låter sig göras på Strindberg, och jag läser med behållning de flesta inslagen bland annat Mickaëlle Cedergrens initierade redogörelse för de katolska inslagen hos Strindberg.

Intressant nog menar Henrik Johnsson, i sin jämförelse med Linné, att Strindberg söker upp ett förmodernt sätt att berätta – det kan vara en pik mot alla som betonar hur modern Strindberg är. Men som tänkare kan han vara både traditionsbevarande och traditionsifrågasättande.

Och Lars Liljegren skriver om hur novellsamlingen Giftas endast funnits tillgänglig på engelska i en starkt censurerad version, vilket torde ha påverkat den engelskspråkiga uppfattningen om Strindberg, och att han där inte har lika högt anseende som i exempelvis Frankrike och Tyskland. Den första översättningen från 1913 var allenarådande fram till 1973, men det trista är att den nyare översättningen blivit omöjlig att få tag på, medan den äldre och mer bristfälliga fortsätter att nytryckas, eftersom den är billigare för förlagen. Därmed blir Strindberg en mindre utmanande författare på engelska, och de har svårt att förstå hur vi, fransmännen och tyskarna tyckte att han var så kontroversiell.

Erik van Ooijen jämför Strindberg med Anthony Burgess roman M/F, en roman som är mer spännande i teorin än i praktiken (så går det när man blir för insyltad i Joyce!). Det görs med en idé om Strindbergs verk som underkomponerande, något som kan låta en aning blasfemiskt. Men tolkningar kan nog också bli både under- och överkomponerade, och att det ibland är en fruktbar metod att lyda Deleuzes kaxiga uppmaning till den dumma läsarten. Eftersom Strindberg inte är en systematisk författare är det en tänkbar väg att läsaren inte heller blir för systematisk. Erik van Ooijen visar att medan Burgess är trogen Logos, är Strindberg trogen Patos, och att det kan vara givande att närma sig verket utan att ta för stor hänsyn till allt för omfattande förkunskaper i exempelvis Bibeln.

Är det relevant att fråga om Strindberg trodde på Gud eller inte? Något svar ges väl inte heller, vare sig av författarn själv i sina verk eller i den här antologin, hur övertygande källgranskningen än utförs. I sin ungdom drömde han om att bli präst – men det gäller nog alla aspirerande författare, desperata efter en publik att domptera och domdera (blir de inte präster eller författare blir de lärare …). Man kan också fråga sig om det verkligen påverkar vår tolkning om författaren är troende, och vad det innebär att ”vara troende” och vad skillnaden är, eller som Caroline Krook formulerar det, att det viktiga handlar om vilken Gud man tror på.

Vad vi vet är att Strindberg gärna provocerade, gärna retades. Man förleds lätt till att tro att han nog kunde besvärja sig till vilken tro som helst bara situationen var tillräckligt (o)passande. Krook hittar föga förvånande paralleller till Bibeln hos Strindberg, men det är som sagt något av en oundviklighet. Hon har säkert intressanta saker att säga, men jag hade gärna sluppit hennes långa referat av pjäsernas innehåll, som verkar ha tillkommit för att hon ska vara duktig elev bland allt litteraturfolk.

Vad avgör om en författare är stor eller inte? Ett tydligt kriterium är att du aldrig känner dig riktigt färdig, att det alltid finns något nytt att upptäcka. Strindberg är en sådan. Du kan bli förbannad på honom, tröttna på honom, men du blir aldrig klar – så där som det kan kännas med sådana som Harry Martinson, Eyvind Johnson, Lars Ahlin, att du inte längre har något med dem att göra. Den här boken gör det möjligt att fortsätta stånga sina åsikter mot den här djefla karln.

Inden april, Morten Chemnitz

April är den grymmaste av månader: det vet var poet, och skulle hen någonsin glömma det är T.S. Eliot snar att påminna om det, med sin uppfordrande dom från inledningen till 1900-talets bästa dikt ”The Waste Land”. (Att tänka på för den som klagar över marskylan!)

Det kan vara anledningen till att Morten Chemnitz, dansk poet född 1984, förlägger sin debutdiktsamling till perioden som föregår denna symbolladdade månad: Inden april heter den (Gyldendal), och den är ett prydligt undantag till det mesta av den poesi som skrivs under denna tid, detta århundrade som hittills gjort sitt bästa för att ignorera poesin så gott det går.

