13 juni 2012

Jennifer Egan, Huliganerna kommer på besök


En amerikansk roman om rockmusik vann otippat Pulitzer-priset förra året. Men Jennifer Egans djärva projekt förtjänar fler läsare än rocknördar, då det är en ovanligt pigg och innovativ spaning efter en tid som flytt.

Det finns inget naturligt samband mellan rockmusik och litteratur. Snarare verkar de leva i ett antagonistiskt förhållande, och det är sällsynt med lyckade kopplingar. Inte heller är begrepp som ”experimentell roman” något som automatiskt genererar lyckad litteratur.

Därför är det med små förväntningar jag tar mig an Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök, ännu en hyllad och prisbelönt amerikansk roman. Desto mer förvånande att den är så häpnadsväckande bra.

Inte för att det någon lättläst bok. Det går inte att göra dess tvära kast rättvisa genom en hastig beskrivning. Skivbolagsbossen Bennie och assistenten Sasha är två figurer som förekommer lite oftare än andra, men att kalla dem huvudpersoner är inte helt korrekt, för vi får hela tiden ta del av andra människors levnadsöden, i kapitel som lager på lager beskriver och utvecklar skeendet.

När man känner sig bekväm i läsningen växlar författaren spår, byter tonart och stil, och att hon kommer undan med det är något av ett berättartekniskt underverk. För att bara ta ett exempel består ett kapitel helt av power point-bilder, där vi får veta allt om pausens betydelse för olika rocklåtar som David Bowies ”Young Americans” och Garbabes ”Supervixen”.

Nu är det här inte det enda som power point-kapitlet avhandlar, utan det är också ett mindre familjedrama från framtiden. Här förevisas lika många delar uppsluppen lekfullhet som koncentrerat allvar, något som faktiskt kan sägas utgöra hela bokens essens.

Egan säger själv att hon inspirerats av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och tv-serien The Sopranos, och det är kanske träffande: själv tänker jag på Short Cuts, alltså Robert Altmans genialiska film där han länkar ihop människorna från Raymond Carvers noveller.

På samma sätt är Egans bok något av en förtäckt novellsamling, med karaktärer som hela tiden ger plats för nya, och oväntade samband mellan dem uppstår. Romanen inleds 1980, och skildrar skivbolagens storhetstid och vårt decenniums digitalisering av musiken, och avslutas en bit in på 2020-talet.

I sin hängivna behandling av detaljer, sitt lojala förbund till starka känslor och i sin uppenbara kärlek till sina karaktärer är Huliganerna kommer på besök en roman som är formidabelt bra. Rockmusiken blir en fond för en bredare samtidsberättelse om kärlek, sorg, och om tidens obönhörliga flykt – tiden är också den synonym till ”huliganen” som diskuteras i boken.

Då blir hennes bok en parallell till bra rockmusik också, att den med benäget bistånd av drastisk humor klarar av att förmedla lika starka känslor men samtidigt behålla den intellektuella skärpan. Vi får helt enkelt det bästa från två världar: intensivt intelligent litteratur, sällsynt bra. En bok av det sällsynta slag som visar att romanen kan och bör utforska nya vägar. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/6 2012) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.