Nya titlar

Om du tycker att det blir för mycket eller för krävande med Henrik Langes bokserie 80 romaner för dig som har bråttom (eller 96 ...), där han sammanfattar böcker i fyra serierutor, kan vända sig till Dan Wilburs blogg, där han dagligen döper om en roman, och sammanfattar dess handling i en ny titel. Jag borde samla mig och ge honom något förslag, för varje fredag gör han ett omslag till en föreslagen titel, men vad skulle jag säga? Att Ibsens Ett dockhem borde ha hetat What Did You See in Him? Min favorit för stunden är kanske den här: Just Kill Yourself Already!, som Goethes roman om Werther kunde ha hetat i stället ... Och innan någon av mina läsare får för sig något, kan jag upplysa att Wuthering Heights redan har fått titeln My Teacher Ruined This - - -

I brist på

"went hellwards,
and some of us returned,
and some of us did not"
PJ Harvey, In The Dark Places

Den unge Werthers lidanden, Johann Wolfgang von Goethe

I fjol fattade också Norstedts värdet av klassiker, och började lansera sin egen serie, parallellt med Bonniers dito. Norstedts är lite mer generösa med klassikerbegreppet, och av sex hittills utgivna titlar finns namn som Atwood, Auster och Jong, vilket verkar vara något förhastat, då troligen ingendera av deras verk kommer att överleva sin författares död.

Nu har jag läst Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden, i denna serie. Nu ska erkännas att Norstedts böcker är snygga, långt snyggare än den Tiden-utgåva av romanen som jag länge ägt – det är dock samma gamla fina Ralf Parland-översättning som har använts. Martina Lowden har skrivit ett förord, där hon liknar Werther-efterföljarna med emos: men deppiga människor är roliga att umgås med (”Happy people never fantasize”, som poeten Henrik Berggren skaldade). Lowden spekulerar även i huruvida Goethes roman kommer att överleva i framtiden: ja, den har klarat sig i nästan två hundra år efter sin författares död, så att kalla den för klassiker ter sig närmast som en underdrift i jämförelse med de tidigare nämnda namnen.

För några år sedan kunde man prenumerera på e-brev från just Werther, vilket gav en kuslig effekt först i det sjunde brevet, när Werther namnger sin adressat för första gången: i e-brevet blev det då ”das alles, Björn, macht mich stumm” - onekligen förstummades även jag av det tilltalet, men det stämmer väl överens med Goethes uttryckliga intentioner och läsinstruktion, att Werther ska bli en vän, att boken besjälas.

Goethe själv skrev sin roman för att driva ut självmordsdemonen ur sin olyckligt förälskade kropp: helt enkelt skriva bort sin S-risk. Det är ett förtalat verk, som alltid ansetts lite skämmigt att gilla – men jag struntar i den risken, fortsätter min omläsning av romanen, trivs i dess sällskap.

Den inleds med tre meningar som samtliga följs av utropstecken: en sådan makalös uppvisning i Sturm und Drang, ändå! Det är lika effektfullt som Beethovens tordönliknande inledning till sin femte symfoni. Sedan kan Goethe liksom inte undgå att blixtra till med intelligenta kommentarer, redan på första sidan: ”det skulle finnas mycket mindre lidande i världen om inte människorna – Gud vet varför de är så skapta – så ivrigt bemödade sig att med fantasins hjälp återkalla minnet av gångna olyckor i stället för att liknöjt bära nuet.”

Tyvärr är många av hans kvickheter bortslösade på Lotte, som mest agerar våp: vacker, snäll, ja, men aldrig kan hon mäta sig med Werthers intelligens (jag vet, det är Goethes fel …) I en berömd scen lägger hon sin hand i hans – något som är både framfusigt och obetänksamt – och yttrar det lösenord som öppnar Werhters lättrörda hjärta: ”Klopstock!” Utropet binder honom ohjälpligt vid henne. (En modern utgåva av Den unge Werthers lidanden klarar sig förstås inte utan fotnoten som förklarar vem Klopstock var – en av dessa författare vars tempus ohjälpligt tillhör preteritum, samtidigt som hans namn välsignas av denna magiska replik från Lotte, varje gång någon läser Goethes roman.)

Samtidigt som Werther är finstämd och öm, har han några mindre trevliga drag – en viss högfärdighet. Han är också något av en åsiktsfundamentalist, som hela tiden beklagar sig över omgivningens oförståelse. Han är tjatig och inbilsk om vartannat – men det är också det som gör honom mänsklig, att Goethe låter skavankerna finnas kvar i porträttet, låter honom vara impulsiv, kolerisk – en fullblodsegoist. Det är inte heller lätt att veta vad som är megalomani och vad som enbart är klarsynthet: ”Åh, det som jag vet med mitt förstånd kan vem som helst veta – men mitt hjärta tillhör mig allena”. Ju längre kärleken går in i sjukdomstillstånd, desto mer frekvent blir hans ”åh”-utrop, och likadant med tårarna, vars enda utlopp blir i förrycktheten.

På ett plan kan romanen om Werther läsas som en satir över en värld där det inte finns plats för känslor – låt vara att de är överdrivna. Goethe driver sin förlängda hyperbol till sin spets. Man kan inte läsa distanserat, för då börjar man nog hånflina åt den arme, arme stackaren och hans kärlekskranka utgjutelser. Nej, romanen förutsätter en identifikatorisk läsning, och den är livsfarlig: tänk bara på Emma Bovary – men det är likadant med henne, vi kan inte döma henne och vara lika hjärtlösa som Flaubert. Vi måste förstå, och det gör vi inte om vi läser nedlåtande och överseende.

Alltså, du läser i dialog med Werther, den lätt maskerade Goethe (det fiktiva manuskriptet gav honom den nödvändiga distansen – och närheten), bland annat tack vare den snillrika tekniken med breven, där du inte behöver det moderna påfundet med e-brevens ersättande av adressat; ärligt talat: när du läser ”Wilhelm” i texten, vilket är namnet på Werthers vän, läser du in ditt eget namn, varje gång, som om blicken kapas av förståelsen, ett (o)medvetet missförstånd. Det är också lätt för dig att föreställa dig mottagaren som dig själv, att det är du som har lyssnat och (förgäves) försökt rådgiva Werther.

När Werther väl drabbas av kärleken, den olyckliga, eftersom Lotte redan är bortlovad till tråkmånsen Albert, hamnar han i något han själv beskriver som ett overkligt tillstånd: det är lätt att dra paralleller till psykosen, ett patologiskt tillstånd. Obotligt, inser läsaren, men inte uppgivet. En varning? Huruvida romanen utlöste en självmordstrend är fortfarande omtvistat, och det kan kvitta: en och annan följde nog Werthers exempel, men de hade förstås begått självmord även om de aldrig hade läst romanen. Läste de fel? Eller hyper-rätt? Är inte den läsningen så farlig, och nästan oundviklig – det vill säga, att läsa med ena handen på Werthers axel, att den inbjuder till denna vådliga inlevelsefulla läsning.

