28 apr. 2014

Klingsor, Torgny Lindgren


”Det finns egentligen ingen som kan skriva om konst. Att konsten finns beror på att den är obeskrivlig”. Det är Torgny Lindgren som uttalar sig så här i sin nya roman Klingsor.

Och ändå … Ändå skriver han ju den här romanen om just en konstnär, en uppfunnen Klingsor från de västerbottniska marker författaren känner så väl. Excentrikern Lindgren skriver om excentrikern Klingsor – men har vi inte varit med om det förr? Men Lindgren har väl sedan länge varit på väg att bli lite för finurlig för sitt eget bästa. Han parerar det med sin kärvhet, även om motviljan att vara till lags på ett sätt bara förstärker charmen och ökar attraktionskraften, som om han bleve en allt mer oemotståndlig tjurgubbe.

När vi får veta att Klingsor – stillebensmålaren – målade samma tavla gång på gång får vi den första nyckeln in till Klingsors personlighet, till Klingsors lindgrenska personlighet. Det finns åtskilliga gåtor utlagda här. Till det yttre påminner det om vilken levnadsteckning som helst, med giftermål och karriär, fast på det inre planet utspelar sig excentrikerns alla spörsmål. Som att Klingsor i Paris uppsöker alla konstnärsskolor, utan att någonsin gå in i någon. För att han redan har lämnat allt och alla bakom sig: redan innan han ställer ut har han fullbordat sin konst.

Nog finns gott om ledtrådar för hugade spekulanter som vill läsa in Lindgrens egen person hos Klingsor. En påtaglig känsla att tiden håller på att rinna ut. Men allt är ändå bara tillfälligheter. Säger Lindgren.

Som har lika nära till svamlet som till de skarpa och avhuggna sentenserna, det där som fortfarande gör läsningen till en fröjd. Han skriver en slags variant av Sternes Tristram Shandy, alltså med mest fokus på digressioner och anekdoter. Mest påtagligt anekdoten om det dricksglas som den unge Klingsor hittar i Storvikstjärn, på en stubbe, format av sin sneda omgivning och nu av decenniers slitage blivit så vingligt att det inte kan stå upprätt på de möbler som vattenpassen anser vara den riktiga riktningen. Det är ett förhäxat glas som återkastar ljusen på ett sätt som ögonblickligen formar honom till konstnär. Givetvis har glaset ställts där av Gammklingsor.

Glaset lever sitt eget liv. Tinget som får liv är vad Lindgrens roman handlar om, och själv arbetar han ju med just detta: att med hjälp av fantasin blåsa liv i det döda. Men något grepp om konstnären Klingsor får vi kanske inte. Ovanligt nog skrivs hans historia av tredje persons plural, och det ”vi” som utger sig skriva boken om honom företar vissa likheter med den på alla plan singulära författare som lånar sitt namn till omslaget.

En tanke som prövas är om storheten kan finnas där vi minst anar den. Någon Klingsor känner vi ju inte till från konsthistorien, men det är typiskt av Lindgren att skriva om en konstnär som når ungefär samma slags storhet som han själv har nått inom litteraturens område. Kanske det är Lindgrens dröm om att få försvinna, till exempel från den offentlighet som han säger sig ha så svårt för. Klingsor har en benägenhet att försvinna, inte bara geografiskt.

Dessutom kan Klingsor läsas som Lindgrens summering, en sista förkunnelse med de välkända ingredienserna, med sina upprepningar kring samma tema och nästan för mycket av allt det välkända hos den här författaren: matlagningen med de skumma inslagen, spriten, vänskapen, konsten och berättandet, spelet mellan det rimliga och det omöjliga (få författare lyckas få dessa motpoler att trivas så bra tillsammans). Alltså är det som att läsa Lindgren i koncentrat – en förtätad epilog i författarskapet, inte alls vare sig oäven eller försumbar.

25 apr. 2014

Apokalyps snart!


Kan litteraturen förändra världen? Det är inte jag som ställer frågan, utan den norska tidskriften Bokvennen i sitt senaste temanummer ”Apokalypse snart?” (1.2014). Förra sommaren hade svenska tidskriften 10-tal i ett nummer om klimatsorg, och även här presenteras ekokritiska texter.

Igen, alltså. Nog för att vi har hört allt det här förut. Men det finns en uppfriskande poäng i hur några norska forskare och naturvetare visar att litteraturen tjänar på att använda en mindre dramatisk retorik än den gängse i katastroffilmerna. Som Kristian Bjørkdahl visar blir vi avtrubbade av att ständigt mötas av hot om att undergången är nära.

Det kännetecknande för de norska bidragsgivarna är att de verkar ha tröttnat på både passiva politiker och slentrianmässiga skämt av typen ”ett varmare klimat skulle vara gynnsamt för Norge, för då slipper vi kylan”. Skrattar bäst som skrattar sist – inte lär det bli människan som får sista skrattet.

Allra mest allvarlig är lärarutbildaren Trond Arnesen i sin polemiska essä med flertalet exempel på hur poesi kan ge alternativa ingångar i hur vi ska förhålla oss till klimatförändringarna. Ett av hans exempel är dikten ”Ozymandias” av Shelley, där en staty av den egyptiske faraon Ramses II har inskriptionen ”My name is Ozymandias, king of kings: /Look on my works, ye Mighty, and despair!”. Men statyn är skövlad, och eftermälet är torftigt: ”Round the decay […] The lone and level sands stretch far away.”

Att Shelleys dikt har förblivit aktuell visas av att den citeras i tv-serierna ”Mad Men” och ”Breaking Bad”, liksom att en karaktär i Alan Moores grafiska roman ”Watchmen” hette Ozymandias (även där citerades dikten). Arnesen vill se orden som en profetisk varning till framtida politiker, att de bör ta sig i akt när högmodet sätter in: ”Det här är en dikt som bör läsas högt varje gång en politiker eller näringslivsrepresentant slutar ha fötterna på jorden och vill besegra hela världen med ny teknologi och evig tillväxt. Jag är rädd för att det kan bli ofta.”

Det är inte illa av poeten Shelley, av sin samtid uppfattad som världsfrånvänd och alltför insyltad i eteriska abstraktioner. En annan starkt politisk dikt är hans ”The Mask of Anarchy”, om Peterloo-massakern i Manchster i augusti 1819, där kavalleriet mördade och sårade hundratals demonstranter. Diktens slutord kan tillämpas inte minst i det Jönköping som på 1 maj tillåter Svenskarnas parti att marschera: ”Shake your chains to earth like dew / Which in sleep had fallen on you – / Ye are many - they are few.”

Norge erkände 1992 en miljöparagraf i sin grundlag, § 110 b. Den föreskriver att naturens resurser ska disponeras utifrån långsiktiga mål, med tanke på kommande släkter. Eftersom politikerna antagit lagen är det deras ansvar att ge medborgarna en natur att förhålla sig till, inte bara i dag utan också i morgon. Då blir det lättare att förstå den ilska som ligger bakom det norska initiativet ”Författarnas klimataktion”, som avser att bevaka hur politikerna lever upp till miljöparagrafen.

