kedjan

detta kedjande ord som påminner
och (för)stör & rubbar
får mig att länga efter

tiden utanför smärtgränsen
när jag lekte rovdjur
i skogsriket där blodet samlade 

där regn flydde
sprang jag in i skuggan
levde där - levde

& allt avvikande vek bort
tog sig friheter
gick rätt in i den

men nu lever allt
någon annanstans
& jag kedjas av andra ljud

Kafka. För en mindre litteratur, Gilles Deleuze & Félix Guattari

Kafka, det är väl en säker författare att pyssla med: vit död man, tryggt inkilad i kanoniseringens mittersta mitt. Pyttsan, säger jag: det finns alltid anledning att värdera och omvärdera Kafka, att läsa och läsa om Kafka, och fortsätta fundera på vad han har med våra liv att göra, på vilka sätt han tränger sig på med sina idéer.

Tack vare Bakhålls utgivning av de samlade verken kan sägas att det har skett en vitalisering av Kafkas status i Sverige under 2000-talet, som också har sett två svenska bidrag till den rikhaltiga Kafka-litteraturen, Torsten Ekboms och Hans Blomquists.

Nu utger Daidalos en klassisk studie från 1975, Kafka. För en mindre litteratur, av filosofen Gilles Deleuze och psykiatrikern Félix Guattari. Den är för första gången översatt till svenska, av Vladimir Cepciansky och Daniel Pedersen. Det är en både tillgänglig och snårig bok, som borde passa den insatte bäst – å andra sidan, den som inte satt sig in i Kafka kan snabbt reparera den skadan.

Omslaget av Per Sjödén är både smart och snyggt. På håll anas författarens bekanta drag, men kommer du närmare med blicken upplöses ansiktet i vita diagonalvertikala linjer, som drar ut dragen i det oändliga. Bilden suddas ut: ungefär så kan det kännas att läsa Kafka, som på håll påminner om andra författare, men i närstudie blir något helt annat, något du inte heller riktigt kan se eller förstå.

Även om Deleuze och Guattari verkligen gör sitt bästa. Det är ingen genuin närläsningsprincip som används, utan de lyfter ut enskilda delar för att se hur de bildar mönster. Då friläggs nya ytor, nya samband. De läser med fantasins blick, och det är en fruktbar metod, som tar dem längre och vidare in i den Kafka-labyrint som vi känner igen från vår läsning av den här kufiske författaren. Boken påminner om en serie föreläsningar, nio stycken totalt, som rundas av med Cepcianskys långa efterord.

De menar att Kafka är en politisk människa, inte i första hand skrivande. Det är en ganska revolutionerande tanke, men de argumenterar övertygande. En viktig beståndsdel i deras resonemang är begreppet ”flyktlinje”, eller med deras ord ”ligne de fuite”. Friheten i flykten är det enda Kafka kan hoppas på, inte att den ska leda till någon varaktig frid. Därav de förvandlingar som så ofta hittas i verken: Kafka blir ”den försvunne”, den titel han valde till romanutkastet som Max Brod ratade till förmån för Amerika.

Begrepp är överhuvudtaget viktiga i Deleuze & Guattaris analys, såsom ”deterritorialisering”, ”intensitetströsklar”, ”schizoflykt” och ”rhizom” – det senare en term lånad från växtriket, för att förklara rotsystemets vidare utveckling efter att växten har avlägsnats. Vad de gärna visar med sin bok är hur litteratur är en språkfråga inte minst i vad som inte kan sägas, och där är Kafka med sin språkminoritetsställning en viktig kugge i den förståelsen.

Vad de menar med ”en mindre litteratur” finns då i just språkanvändningen i minoriteten, en vägran att följa de spelregler som gäller för det etablerade. Intressant litteratur vet inte vad den håller på med förrän efteråt. Möjligen! Då blir osäkerhetsfaktorn det som laddar det skrivna med innebörd, gör den väsentlig, intressant. I Kafkas fall är det ett skrivande som ledsagar både författaren och läsaren in i det osäkra, in i ovisshetens terräng, i hemlighetsmakeri och marker utrustade med lika mycket blygsamhet som självkänsla. Att följa Deleuze & Guattari innebär också att du måste rusta dig med tålamod, då de gärna håller en tanke i huvudet i ett längre resonemang, över flera sidor. Dock framträder då det konsekventa i deras tolkning, som något du bara kan se i efterhand. Även om det inte egentligen är en tolkning: som Cepciansky skriver i efterordet är den mest fruktbara läsningen av Kafka just en läsning, en pågående handling, och det är vad Deleuze & Guattari sysslar med.

Det politiska visar sig även i att Kafka skriver i kamp, i motstånd. Det är en litteratur som har något att bevisa, som inte slår sig till ro. Där finns det värdefulla i att fortsätta studera Kafka. Han kan inte definieras; han är alltid något annat, undviker alla kategoriseringar. Hans skrivande är en nederlagstriumf, en protesthandling i riktning mot reduktionen. Men han skriver: här blir hans brevskrivande jämfört med Draculas sökande efter blod. Och reduktion förhindrar inte heller kopiering, något som märks i alla dessa dubbelgångare som upprepas, serier som fortsätter expandera sig …

Utöver givande utläggningar kring Kafka och kvinnorna, kläderna, arkitekturen, får vi också en diskussion om Kafkas djurblivande. Även om han inte alltid skriver om djur är djuret något han alltid konfronterar med sina texter. Här finns en affinitet till Clarice Lispector, som sörjde att hon inte fötts till djur i stället för till människa, och ersatte en konventioell skrivkonst med något strikt omänskligt, något som strider mot det sanktionerade. För att skriva är för dessa författare ingen mänsklig syssla; det är någon slags förstadie till mänsklig aktivitet som utforskas av Kafka och Lispector, i en strävan efter frigörelse, som innebär att vistas i flykten snarare än att nå fram till något konstruktivt.

Den dominerande uppfattningen om Kafkas ångest vill Deleuze & Guattari ersätta med en nyansering, där de lyfter fram skrattet. Bland annat därför hade jag önskat att boken utkommit tidigare på svenska, för att korrigera den skeva bilden av en skuldförföljd författare som osar ångest. Skrattet förtar inte heller ångesten, eller lindrar den – men det finns där: ”Jag står bredvid, med mitt mörka leende”, som han skriver i ett fragment. Kafka är ju en knepig figur, och vi kan inte reducera honom till det där allegoriska Eländet. Han är både och – och att kalla honom prosaförfattare är befängt, om vi reflekterar över vad vi lägger in i begreppet prosa.

Nu har Kafka också blivit en gestalt som inte kan fixeras i vårt medvetande: vi kan tro att vi har nitat fast honom som (er)känd maskin (för att låna ett begrepp från den här boken), men då glömmer vi att tolkningsmodeller är lönlösa. Deleuze & Guattari säger oerhört viktiga och bra saker, men någon definitiv och slutgiltig tolkning av Kafka är det förstås inte. Den får du själv inte göra.

Precis min typ. En bok om typsnitt, Simon Garfield

En av de dumheter mina elever brukar få lära sig på grundskolan är att alla deras uppsatser alltid ska skrivas i Times New Roman, för det bestämde deras fröken när de gick i femman. Men – det är ju ett av de tråkigaste typsnitten, klagar jag då. Varför inte skriva i Bodoni, Book Antiqua, Garamond, något som är snyggare än det standardiserade TNR? Open Office har massor av typsnitt som är mer läsbara, dessutom.

Jag har läst Precis min typ, Simon Garfields bok om typsnitt, som nyligen utkommit i svensk översättning av Pär Svensson. Det här är en prisbelönt bok som förtjänar alla tänkbara vitsord: den är fyndig, elegant, stilig, och inte alls så där nördig som man kunde ha befarat. För jag misstänker att åtskilliga som sätter sig med den här boken i famnen tänker ungefär: ”hm, vad underbart nördig jag känner mig nu, när jag ska läsa en bok om typsnitt!”

Stämmer inte alls på mig, kan jag säga. Jag är ganska liknöjd till typerna. Något liknande verkar faktiskt gälla Garfield själv, som klarar av att upprätthålla en balans mellan distans och fascination; han tar inte i för mycket, men är inte heller för avmätt när han berättar. Och han har mycket att berätta om i sin bok: många lustiga och ibland olustiga eskapader kring typsnittens historia. Han tar inte heller för mycket plats, utan litar på ämnet, och skriver i någon slags självklar uppfattning om att det här är intressant nog i sig: ”På typsnittens område är intrycket av skönhet och elegans ett resultat av både list och skicklighet – den kanske mest fruktbara och långlivade samverkan mellan vetenskap och konst som finns.”