Det är en bok som kommunicerar fint med sitt snillrika omslag, sparsmakat formgivet av Ren jazz. Sällan har jag läst lika försynta dikter, lika tystlåtet nedskruvade, som utgör en kontrast till mycket av sina uppseendeväckande kamrater. Det inleds med hösten, med det gula, med färgerna som liksom bleknar – poeten registrerar dessa färger, ger dem en respit innan det vita lägger sitt täcke över dem. Och markens färger – ”næsten ikke grønne”, med en listig formulering som bejakar negationen – blir inhysta inför den temporära utplåningen.

Så vad skriver Chemnitz? Dikter om naturen, men det har väl gjorts förr, det har väl gjorts bättre? Hans bidrag är att låta ord dubbleras, genom att konsekvent vädja till gentagelsen, och rentav skriva ut ordet, den vackra danska glosan gentagelsen, som för att ge en läsanvisning, låta dikten bli poetik. Det är få ord som upprepas, i ett ordförråd som endast bevarar väsentligheterna. Bilderna orsakar intryck, impressioner, där de repetitiva inslagen kan ge en svindlande, hypnotisk känsla.

Chemnitz lämnar också utrymme för ett ”vi”: för hur ska vi klara av det annalkande, hur ska vi uthärda, om vi inte gör det tillsammans? När Chemnitz tillämpar sin metod av hypernärläsning av naturen utelämnar han inte staden, som får finna sig i att representeras av hus skyddade av barmhärtig anonymitet. Det noggranna betraktandet resulterar också i att tingen löses upp, börjar röra på sig, aktiverar sig.

Då blir det också spännande att följa dubbelheten i spåret, där snart allt blir dubbelt. Människan kan bara foga sig, finna sig i sin tilldelta position. Tiden rör sig alldeles oavsett vad vi säger – skickligt uttryckt av Shelley i den skenbart banala frasen ”If winter comes, can spring be far behind”. Den typen av försåtliga enkelheter laborerar Chemnitz också gärna med, i dikter som skapar pendelrörelser mellan inre och yttre världar.

Med mars som den bidande avslutande månaden, innan förloppet sluts. Och det med en bok som visar att det är tiden som är poesins väsen; tidens förlopp och hur den rör sig medan vi står stilla. För när färgerna återkommer är vi där med vår aningslösa och naiva blick, aldrig på det klara med att vi bevittnar något vi har varit med om förut. Precis som bra poesi tar över tidigare erfarenheter utför tiden sitt arbete i samma anda, genom att skapa det gamla som om det vore nytt, och vice versa.

Barnen, Tove Mörkberg

En av de mest lovande debutanterna i fjolårets antologi Blå blixt från Brombergs var tveklöst Tove Mörkberg. Som jag skrev då: ”Bra är också den avslutande poeten, Tove Mörkberg, i sin text om familjen, där själva utgångspunkten av barnsaga övergår i lätt oro.”

Nu utkommer på samma förlag en regelrätt debut, som utgår från detta utdrag – Barnen – men här har uttrycket förfinats, blivit mer avskalat. Det oroande intrycket är mindre påtagligt: i stället dominerar en allmängiltig barndomsskildring, en familj som alla andra.

Barndomen som det allmängiltigaste av allt. Mörkberg har verkligen lyckats få till det rätta perspektivet, ett nerifrånperspektiv där barnen tillåts vara barn, tillåts vistas i det där vakumet, den där känslan av att man inte förstår någonting men anar allt. Detta förmedlat i minnesbilder, lösryckta ord, som liksom guppar omkring i medvetandet, lever sina egna liv. Det förflutna kan man bara greppa efter förgäves.

Det är ändå oftast en vinnande formula, att renodla det Mörkberg gjorde redan förra året, och här arbeta mot en asketisk form. Det är inte riktigt naivt, utan mer om något som man kan ana finns bortom ytan, under de där bekanta orden. Tvångsmässiga upprepningar, indikationer på en mani. Tyvärr litar Mörkberg ibland inte helt på att jag som läsare ska fatta hennes ärende, utan hon känner sig nödgad att någon gång driva den där upprepningsleken lite för långt.

Som frasen ”Orden obegripliga”, kopplade till ordet ”M O R”, denna typiska skolglosa. En förälder kan för ett barn vara det obegripligaste av allt.

