Ensamma strider, Miriam Toews, översättning Erik Andersson, Rámus

En av förra årets avgjort mest märkvärdigt fängslande böcker på svenska var kanadensiska Miriam Toews Kvinnor som pratar (filmatiseringen hade också helt nyligen svensk premiär). Den befann sig i gränslandet mellan det fiktiva och det dokumentära. I korthet: i en by i Bolivia utsätts kvinnor under ett flertal år för sexuella övergrepp på nätterna när de har drogats, något som bortförklaras av de skyldiga med att det har varit andar på besök. Tills sanningen uppdagas, och kvinnorna ställs inför två alternativ: antingen att stanna kvar och försonas med förövarna, eller att hämnas på dem.

 

Nu utkommer ännu en roman av denna minst sagt originella författare, Ensamma strider. Här befinner vi oss i Toronto, och följer nioåriga Swiw. Hon är som barn ofta är i litteraturen, högst brådmoget och omåttligt lillgammalt. Swiw har av länge oklar anledning blivit relegerad från skolan, och bor med sin mamma – höggravid skådespelare som ofta är på flykt till filminspelningar – och sin mormor, som är lika sugen på upptåg som Royal Tenenbaum i Wes Andersons film (en karaktär minnesvärt gestaltad av den oefterhärmlige Gene Hackman).

 

Så skriver Swiw brev till sin frånvarande pappa, och med lite god vilja är det dessa brev som utgör denna roman. Greppet att skildra tre generationer kvinnor är långt ifrån unikt, på svenska har vi sett det till exempel genom Inger Alfvén och Carolina Ringskog Ferrada-Noli. Den lilla flickan lider av sömnbrist som ger henne blå Nike-streck under ögonen redan från början, så här anar man nog att långt ifrån allt står rätt till. Nog är det strider som har fått henne avstängd från skolan, och så tar mormors idiosynkrastiska hemskolning vid.

 

Titelns strider är också påtagliga genom hela romanen – i original heter den Fight Night – och det är tydligt att Swiws kamp står i fokus. Mormor antas vara döende, om än hon beter sig piggt nog, så länge hon avstår från att titta på tv-serier, där hon somnar oftare än hon håller sig vaken (och vem kan klandra henne för det?). Hon är av det excentriska slaget. Och nog uppmuntrar Toews ett karnevalens upptåg med sin roman, som blir en slags pikaresk.

 

Ångan hålls uppe länge nog, och då finns det anledning att damma av det gamla uttrycket om ”friskt vågat, hälften vunnet”. För det är i upptakten den här romanen lever allra mest – tempot avmattas inte, däremot till viss del mitt tålamod. Men här finns angelägna diskussioner om var sanningen befinner sig, något som definitivt kopplar ihop den med boken från förra året. Snanningen blir här ett prisma, och Swiw ett barn som förstår både för mycket och för lite kring vad som försiggår i hennes omgivning.

 

Ledtrådar till vad som har gått snett saknas inte: ”Mamma kunde skriva en egen bok om barnuppfostran om allt som krävdes var att göra barnen så frustrerade att de vande sig vid verkligheten.” I övrigt balanserar Toew skickligt mellan sådana subtila pikar och groteska rallarsvingar. Men kom ihåg bara att den som svingar så här frejdigt träffar fel ungefär varannan gång. Då kan också skrattet fastna i halsen, när berättelsen lutar mot försummelserna och ensamheten som Swiw måste uthärda. Hon tvingas växa upp kvickt.

 

Toews stil är språkligt innovativ, krängande och svängande. Erik Anderssons översättning gör ett gott jobb, och det förvånar inte att han belönades med Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för 2022 års bästa översättning. Ändå blir jag aningen tveksam inför vad som liknar ett uppenbart syftningsfel: ”En kvinna på planet som satt intill mig hade ett barn i knät som var ett och ett halvt år.” I original: ”A woman on the plane sitting next to me had a baby in her lap who was one and a half years old.” Visst fattar man av sammanhanget, och Andersson har ju bara flyttat Toews lite slarviga syftningsfel (det är ju inte knät i hennes version som är ett och ett halvt år gammalt, och i Anderssons version är det inte heller planet som satt intill henne).

 

Det kan kvitta, eller så är det ett tecken på att Toews medvetet skriver slarvigt. Det är drivet, högt tempo, och då kan sådana här longörer passera. Eller så skapas ett obefogat hack i texten, och då kan en undra om det är avsikten? Att så att säga göra texten grov och klumpig. Med allt detta sagt är denna okonventionella roman på många sätt uppfriskande och läsvärd. Miriam Toews har skrivit nio böcker, och för min del har läsningen av två av dem gett mersmak.

Bättre aldrig än sent, Chika Unigwe, översättning Hanna Axén, Flo förlag

Två av senare års Nobelpris i litteratur kan få en att fundera lite över författares hemhörighet. Ska Kazuo Ishiguro och Abdulrazak Gurnah räknas till den asiatiska respektive afrikanska litteraturen, eftersom de är födda i Japan och Tanzania, eller ska de räknas till den engelska, då båda skriver på engelska och är verksamma i England?

 

Det är ett öde de delar med Chika Unigwe, som föddes i Nigeria 1974. Som tjugoåring flyttade hon till Flandern, och bor numera i USA. Hon skriver på både engelska och nederländska, och passar därmed in i Flo förlags utgivning, med litteratur från Nordsjön som specialitet. Hittills har de gett ut böcker från Island, Norge, Danmark och det nederländska språkområdet.

 

Unigwes bok Bättre aldrig än sent är en hybridbok på tio noveller, som kopplas samman till en form som liknar romanens (liksom fjolårets Tillsammans i mörker av Hanna-Linnéa Reingfors). Här berättas om de hinder som läggs i vägen för karaktärerna, bestående av arv, tradition, miljö. Då blir kontexten kontentan. Vi befinner oss i Belgien, där kolonialismen aldrig skrivs upp, men finns närvarande ändå. En dotter drömmer om att bli lärare, men säger att hon först måste bli vit: ”Det är klart  man måste vara vit […] Har du nånsin sett en svart lärare?”

 

Det här är i novellen ”Klart för start”, om fotbollsspelaren som flyttar med sin fru till Belgien för att spela i Anderlecht, men när skadorna sätter in rör hon – som signifikant nog heter Ego! – på sig till England där de bättre jobben finns, och han blir kvar med dottern, hon som vill bli lärare. Novellerna som helhet skildrar det relationella och mellanmänskliga, och svårigheterna i att leva där kulturkrockarna hör till vardagen. En begravning blir ett lackmustest på dessa ofrånkomliga kollisioner mellan olika värden.

 

När en av novellerna återger en begravning i den nya hemmiljön och de bevakar misstänksamt hur anhöriga inte verkar sörja, utan går omkring leende och serverar kaffe och ler och skrattar när de nyss har begravt någon de älskade. Unigwe skriver om språkförbistringen, om girigheten, om målmedvetenheten, om våldet, om sorgen, om valmöjligheterna och brist på detsamma.