Vi kan inte säga att varningsklockorna har saknats, även om det nämns i tidskriftsnumret att inhemska politiker gärna menar att initiativet måste komma från ledare i större nationer som USA och Kina. Det är ju uppenbart att skrämselpropagandan har spelat ut sin roll.

Kan litteratur förändra världen? Ja, men det förutsätter ju att världen läser litteraturen, och inte minst att makthavarna slutar fly sitt ansvar. Inte att läsa som förströelse, utan för att det är en nödvändighet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/4 2014)

23 apr. 2014

Hennes ansikte, Kristin Berget


Den norska poeten Kristin Berget har skrivit en skickligt upplagd diktcykel om jakt på djur eller människa. Den är pricksäker i all sin sparsmakade glans.

Man kan vara svältfödd på mycket. Utan att veta om det. För den som helt plötsligt saknar norsk poesi finns lyckligtvis norskan Kristin Berget översatt av Ida Linde. För fyra år sedan utkom Der ganze weg på svenska, och nu alltså Hennes ansikte, av den här begåvade poeten (född 1975). Då utspelade sig dikterna till stor del i storstadsdjungelns Berlin, medan det nu rör sig om en skog av mer bokstavligt slag.

Ut i skogen beger sig diktjaget, men inte för att gå på tur: rustad med gevär söker hon efter en bortrymd kvinna. Hon heter Nathalie, och hon kan vara diktjagets älskarinna. För alla som är bekanta med Tjechovs gamla formel – hänger det ett gevär på väggen i första akten ska det avfyras innan sista akten är slut – blir det en spännande väntan på det eventuellt avlossade skottet.

Nå, skjuter diktjaget? Sista dikten ger svaret, och utan att avslöja för mycket kan jag bara säga att jag rycker till av hur det är genomfört snarare än att jag tycker mig höra smällen. Berget arbetar med antydningar.

Samtidigt är hennes poesi klar, koncis, och skriven i fullständig koncentration, där så oerhört mycket sägs med så oerhört få ord. Det är precisionen som är det sammanhängande elementet, med osvikligt sikte: ”Kikarsiktet är av bästa sort / visar världen lite högre än den är / Det tar jag i beaktning / när jag skjuter”.

Det är på gränsen till att bli en pedantisk noggrannhet, där Berget riskerar att putsa sin dikt nära perfektionens briljans. Men lyckligtvis kvarstår det gåtfulla intrycket, och de korta dikterna åstadkommer skarpa avtryck.

I dikterna förekommer en slags identitetsförskjutning, där diktjaget mer eller mindre uppgår i skogen, anpassar sig efter sin miljö: ”Märker att jag mimar böner när jag går ut med djuret / Märker att jag råmar i sömnen”. Detta drag fanns även i den förra boken, men är nu mer enhetligt utfört. Det är som att Berget här skriver mer avslappnat, och mer övertygande. Resultatet blir då en mer risktagande dikt, där rysligheterna droppar in i berättelsen, i en skogsmiljö som är lika vacker som den är skrämmande.

Skogen är betydelseladdad mark för poeten, och nog är det svårt att undvika föregångares upptrampade stigar. Dantes mörka skog i Den gudomliga komedin, The Cures kärlekskranka skog i ”A Forest” och Triers frånstötande skog i Antichrist. En annan referens, som Berget tydligt förhåller sig till i sin dikt, är 1900-talsklassikern ”Todesfuge”. Det är svårt att tänka sig något mer träffsäkert än Paul Celans dikt: ”han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott”.

Bergets skog är utpräglat arketypisk, saknar fasta konturer. Snarare har hon laddat den med skymningsgrå atmosfär, där hon suggestivt skriver fram en spännande berättelse som kan innehålla bråd död. Jägaren får vara på sin vakt mot den opålitliga omgivningen. Det är en laddad dikt där poeten skjuter skarpt – och träffar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2013)

Metamorphosis, Franz Kafka


Den nya engelska översättningen av Franz Kafkas novell ”Förvandlingen”, som ju i engelsk praxis går under namnet ”The Metamorphosis”, har ett briljant omslag: de svartglansiga bokstäverna bildar insektens bokstavliga kropp. Det är en ny översättning av Susan Bernofsky, som tidigare bland annat översatt Hesse och Robert Walser, och anses vara så prominent att hon får hamna på bokryggen som Kafka/Bernofsky, vilket torde vara varje översättares dröm, typ ”Flaubert/Bodegård, Madame Bovary”.

Att läsa Kafka på engelska är lika sällsamt som att läsa honom på svenska. Nu var ju Kakfa inte först att skriva om förvandling som litterärt motiv, utan det är populärt de antika myterna, och vad vore dagens födelsebarnsliga Shakespeare utan sina förvandlingar och -virringar och -vecklingar? Den magiska realism som Gabriel García Marquez – död förra veckan – gjorde visst väsen av har kanske inte heller sin härkomst hos Kafka, eller Selma Lagerlöf. De har alla snutits ut från Nikolaj Gogols näsa.

Vad var den oroliga drömmen som väckte Gregor Samsa på morgonen? Drömde han att han var en insekt, och så blev det så? Det kan vara Kafkas mening, att människan är en insekt, en odugling på planeten; i så fall har han fått mer rätt nu än han hade när han skrev.

Det spännande med novellen är ju inledningen, när Gregor pendlar mellan att vara djur och människa, när han fortfarande har kvar mänskliga drag, som sin röst, som han inom kort ska förlora. Den slående likheten mellan Kafka och protagonisten, att inte räcka till i andras ögon – i familjens ögon. Det är familjen som lever på Gregors hårda arbete – när han vaknar upp kan sägas att han har gått i väggen, arbetat för hårt, för att försörja familjen. De är parasiterna, och därför handlar ju novellen om deras uppvaknande – det är de som vaknar till nya förutsättningar.

Jag läser ”The Metamorphosis” som Kafkas cyniska skämt. Hans uppläsningar, som rutinmässigt tvingades avbrytas på grund av hans skrattattacker kan förvåna nutida läsare, som nog ser bistrare på tematiken, nämns av Bernofsky i efterordet. När Kafka skrev ”Die Verwandlung” hade han övergett romanen Amerika/Den försvunne. Övertalad av bland andra Robert Musil beslöt sig Kafka för att ge ut novellen, men så utbröt första världskriget, och den utkom först i december 1915 som bok (med ett omslag som nästan är lika genialt som detta engelska).

Bernofsky bevarar Kafkas lite suddiga fokus, och låter Gregor förvandlas till ”some sort of […] insect”. Nabokov var i sina föreläsningar om novellen på det klara med arten, men Kafka nöjer sig med att ge djuret orena konnotationer. Som ett skadedjur. Det är ett självförakt av helt nya proportioner, en avsky för vad som inryms i den mänskliga praktiken. Det är en novell som öppnar för en katharsisk läsning, där vi kan förenas i lättnaden att vi ändå inte har det riktigt lika illa som Gregor Samsa. För den som i sonens förvandling vill läsa in sonen Franz mindervärdeskomplex inför fadern Hermann har förresten Nabokov ett distinkt avfärdande: ”I am interested here in bugs, not in humbugs”.

Vad är då ynkligheten för slags straff? En infernaliskt uttänkt dom över människan Gregor Samsa. Det är hallucinationen som blir verklighet. Utmattningen som speglar sig i Kafkas egna utmattning, när han stapplade hem efter sitt monotona kontorsarbete för sitt egentliga skrivarbete.