Och det är ju en typisk skoluppgift, detta att identifiera ett stilgrepp och sedan förklara vad ”effekten” blir. Upprepning = förstärkning. Nä, stämmer detta alltid? Att upprepning betyder förstärkning? Är det inte som när vi brukar varna för förstärkning vid adjektiv, att ingen blir imponerad om du säger att Tranströmer är en ”mycket” framstående diktare?

Jag kan tycka att hon någon gång kunde låta den där effekten vara mindre påflugen, att låta orden stelna. Då läser jag dikterna som ett långsamt uppvaknande, att det handlar om att ta del av det Blake kallade för ”Erfarenhetens sånger”, alla dessa bekanta inslag i en ung människas liv (här exemplifierat av mötet med en blottare).

Barnen är en bok som tassar in lite försynt i ens tillvaro, och som jag tror kommer att göra sig hemmastadd där: det är på ytan en typisk debut, det vill säga sparsmakat skrivet, men ändå något som känns mer genomarbetat än den representativa debuten. Här är också tonfallet helt kongenialt infångat, när det så konsekvent och stiligt speglar sitt innehåll.

Mandarinerna, Simone de Beauvoir

Den epokgörande feministiska skriften Det andra könet är nog Simone de Beauvoirs mest kända verk. Som romanförfattare är hon lika skarpsinnig, lika analytisk – men också underhållande, för den som vågar kasta nycklarna under läsningen.

Simone de Beauvoir ville inte att hennes roman Mandarinerna skulle kallas nyckelroman, och nog förminskas skeendet om vi ersätter romanens Anne med henne själv, Robert med Sartre, Henri med Camus, och så vidare. Det är betydligt mer intressant att se hennes roman mer som en kamp mellan det dokumentära och fiktionen än en gissningslek: gick det till så?

Förvisso handlar det om en protagonist – Anne Dubreuilh – som är psykoanalytiker och uppvisar en del likheter med författaren – men det är inte nödvändigt att läsa självbiografiskt för att ha behållning av hennes inre monologer, hennes utveckling som individ och hennes kamp mot en annalkande ålderdom. Beauvoir var 46 när hon skrev sin roman.

Eller för den delen handlar det också om bataljer med (den påhittade) tonårsdottern, ett suveränt porträtt av den ifrågasättande, hon som öppet kritiserar moderns livsval. Då blir det här en skarp och okonventionell skildring av moderskap, med barnet som efter att ha döpts i intellektuella samtal och allvarliga böcker givetvis gör revolt.

Romanen upprätthåller ett spänningsfält mellan beroende och oberoende, och diskuterar allvarligt men med lätt hand hur vi ska leva ett fritt liv. En angelägen diskussion kring hur man ska kombinera att skriva med att leva hinns också med, aktualiserat av det andra världskrig som håller på att avslutas när romanen inleds.

Eftersom det är fiktion behåller berättelsen sitt försprång – det vill säga, att den bevarar den djupare psykologiska sanningen (den som med högburet huvud kan ignorera detaljerna och spekulationerna). Därför är det fascinerande på ett annat sätt än det voyeuristiska som kan vidlåda mer öppet självbiografiska rapporter från en verklighet.

Det frigörande med Beauovirs snillrika roman är också att den tar sig friheter, att den vägrar erkänna några begränsningar eller vad som är god ton. Hennes kärlekshistoria med Lewis Brogan överskrider verkligheten och lever inte därför att han i verkligheten var en känd amerikansk författare, utan i skönheten i hur Beauvoir jämför Annes sexuella uppvaknande med en kaxig liknelse med hur Jesus väckte Lasarus från de döda.

Mandarinerna skrevs 1954, gavs ut på svenska först 1992, och detta är en reprisering i Norstedts klassikerserie. I förordet kallar Anneli Jordahl den för en av 1900-talets bästa romaner, något som för en gångs skulle inte låter som en överdrift.

Låt inte volymen avskräcka! Tjocka böcker har blivit manliga författares privilegium, med talrika exempel från Thomas Mann, Karl-Ove Knausgård, Robert Musil, James Joyce (och tusen till). Den här långa böljande romanen är ren nöjesläsning, och den får mig att önska att jag fötts till kvinna, så att jag som tonåring hade fått ett legitimt alternativ till den manlige tonåringens obligatoriska tråkmånsar som Jack Kerouac, Ulf Lundell och Malcolm Lowry. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/3 2013)

Rymmets rymder, Georges Perec

En av förtjänsterna med att dagligen umgås med litteraturen att det tar udden av livets alla överraskande inslag: den som har läst tillräckligt mycket har då läst tillräckligt varierat för att ingenting längre kan förvåna. Det får mig att tänka på advokaten i en av Joyce Carol Oates noveller, hon som på frågan om hon aldrig blev förvånad över all djävulskap människan han hitta på: ”Surprised? No, shocked, of course, but never surprised.”