 

Det är en bok som blandar det förfinade och subtila med det råbarkade och grovhuggna. Det är svårt att upprätthålla relationer med de slitningar som uppstår i den nya miljön. Titeln är synnerligen välvald, för det finns ett undertryckt budskap i de uppoffringar som måste ske för att en ska anpassa sig till nya levnadsvillkor. Kanske det är bättre att låta bli, att det finns ett trots mot förändringsbenägenheten. Kanske det är världen som borde anpassa sig i stället.

 

Novellerna passerar i raskt, för att inte säga bryskt tempo. Och Unigwe levererar inga hjälteporträtt, utan skriver en ny slags comedy of manners, den form av relationsdrama som Jane Austen så skickligt förmedlade. Här finns definitivt fler häxor än änglar. Titelnovellen utför en grym sorts exorcism. Om det är något som kopplar ihop novellerna är det en grundmurad pessimism, en medvetenhet om svårigheterna som ligger i det förrädiska ordet ”assimilering”. 

 

Den kritik som framförs är mindre uttalad, men genom hela texten löper ett underförstått ord som stavas rasism. Det är skickligt gjort av Unigwe, att binda ihop novellerna tematiskt utan att falla för frestelsen att bli övertydlig och dogmatisk.

Struwwelpeters återkomst, Peo Rask & Heinrich Hoffmann, Black Island Books

Häromåret utkom Jonas Ellerström och Isabella Nilsson med den förträffliga boken A som i Alice, en encyklopedi om en av barnbokens mest välförtjänta klassiker. Här kommer nu Peo Rask från Luleåförlaget Black Island Books med en liknande bok i blygsammare skala. Struwwelpeters återkomst har två upphovsmän: Rask och Heinrich Hoffmann, och det är passande, då det är något annat än en renodlad översättning av det tyska originalet från 1845.

 

Det är en välkommen återkomst, får man nog säga, då den senast översattes 1979. De flesta utgåvor använder annars en undermålig översättning av Wilhelmina Stålberg från 1849. Rasks översättning är å andra sidan helmoderniserad – att den tar upp fenomen som vandel och disclaimern att inga djur kom till skada i berättelsen är exempel på sådana eftergifter. Det är kort sagt en bok som landar rätt i 2023. Tråkigt nog överges originalets knittelvers – en tysk specialitet – men vi får som kompensation det tyska originalet som ledsagare genom texterna.

 

Nu är Rask den förste att erkänna att texterna inte ens är halva nöjet. Nog för att flera av karaktärerna i Hoffmanns persongalleri har blivit stapelfigurer för många av oss, men det är i första hand bilderna som har bidragit till populariteten. Titelfiguren, som i svenska översättningar fått heta ”Drummel Petter” och ”Pelle Snusk”, ges bara en kort presentation innan han blir utfryst för att han är så ful. Här kanske de som gjort ingrepp i Roald Dahls böcker skulle ha haft invändningar, men att säga att Struwwelpeter är ”otäck” hade nog inte hjälpt: ”’Pfui!’ ruft da ein jeder: / ’Garstger Struwwelpeter!’”

 

Författaren och bildmakaren själv var en läkare och psykiater som levde 1809-1894, och enligt en historia som möjligen är apokryfisk tillkom boken när han skulle köpa en julklapp till sina barn men inte fann något som var tillräckligt bra. Så han köpte en anteckningsbok, och ritade figurerna och kom på historierna. Så småningom blev det tio stycken sagor om barn som på olika sätt straffas för att de gör något dumt. Som Konrad, som suger på tummen, så att mamman inte har något annat val än att skicka skräddaren på honom med en gigantisk sax för att klippa av alla hans fingrar.

 

Det är ett bra exempel på bildens makt. Jag minns just denna från barndomen starkast av de olika berättelserna, och det är bilden mer än texten som skapat dessa minnen. Det är, som Rask påpekar i förordet, förmodligen ingen tillfällighet att Tim Burton skapade sin figur Edward Scissorhands som just en kombination av Struwwelpeters uppsyn – långt stripigt hår och långa oregerliga naglar – och skräddarens farliga sax.

 

Rasks förord är illustrativt och matigt, där vi också får veta att poeten W.H. Auden var ett fan av Hoffmanns sagor (skilj dock på denne Hoffmann och den ännu mer originella författaren E.T.A. Hoffmann). Och det är kul att få veta att rockbanden XTC och Rammstein gjort varsin låt med figurer från det här verket som förebilder. Satirversioner skapades 1941 med Adolf Hitler som ett av barnen och 1975 med Richard Nixon – Tricky Dick – som en annan.

 

Moderna versioner av barnen saknas inte – Ostyrige Oskar och Elake Fredrik hittar vi ju lite varstans i vårt moderna samhälle. När Rask moderniserar översättningarna blir det också kul med några pikar mot nutida företeelser:

 

Dagens manusförfattare är väl medvetna

om värdet av att hålla liv i bärande roller

 

Att i första avsnittet låta någon bli till aska

strider mot idén med strömmat beroende.

 

Sagorna låter i ett enda fall en flicka vara huvudperson – Emma med tändstickorna. Hon går ett hemskt öde till mötes, då hon brinner upp. Riktigt så illa går det inte för alla pojkarna, men nog får de sina straff. Att Hoffmann tecknar barnen som små kopior av vuxna var 1800-talets konvention, så det är inte mycket att säga om det. Bara det att jag verkligen gillar bilderna, och det är kanske som Rask säger, att texten som ackompanjerar dem inte har så högt litterärt värde. Däremot är ju förordet en bidragande orsak till det här aktuella bokens kulturhistoriska värde.

Stubbrötter, Marie Hållander, it-lit

Sverige är ett land av bönder. För 200 år sedan bodde 90% av befolkningen på landet, och minoriteten i städer. Nu är det tvärtom 90% som bor i städer, och en minoritet på landet. Brytpunkten skedde för knappt hundra år sedan, då hälften bodde antingen på landet eller i staden.

 

Konsekvensen har blivit att stadsbor gärna lajvar ett liv i det gröna, på sina evinnerliga ”lantställen” (det som förr hette sommarstuga). Om detta har Marie Hållander, poet från Tranemo, skrivit boken Stubbrötter. Tranemo är en liten kommun på 12 000 invånare, och – vänta nu, sa du Tranemo? Var det inte där de blev riksbekanta för att de hade en kommunpoet häromåret? Jajamen, men om detta sägs inget i Hållanders bok, som ändå tar sin avstamp i just bristen på ordentligt kulturutbyte på landsbygden. Om bokbussen väl anländer gäller det att passa på när den gör halt i tio minuter, för missar man den dröjer det en vecka till nästa besök.