Ett straff för att han inte skött sig på jobbet? Gregor visar ovanligt stor respekt för sin arbetsgivare, men det är en rädsla som mest bygger på att inte vara till lags för familjen. Att inte duga, att vara till besvär. Novellen utspelar sig mestadels i Gregors rum, i familjens lyhörda bostad, och kanske novellen mest handlar om att familjen har tröttnat på att vara beroende av honom, att de har börjat underskatta honom och inte tar honom på allvar längre. Det är de som sett på honom som en insekt, och då blir han en sådan. För att han har tagit på sig mer ansvar än han klarar av.

De är snara att acceptera, efter den initiala chocken. Glömskan fungerar utmärkt. Medan Gregor försöker bevara ett uns av värdighet, i sitt beroende av både möblerna och den kryptiska tavlan med kvinnan i päls, och systerns fiolspelande: ”Was he a beast, that music so moved him?” Det är det avgörande ögonblicket, strax innan han helt kapitulerar i resignerad acceptans. Men det är bara en bokstavlig läsning som ger Gregor den befrielsen, för det är ju först som djur musiken får betydelse för honom. Tidigare hade den irriterat honom.

Glömskan, ja. Mest illustrerad i att han blir ett så stort besvär för familjen, när han bland annat skrämmer bort de skrattretande hyresgästerna, tre allvarliga män i skägg. Ett besvär, eftersom Gregor inte längre finns, men de kan inte heller sörja hans frånvaro, för han finns ju där, i form av insekten.

Det som dödar honom är samma sak som dödar Josef K. i Processen. Ett äpple. Medan K. glupskt, alltför glupskt, slukar ett äpple av oerhörd symbolisk dignitet redan i första kapitlet, kastar fadern i novellen närmast förstrött små röda äpplen på Gregors bepansrade rygg. Ett av äpplena fastnar där, ruttnar, sprider sin sjukdom. Liksom K.:s ödesdigra förgiftade kunskapsäpple, är kunskapen hos Kafka sjuk, farlig, dödsbringande. 

Och Kafka förblir aktuell, men kanske i synnerhet av hans verk just "Förvandlingen". På måndag är det nypremiär på Oslos Nationaltheatret för en dramatiserad version med musik av Nick Cave och Warren Ellis.

Till förordet av denna engelska utgåva har David Cronenberg anlitats. Det brukar vara vanskligt när kändiskar ska skriva förord, men han skriver med en ovanlig inlevelse. Som regissör till Flugan vet han ju en del om tematiken i Kafkas novell, men han gör också en spännande tolkning, där han menar att den handlar om åldrande. Den 70-årige Cronenberg som speglar sig i den unge handelsresandens trångmål må låta långsökt, men nog finns antydningarna där. Det är som om Kafka ger en hint om vilken framtid som väntar den unge relativt friske Gregor – han har dåliga lungor, visserligen. Som gamling har du liksom Gregor-insekten sämre rörlighet med begränsad styrsel över kroppslemmarna, tandlös, med minskad aptit, och smärta lite varstans.

22 apr. 2014

Island, Peter Højrup


Ett av problemen med de manifest som lanserades i DN för drygt fyra år sedan av bland andra Jerker Virdborg var att de traditionellt berättade romaner som de efterlyste nästan helt tagit över bokutgivningen. Den typ av experimenterande roman som de ondgjorde sig över finns bara i enstaka exemplar, lite här och där, medan det varje vecka ges ut mängder av romaner som ser ut som romaner sett ut sedan flera hundra år. Om man på 1800-talet talade om prerafaelitisk konst kunde man nu tala om prejoycesk prosa, med svenska romanförfattare som skriver som om modernismen bara var en otäck parentes i litteraturhistorien.

Jag inbillar mig att det såg lite annorlunda ut på 80-talet. Åtminstone minns jag hur befriande det var att läsa exempelvis Mare Kandres formmässigt utmanande prosa, där rader kunde sluta lite där de ville. Ungefär som i Peter Højrups roman Island (utgiven på Basilisk). Här är det i första hand repliker och tankar som ges den här framskjutna radbrytningen – en särskild emfas blir följden när tomrummet påminner om att vi inte behöver låta vanetänkandet styra.

För det här är en roman som handlar om tänkandet, och det må låta trist, men låt mig då försöka förklara något om varför jag tycker det här är nödvändigt. Det handlar om en man som tar avsked av sin hustru, för att åka flygplan till Island. Med sig har han parets tre barn. Romanen skildrar hans flygresa.

Men det är inte ens halva sanningen. För egentligen går han tillbaka i tiden. Han är författare, en av tre nominerade till Danske Nanks litteraturpris, för sin bok De gyldne æbler. Oförtjänt, givetvis. Tycker han själv. För hela tiden brottas han med sitt dåliga självförtroende. Han är en idiot. Han är svartsjuk på en Hans Jørgen.

Omedelbart blir vi varse att det här inte ska bli någon gängse resa. Højrup skriver en prosa som bränner till, rör sig mot kontroversiella ämnen, där den nosar rätt på obehagliga stycken. Och Højrup skriver med stark självinsikt: ”Er man forfatter, lader man sig ikke rive med af andre forfatteres historier, man kigger dem over skulderen, man holder øje med tandhjulene, der arbejder inde i teksten og driver historien frem. Man ser ståltråden, der stritter ud af de dårligt fabrikerede figurer, og man undrer sig over, at nogen føler med deres kalkurede hjertesorger.” Det är cyniskt, men nog känns det igen: att läsa över axeln på någon är alltid en destruktiv läsning.

Det är en dyster utblick. Författaren är en sur människa, som i stället för sin bok hade önskat sig skriva en långdikt med titeln Ø, som skulle slå de danska läsarna med häpnad. (Att han har blivit nominerad beror främst på att hans kollega och väninna har tackat nej till utnämningen, med motiveringen att konst inte ska mätas och värderas. En sund inställning, tänker läsaren, tillsammans med huvudpersonen, som ändå inte kan låta bli att tacka ja.)

I stället för långdikten, den här romanen, där Højrup med viss finess ändå använder den titel som den imaginära boken skulle ha fått i sin engelska översättning. I stället alltså resan till landet Island, i stället för ordet ”Ö” (bokstaven är snyggare på danska).

Det är en monoman text, en roman som övergår i essän, och kanske Højrup ändå lyckas skriva den där långdikten, för jag kan inte för mitt liv eller med gott samvete kalla det här för roman. Åtminstone inte den traditionella romanen, utan det kan lika gärna läsas så som du läser poesi.Då fungerar boken som ett trojanskt flygplan, där prosan gömmer poesin.

I flygkabinen sitter det klaustrofobiska jaget – en släkting till irrationella protagonister hos både Hamsun och Kafka. Han är den lilla människan med de stora tankarna – eller är det tvärtom?
”Om jeg er et stort eller et lille menneske, ved jeg ikke,
                            tænkte jeg, men mine tanker er ikke små, de er abnorme.”
Sannerligen abnorma, och det är det som gör den här romanen så speciell, hur tankarna tillåts svälla över sina brädder.

