Nattsäsong, Karolina Ramqvist, Bonniers

  

När jag läste Karolina Ramqvists förra roman Den första boken förvånades jag över hur bra den var – ett klart steg framåt – och över att hon aldrig nominerats till Augustpriset. Nå, det åtgärdades ett par veckor senare med en välförtjänt nominering till priset. Nu har jag läst hennes nya roman, Nattsäsong, med förväntningarna högt uppskruvade.

Men det här är en helt annan typ av roman, som helt lämnar det autofiktiva som varit motor i flera av de tidigare böckerna. Här handlar det om en firad skådespelerska som vid femtio års ålder ska spela tonårig konkubin i en uppsättning som bygger på pjäsförlagan till Puccinis bekanta opera Madame Butterfly. Hon lever i ett stendött äktenskap och inleder en sexuell relation med sonen till en demonregissör – med tydliga drag av Ingmar Bergman – vars filmer hon medverkat i. Mannen heter Hans – högst signifikativt (hon är hans!) – och älskaren heter Dag, kanske även det signifikativt (dag efter äktenskapets natt).

Allt utspelas mot fonden av allt mer oroande tider i landet, som rustar sig för beredskap och eventuellt krig. Bomber sprängs, skyddsrum byggs, ransoneringar införs, och allvarsamma politiker talar om mobilisering i tv. Därmed blir teatern en tillflykt, men också något som drabbas av mer eller mindre outtalad kritik: vad kan konsten göra i kristider? Ganska mycket, visar historien. Under kriser kan konsten förena och stärka gemenskapen, men Ramqvist förhåller sig mestadels neutral, utöver några pacifistiska förslag.

Att läsa Nattsäsong kan få en att tycka att det känns som att läsa en säregen blandning av Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker med en betänklig anstrykning av Carina Rydberg. Alltså: äventyr i en tidlös värld där viss absurdism råder, och där erotiken är mörk och överskridande. Få svenska samtidsförfattare är lika bra på att etablera stämningslägen som Ramqvist. Det kunde avfärdas som effektsökeri, de många ominösa stunderna som kvinnan hamnar i, liksom att förloppet kanske går i lite väl förutsägbara riktningar – ska hennes snedsteg leda till ruelse eller uppbrott? En skicklig författare är klok nog att välja ett tredje alternativ, och däri ligger det oförutsägbara hos Ramqvist, även om detta tredje alternativ kanske hör till de lägst hängande frukterna.

Så det är både tidlöst och kontextbundet. Att kvinnan till sin inre monolog – det här är en jagberättelse – föredrar ”ej” före ”inte” ger onekligen texten en arkaisk prägel – eller så är det bara så skådespelares språk ser ut, färgat av en livstid med det dramatiskt högstämda språkbruk som pjäserna innehåller.

Det finns hos Ramqvist en utsökt och vid det här laget smått patenterad förmåga att skildra attraktion och dess motsats. Liksom en viss Clarissa Dalloway köper skådespelerskan sina blommor själv till en middag hon ska ha med mannen, och så här tänker hon om en klänning som han har sett ut åt henne, och vad han förväntar sig därav:

En mjukhet, förmodligen. En sorts påklädd nakenhet. Det sade kanske något om vad han ville med mig och om allt han inte ville, och jag undrade om det var hans eller min egen bild av mig som var den rätta.

Men i själva verket har hon i äktenskapet blivit osynlig: han stirrar bara fåraktigt ned i sin mobilskärm. Och vad söker hon egentligen hos den gåtfulle Dag: ”Åtrådd, ja, men älskad. Vad var skillnaden, och varför fanns det en skillnad.”

Ramqvist skriver en omisskännlig och oefterhärmlig prosa. Det finns också något befriande i att läsa en renodlad roman, i synnerhet en som har en så skarpslipad psykologisk blick på människorna. Det är konstfullt utan att det blir konstgjort. Det finns en mörk klangbotten, ett behärskat ursinne som dikterar de estetiska villkoren. Det är stilistiskt säkert, och jag tänker: så här ska arvet från författare som Stig Dagerman och Gösta Oswald förvaltas. Med andra ord: det är avancerat skrivet, men aldrig långtråkigt eller tungsint.