 

En riktig kulturminister värd namnet skulle kunna uträtta något i detta avseende, se till att stärka närvaron av en livaktig kultur också utanför de större städerna. Så vad kan då poesin uträtta? Den får ingenting gjort, hävdade ju W.H. Auden i en berömd dikt om W.B. Yeats. Ändå försöker den, och Hållander bidrar med sin bok om livet utanför staden. Hon tar avstamp i den konflikt som råder mellan landsbygd och stad, i den orättvisa fördelningen och den utsugning som städer allt mer gjort sig skyldiga till när de har utnyttjat landsbygdens resurser.

 

Hennes dikt är rättfram och direkt, för att inte säga robust. Det kan låta deppigt och nedslående, men det är mer frågan om ett behärskat ursinne. Årstidernas växlingar passerar, men livet förblir detsamma ute på landet. Där söker man inte efter någon äkta föreställning eller så, man bara vet att något sådant inte går att få. Det är annorlunda villkor som gäller, och om dessa uttrycker sig Hållander ibland så här:

 

Vi vet saker.

[…]

Som att bensinpriset stiger.

Stiger.

[…]

Som att fabrikens rutnät är det samma

även om varan och chefen byts ut.

 

Så ges de osynliga och stumma en röst, ett kollektiv stiger fram. Hållanders bok blir en anklagelseakt, där riktigt meningsfulla möten inte kan uppnås: ”Hon med asfalt / under sina fötter säger: / Jag skulle begå självmord om jag bodde som du.” Så, varför inte bara lämna landsbygden, om det är så dåligt? Därför att Sverige som land behöver människor som bor också där, för att alla inte kan bo i städer.

 

Om landsbygden kan mycket sägas. Vasas Flora och fauna sa det med besked i sin låt ”Di tror int när jag säger”, med den obetalbara raden: ”Det är inte nå jävla hem till gården”. Även Hållander närmar sig liknande slutsatser, även om referenser till klassiska tv-serier saknas. I den litteraturlista som bifogas saknas de obligatoriska namn som annars brukar tryfferas diktsamlingar – Christensen, Duras, Bachmann et al – och i stället hittar vi där bland andra Sara Lidman, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Bruce Springsteen, Göran Palm och Byalaget.  

 

Det här blir en nödvändig påminnelse om att Sverige som land behöver vidga sina perspektiv. Hållanders bok fungerar som ett debattinlägg, och sådana ska också finnas, oavsett om de anländer som diktsamlingar eller som något annat. Här tecknas de paradoxer som vi måste lära oss att leva med: ”Ger du dig av är du en förlorare. / Stannar du / likaså.”  

Vill du kyssa en rebell?, Eva-Stina Byggmästar, Wahlström & Widstrand

En motorsåg, en blomma, en val, en bläckfisk, en bokmärkesängel, ett vulkanbrott. Detta är bara några av de motiv som trängs på omslaget till Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling, Vill du kyssa en rebell? Fortlöpande genom boken återfinns dessa objekt och bildar ett bestiarium, i en berättelse som tecknar en kärlekshistoria genom rusig förälskelse, svindlande passion och yster åtrå. Bokens sista två rader fångar essensen: ”jag vill aldrig någonsin / återfå vett och sans”.

 

Ingen har väl missat att Byggmästar är kär, och det har varit fascinerande att följa hennes uppsluppna språklek i infallsrika dikter som ständigt bryter mot verklighetens och logikens lagar, och i sann mening är världsskapande. Det är en värld som är lätt att gilla – där saknas stränghet, och här råder virrvarret av känsloutbrott. Blir det inte för pastoralt, för mycket av bräkande idyll?

 

Inte helt. Upptågen byter bort det snäva som bestämmer över oss till förmån för en accelererande skevhet, där Byggmästar också samlar in en rosenskimrande explosiv kärleksdikt inom ramarna för en stark upplevelse. Det är en modig bok, som betonar hemkomsten i mötet med den älskade, och den nödvändiga tryggheten i deras gemensamma strävan.

 

Byggmästar skriver helt enkelt på kärlekens högt stämda språk, och då kan det te sig banalt för vissa okänsliga läsare. Eller kitschigt. Det kunde också kallas det starkaste, det mest hållbara av allt, detta kärleksspråk som hon har gjort till sitt. Där den älskades kyssar är så heta att de lämnar spår av eld på huden:

 

du är vinden som består

av bara läppar och törstande munnar –

du är den dubbla händelsehorisonten

rodnad på rodnad och händerna,

det varmaste språket

 

Jo, det är en extatisk dikt där det abstrakta – människan som naturkraft – ställs jämte det konkreta – de varma händerna. Byggmästar uppfinner ett nytt bildspråk, en ny metafor, som inte helt går i naturens ledband, med ord som ”vild” och ”eld” som dominerande instanser. Det är mötets poetik, mötet mellan naturen och den mänskliga kroppen, i allt mer sinnliga sammanträden. Det är modigt att så flitigt uppvakta kitschen, men det går också att skylla på kärleken i sig. Den verkar alltid på två plan: dels det unika (wow, den här starka känslan har ingen annan upplevt) och dels det universella (suck, just de här känslorna delar jag med resten av mänskligheten).

 

Det Byggmästar gör så bra är att bejaka just det som skulle kunna uppfattas som puerila plattityder. Men som det behövs, kanske i synnerhet när vår tid blivit så hårt styrd av rigida strukturer. Hon ställer sig i vägen för det förnuft som manar oss att lägga band på våra starkaste känslor. Förvisso blir hon stundtals lite väl svamlig – eller svimlig? – eller bara disträ och bortkollrad. Fast det är kanske priset en får betala för att vilja gå ”genom världen utan / barlast – bara vara hjärta”.  

 

Kärleksdikterna riktas mot ett uttalat du, föremålet för diktjagets begär. Detta du förblir anonymt och likt mången kärlekshistoria blir det inte helt utrett eller motiverat varför de starka känslorna har uppstått. Kanske det är bäst så, och då kan Byggmästars kärleksdekret ingå i en tradition som har anor till Shakespeare, som i en av sina sonetter nådde liknande höjder:

 

Love’s not Time’s fool, though rosy lips and cheeks

Within his bending sickle’s compass come;

Love alters not with his brief hours and weeks,

But bears it out even to the edge of doom.

 

Hos Byggmästar blir frustrationen inför språkets gränser något som ändå är värt att uppsöka. Det hon beskriver är en kärlek som inte erkänner några gränser, allra minst de som språket ställer upp:

 

ordet söt, hur ska det rymma

all din midnattsblå skönhet,

pulsen – blodet som rusar

genom hjärtats ljuskorridorer?

 

Dikternas premiss är att frivilligt bli golvad av den du älskar. Genomgående finns en dragning mot experimentet och det äventyrliga, som att dansa naken och bada med kläderna på, i stället för vice versa. Här finns förresten gott om levnadsråd, och Byggmästar är en svuren fiende till allt förnumstigt. I den mån hon är originell är det mer frågan om en omvärld som är för statisk och tråkig.