Att resan då går till Island är förstås ingen tillfällighet: ön med sina vulkaner genererar Højrups eruptiva prosa. Samtidigt är den sammanhållen och tät, med återkommande ältande kring en despotisk pappa, hur dödstankarna låter livet passera revy, och hur fort tiden rör sig.

Romanen stannar upp, erbjuder omtagningar och olika återkomster till framför allt prisceremonin, där författaren raljerar över hur det går till. Det är ingen behaglig text som flödar fram, men den besegrar mig så småningom. Inte tack vare sina experiment och påhitt, eller sin lösryckta struktur. Den bryter mot överenskommelser.

Vad är en författare? En clown som dansar på läsarens kommando och sträcker ut sin tacksamma hand för att motta priser? Det här är sannerligen inte den första romanen som har en författare som huvudperson, men det är ovanligt med en roman som lyckas vara så undanglidande och ändå hitta fram till en egen sorts stringens. Den säger också nya saker om vad det är som sker då gnistan tänds, då fantasin väcks till liv och litteratur skapas.

Man kan också fråga: vad är en bok? Det är svårt att återge vad som händer i vissa böcker, och det råkar ofta bli just dessa böcker som du värderar högre, för att du på något sätt tycker att de lever utanför tävlan. Det är ironiskt att just den här boken handlar om något så förbjudet som prisutnämningar. Island är en satir över något som låter så högstämt som litteraturens villkor i samhället: den blir ett underförstått försvarstal för vad man ska ha böcker till. Højrup beskriver indirekt sin egen bok när han låter författaren reflektera över sin nominerade bok: ”den er et ruinlandskab, som min længsel og min skam blæser igennem.”

Højrup har tidigare skrivit en avhandling om Niels Frank och översatt Anne Carson. Han har gett ut prosa och poesi, men det här är hans första reguljära roman. Om det nu ska kallas roman: det är en essä som ibland övergår i fiktion, men där tänkandet är i fokus. Och minnet – att han inleder med ett citat från Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad ger en ledtråd: ”Den dag man börjar minnas börjar man dö”.

19 apr. 2014

Dagar med Borges, Alberto Manguel


Jorge Luis Borges är en märklig liten man. Han är en tvärsäker blandning av arrogans och ödmjukhet, där arrogansen kan gränsa till högmodet, ödmjukheten till självföraktet. Han är en liten pojke som spelar gamling, eller om det är tvärtom. Han är en spjuver som leker med galenskapen. Han har en intelligens som gränsar till dumheten, till naiviteten, till en cynisk oskuldsfullhet. Han förenar klarsynthetens känslostormar med intellektets upphetsning. Han är kryptisk och lekfull på samma gång. Han är så abnormt begåvad att allt han yttrar ter sig sfinx-artat, där du ibland undrar om det är mödan värt att följa honom in i de intrikata labyrinternas värld där han vistas. Han är redan som levande en spöklik gestalt, och som död måhända mer närvarande som referenspunkt, som litteraturens givna auktoritet i knepigheternas stil. Han är en passiv man som lever för handlingskraften, dådkraften. Han är en disträ människa som ändå aldrig tappar tråden. (För att den rör sig i cirklar, hans tråd, som inför din klentrogna blick förvandlas till ett svärd.)

Jag beundrar honom gränslöst, förstås, en beundran som nog ter sig som avgudadyrkan. Men jag anar det löjets skimmer som sveps över mitt förhållningssätt till Borges, och är ambivalent inför allt han företog sig. Hans noveller är nästan för bra för att vara sanna, och jag läser honom alltid med skepsis, som om det låg en hel sanning begravd i hans berömda yttrande att han var mer stolt över de böcker han läst än de han skrivit.

Alberto Manguel skrev 1996 sin En historia om läsning, som är en smått suverän bok om läsning, där han bland annat gläntade på sin erfarenhet som en av de många läsare som den blinde Borges anlitade i Buenos Aires. Manguel tjänstgjorde som tonåring under en fyraårsperiod, och för tio år sedan publicerade han en tunn volym med sina minnen av den mystiske argentinaren, och ellerströms ger nu ut den i översättning av Margareta Eklöf: Dagar med Borges.

Det här är också en märklig liten bok. Manguel förde enligt egen utsago inga anteckningar, och därför är minnena inte riktigt skarpa, utan består mer av intryck som förstärker vår bekväma bild av den excentriske Borges, i lycklig isolering från omvärlden. Man får intrycket att han inte ens som blind slutar läsa, utan att det är i det pågående det sker. Hans minne korrigerar den som läser fel, och man undrar också om det verkligen är nödvändigt med högläsningen, då inget verkar ha undsluppit hans huvud.

Borges är förebildlig som läsare, och det är svårt att föreställa sig hans knasiga och ironiska noveller utan all den läsning som är investerad innan de skrevs. Läsning är nog en underskattad syssla hos författare annars, och jag kan tänka mig att flera svenska författare skulle skriva bättre böcker om de läste lite mer och skrev lite mindre. Se det som ett praktiskt tips.

I första hand är Borges poet. Och det säger jag inte för att jag gillar hans dikter, där han kan vara slarvig och produktiv på ett lite för överdådigt sätt. Det är också i dikterna han kan visa upp en odrägligt sentimental sida, något han oftast undviker som prosaförfattare – speciellt i sina icke-litterära utflykter, i sin så kallade icke-fiktiva prosa. (Men gränsen är osynlig mellan de två Borges: den skönlitteräre och den essäistiske.) Att han är poet visar sig mer i novellerna än i dikterna. Han är alltid elegisk, och det korta svaret på varför man gillar Borges är förstås denna grundinställning, att allt har gått förlorat, att vi befinner oss i ett efteråt. Därför dessa oändliga tanke-experiment, dessa labyrintiska lekar.

Han har som läsare också en eklektisk smak som borde fungera inspirerande, där fult och fint har samma värde, utan att det blir relativism. Han ger sig själv privilegiet att utforma en högst personlig litterär kanon, och det är också något som borde vara en förebild. Fascinationen är hans estetiska kriterium, och den gemensamma nämnaren är äventyrligheten. Att han gillar deckare borde glädja dessa våra deckarförfattare, så angelägna att få kritikernas gunst – här har de ju ord från hästens egen mun.

När Borges väljer böcker åt Manguel att läsa kan han stryka med fingrarna över boken och veta vad han har framför sig, som om fingrarna vore utrustade med sensorer som läser i de oseende ögonens ställe. Jag vet att vi skrattade åt Stig Larssons historia, hur han på förlaget Bonnier Alba hittade den då outgivna Magnus Dahlströms bok, och med fingrarna avgjorde att den var ett mästerverk.

Borges har en förmåga att förmedla sin entusiasm, att förvandla sin läsare till elvaåringen som delar hans förtjusning i mynt, svärd, speglar, tigrar, med flera återkommande symboler. Som föreläsare (hans Norton-föreläsningar på engelska finns bland annat på ubuweb) är han lika vimsig som hyperskarp, med ett minne som lättsamt allvarligt hanterar sitt ämne.

Har inte Alberto Manguel själv då abnormt minne, när han så här nonchalant målar upp händelser som ligger så långt tillbaka i tiden? Ett exempel är när han återger hur en inbilsk författare läser en novell tydligt inspirerad av Borges, men att denne då avfärdar både historien och författaren med en elak reaktion. Hur pålitliga är sådana minnen?