Här finns berättelsen om hur Gutenberg skapade förutsättningarna för de moderna typsnitten, och så vidare, med det förtalade Comic sans (vars coolhetsfaktor nog skulle öka om fler visste att skaparen Vincent Connare inspirerades av ett seriealbum som låg på hans skrivbord 1994, nämligen Batman: The Dark Knight Returns), och på tal om Batman – hur Barack Obama gjorde sig beroende av typsnittet Gotham för att vinna presidentvalet 2008, att förutsättningen för Mac-datorernas utseende var den kalligrafikurs Steve Jobs läste när han hoppat av universitetet, om vilken ramaskri det blev när IKEA bytte ut typsnittet Futura mot Verdana, om skönheten i et-tecknet. & mycket mer.

Boken är mycket mer intressant än jag hade kunnat föreställa mig, och det är svårt att göra den rättvisa. Det är inte första boken om typsnitt, men den populariserar ämnet. Inte enbart de intressanta historierna om de excentriska typerna bakom typerna, utan även för att Garfield gör sig hemmastadd och berättar om släktskapen mellan typsnitt som vi uppfattar som olika.

Han skriver också om skivomslagens typsnitt, och varför Amy Winehouses ”Back to Black” har en mer kongenial lösning än ”Frank”: däremot kan han inte helt identifiera det skumma typsnittet till ”Back to Black”. Det liknar KH Schaefers Atlas (lanserat av stilgjuteriet Française), också känt som Fatima, men också K Krankes Ondina. Få band är lika konsekventa som Vampire Weekend, som sjunger om sitt omslags tyspnitt – Futura – i låten ”Holiday”, men översättaren förvirrar när han anger ordet ”bomber” (bombplan) i stället för ”bombs”. Dessutom borde ”ursprunglig” vara en bättre översättning av ”original” än ”originell”.

Själv är jag som sagt inte alls insnöad på serifer och sanserifer, men föredrar nog det förstnämnda – visst undantag kan jag göra för just Verdana. Men jag är inte helt ense med Garfields idé att barn med dyslexi föredrar sanserifer: enligt vad jag lärt mig är seriferna en hjälp som gör bokstäverna tydligare och svårare att ta miste på.

Själva boken är satt i Sabon och Univers. Ja, det mesta av den, då Garfield gärna exemplifierar och experimenterar, så sammantaget drygt 200 olika typsnitt. Dock nämner han inte typsnittet bernur, vars utseende ser ut som att en knivman gått lös på Comic sans. Efter att ha läst Precis min typ funderar jag på att övergå till Vendôme, eller Goudy Old Style, tack vare dess gemena ”g” med sitt vackra djävulshorn.

Det minst populära typsnittet, i en undersökning bland drygt 100 formgivare 2007, blev förresten Times New Roman. 

 

(Jag gör mitt bästa för att koncentrera mig på gårdagens semifinal mellan Tyskland och Italien, men börjar i stället fundera på vilket typsnitt som använts för de italienska matchtröjorna. Jag hittar ett GBH Gaffer, skapat av gaffatejp. Vackrast är nog deras gemena ”b”, som syns på spelare som Balotelli och Balzaretti. Ja, jag är skadad av att ha läst den här boken.)

Men. Mannens frigörelse från mannen, [red] Pontus Lindh

Är det synd om mannen? Det beror på vilket perspektiv man anlägger. Om man tycker att det är tråkigt med kollektiv skuld, kanske – fast, i själva verket smyger nog mannen generellt undan sådant, i kraft av de uppenbara fördelarna. I de flesta sammanhangen i samhället är det en fördel att vara man – (en) man blir mer tagen på allvar, till exempel.

En ny antologi om mansrollen är sammanställd av Pontus Lindh. Han har bett några manliga män ”loda sin manlighet”. Resultatet heter Men. Mannens frigörelse från mannen, och liknar det stora antalet antologier om kvinnorollen som vi sett åtskilliga av sedan tidigt 90-tal. En skillnad är att skribenterna till ett k*kstim endast utgör ungefär en tredjedel av antalet: det skulle kunna bero på att män generellt behöver nästan tredubbelt så mycket utrymme när de ska säga någonting.

Är det därför män är tråkigare än kvinnor? De här sju är namnkunniga skribenter och författare, med det enda gemensamma är att de har … ni vet … det där manliga attributet, det som särskiljer – alltså, mustaschen. Synligt eller inte: alla bidragsgivare till den här boken skriver i manchesterbyxor och mustasch.

Någon frigörelse, som titeln utlovar, hittar jag väl inte riktigt i texterna. Det handlar som vanligt om jakt, om fotboll, och det som saknas, om man nu ska ägna sig åt stereotyper, är väl motorer och krigshistoria. Att fotbollsskribenten Simon Banks text handlar om fotboll är kanske inte förvånande, och inte heller lyckas han övertyga mig om att vi går mot en bättre värld om fler kvinnor ställer sig på fotbollsläktaren och sjunger läktarsånger.

Det tråkiga hos de som skriver här är också deras enorma självupptagenhet. De använder sig själva som exempel, ser sig själva som vägvisare, guiden som lägger allt till rätta. Som serietecknaren Elin J skrev på twitter för några timmar sedan: ”Jag minns mina älskare och hur de brukade förklara saker för mig”.

Att ta sig själv på allvar: är inte det den största synden. Jag irriterar mig på att Stefan Lindberg, som uppenbarligen kan skriva, måste lägga sig till med en onödigt talspråkig jargong, och referera till sig själv med ett smeknamn. Joakim Forsbergs raljanta och svamliga text får mig att upptäcka hur mycket jag inte har saknat honom sedan jag sist läste honom (på 60-talet).

Det gemensamma för de som skriver här, är det gemensamma för män i gemen: de vill vara roliga, till varje pris. Det är också inbilskt att redovisa erfarenheter som de tror är unika, när det handlar om saker som alla män upplevt i alla tider. Att lokalisera stereotyperna är ingen svår uppgift – men det räcker inte med det. Vi måste bli bättre på att diskutera hur vi ska ta oss vidare, inte bara nöja oss med att självsäkert och självförhärligande visa att ”manlighet … hå hå ja ja … det är de andra!” Att vara man handlar inte om att fiska alibin, att läsa Stephen Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, att säga att alla andra sa hora, men inte jag!

Ungefär när jag tänker så kommer jag till Ronnie Sandahls text. Han har inte mustasch – än – och jag gör mitt bästa att läsa utan att tänka på att han förmodligen är den dummaste av dumma manliga skribenter (med undantag för Fredrik Virtanen). Men hans bidrag är bara provocerande korkat, pinsamt, olustigt, poänglöst och svagt. Boken heter Men, men borde ha hetat Menlös.

Dagar utan hunger, Delphine de Vigan

”Det var något utanför henne själv som hon inte kunde sätta namn på. En tyst energi som förblindade henne och styrde hennes dagliga liv. Som en tripp, en snedtändning.”

Så inleds Dagar utan hunger, i Maria Bodner Grööns översättning, en bok av Delphine de Vigan: ett av de franska fynd förlaget Sekwa hjälpt mig upptäcka, via böcker som No och jag och Underjordiska timmar. Den här boken är författarens debut, utkom redan 2001, och är en självbiografisk bok om hennes aneroxi: en rapport från ett sjukdomstillstånd. För att skapa distans till ämnet väljer hon att berätta i tredje persons perspektiv – huvudpersonen heter Laure – men förstärker distansen genom att skriva under pseudonymen Lou Delvig.

Det finns en exakhet i hur det är berättat, där författaren tittar ut genom sin protagonists ögon. Annars är anorexin förbunden med tystnad, något exempelvis Lotta Olsson tog fasta på med sin debut Skuggor och speglingar, där matvägran knöts an till talvägran. Det är en protesthandling som ges uttryck i tigande, i en vägran att kommunicera.

Här består laddningen inte i vad som ska hända, hur det ska gå: tillfrisknandet är redan inskrivet när berättelsen påbörjas, de tre månaderna i sjukhusvård. Men läkarens insats förblir outtalad, liksom de antydningar till osunda relationer till föräldrarna som Vigan anbefaller.