 

I det rebelliska ligger också uppsåtet att inte följa några manualer. Byggmästar draperar världen i det lustfyllda och smått galna som hennes dikter utgör. Det är en dikt som kanske inte uppnår utveckling och förändring utifrån hur hennes dikter har sett ut sedan ganska länge – hon debuterade 1986 – men å andra sidan är det knappast överflödigt att betona kärlekens funktion när samtiden distanserar sig allt mer från allt vad kärlek är.

Lyrikvännen Nr. 1/2023; Kritiker No. 65-66; Vagant 4/2022; L’amour – La mort. Babo in the flesh

Vad ska vi ha kulturtidskrifter till? Det är en fråga som ställs ungefär lika ofta som frågan om vad litteraturkritiken tillför. Men svaren blir ofta vaga och poänglösa. Kanske det är lika bra att inte fundera så mycket, och i stället bara göra saker – såsom att läsa dem. Om inte för annat blir det tydligt att det går att lära sig saker genom att läsa tidskrifter som de svenska Lyrikvännen och L’amour – La mort, och de skandinaviska Kritiker och Vagant.

 

Men att lära sig saker, är det inte det vi har podcaster till? Kanske det, men det är ändå en skillnad att läsa i egen takt, och säga vad man vill om inspelade röster, men ibland ger de fog för Baudrillards gamla sanning att den som vill höra något dumt ska leta efter en person som har en mikrofon framför munnen.

 

Nåväl, jag har tagit mig an fyra nya nummer av ganska olikartade tidskrifter. Säg gärna att jag lever i en bubbla, och döp den gärna till ”litteratur”, men säg mig också vad annat som är lika intressant och spännande att följa? Ända sedan jag upptäckte poesin har jag läst Lyrikvännen, först som fattig student som gratisläste på olika bibliotek, och sedan drygt 20 år som prenumerant. (Det slår mig att skolans bibliotek hade en prenumeration fram till mitten av 00-talet, vilket känns svindlande nu.)

 

I sitt purfärska nummer (Nr. 1/2023) kastar jag mig över sju nyskrivna dikter av Isabella Nilsson, som skriver nonsensdikter med briljant udd. Hon är dråplig, fyndig, intelligent – men alltid med bra fokus på allt det som är befängt med livet. Hos henne blir pennan inte bara mäktigare än svärdet, utan också metspö, luskam, pipa, morot, nål, skohorn och spruta. Det är kort sagt den mest egensinniga och upplivande litteratur vi har just nu:

 

Vem har bestämt att den bra poesin,

den uppbyggligt goda och rätta,

ska kräva så hiskeliga mängder med vin

att skriva och översätta?

 

Men numret innehåller också läsvärda essäer. Daniel Mårs skriver fint om Steinar Opstad, och Roza Ghaleh Dar om Hafez, den persiska poeten från 1300-talet, som fick två svenska översättningar relativt nyligen (böcker jag förgäves letat efter på stadsbiblioteket i Jönköping). Nu aktualiseras hans dikter av de pågående demonstrationerna i Iran – Ghaleh Dar påminner om att dikter som kan te sig idylliska ändå får bäring i en nutid, tack vare att det våldsamma inte är utskrivet men anat i ett sökande efter en andlighet som sträcker sig bortanför de stränga religiösa lagarna. ”Att läsa Hafez är både trösterikt och gåtfult”, påpekar Ghaleh Dar. Till avdelningen introduktioner finns också Ludvig Berggrens essä om tyska Elke Erb. Ett mindre urval kom på svenska för 20 år sedan, så det är nog på tiden med ytterligare en bok med hennes dikter.

 

Kritiker har till sitt senaste dubbelnummer (No. 65-66) valt resan som tema, med underrubriken ”Reiseguide for store dyr”. Senast åkte jag tåg femton timmar från Umeå till Jönköping, med långa uppehåll i Sundsvall, Gävle, Stockholm, Nässjö. ”Varför flög du inte?” påpekas det, då det dessutom bara hade kostat mig hälften. Men orsakerna att jag inte flyger är så många att jag inte ens orkar rada upp dem.

 

Bendik Vada och Merima Dizdarevic har en e-mailkorrespondens i form av dikter, där de avhandlar nutida och dåtida kriser, från Putins krig i Ukraina till krigen i forna Jugoslavien. Vada har översatt Sara Uribes Antígona González till norska (berätta för mig varför den inte finns på svenska – jag läste en engelsk översättning och tycker nog den, med sina många uppmananden till omsorg och solidaritet passar också vår litterära offentlighet). Vadas norska samsas med Dizdarevics svenska på ett ypperligt sätt.

 

Vi får också se att begreppet tautologi uppfattas olika utifrån ens egna kontext. När Dizdarevic översätter en dikt blir hon varse att det inte behöver vara en tautologi att specificera en sko som ”soldatkänga”, att det kan bli ett nödvändigt förtydligande. Jag tänker på den stackars sydamerikanska översättaren som ställdes inför bryderier när hen skulle översätta ”Preludium” av Tranströmer, och frasen ”en solvarm sten” tedde sig onödigt tautologisk: alla stenar är ju solvarma! Inte i Sverige, teaterviskar dikten då.

 

Liksom i Lyrikvännen brukar Kritiker saxa essäer med dikter, och i det här numret läser jag Gabriel Itkes-Sznap, och det får mig att genast längta efter en ny bok från hans hand:

 

                      Ökenhjärnans blinkande

vägnät är ert. Men om ni inte följer mig,

om ni struntar i och sviker mig,

kommer jag att svara. Himlen blir ett järnsegel,

gångbanan ett fält av koppar. Vad har ni

på tallrikarna? Försmådd och orolig längtan,

era stickade dockors uppklippta kroppar.

 

I Vagants sista nummer från i fjol (4/2022) tas diskussionen om kulturtidskrifterna upp, av litteraturprofessorn Erik Vassenden och frilansskribenten Aasne Jordheim. Vad ska vi ha dem till? Tja, nog är en av de starkare anledningarna att den ska vara lite till besvär, till sin natur bråkig och uppkäftig, och ställa sig i strid mot opinionen och tidsandan. Här ställer Vassenden också den akuta frågan hur det går att tjäna pengar på att ha en tidskrift, något som ter sig allt svårare ställt i relation till hur de akademiska tidskrifterna med sitt meritsystem håvar in belopp fristående kulturtidskrifter bara kan drömma om.

 

Något som motiverar kulturtidskriftens närvaro är förstås det redaktionella arbetet. Det finns ännu större behov nu, då vi hamnat i ett landskap av ”skärmtidskrifter”. Då blir det svårt att förstå varför vi väljer bort en teknologi som vi har utvecklat och raffinerat i sisådär 600 år till förmån för en oprövad teknologi. Vassenden ser det som ett byte från det tryckta till det flimrande ordet, med allt vad det innebär av bristande koncentration och ökad rastlöshet.