Det är också ett exempel på att Borges kan vara lika sträng som han är generös, och att elakheten inte nöjer sig med den egna insatsen – att han gång på gång nedvärderar sina egna böcker, i något som måste vara falsk blygsamhet. Strängheten delar han med Woolf, och det är kanske lite förvånande att han faktiskt översatte två av hennes böcker till spanska, och att dessa böcker råkar vara märkligt nog Orlando och kanske ännu märkligare A Room of One's Own.

Anakronismerna är ett kärt ämne hos Borges, och Manguel har en del att säga om tiden och vad den betydde för den blinde. Borges såg ju hur flera 1800-talsförfattare var påverkade av Kafka, och det får Manguel att pröva idén att Shakespeare och Dante är påverkade av Borges. Förbluffande nog lyckas detta, tack vare några försåtliga citat, där Shakespeare helt plötsligt talar Borges språk.

Som jag sa tidigare är det här en märklig bok, som inte kommer undan att vara apart och lösryckt, fragmentarisk och osammanhängande. Den där röda tråden tappar väl Manguel ibland, och han kan inte riktigt förlita sig på de cirkulära nystan av tid och logik som Borges så obesvärat vävde sina berättelser i. Ändå blir det ju en bok som fascinerar, i kraft av ämnet, av den gåtfulle personen i centrum.

Enligt Willy Kyrklund dör vi ju när vi börjar minnas (ur Polyfem förvandlad). Ända sedan jag kan minas – det vill säga, sedan han dog – har Borges haft sin mytiska status som profetiskt snille. Bland annat internet ter sig ju allt mer som ett av hans påhitt. Enligt Manguel har spansk litteratur ända sedan 1600-talet velat mellan två motpoler, den barocka och den strama. Borges förenar dessa två stilarter, och tvekar man inför hans betydelse för den spanskpråkiga litteraturen ger Manguel oss en påminnelse i Manuel Mujica Láinez lättsamma dikt: ”Det är meningslöst att tro / att du kan åstadkomma något nytt / för hur mycket du än skriver / har Borges redan skrivit det.” Det påminner inte så lite om Dorothy Parkers uppgivna aforism om Oscar Wilde: ”If, with the literate, I am / Impelled to try an epigram / I never seek to take the credit / We all assume that Oscar said it”. Spetsfundigheten delar Borges med Wilde.

12 apr. 2014

På land, Johan Holmlund


Rocksångaren Johan Holmlund skriver en traditionell poesi om människans förhållande till naturen. Den kunde ha behövt lite mer av rockens slyngelaktiga charm för att budskapet ska nå ut.

En gång för länge sedan distribuerades musik på andra sätt än på spotify eller som mp3-filer. Cd-formatet hade inte hade slagit igenom, och vinylskivan var ett för kostbart projekt för de skivor som idealistiska tidskrifter skänkte sina prenumeranter. Ett nummer av Sound Affects medföljdes av en instabil tunn plastbit där man var tvungen att placera en tioöring inom en ditritad cirkel för att skivan inte skulle wobbla vid 45 varv.
En av låtarna var sensationellt bra: ”Cloud Chamber” av det svenska bandet Easy (fast de då fortfarande hette TV Pop Crisis). Knastret och spraket var ungefär fyrfaldigt värre än vid andra sjutumssinglar. I mina öron lät låten nästan lika bra som Stone Roses och Happy Mondays, och engelsk press menade att det bara var en tidsfråga innan de skulle bli lika stora som dem.

På grund av skivbolagsproblem uteblev framgången, och Easy är en parentes i svensk rockhistoria, även om de fortsatt göra skivor – den senaste kom 2012. Sångaren Johan Holmlund har också gett ut ett par diktsamlingar, och nu utkommer han på förlagt Ström+1/Göran Strömqvist förlag med På land.

Genast kan sägas att han skriver i den mest traditionella av fåror. På ytan är det inte alls något anmärkningsvärt över hans korta dikter, som iscensätter samspelet mellan människan och naturen, kanske svensk poesis största särdrag.

Vi kommer från havet, vi människor, och i dikterna här tar vi oss alltså upp på land. Tiden går, vi blir allt mer civiliserade, söker oss mot de arkitektritade städerna. Samtidigt som längtan efter det ursprungliga är vårt obevekliga öde. Det är lätt att sympatisera med Holmlunds projekt, att bekräfta hans världsbild, hans nostalgiska saknad: ”Vi kan inte väcka de döda till liv / men inte sällan väcker / de döda oss”.

Det är ont om riktigt genuina svenska rockpoeter. Lundell har gett ut några diktsamlingar, men de är av erbarmlig kvalitet. Mattias Alkberg är den enda jag kommer på som kommer undan som både rocksångare och poet, med en handfull diktböcker som är värda att tas på allvar. När Holmlund i den här boken skriver att ”Du föds i färg men / dör i svartvitt” undrar jag ändå om han inte är på väg att bli poet på riktigt, men sådana ögonblick är för sällsynta.

Holmlund skriver prydligt, stillsamt, nästan för varsamt ibland. Då kan jag längta efter rockmusikens mer oborstade sidor, att något ska skaka liv i de här diktraderna och göra dem mer subversiva och farliga. Vi skrattar gärna åt femtiotalets moralpanik när Elvis slog igenom, men faktum är ju att de hade all anledning att bäva, för när rock fungerar som bäst är den konfrontativ och uppviglande.

Liksom poesin. Det är en underskattning att tro att poesi enbart ska ägna sig åt vackra ord. Mer handlar det om att förändra oss, och eftersom jag läser Holmlund som att han är ute i ärendet att varna oss vore det på sin plats om han ansträngde sig mer för att göra oss aktsammare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2014)

10 apr. 2014

Kvinnan på övervåningen, Claire Messud


”Hur förbannad är jag? Det vill du inte veta.” Claire Messuds femte roman Kvinnan på övervåningen har en uppiggande inledning. Det är den första som översätts till svenska (av Eva Johansson), och utges av Natur & Kultur.

Kvinnan på övervåningen heter Nora Eldridge, är 42 år gammal ungmö, som lever i en förort till Boston. Hon jobbar som lågstadielärare, och berättar nu en historia för oss, något som utspelade sig några år tidigare. När hon fick en elev som heter Reza, vars mamma Sirena är italienska och pappa Skandar är libanes. Pappan ska gästforska på universitetet, mamman skapa konst. Medan Nora är en oförlöst konstnär är Sirena färdig för utställningar. En bra grogrund för svartsjuka och konkurrens uppstår. Nora dras in i familjens glans, förhäxas av deras framgång, vill vara en del av den. Sådant kostar, det vet vi ju.

Kvinnan på övervåningen – det ska förstås anspela på ”Galningen på vinden”, efter Sandra Gilbert och Susan Gubars banbrytande feministiska läsningar av 1800-talsromaner. Men Nora har inte så mycket gemensamt med den färgstarka Bertha Mason – mer då med plain Jane (Eyre). En prydlig konstnärswannabe som tvingas uthärda vardagens slit med osnutna ungar, en som aldrig opponerar sig utan gör sin plikt i alla situationer. En Fröken Duktig, men fortfarande hon som alltid är tvåa på bollen. Bertha Mason: någon som är galen eller någon som blir galen, eller som gör galna saker – på grund av omständigheterna. Är Nora galen? Blir hon galen?