Förloppet är också givet på förhand, liksom de rituella händelser som ingår. Den här sjukdomen är liksom alla andra universell lika mycket som den är unik: alla lider på samma sätt, alla lider på annorlunda sätt. Laure är 175 cm lång och väger 36 kg när hon skrivs in, och det vi egentligen följer är perioden när hon ökar kilo för kilo, och smyger in ett kilo ris i sitt bälte när hon vägs för att klara av minimumvikten för en friskförklaring. Där lämnas vi, med en antydning om att hon faktiskt inte riktigt har släppt sjukdomen bakom sig.

Lika mycket som en berättelse om aneroxi är det en berättelse om ångest och dödsskräck, om självförakt och skuldkänslor. Att hävda att det enbart handlar om att ta kontrollen – att i en kaotisk värld hitta något som går att bemästra – är att förenkla hela problematiken. Inte heller handlar det bara om bestraffning, även om det är ett straff riktat både mot andra och mot sig själv, så som Vigan beskriver det.

Det Vigan gör bra är hur hon väljer den öppna metoden och med exakta detaljer förklarar, utan att söka sig efter enkla slutsatser. Logiken styrs undan lika resolut som man skjuter undan en tallrik mat, för vad kan det handla om? En vilja att hejda tiden, att mota bort den vuxna människan och dröja kvar som barn. Vigan aktar sig också för att göra Laure till ett offer, samtidigt som hon återskapar den hasande patientperioden, inkapslad i känslor hon inte har åtkomst till, och därför inte kan förmedla. Därför är det här – kanske – mer trovärdigt än mer illustrativa skildringar.

Inte heller handlar det mycket om maten här, som varken är närvarande eller frånvarande i berättelsen. Mer verkar det röra sig om asketism, om att låta sjukdomen bli ett skydd – med Laures ord: ”ett pansar” – där tryggheten finns i bekräftelsen av sjukdomen, att det som ser ut som tillfrisknande är något annat, en identifikation.

Blir vi klokare? Tveksamt. Men vi börjar fundera, om anorexi i första hand är ett tillstånd eller ett beteende: författaren själv klev därifrån, men behåller brasklappen, de där riskornen i bältet, som en påminnelse att det inte går att lämna någonting bakom sig.

Essays on Milton, With Selections from His Works, [ed] A.E. Roberts

En dag hittade jag i mitt jobbfack två böcker: en liten grön samsades med en gammal utgåva av Oxford's Dictionary. När jag såg namnet ”John Milton” på den gröna boken aktiverades min misstänksamhet: någon måste ha läst det jag nyligen skrev om översättningen av Paradise Lost, och nu vill påpeka hur fel jag hade, att jag behöver ett lexikon för att läsa rätt.

Men böckerna var en gåva från en pensionerad lärare, som förvisso hade läst min recension i JP, men var helt välvilligt inställd. (Det var också hon som fick mig att läsa Harry Potter 1999, innan han översattes till svenska. M, uppväxt i England, fick med sig Milton i skolan, något som skolpolitikern nu verkar ha slitit bort från kursplanerna.)

Den gröna boken är från 1930, heter kort och gott Essays on Milton, With Selection from His Works, och innehåller alltså sex essäer av varierande längd, och ett ganska utförligt urval av både poesi och prosa från den här relativt bortglömde författaren. Under romantiken inföll nog hans storhetstid, och därifrån bland annat essäer av den alltid intressante William Hazlitt och en lång ungdomlig text av historikern Macaulay, skriven när han var 24.

En vanlig uppfattning är att det är William Shakespeare som är den engelske författare som har myntat flest ord: enligt Oxford English Dictionary har barden från Stratford skapat 229 ord, medan Milton är ansvarig för 630, något språkforskaren Gavin Alexander undersökt.

Den här kvaliteten hos honom är uppenbar inte enbart i Paradise Lost, som också är rik på aforistiska fraser – något Nick Cave tog fasta på när han lät sin mördande läkare i ”Song of Joy” skriva Milton-citat på väggarna, i offrens blod. Miltons språk är något som inte diskuteras, åtminstone inte med samma saliga terminologi som när Shakespeares dryftas.

För Miltons sätt att arbeta med ord gör honom till poet, vad han än skriver. Macaulays essä handlar tyvärr mest om den historiska bakgrunden och politiken i det engelska 1600-talet (att han därefter blev historiker är kanske ingen större förlust för litteraturvetenskapen). Men hans tillkännagivande om poesin intresserar: ”Perhaps no person can be a poet, or can even enjoy poetry, without a certain unsoundness of mind”. En rätt kontroversiell uppfattning.

Det som gör Milton bra är inte hans precision: han skriver perifrasin, alltså omskrivningen, och är diffus och storslagen; ändå lever hans atmosfär i de starka bilderna, som Hazlitt fyndigt nog jämför med grekiska statyer. Miltons så kallade litterära figurer är alltid extrema i storlek – jag har för mig att Satan en gång beskrivs som att han kan suga upp en ocean i sin ena näsborre.

Det som kännetecknar essäisterna är de starka åsikterna. I A.E. Roberts förord framhålls även essäns förmåga att visa skribenten i helfigur, att det är ett tillfälle för personligheten att träda fram. Något som säkerligen var viktigare då för snart hundra år sedan, då en litteraturvetenskaplig text skulle vara mycket mer personligt utformad än idag – men ändå, jag kan inte låta bli att snegla avundsjukt på den engelska traditionen att skriva på det här sättet. Nog finns svenska undantag – jag tänker på Frans G. Bengtsson, mest känd för Röde Orm-böckerna, men han översatte också Milton, och skrev lysande essäer. I en av dem skriver han fint om hur Miltons Satan är mer beroende av makten än av ondskan – en läsning av texten som ett politiskt drama – något även Hazlitt tar fasta på i sin essä.

Hazlitt kallar Milton för ”a writer of centos”, ett ord jag tvingades begagna det gamla lexikonet för att slå upp. Det betyder ungefär lapptäcke, och Hazlitt menar att Milton lånar friskare än andra författare, samtidigt som han lyckas bevara en unik stil. Hur unik den är bevisas kanske av att det inte går att hitta någon motsvarighet på engelska, medan du förvisso kan hitta författare som leker Shakespeare, som leker Blake, som leker Donne, och så vidare.

Andra essäer har skrivits av bland andra de oförlikneliga Dr Johnson och De Quincey. Dikturvalet är förvånande rikhaltigt. Bland annat några stycken i sin helhet, som tvillingdikterna ”Il Pensero” och ”L'Allegro”, där han i den förstnämnda skildrar orsaken till sin senare blindhet, nämligen överdriven nit vid flitens lampa, något han här kallar ”outwatch the bear”.

Maskspelet ”Comus” är en dold pärla i Miltons produktion. Häromåret smiddes långtgående planer att The Crow-regissören Alex Proys skulle filmatisera Paradise Lost, och vi ska kanske inte vara allt för ledsna att de skrinlades: men kanske ”Comus” kan bli film? Det är ett fantasifullt läsdrama om andar och nymfer och den nätta skillnaden mellan temperance (måttan) och temptation (frestelsen). Här är Milton kaxigt rebellisk i sitt språk, när han försöker ställa sig på dygdens sida: ”Virtue may be assailed, but never hurt, / Surprised by unjust force, but not enthralled”. Här finns också en fantasifull gestalt – flodgudinnan Sabrina, med några ytterst färgstarka repliker:

”If every just man that now pines with want

Had but a moderate and beseeming share

Of that which lewdly-pampered Luxury

Now heaps upon some few with vast excess,

Nature's ful blessings would be well dispensed

In unsuperfluous even proportion”.

Kanske är det rättvist att hävda att Milton var i sitt rätta element när han skildrade de omänskliga figurerna. Dock finns här även bland annat elegin ”Lycidas”, som bygger på påtagligt realistiska erfarenheter, skriven när en kamrat från Cambridge drunknat. Det är en dikt som är nästan lika majestätiskt sorgesam som Shelleys klagodikt över Keats, ”Adonis”, och det märks att när känslan hotar att ta över hos Milton, då glömmer han bort rimmen, som blir allt mindre frekventa när han övermannas av sorgen (han var även annars generellt motvilligt inställd till rim). Och mot slutet väller hela besvikelsen fram.

Prosaurvalet är något snålare, men innehåller ett utdrag ur "Aeropagitica", om gott och ont i böcker, där han låter påfallande modern i sitt tankesätt: ”I cannot praise a fugitive and cloister'd Vertue, unexercis'd and unbreath'd, that never sallies out and sees her adversary”.