 

Den svenska kritikern Mats O. Svensson, mångårig medarbetare i Vagant, recenserar två av fjolårets svenska romaner, Therese Bohmans Andromeda och Maxim Grigorievs Regnet. Båda var väl, typ ”bra”, men ändå något av besvikelser. Svensson är något på spåren i sin inträngande recension som mer har formen av essä, med sin kritik av dem som för ytliga och platta. Men jag läser också i numret en lång, pigg och infallsrik essä om den gotiska litteraturen. Här visas precis vad en tidskrift tillför: den höjer nivån och lyfter blicken och ger nya perspektiv för en kunskapssökande läsare som kan möta en skribent som inte är road av att vara vare sig nedlåtande eller underskattande.

 

Fanzinet L’amour – La mort är Jonathan Brotts skötebarn, och varje nummer är ett bidrag i skärningspunkten mellan det tramsiga och det högtidliga. Helt enkelt tar de sig an litteraturen med både distans och allvar. Nu har senaste numret kidnappats av fyra 20-åringar, ledda av Ali Alonzo, Albin Duvkär, Aleeza Ali och Olga. Brott kallar det i sin ledare för ”en hostile takover”. ”Babo in the flesh” lyder deras specialnummer, vars syfte är tudelat: att utreda vad som är vackert och behovet av att ställa sig vid sidan av.

 

Det är brokigt och bångstyrigt på många plan, också visuellt med groteska teckningar och dikter och essäer som hopar sig över boksidorna. Trycket är påkostat, men innehållet är tillförlitligt hejdlöst. Utöver den uppenbart begåvade Alonzo (som vann Augustpriset (det lilla) i höstas och redan deltagit i en ganska anspråksfull antologi) gillar jag Evelina Jakobsson Potencianos kaxigt käcka kortdikter. Annars är det mycket som ”svajar betänkligt”, som det brukar heta, men det kan gott få vara så: det är inte meningen att det ska likna strömlinjeformad kanoniserad svensk litteratur™.

 

Därför blir jag också mindre eller mer betagen av Clara Cronhielms transdikt och N. Albin Trotte Duvkärs förmåga att i samma dikt få med typ alla numera gångbara referenser: Teratologen, Ulrike Meinhof, Valerie Solanas, Simone Weil. Visst kan jag le åt att numret innehåller så många Elis Burrau-akoluter (han är själv citerad med en antiblurb på baksidan). Det minsta de här författarna behöver är en klapp på huvudet av bernur, så jag kan lika gärna ge dem en öppen handflata. Vänd inte andra kinden till, snälla, fortsätt skriv! Gör som Bodil Malmsten föreslog: brinn för livet / och beskriv det.

 

Frågan om hur vi ska läsa tidskrifter är ambitiös men felställd. Vi borde istället bara läsa dem, inte fundera på varför vi gör det. Bara upptäcka dem, och därav dra lärdomarna. För min del innebär det att jag lär mig det jag inte visste att jag behövde lära mig. Kontentan är ändå att de borde ta mer plats i offentligheten. Till att börja med: hur kommer det sig att de inte finns till försäljning i bokhandeln, när det går att köpa så mycket pennor och papper och block där?  

Fra far, Lene Berg, Kolon

True crime-diggarna får sitt lystmäte genom diverse podcaster och tv-serier som hotar att tränga undan allt utbud. Som om det inte räckte med allt djävulskap som den riktiga världen hittar på, suckar jag när jag tar mig genom ännu några ”tv-tips” alternativt ”strömnings-”, ”podd-” etc-tips i någon av de tidningar jag fortfarande prenumererar på, utan att veta varför.

 

Här har de något att bita i, muttrar jag när jag läser Lene Bergs läsvärda roman Fra far, som nyligen utkommit i Norge. Hon är konstnär och filmregissör, utbildad på DI i Stockholm. När hon var 9 blev hennes pappa, filmregissören och författaren Arnljot Berg, arresterad i Paris misstänkt att ha mördat sin tredje hustru. Han hade suttit i tre timmar i en bil med det halvnakna liket, rökande cigaretter och – enligt vissa tidningsuppgifter – i färd med att läsa Baudelaire.

 

Det är en gruvlig story, och Berg lotsar oss genom den med hjälp av brev, utdrag ur psykiatrins journaler, tidningsartiklar, opublicerade texter från pappan, och egna försök att komma till rätta med vad som hände den ödesdigra februarinatten 1972. Pappan anklagades först för dråp, men det ändrades till ”legemsbeskadligelse” (kroppsskada) som medför död.

 

Romanen är uppbyggd som ett montage. Ett livstrauma alstrar ett irrationellt beteende. Nick Caves ord från ”Do You Love Me Pt. 2” är giltiga: ”The clock of my boyhood was wound down and stopped”. Det är rörande hur barnet, den nioårige Lene, tampas med hur hon ska förhålla sig till pappan, han som ömsom är kärleksfull i stora VERSALER och ömsom nyckfull och våldsam, i synnerhet när han druckit. Så nog har hennes barndoms klocka också stannat.

 

I boken finns också en kollision mellan prosans saklighet och de avgrundsdjupa känslor som avtäcks. Men skönlitteraturen kan i lyckosamma stunder försa samman det som är oförenligt. Är det ett sant porträtt av pappan? Nja, men det är äkta. I Norge kallar man den här typen av böcker för ”verklighetslitteratur”, och det är nog en bättre term än vår ”autofiktion”. Att Berg inte är rutinerad författare blir här en tillgång, då hon skriver en okonventionell roman som inte helt smidigt går att kategorisera.

 

Pappan var som sagt regissör med visst renommé, och hans tredje fru var lärare med vissa skådespelarambitioner. Hur var han? Tja, som oss alla: begåvad med vissa relativt stora förtjänster och med vissa lika stora brister. Han var omvittnat populär hos de som arbetade med honom, men nog anas mörkare stråk, att han lika gärna var svår och besvärlig. Kanske den mest adekvata benämningen är att kalla honom för en kulturman av gammalt snitt, alltså en som dyrkas för sina insatser som kulturarbetare – ett ”geni”, innan sådana bannlystes – och som självmedicinerade för att komma till rätta med sina demoner.

 

Lene Bergs förklaring till självhatet hos denna komplexa person är att söka sig bakåt, och där hittar hon en tänkbar orsak till det kaos som Arnljot senare skulle ställa till med. Vad det är mer än antyds, men behöver inte uppges här – se det som en uppmaning att läsa den här boken, som kanske inte når fram till alla anledningar varför en människa dödar en annan. Men ibland är det frågorna i sig som är mer värda att beakta.    