Messud har den intelligenta romanförfattarens förmåga att lyfta blicken; det är också ett sätt att skriva som får läsaren att känna sig smart, kort sagt att hon inte underskattar dig, utan ger diskreta antydningar, litar på att du ska vara intresserad ändå. Hon leker också med den gamla 1800-talsromanens tilltal, ”kära läsare”. Och ger Nora en trovärdig egen röst, en distinkt röst, utan att den blir påträngande.

Intresserad av denna oansenliga huvudperson, Nora, som alltså delar namn med Ibsens berömda dockhems-hustru. En tillfällighet? Knappast. Roman-Noras konstprojekt går ut på att arbeta i miniatyren, att i dockskåpsform illustrera bland annat Emily Dickinsons och Virginia Woolfs rum (en idé förbehållen romanförfattaren, befarar jag, fast blir påmind om att både Dickinson och Woolf har fungerat som konstnärers musor, bland annat i Kajsa Dahlbergs installation där hon samlat marginalanteckningar från olika biblioteksexemplar av A Room of One's Own, eller i Janet Malcolms collage The Emily Dickinson Series från förra året).

Man får lätt föreställningen att absolut ingenting i den här romanen är en tillfällighet – möjligen att man måste vara svensk läsare för att uppskatta det roliga i att en läkare här heter Fuchs, precis som den gamle författar-doktorn med hypokondriska klassiker som Visst är ni sjuk, och – ha ha – Doktor Fuchs samlade värk. På ett sätt förstår jag inte vad Messud menar med ett ”Jean Rhys-hotell”, men ändå är det så glasklart, då Rhys var den som lyfte fram Bertha Mason ur sin drygt hundraåriga exil på Thornfield Halls övervåning (tredje våningen, alltså inte på vinden, om man ska vara pedantisk), gav henne en röst, en själ.

Varför då vreden? Den ilska som inledningen så löftesrikt håller fram. Jo, Nora är exemplet på den kuschade kvinnan. Redan som ung har hon lärt sig ta på ödmjukhetsmasken, den som måste på för att en kvinna av hennes sort ska bli accepterad. Hon, den barnlösa, hon som lever ensam och därför blir ett suspekt inslag. En bärande tanke hos Gilbert/Gubar var ju att namnet Eyre anspelar på fornengelskans ire (vrede); att det var ett arkaiskt ord redan 1847 förhindrade inte att Brontë använde det i sin roman, där också St. John kallar Jane för ”a vessel of wrath”. Noras misstag är att hon tror att hon kan tolka andra människor, deras avsikter. Hon tror också att hon känner sig själv. Ingen känner sig själv.

Det som imponerar med Messuds roman är hur hon lyckas gestalta ett så uttjatat ämne – redan Homeros apostroferade ju vreden. Förresten nämns Homeros, i ett annat sammanhang – det är den typen av bok, helt enkelt, med de lärda referenserna: Rilke, Proust, Pound, Alice i Underlandet. Men också en bok som visar att vägen är kort mellan Emily Dickinson och Cheap Trick (”I want you to want me …”). Eller att Marianne Faithfulls sublima hitlåt ”The Ballad of Lucy Jordan” används som en oväntad men högst lämplig intertextuell referens till Noras eländiga och ynkliga liv: aldrig att hon får åka genom Paris i en öppen sportbil med den varma vinden i håret …

Det är också imponerande hur Messud lyckas berätta något nytt (på tal om Pound), att göra det på ett nytt sätt. Hon är inte beroende av att visa upp den sofistikerade fasaden (kort jämförelse: när en svensk roman ska visa förfining dricks det amarone-vin eller man lyssnar på John Coltrane). Ursinnet hos Nora är utsökt balanserat, hela tiden närvarande, utan att det blir påfrestande övertydligt. Hon är en cyniker light, liksom: ”Den enklaste och minst smickrande förklaringen var alltid den rätta, det var något jag hade lärt mig i livet.”

Det som utgör en författare, en riktig författare, är ju stilen. Messuds stil handlar om att inte visa allt, då den i stället förlitar sig på suggestivitet, antydningar. Det är fantasins stil, utan att det blir långsökt och krystat. Messud håller sig inom rimlighetens gränser, eller säg så här: hon tillåter sig friheterna inom de rimlighetens ramar som hon själv sätter upp och får läsaren att erkänna. Du accepterar det som händer, även när det ter sig otroligt eller rentav banalt – melodramatiskt, kanske – helt enkelt därför att du har skrivit under kontraktet med författaren.

Planteringarna är subtila. Du kanske anar vad som komma skall när Nora går på bio och ser Mike Nichols film Closer. Eller bara det att konstnären heter Sirena – ett så underbart insinuant namn. Nora är en kvinna som blir utnyttjad, eller är det bara som det ser ut? Slutet på den här romanen är spännande, bland annat därför att jag sällan varit med om litteratur som så skickligt vävt samman nederlag med triumf, så att du inte längre ser skillnaden.

Nu har jag sagt, fler gånger än det är nyttigt, att jag är imponerad av den här romanen, den här finurliga och oförutsägbara romanen som blåser nytt liv i en stelnad form. Att vara imponerad är inte alltid vad jag vill bli när jag läser: allt för ofta handlar det om en författare som är för angelägen att visa upp sina konster. Messud är tålmodig och nyanserad, och vinner i längden, genom en roman som visserligen är ett kraftprov, men utan att vara en uppvisning.

Min förhoppning är att du ska läsa den här romanen innan du läser alla hyllningar den kommer att få, och förstås redan har fått av ivriga svenska läsare. Inte för att dessa erkännanden skulle vara oförtjänta – nä, men när man läser om ett verk som möts av unisona lovord finns alltid risken att när man sedan väl tar sig an det visar det sig vara långt ifrån lika imponerande som andra har kallat det. Därför: sluta genast läsa detta, och skaffa dig Claire Messuds roman, genast.

3 apr. 2014

Tunnlar, Camilla Hammarström


På omslaget till Camilla Hammarströms nya diktbok Tunnlar är skriften i orange relief mot en inzoomad trädyta, typ bark, eller åldrad hud. Det är snyggt, och kanske en markering mot läsaren att pröva på en taktil läsning.

Hammarström debuterade som poet 1990, har givit ut en handfull diktböcker, men också en riktigt fin bok om Karin Boye. Det här är en efterlängtad bok, som jag tar mig an med lika mycket nyfikenhet som högt ställda förväntningar. Som infrias? Ja, men inte genast.

Det är skrivet i tre olika delar, i tre olika stilar. Första delens prosadiktliknande textsjok följs av mittenpartiets mer traditionellt diktliknande långdikt och så vidtar avslutningens helt aparta fragmentariska bitar, dessutom skrivna i två olika färger. Hammarström behärskar alla tre stilarna. Hon behärskar också språket, något som kan te sig vara en självklarhet – men det handlar om att vara dess domptör, att vara den som lyckas rida på dess vågors rytm, något som sannerligen inte varje svensk poet förmår.