Och hur medveten är (inte) psykosen? Han låtsas inte om att Lotte redan är förlovad – förlorad – men det kunde lika gärna vara det som är själva anledningen till att han blir så handlöst förälskad, att det blir det nödvändiga incitamentet. Här ersätts Homeros fortfarande tempererade äventyr av de betydligt vildare ”Ossians sånger”, James MacPhersons påhittade skotska folkepos, i Goethes lite väl övertydliga demonstration av det patologiska utbrottet i Werthers mentala hälsa.

Det är lite beklagligt, att den avslutande delens långa text har ett så långt ”Ossian”-citat, även om det ur psykologisk aspekt är intressant att se att språket i utgivarens efterord ingalunda är mindre belamrat med exklamationer än när den förmente Werther för pennan.

Som sagt, åtskilligt har sagts om hur dålig den här romanen är: jag är böjd att inte hålla med. Den är skriven i affekt – ja, men detsamma gäller för mången god roman, däribland den Jane Eyre som Charlotte Brontë skrev i raseri när förstlingsverket The Professor ratades av förläggarna, liksom den Sanctuary (Det allra heligaste) som William Faulkner skrev i bitterhet över de uteblivna kommersiella framgångarna med sina första romaner. Jag duperas mer än gärna av Goethes konstförfarna sätt.

I´ve waited hours for this ...

Nej, jag är inte särskilt förtjust i covers, ungefär lika lite som jag är förtjust i The Cure, men ah, är det inte ändå så här en Cure-låt borde låta? Den kanadensiska artisten Lou Canon, som släpper sin debutskiva i maj, imiterar Robert Smiths röst på ett tjusigt sätt när hon gör en av mina ytterst få Cure-favoriter, "Close To Me", ack - - -

The Use and Abuse of Literature, Marjorie Garber

Även i Amerika finns en utbredd oro över läsandets tillbakagång, undersökningar som visar samma nedslående resultat av allt färre läsare. Det här skapar grunden för deklamationer om bokens död, alternativt motrörelser som minsann visar att det finns plats för läsning också i vårt samhälle. För hundra år sedan var det filmen som försökte döda boken, nu är det tv-spelen: tillåt mig föreställa mig att det om hundra år är något helt annat som fortsätter tävla mot boken, utan att vinna.

Marjorie Garber är liksom majoriteten av de som uttalar sig i ämnet extremt välinformerad, och fyndigt slagkraftig i sitt stillsamma resonemang, när hon tar sig an ämnet The Use and Abuse of Literature, helt nyligen utgiven av Pantheon Books. Hon argumenterar sakligt och alltid välvilligt, när hon bemödar sig om att vara någorlunda uttömmande i ett ämne som förstås inte låter sig tömmas till någon sista droppe. Hon undervisar bland annat på Harvards universitet, och har en meritlista så lång att bokens omslagsflik knappt räcker till, inklusive sexton böcker (sex av dem handlar om Shakespeare). Det var hon som i november utdelade National Book Award 2010 för nonfiction till Patti Smith för biografin Just Kids.

Alltså, ännu en bok som förklarar varför man ska läsa. Det ovanliga med Garber är att hon inte gör sig några illusioner. Här handlar det inte om att förvärva kulturellt kapital (svenska politiker: läs inte denna bok), men inte heller om något diffust koncept som utgår från nöjet – inte enbart – utan mer om ett sätt att tänka. Det är allt. Inte för att bli klok (farväl, Tage Danielsson) heller.

Hennes viktigaste tes blir att litteratur handlar om att ställa frågor mer än att söka efter svar – det är Virginia Woolf som allra tydligast kämpar för den läsarten, något Garber också erkänner. Men i stället för att ställa frågor för att förvänta sig kloka svar ger läsningen en ersättning, där du hamnar i en riktning: du uppmuntras att vrida din blick åt ett annat håll. Och du ska inte heller tro att du är på säker mark: det går visst att läsa fel, och det finns inte alls lika många tolkningar som det finns läsare (en befängd tanke, uppfinnen av någon svensk pedagog).

Hon är som sagt välinformerad, och använder exempel på ett intelligent sätt, utan att slå blå dunster i ögonen på läsaren. Lite beklagligt ändå kanske att hon menar att kopplingen mellan ”literature” och ”litter” (skräp) skulle vara James Joyces uppfinning – hon lånar tanken från Jacques Lacan, (er)känd vanföreställare – för den härrör från en medveten felstavning i Lord Byrons brev när han skrev om vad han uppfattade som den undermåliga samtidslitteraturen, att de sysslade med, med hans stavning, ”litterature”. Hon läxar upp de som felciterar T.S. Eliot, men gör det själv ett femtiotal senare.

Det viktiga med Garbers bok är att läsning inte ger kunskap eller problemlösning. Men inte heller får läsningen fungera som fernissa – en dekor för borgerligheten, som köper böcker som metervara på antikvariaten, eller inreder sina bokhyllar efter bokryggarnas färger, för att matcha sina gardiner. Det är inte viktigast med de rätta associationerna, de rätta citaten – fast om jag ska kritisera Garber för något, är det väl att hennes exempel alltid är hämtade från den snävaste litterära kanon, de amerikanska universitetens.

Hennes bok fungerar fint för att avliva några populära myter om läsning, som att författaren sitter inne med facit, eller att litteraturkritiken är en universalmedicin, en auktoritativ läsning som inte får ifrågasättas. Men ju starkare en läsning av en bok är, desto starkare blir behovet av en ny generation att distansera sig och avvika, uppfinna sin egen lika giltiga tolkning – däri ligger en utmaning, och också en stor förklaring till läsningens användbarhet, för att försöka sig på en koppling till titeln på Garbers bok (i ärlighetens namn är hon inte själv hela tiden inne på att hålla sig till ämnet, utan måste påminna sig själv att återgå till det).

Som exempel på att intet nytt befinns under solen kan nämnas att Liljevalchs debacle med kronprinsessbröllopet – för få poeter var intresserade av att skriva kärleksdikter som skulle läsas (i megafon!) i en stockholmspark – har en amerikans motsvarighet, då dåvarande presidenthustrun Laura Bush i februari 2003 planerade ett seminarium om poesi, men i stället fick 5 300 dikter som tog avstånd från Irakkriget. Poeter ska inte vara undergivna, lyder Garbers analys.

Det finns i hennes bok många intressanta resonemang – däribland hur en bra läsning går till, hur den är beroende av förhållandet mellan det hon kallar för ”a hunch” - en (för)aning – som leder till bevis i texten. Dock finns ingen användbar läsning utan bevisen – likväl som dessa bevis måste föregås av intuition och risktagande i läsningen. Den bra läsaren vågar gå vilse, tänka lite fel: helt enkelt gissa sig fram, utan att kräva svar. Bland annat därför tror jag att varje författare skapar sin läsare: du som läsare måste lära dig läsa på nytt för varje nytt författarskap, att det är en metod eller teknik som inte är inlärd på förhand, utan som du upptäcker under läsningens gång. För det är inte samma sak att läsa exempelvis William Faulkner som det är att läsa Stina Aronson.