Jämför man då romantikens uppskattning av Milton med vår tids nedvärdering, kan man undra: vem har (mest) fel? Det vore enkelt att säga något om hur sanningen ligger någonstans mittemellan dessa ytterligheter, men snarare är Milton både och – i sina bästa stunder så gott som oöverträffad, men ibland påfallande stum, och nästan lika banal som han kan vara sublim i sina mest lyckosamma ögonblick (en uppfattning som visserligen också gäller de flesta romantikerna!).

Under hypnos i Dr. Caligaris kabinett, Azita Ghahreman

Smockadoll förlag specialiserar sig på outgivet material, vilket onekligen är en balansgång, och i underavdelningen Splint, som samlar svenskboende poeter som skriver på främmande språk, har jag nu läst Azita Ghahremans Under hypnos i Dr. Caligaris kabinett. Ghahreman är född 1962 i Iran, men bor i Sverige sedan 2006. Hennes bok har tre olika översättare från originalets arabiska: Sohrab Rahimi, Ghahreman själv samt Kristian Carlsson.

Det är en bok som direkt vänder sig mot det intensiva. En tidigare bok på svenska fick några svenska kritiker att jämföra med surrealism – här tänker jag i så fall mer på expressionism, och det beror inte enbart på titelns allusion till stumfilmen. Nä, det här är ofta kantigt och obevekligt, men också styrt av ett självförtroende som inte går av för hackor.

Alltså en tilltro till att det möjliga är genomförbart. I lyckliga stunder kan Ghahreman då skriva riktigt brännande angelägen poesi:

”om jag inte föll fanns det ingen hand som kunde hålla mig

den rädsla vars skugga tillhörde dig hade fallit

över väggen

två svarta vingar”.

Dikterna vittnar också om erfarenhet, om det upplevda. Då blir dikterna ett befrielsearbete, en exorcism. Också i positiv bemärkelse något av utdrivning, att bemästra det onda i tillvaron: en hoppingivande kraft.

I det tonfall Ghahreman tillämpar finns också något av en uppsluppenhet, som kämpar mot olyckan. Hon ber inte om ursäkt – inte heller söker hon efter undanflykter. Jag tycker det är bra, förutom när hon i några väl krystade gåtor ska definiera skillnaden mellan en förvirrad kvinna och ”en man som i sömnen / blir arresterad av suspekta svarta fåglar medan / hans operabiljetter brinner inne i en byrålåda”. Där kunde hon gott ha ransonerat bland bilderna.

Bäst fungerar det när hon inte är så sökt, utan följer mer spontana ingivelser. Det kan bli tillräckligt halsbrytande, när desperationen förmedlas mer direkt och omedelbart. Liknelserna är där mer rakt på sak, när hon avstår från det uttänkta, och bara sveps med i symbolikens helt egna logik, som kan vara hur mycket uppåt väggarna som helst, då jag gärna följer associationernas febriga riktningar. Då kan också dikterna uppnå närapå hypnotiska tillstånd, eller rentav hypnagoga, med den Ekelöfs ord vars dikter också Ghahreman citerar i inledningen till sin bok.

Linné och mentalsjukdomarna, Nils Uddenberg

1700-talets syn på mentalsjukdom, det är dags att prata om det! Detta tack vare Nils Uddenbergs nya bok på Atlantis, med den 1700-talstypiska titeln Linné och mentalsjukdomarna. En kommenterad utgåva av PEHR OSBECKS anteckningar om psykiatri under Linnés föreläsningar över temat SYSTEMA MORBORUM läsåret 1746-1747. Uddenberg har alltså sammanställt och skrivit en inledning till gamla föreläsningsanteckningar. Inte nog med Osbeck, här finns även i ett appendix några senare föreläsningar av Linné, delgivna tack vare Anders Johan Hagströmers anteckningar.

Den nitiske eleven Osbeck blev sedermera präst och läkare, och nog kan det vara av intresse att följa hur han plitar ned vad Linné, Medicinae Practices Professor i Uppsala, förtäljer i sina offentliga föreläsningar. Anteckningar som hade ett annat värde då, när läroböcker i stort sett var obefintliga. Uddenbergs inledning(ar) går inte heller av för hackor, när han dels tecknar Linnés insats som inspiration för den psykiatriska forskning som inleds i början av 1800-talet, och dels hur systematiken fungerade på 1700-talet.

Här finns en parallell till vår tids diagnoshysteri, där vi inte längre verkar veta skillnaden mellan beteende och symtom. Vad är en avvikelse, vad är sjukt? Stämmer det inte, med Tolstojs förvrängda ord, att alla friska människor liknar varandra, och alla sjuka människor är sjuka på olika sätt?

Linnés klassificering av sjukdom innehåller nio kategorier, där mentalsjukdom är nummer fyra, under beteckningen Morbi mentales. Att ta del av den katalogisering han skulle göra i ett senare arbete, Genera morborum, är ren poesi, när han kommer till mentalsjukdomen:

65. DELIRIUM
66. PARAPHROSYNE (fjollighet!)
67. AMENTIA
68. MANIA
69. DÆMONIA
70. VESANIA
71. MELANCHOLIA
72. SYRINGMOS
73. PHANTASMA
74. VERTIGO
75. PANOPHOBIA
76. HYPOCHONDRIASIS
77. SOMNAMBULISMUS
78. CITTA
79. BULIMIA
80. POLYDIPSIA
81. SATYRIASIS
82. EROTOMANIA
83. NOSTALGIA
84. TARANTISMUS
85. RABIES
86. HYDROPHOBIA
87. CACOSITIA
88. ANTIPATHIA
89. ANXIETAS

Givetvis med många underavdelningar (femton stycken till nummer 76, hypokondrin).

Måttan är Linnés universallösning, och i sina föreläsningar blandar han det som för oss ter sig som självklarheter med det som – för oss – ter sig som tokigheter. Som att spindelbett ska botas med dans i tretakt, i tolv timmar. Tokigheter, ja, men somt också av förnuft, och ibland rentav sunt sådant.

Det är fint att följa det vackra 1700-talsspråket i Osbecks tappning, fint återgestaltat av Uddenberg, vilket skapar en närhet som gör tidsmaskinen överflödig. Rapsodiska episoder återberättas: ”En torde inte pissa; ty han sade sig hafwa så mycken urin, att hela staden skulle drunkna; han curerades således; de tände eld på en badstuga utom staden och bad honom komma och släcka elden med sin myckna urin; när han kom var det ej mer än ordinairt; då skämdes han [och] gick hem, och blef frisk.”

I appendix alltså vidare anteckningar av Hagströmer, som sexton år gammal lyssnade till den betydligt äldre professorn. Hagströmers text är inte renskriven, och påminner därför om hur det kunde bli när man missade en föreläsning och lånade en kamrats anteckningar. Inte till mycket gagn!

Det är förstås en udda bok Uddenberg har sammanställt, och kanske inte kan bli mer än en kuriositet. Men jag gillar hans milt belevade tonfall när han nästan självironiskt framhäver att boken knappast är något revolutionerande bidrag, vare sig kulturhistoriskt eller medicinskt. Ändå läser jag in både skönhet och sanning i Linnés vetenskapliga metod, och så är det nog alltid med den här ständigt aktuelle mannen, förmodligen Sveriges enda genuina och bestående bidrag till världsintelligensen.

Säg mej är det verkligen sant?

För drygt tre år sedan läste Bruno K. Öijer sina dikter på Stora teatern i Linköping, och presenterade då dikten ”Ishjärtat” med orden att den aldrig lär bli svensk nationalsång, följt av en sardonisk reservation: ”fast osvuret är bäst!”

”Ishjärtat” är hämtad från diktsamlingen Dimman av allt från 2000, och jag minns att jag redan då under den där uppläsningen i Linköping tyckte att den var lämpad för just nationalsångsstatus , om än av alternativ art, eftersom den skildrar vårt ambivalenta förhållande till hemlandet:

”jag var ung

när jag bröt förlovningen

med detta djävulska land

detta avlånga ishjärta

detta sjuka

sadistiska urberg

där en ängel

aldrig satt sin fot”.

Svenskar förhåller sig ängsliga till sitt land, och det är närmast en dygd att inte uttrycka något som kan uppfattas som stolthet. Det är symtomatiskt då att Öijer på senare tid blivit så reservationslöst uppskattad som poet, då han har fortsatt att skända Sverige i sin senaste bok Svart som silver, med ett ursinne som ibland – i dikten ”Så få” – kulminerar i ett hat mot samtidssvenskens intresse för det ovärdiga.