Styckena är korta, men kapitlen långa: fem till antalet (som i en tragedi, kan tänkas). Det skapar en dynamik i läsningen, som odlar både sävlighet och hetsighet. Och det annalkande krig som hotar i bakgrunden får mig att tänka på romaner som skrevs för hundra år sedan, under en tid som vi med facit i hand kallar ”mellankrigstiden”: det går att hitta föraningar om det krig som inleddes 1939, med en odefinierad oro som hotar tillvaron för den tidens romanfigurer. Tänk om en roman som Nattsäsong om hundra år räknas till de romaner som varslar om framtida storkrig. Det förutsätter att den blir läst om hundra år – och det är den värd.

Krönika om engerade lärare för Expertrådet för läsning

  

Om jag behöver röra mig i skolans korridorer ser jag ofta till att plocka med mig en bok. ”Vad är det där?” frågar de nyfikna eleverna. ”Det här? Det är bara min accessoar”, svarar jag, fullt medveten om att det vissa gånger kan få en elev att gå till skolbiblioteket för att fråga efter Sara Stridsbergs Farväl till Panic Beach, eller vad det nu är jag råkar ha i handen.

Ännu en krönika i läsningens tecken. Den finns att läsa i sin helhet på Expertrådet för läsnings hemsida:  

Adrian, Maxim Grigoriev, Bonniers

  

Adrian Leverkühn är namnet på huvudpersonen i Thomas Manns roman Doktor Faustus – han som i utbyte av 24 års genialitet som kompositör säljer sin själ till Mefistofeles (Djävulen). Huvudpersonen i Maxim Grigorievs nya eponyma roman Adrian får i stället 24 år av overksamhet. Avhandlingen om Gunnar Ekelöf blir till intet, och under hela tiden arbetar han på en stor elegi – inspirerad av Ekelöfs En Mölna-elegi – men även den är svår att slutföra. Allt tar sin ände i en stuga utanför Ö-vik (Örnsköldsvik för sörlänningar), i en laddad slutscen som har drag av Ingmar Bergmans kammarspel, till exempel Vargtimmen.

Kompisarna Johannes och Kristian, som han en gång i tiden pluggade litteraturvetenskap med, tröttnar också på Adrians overksamhet. Men som alltid med Grigoriev är det svårt att ringa in hans skrivande. Förlaget vacklar mellan att kalla denna roman för en Stockholmsskildring, en vänskapsroman, en bildningsroman, en konstnärsroman, plus en roman om abort, en roman om åtrå, en roman om åtrå till litteraturen. Samt förstås ”en Faust-berättelse”. Jag skulle kunna säga att inget av detta stämmer – men också att allt är sant.

Det låter förstås krångligt, men lyckligtvis undanröjer Grigorievs stilkänsla sådana farhågor. För han skriver mer medryckande än tungrott, även när ämnet är gravallvarligt. Det är en roman som bär sina stora anspråk väl. Adrian är en slags ofrivillig kosmopolit, med basen i Stockholm och med mer eller mindre längre vistelser i Berlin och Madrid. Man kunde också säga att det är en stil som lyckas vara både tuktad och yvig.

Själva premissen med de tre kompisarna och tematiken kring konsten, filosofin och estetiken kunde få en att tänka på böcker av Lydia Sandgren och Johanna Hedman. Förvisso, men Grigoriev söker upp mörkare trakter med sitt skrivande, något som vi alla som bedårades av en av 2020-talets bästa svenska böcker, Europa, lätt känner igen också i den nya romanen. Som samhällskritiken, som stundtals är sylvass, inte minst när den framförs av koleriska kverulanter som Elena, som är flickvän både till Adrian och Johannes. Liksom Nina i Europa och Lili i novellen ”Fotografen” har Elena skänkts ett omåttligt hat till tillvaron.