Garber använder exemplet hundvisslan: somliga är för okänsliga för lockelsen i vissa verk, och då kan vi lika gärna låta det vara. Litteratur är för henne ett levande föremål, och därmed potentiellt farligt. Hon varnar för vådan av fansens okritiska hållning, avfärdar utan tillstymmelse till bryskhet alla som utropar att de älskar Austen och Shakespeare – de universella objekten, med Freuds exempel om den överdrivna uppskattningen. En del vill inte förstöra upplevelsen, men hon har ett enkelt svar: de litterära verken tål det. Annars är det inte mycket värt med det, om det inte tål att tolkas, och också att tolkas på olika sätt, att utstå olika prövande tolkningar, som ibland kan vara kontroversiella, utmanande. Det är lätt att hålla med henne: verket finns alltid kvar, outplånligt: dessutom får tolkningarna inte vara definitiva, slutgörande (det är bara osäkra läsare som vill ha slutgiltiga läsningar). Mer bryskt avpolletterar hon fransmannen Alain de Bottons självhjälpsbok om Proust (de Botton som förstås är ett stort namn i Sverige).

Ur svensk horisont kan det vara fascinerande att se hur close reading (närläsning) har kommit tillbaka i USA: riktigt där är vi väl inte i Sverige, där en mer holistisk läsning verkar vara svårare att helt släppa. Faran med den här närläsningen är förstås att den kan bli för närsynt, men det är viktigt att komma ihåg att det inte heller här finns någon universalmedicin, utan att närläsning måste kombineras med kunskap om författaren och tidsepoken – utan att denna kunskap tillåts utgöra ett facit. Det bästa argumentet för metoden finns också i hennes egna noggranna läsningar av enskilda texter, där hon diskret visar sin analytiska förmåga i goda iakttagelser filtrerade genom ett kritiskt temperament.

Och författaren är, återigen med Virginia Woolfs ord, vår samtida (som ett av Garbers kapitel lyder). Är identifikation bra? Nej, säger T.S. Eliot. Nja, säger Woolf, som var både kompis med och antagonist till Eliot. Det är nog en utopi att vi får läsare som är lika distanserat kyliga som Eliot, även bland de läsare som kallar sig kritiker: jag vet inte heller om jag vill ha (enbart) sådana läsare. Men de varnande exemplen Don Quijote, Werther, Emma Bovary: så ska man väl inte läsa?

Det finns också flera exempel som visar hur en mer empatisk läsart kan vara befruktande, alltifrån Stanley Fishs tidiga uppfattning att vi inte tolkar dikter när vi läser dem, utan att vi skapar dem, till Borges fascinerande uppfinning Pierre Menard, som på 1900-talet skriver Cervantes roman Don Quijote, och får det till att bli en helt annan text, tack vare att de olika förutsättningarna får hans ord att bli annorlunda, även om de på papperet ser identiska ut. Borges novell handlar implicit om läsning, visar Garber: att skriva av innebär att skriva om. Och att läsa innebär alltid att också skriva.

Om vittneslitteraturen skulle bli 1900-talets mest bestående bidrag, kanske eländeslitteraturen blir 2000-talets. Offret i fokus, i de många självbiografiska böckerna, som Garber använder för att exemplifiera hur läsning missbrukas, där sanningskriteriet blir utsatt för belysning, i ett långt kapitel om biografiskt skrivande. Problemet med dessa böcker är – bland annat – att de bara skildrar problem, bara elände, utan några förklaringar.

Garber är traditionalist, värnar om det hon betraktar som viktig litteratur: därför känner hon sig nödgad att visa att hon inte är mossig, att hon minsann vet vad poetry slam och rap är, men det krävs nog mer än att namndroppa Jay-Z och Eminem för att imponera. Det hon inte gillar är experten, den insnöade specialisten. Med ett exempel hon lånar från Isaiah Berlin (som i sin tur lånade den från Archilochos liknelse), liknar hon författare vid antingen rävar eller igelkottar, där räven vet mycket om många olika saker, medan igelkotten borrar in sig på en enda punkt. Shakespeare, Goethe, Balzac, är några (Strindberg, vill man gärna tillägga), medan kända igelkottar finns bland Platon, Dostojevskij, Ibsen och Proust. (Jag påminns här om att jag nämnde detta när jag häromveckan skrev om Leandoers bok Mask: det var alltså inte han som uppfann den här liknelsen.)

De nio kapitlen bildar en viss enhet, även om det går att läsa dem som nio fristående essäer om läsningens belöning likväl som dess vånda. Hon krånglar inte till saker i onödan, utan uttrycker sig klart och redigt, och alltid klokt och balanserat, och stiligt. Det som är skrivet med glädje blir ofta också en glädje att läsa, med en så pigg och skärpt ledsagare.

Brott och framgång, Jeppe Brixvold

Till påsken ska man läsa deckare, enligt en norsk tradition – påskekrim – som nu också har nått svenska bokhandlare – påskkrämare. Jag läser i Modernistas vackra utgåva danske författaren Jeppe Brixvolds Brott och framgång, om en man som (”kanske”) har dödat en kvinna som heter Linda. Romanens undertitel kunde vara På spaning efter det brott som flytt, för det visar sig att mannen skickligt förtränger det han alltså kanske har gjort.

Men det är bara en av tolkningarna. Översättaren Henrik Petersen skriver i ett efterord att det också går att tolka romanen som en kommentar till det danska deltagandet i Irakkriget, eller som en studie över tiden, eller som en skildring av en mansbild i kris, eller något helt annat. Kan en läsare förlåtas för en uppgiven suck inför denna relativism?

Ja, det finns många spår. Till att börja med är romanen satt med högermarginal, så att läsarens blick hakar till vid varje radbyte. Så småningom vänjer han sig någorlunda, men det är uppenbart att Brixvold med denna egenhet vill säga något om förutfattade meningar.

Han tillåter sig att släppa alla trådar i sin roman. Titeln anspelar troligen på Dostojevskijs stora roman – men medan Raskolnikov inte kunde ta ett steg utan att det dåliga samvetet plågade honom, är Brixvolds hjälte mer bekymmerslös. Hans vådliga äventyr fortsätter, med nattligt superi, lite dunkla beteenden i spanska skogar, tills han blir Alexander den store, i en lång krigsskildring: en mördare ersätts av en annan, en plundrare och cynisk människoskövlare av en annan.