Men vi ska också komma ihåg att det är just en ambivalens: han beskriver sitt förhållande som en uppbruten förlovning, att det ändå en gång har funnits en förälskelse. Något har hänt – med en välfunnen metafor använder poeten bilden av ett hjärta av is för att visa den älskades förvandling.

Med ”Ishjärtat” fortsätter Öijer en tradition inom svensk poesi: att hacka på Sverige. Det här var jag knappast medveten om när jag på en engelsklektion på högstadiet fick i uppgift att översätta en svensk sångtext till engelska. Jag valde Ebba Gröns ”Schweden Schweden”, en ironisk hyllning till det ytligt toleranta och välvilliga hemlandet.

Uppgiften fick mig också att lära mig den bokstavliga innebörden i de två raderna ”och käfta aldrig med äldre folk / för du vet att dom alltid har rätt”, när jag försökte övertyga min engelsklärare att ”aldrig käfta” skulle översätta med ”never jaw”, då han ville ha ”never talk back”.

Något senare upptäckte jag Gunnar Ekelöfs monumentalt svidande satir över det svenska i dikten ”Non Serviam” (”jag tjänar icke”, på latin), en dikt som ytterligare förstärker svensk poesis ambivalens för hemlandet.

Egentligen uttrycker han en identisk känsla som Öijer skulle göra 55 år senare: känslan av ett förlorat Sverige, att hemkänslan bara kan sökas i det förflutna. Båda dikterna skildrar ett kylslaget och förfulat Sverige. Ekelöfs dikt är en revolt mot att göra sig hemtam:

”Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen främling i mig!

Jag är inte hemma i detta land

men detta land beter sig som hemma i mig!”

Den här dikten fungerar också som räddning för de förföljda och utnyttjade människorna; dess ord om att inte höra hemma finns inristade på Ernst Nordins staty intill Malmskilnadsgatan, gatan där torskar i långa tider plockat upp prostituerade. Så blir det en dikt som visar att en av poesins uppgifter är att vara utanför och utforska utanförskapet.

En något mindre oresonlig hållning till Sverige finns i en av Malte Perssons dikter från samlingen Dikter (2007). ”Saft i Sverige” handlar om något som ser ut som en typiskt svensk midsommar, med hembränt, husvagnar, hånglande ungdomar, korv med sötad ketchup och likaledes sötad ”blandsaft”: ”en geting drunknad: dödlig sötma – se begäret stillas, straffas”.

Och saften ”rinner ut som sommaren i sanden. Föreställ dig /framtiden och späd den 1 till 5.” Så kan Sverige också skildras: töntstämplat, lite klumpigt, lite håglöst och allt mer utspätt – och då blir närheten till framför allt Ekelöfs dikt påtaglig. Även hos Malte Persson finns den där känslan att Sverige, det är något som fanns förr, en essens som vi allt mer håller på att späda ut.

Så finns hos Ekelöf och Öijer ett uppenbart motstånd, ett behov att distansera sig och vara oavhängig. Perssons dikt har ett mildare temperament, även om han fortsätter att skriva i en liknande tradition, där han med ironisk blick ser det vanskliga i vårt förhållande till Sverige.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/6 2012. Bilden är tagen 2 januari 2007.)

Strindberg. Ett liv, Tribadernas natt, Målet mot Fröken Julie, Per Olof Enquist

En bok samlar tre texter om den store August Strindberg, skrivna av den nästan lika store P.O. Enquist. Det är alltid intressant att läsa om vår litteräre superstjärna, även om Enquist inte riktigt tillverkar guld av stoffet.

Internationellt är P.O. Enquist så respekterad att det för vissa är obegripligt att han inte har fått Nobelpriset. I år, när vi uppmärksammar hundraårsminnet av August Strindbergs död, samlas tre olika texter av Enquist, där Strindberg är ofrånkomlig huvudperson.

Äldst är debutpjäsen ”Tribadernas natt” från 70-talet, där Enquist skildrar teaterrepetitonerna med första hustrun Siri von Essen och hennes älskade Marie David (en tribad är ju en äldre beteckning för lesbisk).

I full medvetenhet om hur uppskattad och spelad pjäsen är – nu i Thommy Berggrens uppsättning på Stockholms stadsteater – måste jag säga att jag i dess manusform inte riktigt tycker om dess teatertekniska lösningar. Diskussionerna är statiska, fulla av upprepningar.

Något bättre fungerar det långa manuset till tv-serien från 80-talet. Där skriver Enquist engagerat och med fin inlevelse. Det är inget renodlat manuskript: här kallas det ”televisionsroman”, med telegramliknande redovisningar av livet, som flimrar förbi i korta sekvenser.

Men vi tillåts komma i direktkontakt med den stora gåtan August Strindberg. Han inbjuder ju själv till biografiska läsningar, och Enquist tar fasta på de besvärliga aspekterna. I viss mån måste bilden friseras för att karikatyren ska göras duglig, och det är mer fascinerande än direkt likt. Det blir ytterligare en biografiskrivares version av föremålet.

Oron, ilskan och sorgen – detta fångar Enquist med sitt porträtt, men det är ändå utfört inom vissa begränsningar. Jo, Enquist är en klok karl, men han saknar en dimension som Strindberg har, och det är den religiösa dimensionen. Det må vara att Strindbergs religiositet var vidskeplig, men det ger hans tänkande ett försprång, som Enquist inte lyckas hämta in.

Mest intressant av de tre texterna är i så fall essän ”Målet mot Fröken Julie” från 90-talet, där Enquist tänker mer originellt, som om han tillåter sig att släppa fram mer fantasifulla tankar. Där finns lika mycket tvivel som klarsyn, och hans analys rör sig utanför den självklara förståelsen.

Mycket har skrivits om ”Fröken Julie”, men jag har nog inte läst något lika omedelbart omtumlande som den här essän, som lyckas ifrågasätta både författarens intentioner och den tolkningstradition som med alltför rigida medel låst in den i förutsägbara resolutioner.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/6 2012)

Tungt sommarregn

Tungt sommarregn (av Jane Kenyon)

Gräset på fälten har fallit ihop,

och på vissa ställen ser det ut som att ett stort

djur som sen försvann har sovit.

Höet kommer att räta på sig om dagen

blir torr. Jag saknar dig stadigt, smärtsamt.

Inga av dina högljudda ankomster

eller avgångar, med dörrar som svängs vilt

på sina gångjärn, eller dina enorma underförstådda

suckar när du läser något sorgset,

typ Henry Adams brev från Japan,

dit han åkte efter att Clover dött.

Allt som blommar bugar sig i regnet:

vita irisar, röda pioner; och vallmon

med sina svarta och hemliga mittpunkter

ligger utspridda på gräsmattan. 

Från Collected Poems, övers. B.K. 25/6 2012)

Flannery. A Life of Flannery O'Connor, Brad Gooch

Även om jag helst undviker begreppet ”favoritförfattare” är Flannery O'Connor en författare som jag läser med extremt stor behållning; en författare som jag ständigt återkommer till, fortsätter att bråka med. För hon är en störig författare, som man inte riktigt blir klok på, samtidigt som hon ofta är inne på spår och tankebanor som känns sundare än så mycket annat.

Om den här sydstatsklenoden har Brad Gooch skrivit en biografi: Flannery. A Life of Flannery O'Connor, som kom häromåret. Att det är den första rejäla biografin kan förvåna, då hennes status i åtminstone Amerika är ganska oantastlig. Hennes noveller fungerar ofta som exempel för litterär analys i skolorna.

Hon är en katolsk gåta – lika mycket helgon som häxa. Hon dog endast 39 år gammal i sjukdomen Lupus, som hon drog på sig som 26-åring, och därför vilar berömmelsen stadigt på en ganska sparsmakad produktion – två romaner (debuten utgiven strax efter sjukdomsbeskedet) och ett knippe noveller, där goda högtidsstunder väntar den som gärna tar sig an det magstarka. Hon främjar en särskild sorts humor, som man nog får beteckna som att skratta förtvivlan rätt i ansiktet. Samtidigt väljer hon ofta våldet som utväg för sina karaktärer, visar att människor tidigt svär trohetseder till våldsamma gärningar, och att dessa eder är svåra att bryta.

Hon kom från – som det heter – enkla förhållanden på den amerikanska landsbygden, en miljö hon förblev lojal till under hela sin korta karriär. Modern Regina hade femton syskon, och efter en någorlunda paradisisk uppväxt inleddes svårigheterna först när fadern diagnosticerades med samma sjukdom som skulle döda dottern. Därav en kämpig tillvaro på kryckor, boende med sin fientliga mor som mer eller mindre motarbetade hennes litterära strävan – en långt ifrån subtil form av hämnd finns i de många mördade mödrarna i novellerna.