Friskytten, August Apel, översättning Bodil Zalesky, Hastur

Romantiken var en litterär guldålder för tyska författare, där så många trängs att det är lätt att försumma ett och annat namn. Som August Apel (1771-1816). Han gjorde sig känd som flitig författare till skräcknoveller, och en av dessa har förlaget Hastur plockat upp nu, och genom Bodil Zaleskys ombesörjande som översättare finns nu Friskytten tillgänglig. På tiden, då den förra svenska översättningen kom 1822.

 

Den här novellen från 1810 bildade stomme för både Carl Maria von Webers opera och Tom Waits cirkusmusikal ”The Black Rider”, men originalet har länge befunnit sig i skymundan för litteraturhistorien. Zalesky har också skrivit ett omsorgsfullt förord, där jag bara har synpunkter på det felaktiga påståendet att vulkanen Tambora i Indonesien hade sitt utbrott 1816 och därmed orsakade ”året utan sommar” – utbrottet skedde ju om en ska vara petnoga mellan april-juli 1815.

 

Intrigen är arketypisk. En skriftställare med det ödesdigra namnet Wilhelm (tänk: Tell) ska bevisa sin skicklighet som jägare för att duga som måg åt flickvännen Käthe. Annars gifter pappan bort henne med den skickligare Robert. Wilhelms officiella titel är ämbetsskrivare – den gamla översättningen kallar honom ”tingsskrivare”, en direktöversättning av tyskans sekreterare vid adelns domstolar. Han hånas som pennfäktare – här vill jag dra en lans för 1822 års ordval, ”pennhjälte” – dags att återuppliva den glosan, kan jag tycka.

 

Så han beger sig ut nattetid och träffar på en gammal soldat med träben vid en korsväg. Inom musiken var det väl först Paganini och sedermera Robert Johnson som antogs ha gjort en pakt med Djävulen – i Johnsons fall just vid en korsväg – för att kunna framföra sin musik så infernaliskt skickligt. Av soldaten skänks William förmågan att träffa rätt med sin bössa, en färdighet han är i behov av då han ska utföra ett slags provskott. Men hur ska det då gå när vissa av kulorna han får gör så att han missar?

 

Nog är det lätt att sätta sig in i hans trångmål, och det är också lätt att förstå hur frestelsen uppstår. Kanske det ska illustrera det fina ordstävet om att den som tar Fan i båten får ro honom i land. Annars tänker jag på de stackare som i våra dagar tar hjälp för att klara sina sysslor: de som dopar sig inom idrotten, de som fuskar genom att plagiera sina uppsatser.   

 

Apels språk är livfullt, och han utnyttjar sagans form till fullo i sin kraftfulla novell. Mannen med träbenet går också att förstå som en inbillning, en önskedröm, fram till det gruvsamma slutet. Det finns förstås gott om onda varsel och tvivelaktiga förebådande genom berättelsens gång.

 

Förlaget Hastur utför en kulturgärning, också den mestadels i skymundan, dock. Med undantag för Per Klingbergs initierade recensioner då och då är det svårt att följa deras utgivning i dagspressen. Synd, för det är lätt att missa guldkorn bland de tidigare utgivna, till exempel Jeremias Gotthelf, E.T.A. Hoffmann, Hanns Heinz Ewers, Gerhart Hauptmann, Gustav Meyrink och Algernoon Blackwood.

 

Till den här volymens förtjänster hör också en sedvanligt snygg formgivning. Förvisso är Caspar David Friedrich överanvänd som omslag till böcker världen över, men till den här boken har ändå ett mindre vanligt motiv använts. I hans dunkelsköna skog lyser ett sinistert ljus.

Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson, Elisabeth Åsbrink, Polaris

Victoria Benedictsson hör till de i viss mån fortfarande levande och aktuella 1800-talsförfattarna. En brett upplagd biografi över hennes dramatiska liv är välkommen, även om jag är tveksam till förlagets propå att det är den första på 70 år. Elisabeth Åsbrink har skrivit Mitt stora vackra hat. Titeln är hämtad från Benedictssons egna texter. Vari hatet består av? Mest frustrationen över att vara begränsad av sitt kön – som privatperson och som författare. Därav namnbytet till Ernst Ahlgren när hon gav ut sina böcker.

 

Som privatperson hade hon det också jobbigt, något som inte förvånar den som läst hennes mest kända alster, romanerna Penningar och Fru Marianne. Efter lång tvekan och starka dubier gifter sig Victoria Maria Bruzelius som tjugoåring med den nästan trettio år äldre Christian Benedictsson, postmästare och änkling med fem barn på släptåg. Romanerna, liksom flertalet noveller, skildrar liknande äktenskap. En dotter föds, men försummas av Victoria, som snart också lämnar maken.

 

I hög grad är Benedictssons historia en historia om de män hon träffar. Den förste – mannen hon gifter sig med är obetydlig – är en excentrisk amerikansk uppfinnare och mångmiljonär, vän till Christian. Han heter Quillfeldt, men kallas i hennes dagbok ömsom ”Queerfellow”, och ömsom ”Dearfellow”. De lierar sig mot den inskränkta småstadens bigotteri och skvallerlystnad, i ett lekfullt men av allt att döma platoniskt svärmeri.  

 

Senare den unge Axel Lundegård, en mindre talangfull men enveten författarkollega som hon också samarbetade med i ett par texter. Samt då den danske kritikern Georg Brandes. Denne Brandes stod i Skandinaviens centrum med radikala idéer om litteraturens syfte och mål. Relationen blir genast intim, men det dröjer länge innan den blir tillräckligt intim för Brandes önskemål. När både han och brodern – i en infam recension - sågar hennes roman Fru Marianne skadar det henne, och en lång period av självmordstankar inleds. Men de kommer inte helt oanmälda, för hon har umgåtts med idén om självmord ända sedan ungdomen.  

 

Det stora problemet mellan Victoria Benedictsson och Georg Brandes verkar ha varit hans oförmåga att säga ”du” till henne, att det förblev formellt mellan dem. Hur mycket av intresse det än går att gräva fram här, med långa oredigerade återgivningar av vad Benedictsson skrev i sina dagböcker och brev – hade jag gärna läst lite mer om hennes relation till andra kvinnor. Hon hade få sådana kontakter, men en av dem var Ellen Key, och här fanns en möjlighet att utreda hur de påverkade varandra.

 

Liksom ofta blir fallet i den här typen av böcker av life and letters-skolan är det annars tacksamt för Åsbrink att också teckna ett porträtt av tidsandan. Victoria Benedictsson delar öde med många skapande personer: att vara fången i sin tid. Det främsta skälet till missmod var bristen på frihet. Självklart avundades hon den frihet som skänktes män, och gjorde sitt bästa för att uppnå något liknande med sitt skrivande, och Åsbrink är bra på att betona den utveckling som sker, hur Benedictsson tar allt större risker med sina noveller, både språkligt och tematiskt. Hon eftersträvar en realism som på den tiden gick stick i stäv med samtidens dubbelmoral. Hon laborerade också med olika manliga pseudonymer, som Ivar Tardif och O. Twist.