Författaren rör sig i tiden, men inte endast bakåt, utan har perspektiv minst några årtionden framåt också. Han gestaltar mer än berättar, och att vistas inne i det här opålitliga berättarjagets huvud är ansträngande: det är ingen lättläst roman, utan den kränger till och plöjer sig fram. Hela tiden är det oförutsägbart, vilket också är dess stora behållning: du vet aldrig vad som väntar. Brixvolds ideal verkar ligga mer hos poesin än hos traditionellt romanberättande, när han parodierar mängder av stilar, i upptågsrik karnevalistisk yra: dramat, dokumentärromanen, lyriken, satiren, pastischen, naturalismen, sagan.

Konstigt nog blir Alexander-partiet en slags fascinerande olöst gåta mitt i romanen, en lång biografisk skildring om intrigerande krigföring och storhetsvansinne, alltihop genom Alexanders hyperintelligenta inre tankar, där vi får en indirekt kritik av det samhällssanktionerade dödandet.

Det är oförutsägbart: romanen blir en slags projektil, avfyrad av en författare som på något sätt släppt all kontroll. Det finns inget målstyrt över hans vapen, helt enkelt. Dess stora tema kan också sägas vara flykt: brottslingens försök att undkomma leder till att han avslöjar allt mer, genom sina fantasier, som hela tiden kretsar kring död(ande).

Brott och framgång är en konstig, knäpp roman, som jag ibland bara vill lägga ifrån mig, förbanna dess svårgenomtränglighet – men också, tack vare att den beter sig så okonventionellt, ändå blir förtjust av. Det är mycket stil – men innehåll då? Ja, det är nog vettigast ändå att läsa den som en berättelse om tiden, att vår förutfattade mening om den måste ifrågasättas. Men jag tror också att dödstemat inte ska förringas. Här blir mordgåtan ersatt av en större gåta – människans ständiga fråga: ”är det verkligen krig vi vill ha, till varje tänkbart pris?”

By Friday - life has killed me

I tre år har Morrissey velat om sina memoarer, medan förlagen i England tävlar om att få honom att sätta sin versala namnteckning på ett kontrakt. Han verkar själv vilja bli publicerad i Penguin Classics, läser jag i The Independent, och har skrivit 660 sidor, informerar The Guardian. Bara sex stycken kvar då. Den som förväntar sig en regelrätt självbiografi blir nog besviken: det kapitel som publicerades häromåret var mer skönlitterärt. I dag är det Långredag, kom jag just på. Och Morrissey har förlåtit Jesus -

Quoth the Raveonettes

Döda fåglar förföljer mig: ”Raven in the Grave” heter danska The Raveonettes nya skiva, och om de på förra skivan arbetade utifrån den medvetna principen att alla låtar skulle kunna vara en singel (vilket resulterade i en vilsenhet, att du inte kunde lita på bandet) har de nu gått tillbaka till hur mästerverket ”Aly, Walk With Me” (en av 00-talets bästa låtar) lät: mörkt, märkt, med svärtade gitarrer över båda sångarna Sune Rose Wagners och Sharin Foos lika ljust späda röster, och skapar kusliga effekter. Allra bäst blir de i låtar om döden, som ”Apparitions”, ”War in Heaven” och ”Evil Seeds”, och av de nio låtarna är det nog bara ”Ignite” som hade platsat på den förra hitbetonade skivan: nu verkar de ha övergett alla planer på att tillgodose publikens önskemål, och gör vad de är bäst på – ljuvt vackra nostalgiska låtar (”Summer Moon” hade prytt ett David Lynch-soundtrack).

"Evil Seeds":

Antenner i regn, Adam Zagajewski

Det kan tyckas finnas ett pliktskyldigt intresse i den översatta samtidspoesin, att allt hyllas som lika viktigt och lika storslaget, där man nästan kan tro att huvudsaken är att det är just översatt poesi, att det är förbjudet att ha en avvikande åsikt om en enda samlingsvolym av någon poet som skriver på ett annat språk än det svenska.

Ja, men jag har å andra sidan aldrig upptäckt något av denna pliktskyldighet när det handlat om den tidigare exilpoeten Adam Zagajeski, som redan tidigare förekommit i ett par stycken samlingar. Norstedts har nu gett ut ett urval från hans tre diktsamlingar från 00-talet, ger den namnet Antenner i regn. Lyckligtvis har vi Anders Bodegård som översättare: nej, jag kan inte polska, jag vet inte hur bra denna översättning är, men det blir bra poesi på svenska (dessutom har jag lyssnat på Bodegårds uppläsningar av polsk poesi).

Förordet har Marie Lundquist skrivit: hon, som själv är en förbisedd poet, skriver fint om hur alla tider kan tillåts leva samtidigt, som poesins privilegium, men också om Zagajewskis sökande efter hänförelsen, om än den är av det sakligare slaget. Och ordet ”hänförelse” återkommer i hans dikter. Men jag undrar vad ordet är på polska: jag hade sett en kommentar från översättaren Bodegård. För ta ordet ”despair”, som på engelska fångar så mycket mer än något svenskt ord förmår. Och vad du än väljer att översätta det med – någon nyans går förlorad.

Att läsa poesi är ett äventyr: du kan inte lita på något – allra minst dina sinnen. Det är det oförutsägbaras konst. Eftersom tiden lever på olika plan åldras inte poesin, utan dess röst talar till dig oförställd genom seklerna. Zagajewski är både en åldrad vis och ett barn i sitt tilltal, och i en prolog manar han: ”Jag läser dikter, lyssnar till den mäktiga viskningen / från natten och blodet.

Han är också både vardaglig och profetisk när han skriver fram sin röst, tillåter sig att sväva ut i ovisshetens tilltalande terräng, där det konkreta stöts mot det abstrakta. Återkomsten är hans återkommande inslag – det är väl pensionärens privilegium (han är född 1945: poeter går aldrig i pension). Nostalgin går hand i hand med honom när han återbesöker barndomslandskap, i rader som kunde vara en Eldkvarn-låt (Plura Jonsson är en annan svensk förbisedd poet):

”Här tillbringade du de första åren

i den stolta renässanstaden […]

och nu grunnar du på om

du ska kunna återvända till hänförelsen

från de åren, om du än en gång ska kunna

ingenting veta och önska så starkt

och vänta så länge och somna så lätt

och vakna så behändigt

att du inte schasar bort den sista drömmen

trots decembergryningens mörker.

Långgatan som tålamod.

Långa gatan som flyktväg undan eldsvådan,

som en dröm som aldrig

tar slut.”

Det finns här en medvetenhet om vad tiden är – din värsta ovän: den bryr sig inte ett spår. Men mest tjusas jag av hur Zagajewski skildrar tigandet och tystnaden som de eftersatta men nödvändiga och benådade inslag av genuin närvaro, där nuet framträder i all sin blygsamma prakt. Och poeten talar till sig själv, fullt medveten om att du som läser tillhör de som vet att lyssna efter tystnadens subtila tecken, utan att längta efter bullersamma uppmaningar. Därifrån talar han också ”inifrån stunderna”, som han själv säger – han dirigerar tystnaden, och vet också att tystnaden är något annat än stumheten.