Som skolelev var Flannery notoriskt dålig i matematik: hon stavade också illa, en ovana hon tog med sig upp i vuxen ålder, vilket vi som har läst hennes okorrigerade brev i volymen The Habit of Being kan konstatera – liksom att hon var en totalt osentimental människa, som inte drog sig för att kalla saker vid sina rätta namn (om än felstavade, då!). Den dåliga stavningen förhindrade inte att hon debuterade som författare redan som tioåring, i häftet ”My Relatives” som trycktes i 7 exemplar. Inte heller att hon som tonåring blev lärarnas gunstling – åtminstone oftast.

Som barn hamrades religionen in medelst utantillärning, och hon behöll en ambivalent hållning – djupt troende, men kanske lika djupt skeptisk till religionens möjlighet att åstadkomma något för människorna. Till en av Brad Goochs förtjänster med den här boken hör att han visar hur hon var mycket mer insatt i teologi och religionsvetenskap än andra velat göra gällande – man har betonat att hon var något slags Southern Freak som inte riktigt hade koll på vad hon sysslade med när hon skrev, men hon var mycket mer beläst än man tidigare påstått, och förde ständigt religiösa diskussioner, med sig själv och med ett antal vänner och brevkorrespondenter.

Bland annat läste hon – föga förvånande – Edgar Allan Poe, redan som barn, och refererade till honom som den ”humoristiske” Poe (en av de tidiga samlingarna hon läste hade just den titeln, ”The Humorous Tales of Poe”). Däremot hade hon svårt för Emily Dickinson – för att ta ett exempel; hon var ganska kategorisk i sina uttalanden, som när hon kallar Carson McCullers usel, eller när hon säger att Harper Lees roman To Kill a Mockingbird är en ”lysande barnbok”, och därför önskar man att hon hade ägnat sig mer åt litteraturkritik – nu finns några av hennes uppsatser publicerade i boken Mystery and Manners, och det är löftesrikt att läsa, där hon också har flera vettiga saker att säga generellt om litterärt skapande. Givetvis läste hon Faulker – man kan med fog säga att hon marinerades i Faulkner, som aspirerande sydstatsförfattare, och det är spännande att se hur hon lyckas skaka av sig den influensen när hon framträder med sina egna verk, som på något sätt överskrider och fördjupar tematiken från Faulkner, utan att låna ett uns av hans stil.

För det speciella med O'Connor, som Gooch också noggrant visar med sin bok, är att hon var lika alldaglig som hon var excentrisk. Som tonåring blev hon populär som satirtecknare, en färdighet hon tog med sig som prosaförfattare, där hon har åstadkommit några obetalbart roliga personporträtt – Enoch Emery i romanen Blodsbunden (Wise Blood) är en enastående karaktär, dråplig och helt oförglömlig. Här får vi veta att det var under ett besök i New York då hon gick på bio som hon inspirerades till Enochs möte med den utklädda apan. O’Connor kunde också beskriva smaken av selleri som att ”suga varmvatten från en disktrasa”.

Även om hon inte var en typiskt litterär författare, var hon alltså medveten om vad hon gjorde. Det finns en direkthet i hennes tilltal, som jag uppfattar som något helt unikt, liksom den resoluta och villkorslösa humor som så ofta ges utrymme. När debutromanen utkom i England beskrev TLS hennes stil som ”intense, erratic and strange”. Själv skulle hon beskriva stilen i sin nästa roman The Violent Bear It Away (Och stormen för oss vidare) som ”grey, bruised-black, and fire-colored”.

En av gåtorna i Flannery O'Connors liv var länge vem den mystiske adressaten ”A” är, som mottog åtskilliga brev där författaren diskuterade både religiösa och estetiska frågor. Bakom den anonymiserade bokstaven dolde sig Betty Hester, en ung kvinna som förälskade sig i författaren, men också i människan, något som inte hotade deras vänskap.

Flannery O'Connor var en excentrisk författare, men Brad Gooch har skrivit en tämligen normal biografi. Han betonar väsentliga aspekter hos författaren, bland annat hennes skarpa blick för realism, trots att hon kunde instämma i Lord Byrons motto: ”If fools are my theme, let satire be my song”. Satiren var verkligen O'Connors kännetecken, men hon använder böckerna för att diskutera samhällsproblem. Människor vid sidan av det normativa är hennes mest angelägna ärende, en tematik som snarare förstärks av de utgivna böckernas kluvna mottagande, som pendlar mellan förbehållslöst hyllande och direkt avvisande – hon är helt klart en författare som skriver om starka känslor, och väcker motsvarande starka känslor hos läsaren.

Bara några månader efter att ha diagnosticerats med sjukdomen lupus skriver hon sin kanske mest fulländade novell, den våldsamma ”A Good Man Is Hard to Find” (”Hyggligt folk hittar man sällan”), om den missanpassade som utplånar en familj på söndagsutflykt. En våldsam blick på sin omvärld fanns dock tidigare hos O'Connor. Georgia hade då, i början av 50-talet, en mordstatistik som var nästan fem gånger högre än i resten av landet.

Om hon fick ett delvis blandat mottagande, hade hon rätt många tillskyndare, däribland en ung Joan Didion, som såg storheten i hennes apokalyptiska andra roman Och stormen för oss vidare. Hennes rykte som en av USAs främsta novellförfattare lär nog inte vara hotat, och en bok av det här slaget kan göra innehållet en gnutta mer tillgängligt, för den som skräms av styrkan i hennes obetingade visioner – vi andra kan fortsätta lapa i oss hennes visserligen konstiga budskap under misstanken att vi ändå konfronterar något som inte innehåller några konstigheter alls.

Att lyssna till lärkan, Eske K. Mathiesen

På omslaget ser den danske poeten Eske K. Mathiesen ut som han förmodligen sett ut sedan 70-talet, i skäggig Glenn Strömberg-frisyr. Han är född 1944, anser nog att det var då han peakade. Bengt af Klintberg, den kände folklivsforskaren, har skrivit förordet om sin danske kollega, och boken heter Att lyssna till lärkan, och är nummer 46 i ellerströms lilla serie, som i första hand ägnar sig åt att introducera förbisedda poeter. Jonas Ellerström har översatt.

Nog är Mathiesen en förbisedd poet i Sverige: här får vi veta att han gett ut sexton diktsamlingar – detta endast efter 2000, efter en lång karriär som konstnär och alltså folklivsforskare, och en del annat. En ungdomsbok finns tidigare på svenska, översatt av Bengt Berg.

Denna bok samlar dikter ur dessa 2000-talsdikter. I förordet skriver Klintberg om Mathiesen: ”Humor och erotisk sinnlighet är aldrig långt borta i hans författarskap.” En typ av programförklaring som bara gör mig betänklig, får mig att associera till – Bengt Sändh, Finn Zetterholm … ja, 70-talet …

Riktigt så illa är det väl inte. Något som framträder mer är nog naturen, även om jag håller med Klintberg att det är med vissa reservationer man kallar honom för naturlyriker. Det är berättande: diktjaget sitter i sin trädgård, iakttar. Han ser verkligen sin omgivning, i närbildsperspektiv, gör sig själv osynlig för att kunna smälta in som betraktare av den skygga omgivningen.

Då blir han själv så oansenlig att han ser på sin hand nästan som om den tillhörde en främling, och då kan man som läsare dela hans förbluffade känsla.

Mest handlar det om fåglar – ja, nästan hela tiden handlar det om fåglar. Det lekfulla ges utrymme i några besjälningar av oväntad art. Mathiesen är en finurligt plirande poet, som det är lätt att föreställa sig högläsande dikterna för en församling, med poetens lyftade hand för att betona något, invänta en paus, avslutningens kadens. Mer fniss än gapskratt. Förresten heter daggmask ”regnorm” på danska, något som kan vara bra att veta denna årets regnigaste dag.

Som poet dras Mathiesen till det drastiska, och när en svår kärlek till vissa modernistiska avarter, som dadaismen. En dikt är tillägnad Jelena Guro, som var föremålet för föregående bok i den här lilla serien.

Colombes granne, Tatiana de Rosnay

Att jag inte gärna läser deckare är något jag ibland måste försvara. Ungefär som att det är ett tecken på snobbism, det som för mig är motsatsen. Jag är helt övertygad om att IQ-kvoten hos den genomsnittlige deckarläsaren är högre än min: jag känner mig bara korkad när jag ska gissa och spekulera i utgången, vem som har gjort vad. Dessutom blir jag uttråkad, ointresserad av förloppet.

