Säg mej är det verkligen sant?

För drygt tre år sedan läste Bruno K. Öijer sina dikter på Stora teatern i Linköping, och presenterade då dikten ”Ishjärtat” med orden att den aldrig lär bli svensk nationalsång, följt av en sardonisk reservation: ”fast osvuret är bäst!”

”Ishjärtat” är hämtad från diktsamlingen Dimman av allt från 2000, och jag minns att jag redan då under den där uppläsningen i Linköping tyckte att den var lämpad för just nationalsångsstatus , om än av alternativ art, eftersom den skildrar vårt ambivalenta förhållande till hemlandet:

”jag var ung

när jag bröt förlovningen

med detta djävulska land

detta avlånga ishjärta

detta sjuka

sadistiska urberg

där en ängel

aldrig satt sin fot”.

Svenskar förhåller sig ängsliga till sitt land, och det är närmast en dygd att inte uttrycka något som kan uppfattas som stolthet. Det är symtomatiskt då att Öijer på senare tid blivit så reservationslöst uppskattad som poet, då han har fortsatt att skända Sverige i sin senaste bok Svart som silver, med ett ursinne som ibland – i dikten ”Så få” – kulminerar i ett hat mot samtidssvenskens intresse för det ovärdiga.

Men vi ska också komma ihåg att det är just en ambivalens: han beskriver sitt förhållande som en uppbruten förlovning, att det ändå en gång har funnits en förälskelse. Något har hänt – med en välfunnen metafor använder poeten bilden av ett hjärta av is för att visa den älskades förvandling.

Med ”Ishjärtat” fortsätter Öijer en tradition inom svensk poesi: att hacka på Sverige. Det här var jag knappast medveten om när jag på en engelsklektion på högstadiet fick i uppgift att översätta en svensk sångtext till engelska. Jag valde Ebba Gröns ”Schweden Schweden”, en ironisk hyllning till det ytligt toleranta och välvilliga hemlandet.

Uppgiften fick mig också att lära mig den bokstavliga innebörden i de två raderna ”och käfta aldrig med äldre folk / för du vet att dom alltid har rätt”, när jag försökte övertyga min engelsklärare att ”aldrig käfta” skulle översätta med ”never jaw”, då han ville ha ”never talk back”.

Något senare upptäckte jag Gunnar Ekelöfs monumentalt svidande satir över det svenska i dikten ”Non Serviam” (”jag tjänar icke”, på latin), en dikt som ytterligare förstärker svensk poesis ambivalens för hemlandet.

Egentligen uttrycker han en identisk känsla som Öijer skulle göra 55 år senare: känslan av ett förlorat Sverige, att hemkänslan bara kan sökas i det förflutna. Båda dikterna skildrar ett kylslaget och förfulat Sverige. Ekelöfs dikt är en revolt mot att göra sig hemtam:

”Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen främling i mig!

Jag är inte hemma i detta land

men detta land beter sig som hemma i mig!”

Den här dikten fungerar också som räddning för de förföljda och utnyttjade människorna; dess ord om att inte höra hemma finns inristade på Ernst Nordins staty intill Malmskilnadsgatan, gatan där torskar i långa tider plockat upp prostituerade. Så blir det en dikt som visar att en av poesins uppgifter är att vara utanför och utforska utanförskapet.

En något mindre oresonlig hållning till Sverige finns i en av Malte Perssons dikter från samlingen Dikter (2007). ”Saft i Sverige” handlar om något som ser ut som en typiskt svensk midsommar, med hembränt, husvagnar, hånglande ungdomar, korv med sötad ketchup och likaledes sötad ”blandsaft”: ”en geting drunknad: dödlig sötma – se begäret stillas, straffas”.

Och saften ”rinner ut som sommaren i sanden. Föreställ dig /framtiden och späd den 1 till 5.” Så kan Sverige också skildras: töntstämplat, lite klumpigt, lite håglöst och allt mer utspätt – och då blir närheten till framför allt Ekelöfs dikt påtaglig. Även hos Malte Persson finns den där känslan att Sverige, det är något som fanns förr, en essens som vi allt mer håller på att späda ut.

Så finns hos Ekelöf och Öijer ett uppenbart motstånd, ett behov att distansera sig och vara oavhängig. Perssons dikt har ett mildare temperament, även om han fortsätter att skriva i en liknande tradition, där han med ironisk blick ser det vanskliga i vårt förhållande till Sverige.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/6 2012. Bilden är tagen 2 januari 2007.)