Poesi som ett botemedel mot den dumma världen: nä, det är inte så det fungerar. För att läsa poesi – är det klokt? Att alla tider finns närvarande innebär också en lojalitet mot tidigare tider: allt annat är ett svek mot det förgångna. Fast, du behöver inte detta för att läsa Adam Zagajewski. Hans senaste bok heter på svenska En osynlig hand, och det går att referera till hans namne Adam Smiths teori, men också se den osynliga handen som en bild för poesin, att den styr dig dit du behövde hamna.

(Bild: självporträtt av Eric Fischl.)

Ah start to cry

Den gamla myten att eskimåerna hade 20 ord för snö är nog rätt avlivad vid det här laget. Vad som dock fortfarande stämmer är att norrländskan har 40 ord för hembränt. Men någon ska vara värst: gamla uzbekiska hade 100 ord för att gråta, läser jag här: "Old Uzbek has words for wanting to cry and not being able to, for being caused to sob by something, for loudly crying like thunder in the clouds, for crying in gasps, for weeping inwardly or secretly, for crying ceaselessly in a high voice, for crying in hiccups, and for crying while uttering the sound hay hay." (Ur boken The Possessed: Adventures with Russian Books and the People Who Read Them, av Elif Bautman.) Det finns dock inga ord på något språk som kan förklara hur bra konstnären Jenny Saville är (bilden).

Cruel nature has won again

I det som brukar gå under namnet "godan ro" sitter jag ute och läser lite polsk poesi, dricker kaffe, väntar - - - Så hörs från gården intill vingars flaxande, tilltalande i styrka. Så en tigande tystnad - exakt den tigande tystnad som Adam Zagajewski brukar skriva om. Tills Molly trippar in, stolt förnöjsam, med en stor halvdöd fågel mellan sina käftar. Jag påminns om hur blödig jag är, hur svårt det är att vara människa. Efter att ha försökt jaga bort den stackars katten, ser jag att hon nu har dödat den stackars fågeln, förmodligen genom att bita till i nacken (det är vad hon har tänderna till: det är bara inbillning om vi tror något annat). Och jag påminns också om naturen, att den är likgiltig inför att det här sker, och att det sker på det här sättet. Så jag väntar tills katten har lekt färdigt, hämtar sedan en spade och lägger ned kadavret i en påse, plockar upp fjädrarna, och går med hjärtat lika tungt som påsen väger för att slänga den i soporna. Molly blänger lite surt på mig, men söker sig tillbaka till brottsplatsen, ivrig att spana efter nästa offer. Det enda som finns kvar är blodet i gräset, och någon enstaka fjäder.

Läsa mellan rader

Johan Kant skriver i Expressen om den ideologiskt styrda lärarutbildningen, och att det aldrig kommer att bli någon vändning på de dåliga skolresultaten förrän vi inser att man måste lära sig läsa. Lära sig läsa! Ja, och det är varken för tidigt eller för mycket sagt. Och för varje bok jag läser måste jag uppfinna ett nytt sätt att läsa, lära mig läsa på nytt. För att roa mig själv gjorde jag ett LIX-test på min bok om Virginia Woolf. Jag fick följande diagnos: "Textens läsbarhetsindex är 58, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter." Jag var två poäng från "Mycket svår, byråkratsvenska". Genomsnittlig meningslängd är 18,33 ord / mening, och andelen långa ord 39,19 %.

(Bilden: Morrissey i badkaret i videon till "Suedehead". Det är lite roligt att han läser Lord Byron, men det beror nog mest på att James Dean hette Byron i mellannamn - videon är en enda lång hyllning till Dean.)

Snacka snyggt. Modern retorik, Elaine Bergqvist

På omslaget figurerar en storleende ”retorikkonsult”, Elaine Bergqvist, som har skrivit boken Snacka snyggt. Modern retorik (Norstedts). Hon ler, för att skapa välvilja (benevolus), men den enda effekten det har på mig är att jag vill mörda henne.

För det här är en bok som knappt går att läsa. Snacka går ju … och det gör Bergqvist, i drygt 200 sidor, och att hon är en van föreläsare märks i varje formulering, som är nedplitad med syftet att funka på en scen inför ett par hundra åskådare. Så där lagom roliga, lagom personliga, lagom kloka, lagom lagom.

Boken är omöjlig att förstå sig på. Redan i inledningen skriver hon: ”Tänk om du kunde få folk att lyssna på dig i alla lägen. Och dessutom få dem att lyssna. Skulle livet vara lättare då? Definitivt!” Eh, alltså: vad menar hon med tautologin lyssna och lyssna? Och då blir livet ”lättare” … Jag vet inte vilken retorikskola som lär ut att man ska svara (själv) på sina egna retoriska frågor heller.

Ömsom gullar hon med läsaren, ömsom ser hon ned på läsaren. Allt ska avdramatiseras. Dessutom har hon en vidrig människosyn, som är full av schabloner och generaliseringar, fullständigt cynisk, där allt handlar om förenkling och reducering. Hon inbillar sig att människans utgångspunkt är egoism, men så blir människan bara när det förväntas av henne.

Hon vet inte vilken sång Birgit Friggebo uppmanade invånarna i Rinkeby att sjunga 1992 (det var inte ”We shall over come”: vi skall hit komma?). Hon presenterar truismer som om de vore storartade sanningar, men sanningen att säga, retorik är självklarhetens konst, med råd som är enkla att lära. Kroppspråket är viktigt, du kommunicerar med färger och kläder också, det är viktigt att skapa förtroende, etc etc. På tal om färger, menar hon att ett gult rum kan bota depression, ”effektivt”, till råga på allt. Inte vet hon heller vad majevtik är, utan kallar sitt långa resonemang om den sokratiska förlossningsmetodiken för hermeneutik.

Ett bättre råd skulle vara att skita i allt hon säger. Bryt mot råden: var annorlunda, det funkar också. Provokationer kan också vara effektiva; allt handlar inte om att smeka lyssnarna medhårs. Som det här med leendet, som hon gärna återkommer till: leenden är som gjorda för att feltolkas, vanställas i mottagarens perception. Alla gånger jag har lett har det gått åt helvete.

När hon skriver om musikens retorik gör hon en lång analys av Michael Jacksons ”Man in the Mirror”, en av hans mest floskulösa låtar, för att inte säga hycklande, men hon gör det med bravur, och med allvaret på topp, och lyckas låta som om hon gått samma hermeneutiska skola som Patrick Bateman, när han tolkade Whitney Houstons ”The Greatest Love of All” i American Psycho. Ett kapitel handlar om bloggretorik, med en okritisk vänintervju med Blondinbella, som inte tillför någonting alls (råden: ta kort på din mat, skriv korta inlägg).

Så jag vet inte vad som är det värsta med den här boken, att dess författare inte kan tänka själv eller att hon inte kan skriva. För somliga partier är makalöst befängda, som när hon skriver att det är ”viktigt om så många som möjligt, helst alla, förses med förmågan att tänka kritiskt. Det borde läras ut i skolan. Det finns visserligen lite 'källkritik' på schemat, men ändå [min kursiv].” Det här är bara svammel, okunnigt raljerande.