 

Dessa nya uttryckssätt gällde inte enbart skrivandet, utan Benedictsson var också en del av en emancipationsprocess avseende hur det privata livet skulle föras. Här ges vi bilden av en kompromisslös och principfast människa, och tyvärr är det en kombination som bara kan sluta olyckligt. Och vi vet hur det slutar, med ett självmord där hon 38 år gammal skär halsen av sig med en rakkniv på ett hotellrum i Köpenhamn – drygt två veckor senare är Strindberg färdig med sin pjäs Fröken Julie.

 

Benedictsson porträtteras som en kvinna med den självkännedom som erövras av den som har kämpat i motvind. På bröllopsfotot med postmästaren ser de nästan exakt ut som Holly Hunters Ada och Sam Neills Stewart i Jane Campions film Pianot. Åsbrink spekulerar här och på andra ställen i onödan varför Victoria ser så allvarlig ut: kamerorna hade lång slutartid så här gällde det att hålla ansiktsuttrycken i schack. Dessutom hade många så dåliga tänder att det ansågs ofint att exponera dem.  

 

Åsbrinks bok blev omskriven och omdebatterad när den utkom i höstas. Det är välgörande ändå att det trots allt blir debatt: litteraturen är i behov av ett större engagemang, kanske speciellt i dessa tider då kultursidorna hellre upplåter utrymme åt relationsdebatter och frågan om det är ok att vara otrogen eller inte. Benedictsson var en stridbar författare, som under 1880-talet befann sig mitt i flera debatter som får våra egna att te sig futtiga.

 

Jag har inga allvarligare anmärkningar mot Åsbrinks bok. Den har femtiotvå kapitel, plus en prolog och en epilog. Möjligen hade jag önskat titlar till kapitlen för att bättre kunna orientera mig i kronologin, samt att ett namnregister hade underlättat. Det är lite olyckligt att Knut Wicksell indirekt tillskrivs Thomas Thorilds devis vid Uppsala universitet, ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” En bättre korrekturläsning hade inte stavat Kafkas förnamn Frans. Det är också lite onödigt att i allt för hög grad nyttja nutida stilgrepp, som att säga att Victoria ”brann för” filosofi, språk och litteraturvetenskap. Åsbrink borde veta att man brinner för andra saker: entreprenörskap, fysisk träning och matlagning. Likaså är det onödigt att kalla Sophie Adlersparre för ”en ikon”.

 

Men som helhet är det medryckande och informativt, med många referat som kombinerar och kompletterar mer än att komplicera. Det är också en förtjänst att Åsbrink inte skrivit en hagiografi, utan vi får en beskärd del av relativa privilegier också. Styvdottern Matti är inne på något när hon påpekar att Victoria i sitt äktenskap ägt en större frihet än den som förunnades andra gifta kvinnor. Stor frihet i all ära, för Victoria Benedictsson innebar det också stor ensamhet. Det blir i vilket fall en läsvärd och intresseväckande biografi.

The Shards, Bret Easton Ellis, Swift Press

Det är ingen överdrift att hävda att Bret Easton Ellis karriär som romanförfattare legat i träda under 2000-talet. När han för tretton år sedan gav ut Imperial Bedrooms var den så dålig att nog ingen hoppades att han skulle ändra sitt beslut att överge skönlitteraturen för filmen. Att han också på sin podcast kommit ut som reaktionär surgubbe i förtid – han fyller inte sextio förrän nästa år – har underlättat ett avmätt avfärdande.

 

Och ändå. Han utkommer nu med ännu en roman – blott den sjunde sedan debuten med Less Than Zero – och det är inget mindre än en smått sensationell återkomst. Premissen löd annars oroväckande: som om det inte räckte med att han under 00-talet först gav ut en renodlad autofiktiv roman, Lunar Park, och sedan en uppföljare till debuten: nu skulle han än en gång utforska markerna kring sin mytologiskt skimrande debut, men med sig själv som huvudperson. Berättelsen om åren strax innan Less Than Zero färdigställdes.

 

Så här lyder första meningen:

 

Many years ago I realized that a book, a novel, is a dream that asks itself to be written in the same way we fall in love with someone: the dream becomes impossible to resist, there’s nothing you can do about it, you finally give in and succumb even if your instincts tell you to run the other way because this could be, in the end, a dangerous game – someone will get hurt.

 

Det räcker för att dra in mig i storyn, som kretsar kring sjuttonårige Bret Ellis och hans kompisgäng när de är sistaårsstudenter på Buckley College. De är rika och privilegierade på många plan, med aldrig sinande resurser vad gäller pengar och droger. Föräldrarna är oftast utomlands, antingen på jobbresor någonstans i Europa – de jobbar med film – eller så tar de semester någon annanstans ett par månader i taget. Det krävs antingen att någon mördas för att Bret ska träffa en förälder, eller att pappan till hans flickvän utför ett övergrepp i utbyte mot ett vagt löfte att ”kika på” det filmmanus Bret arbetar med.

 

Bret är ihop med Debbie, men passar samtidigt på att ligga med män lite då och då. Hans bästa och kanske enda vän är Susan, som är ihop med Thom, ett Barbie och Ken-par. Till denna slutna krets anländer Robert från Chicago, med svårutredda rykten om att ha tillbringat tid på ett ”developmental center”. Det är förstås bara en tidsfråga innan denna roman – den välfunna titeln The Shards blir ungefär ”spillorna” eller ”skärvorna” – översätts lika undermåligt som när Sven Lindell, Lina Erkelius, Einar Heckscher och David Nessle tidigare omvandlat Ellis osvikligt coola stil till töntig svenska.

 

Ellis visar skickligt tidsförankringen med några enkla metoder. Här, 1981, går det fortfarande an att röka inomhus på restauranger. Inga mobiltelefoner finns. Och inte heller några skolskjutningar. I gengäld finns ett överflöd av seriemördare. Samtidigt som Robert ansluter gör sig en sådan tillkänna. Han går under namnet ”The Trawler” (”Trålaren”), baserad på vissa bisarra grepp som utförs vid morden. När Ellis låter tiden överskölja honom blir det ett begrepp som återkommer, orden ”the fear”, som låter misstänkt likt en av Pulps dystraste låtar, en låt som Ellis i andra sammanhang har hyllat. Dess början är ominös: ”This is our ”Music from A Bachelor’s Den / The sound of loneliness turned up to ten / A horror soundtrack from a stagnant water-bed / And it sounds just like this / This is the sound of someone losing the plot / Making out that they’re okay when they’re not / You’re gonna like it, but not a lot”.