Inte heller skräck läser jag gärna, trots att jag är en manisk skräckfilmskonsument. Det är något som inte riktigt går att transponera, de där yttre inslagen – fotot, atmosfären, musiken. Spänningslitteraturen likaså: ingen författare förmedlar spänning lika skickligt som Hitchcock.

Kanske franska författaren Tatiana de Rosnay kan bevisa motsatsen? Hennes roman Colombes granne (Sekwa), i översättning av Emma Leonard, ser lovande ut, då förutsättningarna ger mig associationer till just Hitchcock, men även klaustrofobiska filmer av Polanski (Hyresgästen och Rosemarys baby, som ju båda bygger på suveräna romaner).

En kvinna, Colombe, bor nyinflyttad i en lägenhet i Paris, tillsammans med tvillingsöner och en make, som oftast är på resande fot. Ovanför henne bor en läkare som har charmat sin omgivning, men håller Colombe vaken på nätterna, med att spela högljudd musik, uteslutande av – Rolling Stones. Eftersom jag hatar Stones är det ett i mitt tycke briljant upplägg. Den som bott i lägenhet vet också hur enerverande lyhört det kan vara.

Colombe är en typisk romanfigur, lätt att se framför sig. Hon är försiktig, missnöjd, självutplånande, och jobbar på ett bokförlag som anonym spökskrivare åt kändisars böcker. När grannens terror tar vid blir vi indragna i ett smutsigt spel, där hon plågas, och smider ränker, vars utgång inte här behöver avslöjas.

Det är ibland skruvat och ibland lite väl åt det overkliga, men liksom man får svälja en del logiska brister i film, kan man väl ha överseende här också, och sätta upp det på genrens frikostiga trovärdighetskonto. Man får stänga av misstron, så där som Coleridge rekommenderade: ”A willing suspension of disbelief”. Då blir det här spännande, minsann.

Sömnlöshetsfasan som Colombe upplever är lätt att leva sig in i, när grannens obehagliga excesser trissas upp. Samtidigt ökar frågorna, ungefär som i de där goda exemplen av Polanski: kanske är hon psykotisk, och allt bara inbillning – alltså mer Repulsion än Rosemary's Baby, även om man misstänker att hon har fog för sina farhågor. Ända fram till slutet hålls spänningen vid liv, även om jag nog inte är riktigt nöjd med hur det slutar – det finns en benägenhet hos författare att vara utförliga i sina svar, när det kunde ha räckt med antdydningar.

Salamandersol, Pia Tafdrup

Ofta hör jag någon säga ordet ”poesi” med en viss betoning, följt av ett ”det är då alldeles för svårt för mig”, och det är ett påstående med många undermeningar. Dels att man förminskar sig själv, och dels att man förstorar andra – de som läser den svåra poesin och – förstår den!

Jag är glad att ingen – till exempel ingen lärare i skolan – sa till mig att poesi var för svårt för mig, att jag borde ha läst andra böcker i stället, typ ungdomsböcker. Jag kastade mig över Baudelaire, Blake och Tafdrup bara för att det var deras böcker som jag råkade hitta, som råkade finnas på biblioteket. Och att jag läste Tafdrup på danska, ett språk man i princip aldrig kommer i kontakt med i Umeå som tonåring, var inte heller något jag reflekterade över.

Nu har jag läst Pia Tafdrups senaste diktsamling, Salamandersol (Gyldendal), och hon har nu varit generös nog att erbjuda en dikt för varje levnadsår – hon fyllde sextio år för några veckor sedan. Det börjar med glädjen, och avslutas med sorg. Ja, sorgen finns redan i första dikten, den om glädjen: ”Først er glæden […] / Så følger sorgen, så følger vreden”. Men sorgen finns främst i den avslutande dikten, som publicerades i de nordiska tidningarna bara några dagar efter tragedin på Utøya, den starka ”Syv kjoler for synligheden”. Om det brukar vara en dålig idé att kommentera en katastrof i efterhand är den här dikten en plädering för motsatsen.

Med sina dikter lyckas Tafdrup generellt vara modern, utan att vara för experimentell: hon skriver berättande dikter, och det var nog det jag fångades av i början – hur dikterna bygger på en erfarenhet. Sedan tänker jag inte gå i fällan och börja peta i vilken autenticitetsgrad de innehåller; det finns ingen anledning att betvivla att hon skriver om sina egna känslor, och om det har hänt på riktigt är ovidkommande.

Att hon skriver rakt på sak. Dikterna i den här nya boken låter oss följa hennes upptäcktsfärd, där liv och språk sammanblandas hela tiden. Det är bekanta teman som hon utforskar allt eftersom de framträder i hennes liv, saker hon har skrivit om tidigare: föräldrarna, uppväxten på landsbygden, tidiga minnen av sexualitet (i dikten ”Ode till Freud” en pikant version), ängeln, naturen, orden – det som i stort sett saknas, kanske lite förvånande, är religionen. Annars är boken inbjudande, och en helt utmärkt början för den som vill läsa något riktigt bra, och inte heller är det särskilt svårt.

Parallellt antyds större världshändelser, som terroristernas attack mot World Trade Center 2001, Kubakrisen 1962 (som hon skrivit om tidigare, då hon upptäckte att kroppen alltid har minst ett sår). Hon gifter sig, får barn, som upprepar hennes stapplande försök (sonen Philip gav för två år sedan ut sin första diktsamling, Cat Loves Sean). En dikt handlar om kollegerna på den vitala danska poesiscenen på 80-talet. Föräldrarna vill att hon ska bli bibliotekarie, ett ställe där hon tillbringar mycken tid, läsande Charlotte Brontë, John Steinbeck, Alan Sillitoe, med flera – utan att ana att hon förvisso ska omges av böcker i sin yrkeskarriär, men att hon ska skriva dem själv: femton diktsamlingar, två romaner, två pjäser, samt en poetik.

Jag läser boken som en självbiografi i koncentrat, där hon ger förtätade bilder av hela sitt liv. Som tonårig hippie röker hon joints och lyssnar på The Doors. Utöver ett par helt briljanta kärleksdikter har hon också skrivit fint om själva skrivandet:

”Ord iler, mørket brænder under huden

i isende dryp.

Papirets magnet indfanger

spåner av lyde, tankesplinter,

trækker sætsningens lyn

ud af min pulserende krop.

Natten, en mulig kløft att kæntre i,

men ordene fragter mig

svimmel og drømmeforskudt

over den voksende afgrund.

Ikke før solen viser sig,

og stilheden atter hyler,

stirrer digtet på mig.

Alene tilbage mellem formløse skygger,

hvor den griber ud igen, døden —”

När jag läste i Umeå skrev jag en B-uppsats om ”Begærets syntaks”, alltså en stilistisk analys av Tafdrups dikter, där jag häpnade inför hur hon konsekvent arbetade med bland annat antiteser och det som på danska heter gentagelse, alltså upprepningsmekaniker. Med antitesen visar hon potentialen i det oväntade mötet.

Jag måste säga att det här är en oerhört inbjudande bok, generös och givande. Salamandern från titeln är en av de symboler hon använder – och elden har hon också skrivit om tidigare, om febern – den vita febern som gav titeln till en av hennes bästa böcker 1986, Hvid feber. Här är det en eld som både ger värme och förtär.

Här finns en viss distans när hon blickar bakåt – den nödvändiga distansen, det som filtrerar och kristalliserar minnena. Som återkommande ord ”efterår”, alltså höst, och kanske är det här en höstbok, där hon stillsamt – vilsamt – konstaterar hur åren lägger sina ringar kring ett liv, hennes liv, och att hon där någon gång för cirka tio år sedan konstaterar att ”Skønt jeg ikke kan føde flere børn, / er det magiske vel ikke / forbi?”

Jag vill inte gå förbi kärleksdikterna, där hon också påminner mig om hur oerhört bra och intensiv hon var som kärleksdiktare då på 80- och 90-talet, något som jag nästan glömt bort efter att ha läst hennes senare samlingar – Salamandersol utgör en kvartett, där de tidigare installationerna varit Hvalerne i Paris, Tarkovskijs heste och Trækfuglens kompas. Av dessa har de två första översatts till svenska, och det är nog bara en tidsfråga innan den här också blir det: för som sagt, jag kan inte tänka mig en mer ypperlig introduktion till den här poeten.

