Salamandersol, Pia Tafdrup

Ofta hör jag någon säga ordet ”poesi” med en viss betoning, följt av ett ”det är då alldeles för svårt för mig”, och det är ett påstående med många undermeningar. Dels att man förminskar sig själv, och dels att man förstorar andra – de som läser den svåra poesin och – förstår den!

Jag är glad att ingen – till exempel ingen lärare i skolan – sa till mig att poesi var för svårt för mig, att jag borde ha läst andra böcker i stället, typ ungdomsböcker. Jag kastade mig över Baudelaire, Blake och Tafdrup bara för att det var deras böcker som jag råkade hitta, som råkade finnas på biblioteket. Och att jag läste Tafdrup på danska, ett språk man i princip aldrig kommer i kontakt med i Umeå som tonåring, var inte heller något jag reflekterade över.

Nu har jag läst Pia Tafdrups senaste diktsamling, Salamandersol (Gyldendal), och hon har nu varit generös nog att erbjuda en dikt för varje levnadsår – hon fyllde sextio år för några veckor sedan. Det börjar med glädjen, och avslutas med sorg. Ja, sorgen finns redan i första dikten, den om glädjen: ”Først er glæden […] / Så følger sorgen, så følger vreden”. Men sorgen finns främst i den avslutande dikten, som publicerades i de nordiska tidningarna bara några dagar efter tragedin på Utøya, den starka ”Syv kjoler for synligheden”. Om det brukar vara en dålig idé att kommentera en katastrof i efterhand är den här dikten en plädering för motsatsen.

Med sina dikter lyckas Tafdrup generellt vara modern, utan att vara för experimentell: hon skriver berättande dikter, och det var nog det jag fångades av i början – hur dikterna bygger på en erfarenhet. Sedan tänker jag inte gå i fällan och börja peta i vilken autenticitetsgrad de innehåller; det finns ingen anledning att betvivla att hon skriver om sina egna känslor, och om det har hänt på riktigt är ovidkommande.

Att hon skriver rakt på sak. Dikterna i den här nya boken låter oss följa hennes upptäcktsfärd, där liv och språk sammanblandas hela tiden. Det är bekanta teman som hon utforskar allt eftersom de framträder i hennes liv, saker hon har skrivit om tidigare: föräldrarna, uppväxten på landsbygden, tidiga minnen av sexualitet (i dikten ”Ode till Freud” en pikant version), ängeln, naturen, orden – det som i stort sett saknas, kanske lite förvånande, är religionen. Annars är boken inbjudande, och en helt utmärkt början för den som vill läsa något riktigt bra, och inte heller är det särskilt svårt.

Parallellt antyds större världshändelser, som terroristernas attack mot World Trade Center 2001, Kubakrisen 1962 (som hon skrivit om tidigare, då hon upptäckte att kroppen alltid har minst ett sår). Hon gifter sig, får barn, som upprepar hennes stapplande försök (sonen Philip gav för två år sedan ut sin första diktsamling, Cat Loves Sean). En dikt handlar om kollegerna på den vitala danska poesiscenen på 80-talet. Föräldrarna vill att hon ska bli bibliotekarie, ett ställe där hon tillbringar mycken tid, läsande Charlotte Brontë, John Steinbeck, Alan Sillitoe, med flera – utan att ana att hon förvisso ska omges av böcker i sin yrkeskarriär, men att hon ska skriva dem själv: femton diktsamlingar, två romaner, två pjäser, samt en poetik.

Jag läser boken som en självbiografi i koncentrat, där hon ger förtätade bilder av hela sitt liv. Som tonårig hippie röker hon joints och lyssnar på The Doors. Utöver ett par helt briljanta kärleksdikter har hon också skrivit fint om själva skrivandet:

”Ord iler, mørket brænder under huden

i isende dryp.

Papirets magnet indfanger

spåner av lyde, tankesplinter,

trækker sætsningens lyn

ud af min pulserende krop.

Natten, en mulig kløft att kæntre i,

men ordene fragter mig

svimmel og drømmeforskudt

over den voksende afgrund.

Ikke før solen viser sig,

og stilheden atter hyler,

stirrer digtet på mig.

Alene tilbage mellem formløse skygger,

hvor den griber ud igen, døden —”

När jag läste i Umeå skrev jag en B-uppsats om ”Begærets syntaks”, alltså en stilistisk analys av Tafdrups dikter, där jag häpnade inför hur hon konsekvent arbetade med bland annat antiteser och det som på danska heter gentagelse, alltså upprepningsmekaniker. Med antitesen visar hon potentialen i det oväntade mötet.

Jag måste säga att det här är en oerhört inbjudande bok, generös och givande. Salamandern från titeln är en av de symboler hon använder – och elden har hon också skrivit om tidigare, om febern – den vita febern som gav titeln till en av hennes bästa böcker 1986, Hvid feber. Här är det en eld som både ger värme och förtär.

Här finns en viss distans när hon blickar bakåt – den nödvändiga distansen, det som filtrerar och kristalliserar minnena. Som återkommande ord ”efterår”, alltså höst, och kanske är det här en höstbok, där hon stillsamt – vilsamt – konstaterar hur åren lägger sina ringar kring ett liv, hennes liv, och att hon där någon gång för cirka tio år sedan konstaterar att ”Skønt jeg ikke kan føde flere børn, / er det magiske vel ikke / forbi?”

Jag vill inte gå förbi kärleksdikterna, där hon också påminner mig om hur oerhört bra och intensiv hon var som kärleksdiktare då på 80- och 90-talet, något som jag nästan glömt bort efter att ha läst hennes senare samlingar – Salamandersol utgör en kvartett, där de tidigare installationerna varit Hvalerne i Paris, Tarkovskijs heste och Trækfuglens kompas. Av dessa har de två första översatts till svenska, och det är nog bara en tidsfråga innan den här också blir det: för som sagt, jag kan inte tänka mig en mer ypperlig introduktion till den här poeten.

Att dikterna alltså är berättande hindrar inte att de gärna lämnar ett konkret plan och söker sig mot ett abstrakt – och där ligger också hela skillnaden, det som får Tafdrup att bli en mycket mer spännande författare än många andra som skriver självbiografiska dikter. Hon uttrycker sig också med en helt annan pondus, med en distinkt självkänsla, som ändå inte blir skrytsam, utan bara bärs av sin egen stolthet. (Hon är den mest ödmjuka av de poeter jag har träffat.)

Det handlar om att ”holde pennen fast og smidigt i hånden, / mens tyngen synger i munden.” Helheten är bra, ja, men också delarna, i enskilda dikter, som jag länge kommer att bära med mig, tacksamt. Dikter som visar att poesin är något annat i språket, att den kan nå längre i förståelse: Tafdrups dikter visar att skönheten finns i det som är sant, och utgör en balans mellan det som är fint och det som är fult. Men mest i sin närvaro i nuet, hur mycket de än blickar tillbaka. I dikter som förlitar sig helt på vad poeten är kapabel att utföra, vissheten och tryggheten i detta enkla konstaterande.

(Thomas Nydahl skriver också om boken, här. Annars är det tunnsått med recensioner i svenska tidningar.)