 

Synd att den inte passar till soundtracket, som med undantag för R.E.M.s ”Losing My Religion” är tidstrogen, och det är ljuvligt att ta del av en spellista som sträcker sig en bra bit över sex timmar. Att musiken med sådan händelsevis ackuratess samspelar med karaktärernas mående och förehavanden kan te sig besynnerligt och onaturligt, men att det sker beror mer på att de redan lever sina liv som i en popsång. Då kan till exempel Ultravoxs ”Vienna” flera gånger användas för att kommentera Brets Hjalmar Söderbergska acedia: ”This means nothing to me”. Och när en anonym röst ringer upp en av killarna som sedan blir ett mordoffer får ju Fleetwood Macs låt ”Tusk” en ny innebörd, där Lindsey Buckinghams paranoida oro inför en skilsmässa, i ”Why don’t you tell me who’s on the phone”, ännu mer oroväckande för den känsliga protagonisten här.

 

Den bästa beskrivningen jag har läst om romanen: som om någon bett Dario Argento att regissera Karl Ove Knausgård. Och romanen övergår långsamt från en reguljär deckare eller thriller mot något mer sinistert, en skräckstämning som liknar de film noir som Hollywood gjorde på 40-talet. Det är också stiligt när de tänkbara seriemördarna lånar grepp från musiken, med affischer i stigande ordning: ”One Step Behind” (Madness), ”Second Edition” (Public Image Ltd.), ”Three Imaginary Boys” (The Cure), ”4” (Foreigner), ”Fifth Dimension” (The Byrds).

 

När Bret Easton Ellis gjorde research för att skriva den här romanen beställde han årsboken, och upptäckte till sin saknad att fem elever hade anmälts saknade under året. Och genom förloppet klamrar sig klandestina hemligheter fast och påverkar alla handlingar mellan kompisarna. Ellis blandning av fascination och avsmak ger romanen en nödvändig nerv, och den har minst sagt saknats. Det blir också hans längsta roman hittills, avsevärt längre än Glamorama som kom 1998.

 

Det är till romanens fördel att han har slipat bort en del oegentligheter och renodlat en del inslag som tidigare anats. Så går det att se hur vissa motiv återvänder. Givetvis den leda han beskrev så suveränt redan som 21-årig debutant. Det är beklagligt hur illa bemött den blev i Sverige, som gärna recenserade den i par med Jay McInerneys debut, Bright Lights, Big City (gissa om den fick den töntiga titeln ”Neon” på svenska), och som spåddes få en lysande karriär. Nämn ytterligare en titel av honom om du kan?

 

Det här gör The Shards till en mer enhetligt skriven roman än Ellis tidigare, åtminstone på väldigt lång tid. Tomheten föder en spöklik atmosfär, och det kan på ett ytligt plan se – tja, ytligt ut, men poängen är att Ellis lyckas kommunicera viktiga saker bakom skenet av ytlighet. Såsom att vi må uppleva vår tid som unikt kroppsfixerad, men 80-talet var nog fan värre i många avseenden. Där våldet fanns latent i debuten är det här utskrivet, och detsamma gäller hur Ellis skriver om sex: rått, våldsamt, aggressivt, och inte alltid med samtycke. Som det säkert var på 80-talet (jag var för osexig för att själv få uppleva det).

 

Och det skulle dröja innan han helt klev ut ur garderoben som bi-, men vibbarna är tydliga i hans tre första romaner. Den reaktionära surgubben ges här ändå en viss nyansering, då han inte drar sig för att använda könsneutrala pronomen när situationen inbjuder till det. Nostalgi är en farlig fiende för alla seriösa romanförfattare, men Ellis blick är alltid fläckad av distans, hur närgången han än tillåter sig vara. Ett typiskt replikskifte mellan Bret och Debbie kan låta så här, när hon väl visar tecken på att irritera sig på hans egenskaper av ”kanske-man”. Hon: ”Det ser inte ut som att du har kul, fast det verkar ju jämt vara så.” Han: ”Det där … är inte sant.” Ellipsen är kanske övertydlig, men hellre den än de mångahanda kursiveringar – gärna av vissa utvalda stavelser – som han tidigare överanvänt.

 

Sken och falskhet dominerar hela skeendet, det som Jean Baudrillard brukade kalla simulacra, alltså att hela ens tillvaro präglas av att det är på låtsas. Hos Ellis märks det i de många referenserna till manus, att hans karaktärer beter sig som om de följde givna repliker och regisserades av utomstående krafter. Och Brets misstankar – han är mestadels den enda som bryr sig om de bestialiska morden som rapporterats i trakten – spelas ut mot en nivellering och indifferens som återigen går att koppla till hur Hjalmar Söderberg skapade till exempel Tomas Weber, Martin Birck och Arvid Stjärnblom. Tyko Gabriel Glas då? Tja, han är väl det närmaste svensk litteratur kommit en Patrick Bateman. Här blir Bret också mer än lovligt gnällig, högstämd och en stundtals ganska jobbig figur. Det kanske är en eftergift åt äktheten att Ellis har gett honom – det vill säga, sig själv – de sämsta och mest patetiska replikerna.

 

Nog är det här en oväntat lyckad comeback, men mer än ett kraftprov läser jag den som en sorgsen roman om vuxenblivande, den smärtsamma övergången från naiv slyngel till ansvarstagande vuxen. Det kanske också vore klädsamt att erkänna det inflytande Ellis haft på senare generationers författare, oavsett om det har skett direkt eller indirekt. Hans skrivande nu är moget utan att helt ge avkall på den valpighet som ger den nödvändig charm. En författare som Linnéa Sjödin, vars Bortom Amerika hörde till förra årets bästa debuter, har helt klart saker gemensamt med den här amerikanska föregångaren.

 

Det är ett skrivande som tillvaratar en viss atmosfär av dekadens och dragning mot det farliga. Ellis stil lever som allra bäst när han försummar den korta meningsbyggnaden, i meningar som meandrar, och blir stolta emblem för en epok som en bara kan hatälska (80-talet alltså):

 

In the kitchen I grabbed a margarita and then passed by the adjacent dining room, where I glimpsed Thom and Susan and Jeff and Tracy but couldn’t see enough of the room to know if Robert and Debbie had joined them, and then I walked outside and moved through the expanding crowd hanging on the lawn – ”Mirror in the Bathroom” by the English Beat echoed over the yard – and headed towards the darkened tennis court, where I pulled out a pack of Marlboros I brought for the party and lit a cigarette while wandering back and forth along the net, sipping the margarita and contemplating my place in the world and wondered where Audrey Barbour was, the week after she disappeared from the Promenade parking lot in Woodland Hills.

 

Det är skrivet med väl avvägda doser av indignation och indifferens, och det om något skapar ovisshet hos läsaren. Hur ärligt är Ellis uppsåt? Hur mycket av hans bevekelsegrunder kan tillskrivas moraliska och amoraliska avsikter? Lyckligtvis ges vi inga ordentliga svar på detta, och bland annat därför blir Ellis en angelägen författare – igen.