När retorikkonsulten tar avsked gör hon det med besked: hon tackar Gud, sin ”fantastiska” reklambyrå som har skapat det ”fantastiska” omslaget, ”världens bästa” utbildning, och hon gör allt detta med inte mindre än tio utropstecken (och en smiley). När jag lägger ifrån mig boken lägger jag handflatorna mot öronen, och känner att jag hatar retorikämnet mer än någonsin.

(Bilden: ser det här ut som en retorikkonsult - - -)

Ett minne

En ny låt av Charlotte Gainsbourg, "Memoir". Tidigare arbetade hon med Beck, nu har hon släppt den här i en upplaga av 500 ex på Record Store Day i lördags, tillsammans med Conor J O´Brien, från bandet Villagers. En skiva lär komma ut i höst, "Live and Unreleased". "Memoir" låter som en typisk sådan låt som brukar finnas på skivor av det slaget - lite lagom bagatellartad, mysig, men inte så omstörtande bra. Men hon sjunger fantastiskt.

Franz Kafka. The Tremendous World I Have Inside My Head, Louis Begley

För fem år sedan gav Hans Blomqvist ut Den oerhörda värld jag har i mitt huvud, en bok om Franz Kafka, och när Louis Begley 2008 gav ut sin engelska bok om det fenomenala fenomenet Kafka heter den likdadant: Franz Kafka. The Tremendous World I Have Inside My Head. Titeln är förstås ett citat från upphovsmannen själv.

Redan på inledningens första sida slår Begley fast att Kafka minsann översattes till tjeckiska och ungerska under sin livstid – måhända, men när han dessutom påstår att han fanns tillgänglig på svenska undrar jag vilka källor han har nyttjat, då det dröjde till 1938, med tre korta stycken (”Gamen”, ”Hopplöst” och ”Provet”) i tidskriften Presens. Däremot fanns en novell på norska två år innan Kafka dog. På följande sida hävdar Begley dessutom att Kafka var en skicklig tecknare, vilket nog är en så kallad sanning med modifikation, att döma av de streckfigurer som brukar publiceras.

Det hade inte behövt bli så här, men hur kunde det då av alla författare bli just Kafka som i högsta grad skulle definiera 1900-talet? Det har Begley inget svar på. Det vi vet är att vi inte kan förstå Kafka: han är det stora mysteriet, och däri ligger kanske en stor del av förklaringen. En gammal sanning lyder att endast den som levde i Prag i skiftet mellan 1800 och 1900 kan förstå vad han skrev om: en märklig utsaga, med tanke på den oförståelse hans böcker i stort sett mötte, när han publicerade sig. Kafka var och förblir en outsider, och kanske det är det som är lockelsen hos oss: någon som ger oss upprättelse i utanförskapet, det som blivit vår tids stora hjälte-egenskap.

Eftersom stort utanförskap är manlighetens privilegium lär det bli något annat som 2000-talet kommer att premiera: något kvinnligare. Något som har potentialen att dominera lika stort som Kafka har gjort, bli det som överskuggar det andra. Vad?

Begleys bok citerar gärna, och det är gott om exempel från dagböcker och brev, utan att man någonsin kommer nära objektet för studien. Kafka drar alltid ett steg tillbaka när du närmar dig honom, tycker dig närma honom. Tack vare sin naturliga avsky för telefonen förlitade han sig på brev.

En sak som antyds här är att Kafka han ha överdrivit sin aversion mot fadern, helt enkelt i syftet att skapa litteratur av det: det är ingen hemlighet att han menade vad han sa när han yttrade orden att allt han har skrivit handlade om den store fadern. Men det förutsätter ett martyrtänkande hos Kafka, och det kanske det fanns – också, utöver hans trots, hans självklara tro på sig själv, som i och för sig trivdes gott med hans självförakt.

Intressant nog slår Begley fast att Kafka i hög grad verkade utestängd från konstnärliga impulser, med några signifikanta undantag – däribland Strindberg. Det här tillät honom att helt gå loss i egna världar, skapa sitt egna litterära territorium. Ja, det gav honom även upphov till en helt egen stil, utan samhörighet med den samtida litteraturen. Det här är en vansklig syssla, och uppmanar mest till kvalificerade gissningar: förmodligen var Kafka en medvetet slarvig läsare, som vägrade ta till sig hur andra skrev, just för att han var livrädd för att det skulle smitta.

Vad jag undrar, något som inte heller Begleys bok besvarar, är hur det kan vara så upplyftande att läsa Kafka: varje gång jag läser något av honom blir jag pigg, upprymd. Han erbjuder bara hopplösheten, misären, negationen, tvivlet. Det är inte heller en kronologisk biografi, utan mer av en tematisk studie.

Kafka skrev också så här: ”Vad har jag gemensamt med judar? Jag har knappt något gemensamt med mig själv”, och ändå, eller just därför får vi i den här boken en grundlig genomgång av Kafkas judiska arv, som han behandlade vårdslöst. (Begley har också skrivit en bok om Dreyfus-affären, och gör här några försiktiga kopplingar till Kafkas novell ”I straffkolonin”.) Begley lyfter också fram de antisemitiska strömningarna i Prag i början av 1900-talet, som bland annat yttrade sig i uppmärksammade ritualmördare, som Kafka eventuellt skrev en novell om (den kan ha bränts av Dora Diamant, som till skillnad från Max Brod hade den goda smaken att lyda författarens uttryckliga order).

Där finns ytterligare en nyckel till hans personlighet, och en förklaring till varför vi gillar Kafka så mycket: han är underdog, som måste bevisa att också judar kan vara konstärliga. Senare kommer det obligatoriska kapitlet om sexualiteten (ett långt kapitel), och Kafkas förhållande till kvinnor, som präglas av lika mycket jakt som av flykt. De tjeckiska orden, som Kafka använde för att illustrera vem han var i ett brev till Milena Jesenská, kan hjälpa oss: strach för fruktan och touha för önskan.

Kafkas arv till oss består av maktlöshet och missnöje, en finstämd kapacitet att se de egna tillkortakommandena: passivitet och medgörlighet, en sublim undfallenhet, löd hans viktigaste egenskaper. Han njöt av överdriften – det som kan bli en författares bästa vän, eller fiende. Att kalla Kafkas överdrivna skrifter för surrealism eller magisk realism är bara missvisande etiketter, som inte ger oss några ledtrådar till vad de innehåller.

När Begley lite väl senkommet väl börjar analysera novellerna och romanerna, i sista kapitlet, visar han god förmåga att leda fram viktiga aspekter. Speciellt Processen utsätts för en grundlig läsning, där Begley förkastar den biografiska läsarten: men hur förhärskande är den då?

