En
ny svensk översättning av Det förlorade paradiset har inte
enbart historiskt värde. Det är en berättelse om lydnad och
revolt, men främst ett suveränt personporträtt av Satan som
brottsling utrustad med samvete, en figur som fortfarande ger ett
modernt intryck.
Den
som ska skriva ett stort versepos behöver rusta sig inte bara med
tålamod, utan också ett gigantiskt självförtroende. John Milton
var begåvad med bådadera när han i slutet av 1600-talet dikterade
fram Det förlorade paradiset för sina döttrar och diverse
gäster på besök.
Dikterade,
eftersom överdrivet nitiska studier i dålig belysning orsakat
blindhet: en blindhet som han i sin poesi lyckas vända till en
tillgång, i nostalgiska rader om mörker och ljus, som skänker
resonansbotten åt hans stora verk.
Självförtroende
behövs för den som ska skriva ett verk som ska ”skildra vad som
ej prövats än på vers och prosa”, nämligen den bibliska
berättelsen om Satans störtande från Himlen och senare revansch
när han förleder Adam och Eva att överträda Guds regler och
senare fördrivas från Paradiset. Nu finns hela detta diktverk i
färsk svensk översättning av Ingvar Björkeson, som tidigare
översatt liknande epos av Dante, Vergilius och Homeros, bland mycket
annat.
För
de romantiska poeterna hade Miltons dikt större litterärt värde än
Bibeln. Exempelvis låter Mary Shelley monstret i sin roman
Frankenstein lära sig läsa med hjälp av ”Det förlorade
Paradiset”, men det är framför allt i värderingen av Satan som
Milton blir vägledande – när Goethe skriver Faust och Lord
Byron skapar sin amoraliske Byron-hjälte, som fick stort inflytande
på senare tiders romanfigurer.
Skurken
är hjälten. Åtminstone är Miltons Satan mer intressant än Gud,
här något av en gnällig farsa till den trotsige tonårssonen
Satan, som inte heller kan rå för sin ondska, då den är ren
instinkt. Men han är kluven: dels grym, och dels ångerfull, något
som skildras i några oförglömliga scener då han blir påmind sin
forna glans – nu är hans yttre förstört av ondskan, men förr
var han vackrast av Guds änglar.
Milton
tillåter honom i några korta ögonblick återfå den uppfattningen,
och då blir det här verket en stor läsupplevelse. I
karaktäriseringen av Satan finns en av litteraturhistoriens mest
imponerande bedrifter, när han blir en prövning för läsarens
empatiska förmåga: kan du läsa om Satan utan att tycka synd om
eller rentav gilla honom?
Annars
finns här också obligatoriska stridsscener, men Milton var
onekligen bättre på karaktärsdjup. Bättre än krigsscenerna är
faktiskt miljöbeskrivningarna av Helvetet i de första sångerna,
också mycket mer levande och horrorsköna än när Dante skildrade
Inferno i Den gudomliga komedin. Kanske Miltons försprång
ligger i blindheten, att den tvingar fram åskådligare scener.
Satans
högmod liknar Miltons, när man betänker vad som krävdes för att
skapa detta verk. Kanske han gav sig in på något som inte gick att
kontrollera, att Satan tog över, och att det är sant som den
romantiske poeten William Blake påstod, att Milton tog Satans parti
utan att själv känna till det.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/6 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.