Georges Perec är en typ av författare som du nog inte ska umgås med om du inte har gjort dig bekant med litteraturens förutsättningar, om du inte redan vet eller åtminstone anar att här har du att göra med något som rör sig i oväntade ellipser, och som testar och utmanar fantasins gränser.

Rummets rymder, som nu för första gången kommer ut på svenska (tack Fredrik Rönnbäck, tack Modernista), är en slags bok som givetvis inte kan refereras eller återges, bara upplevas: det är ingen roman, utan mer av en samling som imiterar olika texttyper, där vi får veta att vår föreställning om rummet är begränsad – men också det vi inbillar oss veta om rymden. Rummet rymmer, rymden rymmer.

En uppgift hos författaren kan vara att få marken att rämna. I den här boken rör sig berättarperspektivet utåt, från det rummets ursprung – sängen, mot sovrummet, mot lägenheten, mot huset, mot gatan, mot kvarteret, mot allt det vidare, typ som när du var barn (eller en vuxen Carl Bildt) och skrev ut hus, gata, stadsdel, stad, kommun, län, land, etc.

Rumssymboliken är flitigt utnyttjad i litteraturen. En novell av Jeanette Winterson har en av litteraturens mest suggestiva och ominösa inledningar: ”This morning I noticed there was one room missing.” Och Virginia Woolfs egna rum är förstås obligatorisk – dock saknar jag detta, kan tilläggas, det vill säga en dörr till det krypin där detta och allt annat skrivs, möjligen alltför medveten om hur hårt åtgånga Pär Lagerkvist och Joseph Conrad blivit av sina barn för att deras fäder endast yttrade ordet ”tystnad” till dem från sin stängda dörr.

Perecs fantasi är lekfull, och har obegränsade resurser, och han kan verkligen få det att svindla för läsarens ögon. Han blandar piggt banaliteterna med allvaret, i en slags absurd realism. Det knasiga förstärks av intrycket att det känns nerplitad av en städad pedant, en gäst i verkligheten som blivit tilldelad notarietjänsten i en ostädad fantasis vrå.

I balansen mellan självmedvetenheten och svamlet befinner sig boken, och finner en frigörande kraft i den dynamiken. Perec speglar sig i Borges speglar, utan att tappa bort sin egenart, och då blir resultatet en förströelse med potential att behålla sin effekt av något som på djupet kan förändra. Borges, ja – men genom finurliga citat från Italo Calvino och Laurence Sterne (ej Lawrence, som det missprydande står i boken) får vi ytterligare nycklar till Perecs hemhörighet bland litteraturens fantasifullaste upptågsmakare.

Att läsa Perec kan av erfarenhet vara lika charmigt som det är besvärligt, lika förtjusande som det är påfrestande. Även här, där saker ställs över ända. Men allra mest tjusas jag av påhitten kring rummets upprymda rymder … Modernista har gjort och fortsätter att göra mycket för att vidga vår bild av kanon – den här boken av Perec är rätt lik den Kronoper & famer av Julio Cortázar som förlaget gav ut häromåret. Det vore rimligt att hoppas att svenska aspirerande författare lät sig gnuggas av en gnutta av all den dråplighet som droppar ut ur dessa stiliga böcker.

Mars, Lotta Lotass

Lotta Lotass senare bokprojekt ser ut att vara resultatet av en obekvämlighet, där hon söker sig mot helt annorlunda uttryckssätt. Ett av dessa sätt handlar om en planerad trilogi som inleddes med den mystiska Sparta för tre år sedan, endast tryckt i 300 exemplar. Nu utkommer del två, den lika mystiskt skrivna Mars (del tre är planerad till nästa sommar, och ska heta Örnen).

Mars är ju namnet på både planeten och den romerska krigsguden, och det går att läsa denna Lotass senaste roman som att den anspelar på båda dessa konnotationer, där vi dels följer en grupp med antika attiraljer, som harnesk, rustning och lans, och dels tämligen sofistikerade instrument på upptäcktsfärd i ett gigantiskt landskap, vars proportioner bara kan anas. Till boken hör ett svartvit fotografi, där känslan signalerar (planeten) Mars, men intellektet invänder att det nog är klippiga berg(en).