Att dikterna alltså är berättande hindrar inte att de gärna lämnar ett konkret plan och söker sig mot ett abstrakt – och där ligger också hela skillnaden, det som får Tafdrup att bli en mycket mer spännande författare än många andra som skriver självbiografiska dikter. Hon uttrycker sig också med en helt annan pondus, med en distinkt självkänsla, som ändå inte blir skrytsam, utan bara bärs av sin egen stolthet. (Hon är den mest ödmjuka av de poeter jag har träffat.)

Det handlar om att ”holde pennen fast og smidigt i hånden, / mens tyngen synger i munden.” Helheten är bra, ja, men också delarna, i enskilda dikter, som jag länge kommer att bära med mig, tacksamt. Dikter som visar att poesin är något annat i språket, att den kan nå längre i förståelse: Tafdrups dikter visar att skönheten finns i det som är sant, och utgör en balans mellan det som är fint och det som är fult. Men mest i sin närvaro i nuet, hur mycket de än blickar tillbaka. I dikter som förlitar sig helt på vad poeten är kapabel att utföra, vissheten och tryggheten i detta enkla konstaterande.

(Thomas Nydahl skriver också om boken, här. Annars är det tunnsått med recensioner i svenska tidningar.)

Från slott till slott, Louis-Ferdinand Céline

För nio år sedan skulle Carl-Göran Ekerwald utkomma med en av sina monografier, där han avslutade ett tioårigt projekt efter att ha låtit en författare få bli portalfigur för var sitt århundrade, där Shakespeare fick 1600-talet, Voltaire 1700-talet, Goethe typ 1700-1800, och Nietzsche 1800-talet. Vem skulle då symbolisera 1900-talet: Kafka? Sartre? Camus? Joyce?

Nä, till förlagets förtret valde Ekerwald Louis-Ferdinand Céline, mest känd för debutromanen Resa till nattens ände. Men givetvis ännu mer känd för sin antisemitism. Jag kan föreställa mig förlagets samfälliga suckar – för dels blev boken inte lika flitigt recenserad som sina föregångare, och inte heller blev det någon pocketupplaga. Kort sagt: Céline i Sverige är en nedtystad historia. Det jag minns mest var några hatiska uppläxande artiklar i Svenska Dagbladet.

Nyligen ondgjorde sig förläggaren Carl-Michael Edenborg på twitter om de ytterst få recensioner hans förlag Vertigos nya utgåva av Célines Från slott till slott fått (en enda!). Finns det en beröringsskräck?

Nog kan jag erkänna att det är svårt att skriva om Céline, men huvudsakligen av andra skäl. Hans sätt att skriva … Nej, jag menar: Hans sätt att skriva! … Jag har förstått att det inom konsthållningen finns en LCHF-metod: inom litterär stil borde det finnas en LFC-metod, där man tar bort språkets kolhydrater (alltså sötningsmedlen) men ökar dosen av språkets fett (alltså förtjockningsmedlen). Det är en jobbig stil att uthärda, och är det svårt att skriva om Céline, är det ändå inget jämfört med att läsa honom.

Det är en stilens återvändsgränd. Nu gäller det här ganska många modernistiska författare med stark röst, att det är en don't try this at home-skola: Beckett, Faulkner, Gombrovicz, Bernhard. Thomas Bernhard, den store ältaren: gillar man honom finns ju mycket att hämta hos hans franske motpart. Här hatas det lika friskt. Liksom hos Kafka kan sägas att Céline är en början och ett slut.

Jag kan hålla med Edenborg att det är skandalöst att kultursidorna inte bryr sig mer om Céline: inte för att vi får de världsförfattare vi förtjänar, men helt enkelt för att det här måste diskuteras, litteratur av också det här slaget. Vi som eventuellt lider av beröringsskräck kan då ta del av hans ord om exempelvis det Nobelpris han kunde ha fått (nä, det kunde han aldrig ha fått, jag bara skojar): ”En plötslig idé! … tänk om dom skulle ge mig Nobelpriset? … Det skulle verkligen hjälpa mig att betala gasen, skatterna, morötterna! men varken rövknullarna där uppe eller deras kung kommer att ge mig det! det går till alla möjliga bögar! … ja, det är planetens största vaselinförbrukare! … förvisso, tärningen är kastad! … ni måste ha sett Mauriac i frack, buga sig, gångjärn, villig till allt, hänförd, tillmötesgående på sin lilla plattform …” Det här är faktiskt endast den fjärde romanen som översätts, och det är sexton år sedan den senaste.

Tidigare har erkänt duktiga översättare som C-G Bjurström och Einar Heckscher översatt Céline – den här gången är det Hans Johansson, som bland annat har översatt Markis de Sade tidigare. Och det finns nog en affinitet mellan Sade och Céline, i själva den språkliga överdriftsattacken, att här får inga invändningar eller reservationer plats.

Det är ett motstånd. Han går i bräschen, skriver fram paradoxerna – som det där att han var misantrop och fattigläkare, tydligen med usel betalning, eller oftast ingen alls. Mer eller mindre valde han egen fattigdom, något som ger honom tillfälle att vomera sin bitterhet över de otacksamma arbetsgivarna. För bland litteraturens hatare måste Céline ha en rangplats, och det är också det som har gett honom rätt många svenska fiender. För man får inte hata! Det är inte konstruktivt! Det har (de djävla) experterna bestämt!

Handlingen är alltså Célines egna liv, tillvaron i krigsexil i franska kolonin Sigmaringen (här kallad Siegmaringen, efter ordet ”Sieg” för seger), åren efter andra världskriget, hans personliga nederlag, åren i fångenskap i Danmark, en sexårig karantän, och återkomsten till ett Frankrike som inte vill veta av honom. Med språklig anarki tar han sig an sitt enda ämne: sig själv.

Även om det här inte kan imiteras, har aspirerande författare en del att lära. Inte i första hand i tonfall – något Vallgren gick vilse i med sin pamflett För Herr Bachmanns broschyr – utan mer i ärligheten i redovisningen, att inte utelämna något, att också få med de egna tillkortakommandena. Här glorifieras inget. Men också i busigheten: att läsa Céline är som att tänka sig en inverterad Proust, för de har ju så mycket gemensamt, bara det att de har helt väsensskild utgångspunkt.

Det är den orättmätigt förorättades logik som härskar. Kanske Céline är litteraturens argaste protagonist sedan Akilles. Det sades om Pasolini att det var lika svårt att hejda hans konservationsflöde som att få stopp på en F 1-bil på tävlingsbanan, och det är ungefär så det känns att läsa Céline, att man ställs inför (häst)krafter som man inte kan rubba.

En energi av annat slag. Ingen teknik kan förbereda dig på hur det är att läsa heller: glöm allt du har lärt dig, liksom. Bland annat också därför är det en nödvändig bok att läsa – som en påminnelse om vikten att överge alla fasta läsrutiner, att du behöver lära dig läsa på nytt för att kunna läsa den här illbattingens monolog med behållning, utan (enbart) yrsel. En yrsel som visserligen är inskriven i förlagets presentation: ”Yrsel och illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma ska vara ett aktivt gift som fräter och undergräver det lata sinnet.” Den här gången uppfattar jag det bokstavligt.

Jo, det är unikt – men samtidigt skriver Céline i en utpräglat fransk tradition, där jag inte bara ser Proust speglad. Rabelais var lika glad i hyperbolen, och kunde vara lika fräck, men med mer av gamäng i tonfallet, även om båda har satiren i blickfånget. Sade var alltså också delvis ute i samma ärende, och senare Houellebecq. Men kränkningsgraden är högre än hos någon annan här. Hans bok är en enda virvel av gnäll, och jag ids inte bry mig om det är konstruktivt eller inte.

Nu ser det kanske ut som att jag inte skrivit mycket om själva boken, men det har jag ju gjort – indirekt. För det här är helt typiskt Céline, och någon handling att orda om är det inte mycket snack om. Däremot är han skicklig på att återge den krigspanik som fanns när han vistades i Sigmaringen, och de dråpliga situationerna han har en tendens att hamna i. Och på tal om Nobelpris och Sverige, kan Tranströmers avslutande ord från ”En konstnär i Norr”, som lär handla om Grieg, också stå som en epitaf över Céline: ”Slagfält inom oss / där vi Dödas Ben / slåss för att bli levande.”

Från slott till slott utkom 1957, bara fyra år innan författarens död, och inleder en trilogi med hans avslutande verk. Det är trots utmattningen och känslan av att man överlevt en pärs en befriande upplevelse att läsa Céline, även på svenska, och jag har förtroende för Johansson som översättare.