I dikterna finns ett tydligt tilltal mot ett ”du”: som läsare blir jag givetvis involverad, uppfattar det som en invit. Med vaga metaforer tar Hammarström till orda, och berättar en historia, en annorlunda historia som verkar värja sig mot det distinkta. Första delens ”Tunnlar” skildrar en färd in mot det skogslika. Det är ett djärvt anspråk, med en natur som jäser, kokar, lever, medan människan passivt åser, och kanske rentav övergår i natur av ren och skär avund. Att hantera naturen, vara antingen i eller utanpå den. Naturen som fast materia, medan människan är ett begrepp av flyktigare slag – som i avslutningsdelens ”Atomer”, med ord som svävar luftigt över boksidan, som om det spatiösa avlöser det kompakta.

Man skulle kunna säga att Hammarström saknar stil, om det inte vore för att det låter förklenande. Hon skriver ut konstateranden som liknar vaga utsagor, som vägrar inordna sig och erbjuda en sammanhängande helhet. Hos de flesta svenska poeter som blivit ett namn finns en benägenhet att låta läsaren andas ut: det ordnar sig, i prydligt fyrkantiga enhetliga slutsatser. Generellt är svensk poesi besatt av syntesen.

Men inte Hammarström, som skriver elliptiskt, på ett språk som inte riktigt fäster eller lägger sig till rätta. Ett repellerande språk. Gud må hjälpa mig, men jag kan inte låta bli att gilla den inställningen, i synnerhet i bokens andra del, långdikten ”Dagarna”. Där följer vi ett du som rör sig i bekanta miljöer som invaderas av ovana saker, det som inte hör dit. Det som åstadkoms är en svindel av en art som måste betecknas som pur poesi: ”När det dånar, det som rör sig fritt och avger / sina ljud där inne. Ett förebud. Svindeln som omger oss / när vi blickar neråt, mot det blå och kanske omöjliga. / Yrseln när man blir varse.”

Då skriver Hammarström fritt och ledigt om det sublima ögonblicket då ”det ohyggliga log” (att hon lånar Rilkes röst känns helt logiskt, då hon för ett par år sedan gjorde en rätt suverän översättning av hans Duinoelegier). Även här företas en vandring nära skogen, där det viktiga blir att befinna sig med fullständig närvaro i nuet, i ögonblicket, även om det rör sig om flera tidsplan: nuvarande och förfluten tid som kan närvara även i framtida tid, vars tid omsluts av förfluten tid, med Eliots ord från ”Burnt Norton”. Det är ett du som går, som simmar. I rörelse, kunde man säga.

Djärva anspråk, som jag sa, och Hammarström är utpräglat modernistisk, på ett mer genomtänkt avancerat sätt än vad vi annars förknippar med denna idétradition. Hon vågar ta risker, och det är inte heller något som är allt för vanligt hos svenska poeter. Inte riktigt så att hon alienerar läsaren, men här saknas ändå det där summerande som kan bli ett maner hos hennes kolleger. Du blir inte riktigt klok på avsikten, kan bara följa rundgångsorden som cirklar fram och tillbaka, med ljumskarnas olust, ljusets härjande strålningar, kroppens drift mot något som inte kan sluta bra.

Om första delen delvis skildrar vetenskapens begär att mäta och kontrollera världen – rentav en censor hittar dit, kanske förlupen från romanen Kallocain, medan mittpartiet har passaren som symbol för det mätbara – är avslutningen mer uppsluppen, med de eteriska atom-dikterna, där den svarta skriften bryts mot utspädd grå skrift. Det är en skönhet som gör våld på dina invanda föreställningar.

Blodapelsin, Anna Vogel, Aglaktuq


När jag var ung var mitt största hatobjekt den äldre generationens nostalgi kring 60-talet, då allt var bättre: människan var mer engagerad, hade bättre musiksmak, och roade sig mer. Att vara ung på 80-talet var ingen lek: det var kalla kriget, synthtrummor och axelvaddar. Samt de äldres prat om ”68” och Bob Dylan och fri sex. Vad hade vi? AIDS och celibat.

Nu får jag tillfälle att i minnet återbesöka den tidsepok som jag hatar mest och älskar minst. Jag gör det tillsammans med Anna Vogel, vars roman Blodapelsin utspelar sig i mitten och slutet av 80-talet. Men hatet är nära släkting till kärleken.

Så redan i prologen gnisslar nostalgimaskineriet igång inom mig, när en ”nyköpt LP-skiva” nämns. Det kunde vara vilken dag som helst i mitt liv 1985. Och så fortsätter det, att jag känner att det här verkligen är min epok, att jag inte bara kunde ha varit där: jag var där, var en av de människor som existerar i den här romanen.

Samtidigt som jag får en inblick i främst tjejvärlden. Det handlar om Emma, som känner sig missanpassad. Är hon tillräckligt snygg? Tillräckligt intressant? Saker som nog är universella, att det är samma saker som rör sig i huvudet på dagens sextonåringar.

Emma dras till den spännande Nina, och de inleder ett samarbete där Nina ritar kläder som Emma syr. De spelar tillsammans i skolorkestern, där Emma sneglar med trånande blick mot Nina. Den nya kompisen gillar killar, medan Emma funderar på om hon håller på att bli förälskad i Nina.

Vogel har fått till ett språk som helt täcker in Emmas personlighet, som dels helt kategorisk och rakt på sak – inte minst i närgångna scener när hon onanerar eller hanterar sin mens – och dels är på gränsen till det intetsägande. Det är ett vågspel: går det att intressera sig för en så färglös och alldaglig huvudperson?

På det svarar jag obetingat ”ja”. För ”Blodapelsin” är en ovanligt djärv roman, som lever tack vare Vogels stilkänsla, som skriver fram miljön utan att förlita sig på stora åthävor. Hon får ändå fram skolkorridorernas tristess, matbespisningarnas monotoni, och den renodlade ångest som verkar vara ungdomens konstanta följeslagare. Det kräver onekligen mod att skildra tonårstiden på ett så här odramatiskt sätt. Emma är ju nästan provocerande tråkig – men jag läser romanen om henne med stor fascination ändå, tack vare språkkänslan.

Det här sker också med hjälp av en god förståelse för hur man sätter punkt – alltså att Vogel inser när ett resonemang nått tillräckligt långt och kan avbrytas. Därför liknar hennes berättelse bleknade polaroidbilder (googla om du inte vet vad det är), fragmentariska och suggestiva ögonblick som är spännande att fundera kring.

Den som är ung nu och inte tröttats ut av sina föräldrars generations tjat om hur fantastiskt det var på 80-talet kan här ta del av den autentiska versionen. För så här torftigt var det att leva utan smarta telefoner och internet och ständigt impulsflöde.

Det finns ingenting att vara rädd för, Johan Heltne


Enligt Freud är den sexuella akten alltid en angelägenhet mellan tre personer. Kyrkan har i alla tider också gjort sitt bästa för att blanda in en tredje part – att lura dig att tror att Gud bryr sig vad du gör tillsammans med en annan människa.