Så att med hjälp av den här boken komma närmare en förståelse av Kafka är en förkastlig önskan. Han är knepig, trivs bäst med paradoxer och inkonsekvenser, och det är omöjligt att hitta ett enhetligt system i hans tänkande. Han identifierar sig starkt med sina brister och fobier, inbillade likväl som reella, kallar sig också för ”ett monster av sömnlöshet och huvudvärk”.

(Bilder: Egon Schiele.)

Let´s party like it´s 1992

Det sägs att Andreas Mattsson slickat såren efter Popsicles misslyckade försök att bli ett klassiskt svenskt popband genom att skriva halvdana låtar åt artister som inte förtjänar att vidröras av hans geni, samt släppa ett par tråkiga soloskivor lite då och då. Men egentligen har han reinkarnerats i energiknippet Kip Berman i The Pains of Being Pure at Heart, där de på sin andra skiva ”Belong” låter alla spröda bitar från det lite valpiga debutalbumet falla på sin plats, med låt efter låt som har hämtats från några av 90-talets djupa brunnar. Och tänk! I en av dem satt alltså Popsicles Mattsson och väntade på just detta, en slags upprättelse. Och om Floods produktion på Glasvegas nya skiva var överjobbig är den här nedtonad och tillåter bandet att låta som ett band, med krispiga toner som fjädras lätt mot The Radio Dept-kulisser (enda missen är väl att ”My Terrible Friend” karbonkopierar The Cures ”In Between Days”). Texterna är ofta lika hårt verklighetstörstande som Arcade Fires. Bermans röst låter också den som vore den lagrad sedan 1992, och jag vet inte hur länge sedan det är jag hörde en bättre låt än titellåten ”Belong” – kanske 1992.

The Book of Imaginary Beings, Jorge Luis Borges

Verkligheten är ibland drömsk: eller, jag skulle säga, ofta är den drömsk – ungefär i samma utsträckningar som böcker. Jag gjorde praktik på en skola i Umeå när jag läste till lärare, och en dag när jag gick för att tanka det nödvändiga kaffet hade någon ställt upp en bokvagn som bara innehöll tre olika titlar: David Brodies rapport, Gåvornas natt, samt Biblioteket i Babel. Jag betalade en spottstyver, en tia var för de tre böckerna, la pengarna i en skål, struntade i att det förmodligen var något skumt och olagligt i görningen. De här böckerna är nästan omöjliga att få tag på i antikvariaten, eftersom böcker av Jorge Luis Borges inte är något man gör sig av med: det är böcker man fortsätter att läsa, i lojalitet mot författarens generositet, författarens gåva.

En dröm? Jag har böckerna i bokhyllan, som en påminnelse att vissa drömmar lämnar spår, finns kvar. Nu har jag äntligen lyckats läsa den konstiga bok Borges lät se dagens ljus 1967, den El libro de los seres imaginarios, som på engelska heter The Book of Imaginary Beings. Det är Andrew Hurley som har översatt, och Peter Sís som har illustrerat, men bilderna lyckas sällan bli lika fantastiska som texten. Förgäves har jag sökt en svensk översättning.

På försättsbladet uppges även Margarita Guerrero som (med)författare, men det är omtvistat i vilken grad hon har medverkat: vissa engelska utgåvor har utelämnat henne, eller ersatt henne med översättarens namn. Jag tänker inte riskera någons vrede, och att söka efter Guerrero på internet har visat sig mer eller mindre fruktlöst.

Borges bok är till sitt upplägg lika roande som Alf Henrikssons Hexikon, hans bok om mytologiska och uppdiktade figurer: det är fantasin varelser, de finns inte, åtminstone inte i den oskrivna världen. Även om den inte är komplett ger den lätt intryck av något sådant: den innehåller 116 monstruösa varelser, och det är tillräckligt.

Borges själv levde för fantasin. I förordet stipulerar han att din läsning ska vara som att doppa sig i boken lite då och då, och jag har försökt att följa det rådet, försökt att inte sträckläsa.

Borges kärlek till fantasin var också besvarad: den var ömsesidig. Han välsignades med fantasi, och därför blir det äventyrligt att läsa de små texterna om sällsamma varelser, monster och kryptiska ting som inte har befolkat vår jord – vad vi vet.

Men det är också svårt att läsa Borges i små doser: delarna blir så futtiga, och om du till exempel nöjer dig med en novell, tycker du nog att det inte var så märkvärdigt. Det är ingen överdrift att hävda att Borges är en av 1900-talets mest inflytelserika författare, Svenska Akademiens största försummelse när det gällde Nobelpriset. Han är en extremist: ungefär som Lispector, som inte heller gör sig i mindre doser – det är allt eller inget. Därför tenderar dessa författare att bli besattheter hos sina läsare, att ett beroende utvecklas. Och hos Borges kommunicerar alla hans texter inte bara med andra texter av Borges, utan med hela litteraturen.

Hans läsning är av det omfattande slaget, när han obehindrat rör sig mellan bekanta grekiska mytologiska varelser vidare förbi de kinesiska drakarna, fram till nordiska nornor. Det är en läsning som verkar ha övergett all selektivitet: allt blir lika exklusivt, lika underbart, inför Borges blick, där encyklopediska skrifter väcks till liv. Han citerar flitigt, men med tanke på att en viss procent av hans källor brukar vara apokryfiska, får man vara försiktig med tillförlitligheten.

Den här engelska utgåvan, alltså översatt av samme Andrew Hurley som gjorde ett så flitigt och gott arbete med Borges Collected Fictions, tillhör serien Penguin Classics Deluxe Edition: därför arton sidor fotnoter, och det är ambitiöst och vackert.

Av fantasins skapelser tillhör några stycken Kafkas besynnerliga fantasi. Några tilltalar Borges direkt, som de varelser som lever i spegeln, hans favoritfasa bland symboler. Men allt behandlas med samma objektivitet: här finns inget utrymme för nedlåtenhet eller ifrågasättande, utan det som är sant är det vi tror på – believing is believing, utan annan evidens än fantasin.

Att följa honom i spåren i de korta texterna är som sagt ett äventyr. På ett sätt är han den minst bokstavliga av författare, och samtidig är han hela tiden kvar på den bokstavliga nivån: det här skapar en ovisshet, ett spänningsförhållande mellan vad som sägs och vad som menas. Han tassar runt i mytologier, kollektiva och enskilda, bland demoner och troll och konstiga (o)djur, skenbart neutral, som när han apropå Swedenborgs demoner tillägger om kartläggningar av olika helveten: ”The most sordid and horrible hells are in the west.”

En distanserad kyla upplevs ibland som spelad, när Borges beskriver naturens (av)arter, mänskliga påhitt: själv är han bra på dylikt, och man kan beklaga att ingen har följt hans exempel och gjort en bok om Borges inbillade varelser – däribland hans berömda osynliga tigrar. Humorn kan illustreras med den lakoniska beskrivningen av en viss höglandsforell: ”den bygger bon i träden, flyger skapligt, och är rädd för vatten”.