Eller om titeln är en referens till idus martiae, dagen då Julius Caesar mördades: 15 mars, i dag således.

Men den typen av associationer gör en lätt snurrig, och som läsare behöver du inte virra till sakerna ännu mer. Det är också möjligt att läsa Mars som en fortsättning av Lotass tidigare böcker, som en skapelseberättelse, en grupp som tar sig fram i tidernas begynnelse, på en plats utan människor. Då kan det vara före eller efter en katastrof, där en enstaka referens till en utdöd stad sticker ut: annars är landskapet kalt och ödsligt, med stora berg, och en ännu större rymd för människan att mäta sin litenhet mot.

När Lotass var på väg att bli kritikergunstling med sina första böcker är det som att hon reagerade genom att välja en helt annan väg, där hon skickligt manövrerade sig bort från den samtida litterära diskursen. Hon valde en okänd riktning.

Och hennes böcker handlar om det okända, men samtidigt om arketypiska världar. Det är skrivet i en rörelse mot dunklet:

   ”Gestalterna rör sig som vitnade, borttonade skuggor vilkas silhuetter löses upp mot den skiftande fonden.

   Glasskivan tycks innesluta en hel, jämnlöpande rymd; en skenbar horisont där allt är lösgjort, allt är tyst och stilla.

   I periferin växer en bländande, vitkornig strålglans vilken snart utplånar allt i ett opakt, ljungande brus.”

Det tidlösa betonas, genom gruppens sammansättning, genom dess oklara uppgift, genom dess ålderdomliga instrument och mätmetoder. Världen ter sig skitig och nergången på känt postapokalyptiskt maner. Mars befinner sig i gränslandet mellan s/f och skräck, mellan filosofi och historia.

Individerna i gruppen blir pyttesmå krabater i en gigantisk värld, utelämnade åt de stora elementen. Och Lotass uppfinner en registrerande stil som aldrig ger någon glipa åt känslor, åt inlevelse. Det blir en torr och saklig rapport, från en expedition som verkar söka efter ett förlorat hav, efter vatten. Som på planeten Mars, förmodar man.

Sida efter sida över detta vidsträckta landskap, där gruppen erfar det som polarexpeditioner brukar förklara som en följd av att omges för länge av snö, att man alltid räknar in en extra medlem i gruppen: ”Jag räknar oss och finner gång på gång att vi är en för många.” En kuslig utsaga, på gränsen mellan inbillning och fakta, när sinnena sätts ur spel. Lagerlöf har skildrat detta fenomen när Hede vallar getter i de dalsländska skogarna i En herrgårdssägen, och T.S. Eliot beskriver något liknande i The Waste Land: ”Who is the third who walks always beside you? / When I count, there are only you and I together”.

Det är en oavbrutet fascinerande berättelse, styrd av en sällsam puls som driver den diskreta intrigen framåt, med en stil som är konskvent utförd. Samtidigt finns en uppenbar risk att den stelnar i sin egen konvention, att stilen går kitschens ärende: men den risken måste en författare ta, och då ser jag Lotass projekt i det ljuset, att det är ett vågspel, där också stilen speglar innehållet – det vill säga, att berättelsens vedermödor återges av språket, som också är besvärligt, en gestaltning av hur karaktärerna tampas med sina besvär.

Det är ett sätt att skriva som rensar bort allt oväsentligt krimskrams. Jag uppfattar boken som utpräglat visionär, och att den arbetar i en delvis liknande fåra som Cormac McCarthy gör, i en handfast riktning mot gränser. Nog finns det mål i gruppens färd, och liksom i Sparta når berättelsen sin upplösning, där läsaren tillåts gnugga ögonen för att skåda något som kanske inte förvånar, men ändå lyckas förändra premisserna för det som han nyss har läst.  

Mer och mer övertygas jag om att det är Lotta Lotass som utför det viktigaste arbetet som svensk prosaförfattare, att hon håller på att skriva sig bortom all samtida diskurs. Givetvis är risken då att hon förlorar all kontakt med denna samtid, att det bara uppfattas som apart och för konstigt för sitt eget bästa. Å andra sidan har jag sällan ställts inför litteratur som så tydligt markerar att den inte är skriven för att överleva sin egen tid, utan att den har mycket större anspråk än så. Så till alla som avfärdar det här som pretentiöst tjafs vill jag bara hälsa: kom tillbaks om 200 år!