Bokstavligt är det här förhållandet i Johan Heltnes BOATS-roman Det finns ingenting att vara rädd för (Natur & Kultur). Huvudpersonen med det snarlika förnamnet Jonathan är med i Livets ord i Uppsala, och genomgår en ömsesidig förälskelse i Nina. Cheferna i sekten lägger sig givetvis i, med motbjudande och befängda frågor som ”Hade ni penetrationssex?”

Jonathan lider också av epilepsi: ett svårartat stigma för den som ingår i religiösa sekter. Det botas ju – liksom homosexualitet, med känt exempel från Carola – med förbön. Den som inte botas är svag i tron. Så nog våndas Jonathan. Dessutom träffar han alltså Nina, och deras inledande kyssar övergår snart i mer än så. Allt skildrat träffsäkert av Heltne, där intensiteten i deras möten stegras medan församlingens ogina smutsiga ögon sneglar missunnsamt mot dem.

Hur synd är det om Jonathan? Hur svårt är det att bryta med den här destruktiva kyrkan? Inte vet jag: men romanen är ett bevis på att det löser sig för protagonisten. Själv saknar jag referenser till miljön, har knappt satt min fot i en kyrka sedan konfirmationen, och min enda erfarenhet av frikyrklighet var att jag som tonåring lockades med på en lovsångskonsert som bara gjorde mig deprimerad. Däremot växte jag upp i en miljö där religionen ersatts av idrott, där varje helg var vigd åt besök i andra kyrkor, alltså fotbollsplaner och ishockeyhallar. Det kanske låter hädiskt, men för en tonårig pojke kan det vara ett lika stort steg att då göra som jag gjorde, och helt bryta med den miljön, inför faderns oförstående blick.

Heltne berättar lite okronologiskt, inleder med en resa till Israel, och sedan tillbaka till Jonathans första taffliga möten med Nina, för att sedan skildra en kort vistelse i en sommarstuga, där taffligheten fortsätter, och så till sist inledningen av en ny skoltermin, och den stora konfrontationen.

Ett problem med den här typen av böcker är att det onda demoniseras. Sällan finns några nyanser kvar när författaren har filtrerat allt genom det svartvitaste filtret i skrivarlådan. Kanske för att nyanserna aldrig funnits där? Sektens intresse för sex, till exempel: kan ingen bara berätta för dem hur osund deras fixering är? Ett annat problem är att både Jonathan och Nina blir platta karaktärer. Hon är vacker, han är kåt. Om du undrar hur många gånger coitus interruptus kan gestaltas i en roman kan du mycket väl få det slutgiltiga svaret här. Det är som att läsa en skruvad variant av Twilight: här kan de inte ha sex därför att Jonathan riskerar att drabbas av epileptiska anfall.

Det ännu större problemet med Heltnes bok är samtidigt dess största förtjänst. Han bifogar evighetslånga predikningar ordagrant. Gud må hjälpa mig, men jag kan inte för mitt liv förstå lockelsen i denna unkna miljö med uppenbart storhetsvansinniga predikanter, dess smaklösa estetik som vadar i kitsch upp till midjan. Är det själva idén: att göra församlingen så uttråkad att den till slut går med på vad fan som helst för att undkomma tjatet?

Men lika långa samtal med psykologen är nedplitade ordagrant, utan urskiljning. Jag kan tycka att en av författarens viktigaste uppgifter är redigeringsarbetet. ”Utrota varannan rad”, rådgav Nils Schwartz i en gammal recension en svensk roman, ett råd som känns mer och mer som en universallösning.

Hur kan det då bli till en förtjänst? Jo, Heltne ställer sig inte i vägen, utan redovisar sin historia som den föreligger. Han lägger sig inte i med förmaningar. Berättar mer än han beskriver. Det är också spännande hur vi hela tiden anar närvaron av något annat – dels i den kamera som filmar Jonathan på sjukhuset för att inte anfallen ska hota hans tillvaro, och dels i hans känsla att vara betraktad vid andra situationer. Det är som om Gud ändå existerar, om än endast i form av osynlig gestalt i en roman.

2 apr. 2014

Ord kan krossa betong. Berättelsen om Pussy Riot, Masha Gessen



Masha Gessen har rätt sorts temperament när hon skriver sin biografi om Pussy Riot. Det är en bok som blir en handbok i vikten av motstånd när villkoren inte lämnar några andra alternativ.  

I förra veckan föreläste Gudryn Schyman på Per Brahegymnasiet, och fick frågan från en elev hur hon orkar fortsätta arbeta med feminism när hon ständigt möts av motstånd. Schyman såg helt ställd ut, som om hon aldrig tidigare fått frågan eller ens funderat själv. Det var uppenbart att här saknades alternativ, att protestarbetet är något som sker utan att man funderar på varför.

Pussy Riot fälldes på både orimliga och felaktiga grunder sommaren 2012 för huliganism, efter att ha framfört en punkbön om befrielse från Putin. Tre medlemmar dömdes till två års fängelse, och deras historia berättas nu av Masha Green: Ord kan krossa betong. Berättelsen om Pussy Riot.

Pussy Riot är både ett punkband och ett feminstiskt konstnärskollektiv. De tre starka självständiga individerna i centrum är Maria Aljochina, Jekaterina Samutjevitj och Nadezjda Tolokonnikova. Punkbönen var bara en del i en serie av protestaktioner, i en rysk tradition som Gessen spårar från gruppen Vojna (som betyder ”krig”), aktiva sedan 2007.

Gessen intresserar sig inte det minsta för att behärskat och belevat berätta en tillrättalagd historia. Utan att bli allt för insyltad i Pussy Riots aktivism behåller hon en identifikation med deras ideal. Hon skriver kritiskt men polemiskt, med en kaxighet som ger henne hög trovärdighet när hon tar sig an dessa vildsinta ynglingar. Att Gessen också skildrar sovjetisk rättegångshistoria gör det lättare att förstå domen, och skildringen av perioden mellan dådet i Frälsarkatedralen och arresteringen är thrillerartad. 

Nä, det här är ingen vanlig dokumentär. Gessen är närgången och ifrågasättande, en skeptisk betraktare i första hand till den politik som alstrar rörelser som Pussy Riot. Med initierad hand skildras det splittrade ryska folket, där missnöjet har en folklig förankring, samtidigt som det finns en stor lojalitet med statsapparaten. Gessen har tidigare skrivit en uppmärksammad bok om Putin – den finns i pocket – och här kallar hon honom för diktator.

Liksom Schyman tror jag att medlemmarna i Pussy Riot saknar alternativ. I december frisläpptes de två kvarvarande, Maria och Nadezjda (Nadja). Under vinter-OS i Sotji genomförde de en fridfull protest – som bekant var ju idrottarna där i andra ärenden, tyckte det kändes obekvämt att visa missnöje – och inget visar att fängelsetiden har bromsat deras energi.

Jag kan inte säga annat än att det här är en oerhört viktig bok. Den är det av den uppenbara anledningen att det finns en skönhet i att som Pussy Riot göra motstånd trots att det är ett risktagande. Med Jeanette Wintersons ord: ”Det du riskerar visar vad du värdesätter”. Men också av den enkla anledningen att det är ett stycke nutidshistoria, och vi är skyldiga att ta oss an det som utspelar sig omkring oss. Det som händer i Ryssland nu angår oss, och vi kan inspireras av dem som tror att motstånd kan få faktisk betydelse.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/4 2013)