Det udda med Borges fångas in i Hurleys efterord, när han nämner att Borges är trogen både pastischen och originaliteten. Det kan beklagas att inga av H.P. Lovecrafts fasansfulla varelser fick plats här, med tanke på att Borges senare skrev en kärleksfull Lovecraft-travesti, ”There Are More Things”, som kan läsas i Gåvornas natt.

Ett av Borges favoritepitet för böcker är att de är just ”drömska”: han betraktar nog läsningen som en förlängning av den nattliga drömmen, att berättelserna skrivs i dialog med drömmarna. Det är läsning som bara kan berika, bara kan göra dig mer mottaglig för allt det vidunderliga i de olika världar vi vistas i. Den här encyklopedin får nog anses ha status av sekundär betydelse i Borges verklista, men ändå kan den duga som en god introduktion till sin författare: den är skriven med läsaren i åtanke, och skyll dig själv om du inte vill veta av den.

Om månen alls syntes, Khashayar Nederehvandi

Den svenska poesiutgivningen är så frikostig att man inte kan läsa dem alla, dessa diktsamlingar som förlagen skickar ut, i ett ständigt flöde av intresseväckande titlar. Jag gör ett blindtest, och fastnar för boken Om månen alls syntes, skriven av Khashayar Naderehvandi, utgiven i den högaktiva serien Norstedts / Lyrik.

Ja, han är född i Iran, men har bott i Malmö, Sverige, sedan sexårsåldern. Och ja, det handlar om immigration, om resandet. Men också om månen, motorcyklar, mjölk – och en ko.

Men mest minnen, familjens umbäranden, om människans rötter, om de starka banden, om kärlek, om någon som står under hans fönster, men det betyder inte att han är kär, eller hon. Naderehvandi skriver berättande, och det expansiva är hans ideal, när han låter sin historia veckla ut sig, utan att man egentligen blir varse vad han menar eller vart han vill komma. Och ändå är det väldigt långt från alla obegriplighetsdebatter: jag fattar faktiskt inte allt detta prat om hur svårt det är att läsa dikter, det är för mig obegripligt.

Det finns ingen koncentration i den här texten, som hela tiden svävar ut, svävar på målet. De nostalgiska barndomsminnen lyckas inte tända något hos mig: han dyker från en brygga, gör sig illa, en måne går ned bakom några träd och försvinner, han vaknar med täppta näsborrar – ja, det är ungefär allt som händer.

Det är pratigt: det är ”dom sa” hit och ”dom sa” dit, även om han skriver det som ”sa de” - mig lurar han inte! Här är det för mycket utfyllnad, för mycket av idisslande, på tal om den där kon.

Murakami + Lagerlöf = Sant

Den japanske författaren Haruki Murakami är en litteraturens superstjärna, med läsare som dyrkar honom med en passion som brukar vara förbehållet rockstjärnor. Att han dessutom allt oftare nämns som Nobelpriskandidat brukar vara oförenligt med den stora publikens intresse. En förklaring till hans storhet kanske ligger i en jämförelse med Selma Lagerlöf.

Det är ett vanligt argument att läsning är en solitär syssla. Den sker i ensamhet, och förstärker – liksom spegeln - ensamheten. Ändå finns det vissa författare som skapar en djup gemenskap hos sina läsare, som trots att de är utspridda över den runda jorden delar kontaktytor med varandra. Men medan mycken populär litteratur är synonym med lågstatuslitteratur kan detsamma inte sägas om Haruki Murakami, en kritikernas gunstling vars författarskap antagit en närmast mytisk status, där han har lyckats skapa en egen genre inom litteraturen, intill den magiska realismen.

I sin litterära hållning liknar Murakami Selma Lagerlöf, utifrån den bild Lagerlöf skissade upp i Gösta Berlings saga, hur fantasins jättebin skulle klara av att komma in i verklighetens kupa, kan sägas att Murakami också lyckas i sin ambition att få verklighet och saga att samspela, utan att läsaren behöver fundera på hur det går till. Båda skapar utrymme för magin, för det som inte kan förstås eller förklaras, bara stillsamt accepteras.

Det unika med Murakami är inte bara att han når läsare tvärs över generationsgränserna. I den engelskspråkiga världen har han länge räknats som Nobelpriskandidat, något som i sig brukar få de stora läsarskarorna att dra öronen åt sig. I Japan antar mottagandet av hans romaner exakt de proportioner som annars reserveras till J.K. Rowlings och Stephenie Meyers alster, alltså att bokhandlarna invaderas av horder av fans, att skolelever skolkar och vuxna sjukskriver sig för att få lästid.

Murakamis karaktärer bemöter tillvaron med en oförtruten tilltro till sina egna resurser. Ändå skriver han gärna om halvt misslyckade individer, eller människor som det inte går riktigt bra för: de kan vara på gränsen till att lyckas, men de är på något sätt inte tillräckligt driftiga, inte tillräckligt angelägna. Det är som om de är människor befriade från all tävlingsinstinkt. Och författaren själv är lika närgången som han är respektfull i sitt sätt att närma sig dem.

De är vanliga människor som ställs inför det extraordinära, och där kan ytterligare en nyckel till hans attraktionskraft ligga. Han ger oss en tillförsikt, med sina ständiga påminnelser om det ytterst sköra i lyckan, att den bara kan vara en tillfällig gäst i våra liv, att vi är predestinerade att leva våra liv i saknad. Hans romaner är melankoliska meditationer över tillvarons bräcklighet.

Med tanke på hur intimt Murakamis värld interagerar med filmiska scener, delar filmens atmosfär, är det konstigt att de inte har filmats tidigare. Det beror på en halsstarrighet hos författaren, som bröts ned först när den vietnamesiske regissören Tran Anh Hung fick tillåtelse att filmatisera genombrottsromanen Norwegian Wood, aktuell på svenska biografer i vår. Filmen tar till vara romanens atmosfär, gestaltar dess tema över människans inbilska försök att hejda tidens gång.

Går det då att förklara varför vi är så många som fascineras av och dyrkar Haruki Murakami? Det är kanske en liknande mekanik som Selma Lagerlöf tillämpar: en oskuldsfull inställning som ändå inte förnekar ondskan. De ställer sig i sagans tjänst och skriver båda i fullständig förtröstan i vad berättandet är kapabelt att utföra.

Murakamis filosofiska vishet kan vara förnumstig och besvärande banal, och kan sammanfattas i truismer om det förgängligas skönhet, i de återkommande separationsneuroserna hos hans nästan provocerande alldagliga karaktärer. Han fångar exaktheten i de avgörande ögonblicken, och återger dem med en melankolisk atmosfär. Hans kantstötta människor får inga svar av sin författare, och han erbjuder dem endast en värld som bevarar sin distans. Vi som läser kommer aldrig fram till de definitiva svaren, men vi ger heller aldrig upp vår tillit till författaren.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16 april 2011.)