Grigoriev visade redan med sin debut, novellsamlingen Städer, en osviklig förmåga att skildra platser. Det här är svårare än man kan tro, det vill säga att skildra bekanta ställen trovärdigt och övertygande, utan att det blir övertydligt och sökt; det viktiga för en författare med ambitionen att förankra skeendet i en konkret verklighet är kanske att växla mellan avmätthet och begeistring, att helt enkelt uppsöka vad som sker i den dynamiken. Förvisso är stockholmsskildringen utsökt i sin detaljrikedom, men det är annat som jag tar med mig från denna roman. Adrian tillåts förbli en gåtfull gestalt, denna ryskfödde främling i tillvaron.

Han förblir det genom romanens närapå 500 sidor. Kristian blir den som fastnar hårdast i den märkliga utstrålning Adrian utger – så blir han trots en bekräftad heterosexualitet erotiskt besatt av Adrian, något som tidigt antyds i blickarna på vännen: ”Det var som att andas in det synliga.” Själv är huvudpersonens sexualitet av mer prosaiskt slag, och sällan långvarigt: ”Adrian kopulerade ungefär som han pratade, med den skillnaden att han oftast kom till poängen.”

Men det är också en befrielse att för en gångs skull läsa en roman som tar litteraturen på så stort allvar. Inte enbart för att vi så ofta uppehåller oss vid Ekelöfs skrivande, utan för de många diskussionerna som ofta utmynnar i skarpa slutsatser om det slöa tänkande inom svensk humaniora: ”När autofiktionen kom var det därför en stor lättnad. Man kunde äntligen ta på allvar sådant som inte krävde att man tänkte.”

En tolkning av det är att Grigorievs böcker verkligen kräver tankemöda. Här ställs frågor om våra livsval: förslösar vi våra liv? Borde vi ha prioriterat annorlunda? Grigoriev är en anomali i den svenska litteraturen med sina allvarsamma böcker som inte tyngs av sitt allvar. Hans stil saknar all sirlighet, men uppfinner sin egen pregnans och stringens. Det finns raljanta drag i hur han tar sig an samtidens kulturella förflackning, men ärligt: har han så fel? Samma vecka som jag läser hans roman kan jag på DN kultur läsa en intervju med Måns Zelmerlöv och en krönika där Hanna Hellquist berättar att hennes kille har gjort slut med henne.

Livet blir outhärdligt för den som begåvats med kritisk blick. Gunnar Ekelöf, som kanske var först i Sverige att kalla sig outsider (i essän ”En outsiders väg”), delar egenskaper med de många fiktiva outsiders som Colin Wilson femton år senare listade i sitt portalverk The Outsider. Ett bekymmer med Ekelöf, om jag tillåts spela Djävulens advokat och försvara Adrians prokrastinering, är väl att om honom kan man säga precis vad som helst, och då blir en avhandling präglad av inkonsekvenser (detsamma gäller förstås också Strindberg, och i någon mån Almquist).

Att Adrian redan som ung håller på med sin elegi borde ha varit en varningsklocka för hans omgivning. Sådant slutar sällan lyckligt – se bara Paul Andersson, och vad som hände med hans geni efter dikten ”Elegi över en förlorad sommar”. De grubblande manliga protagonisterna har blivit Gregorievs signum som författare.

Slutligen måste jag bara påpeka några uppenbara faktafadäser. Eyvind Johnsons böcker om Krilon stavas här ”Krillon”, och den franske författaren Stendhal stavas ”Stendahl” (med andra ord lika felaktigt som i cirka 50% av alla svenska böcker som nänns nämna honom), och Hjalmar Bergmans roman Clownen Jac får heta ”Clownen Jack”, samt att Ekelöfs dikt med titeln ”Arsinoë” blir ”Arsinoe”, utan det diakritiska tecknet. Är det en medveten drift med dessa författare, och vad är i så fall poängen? Är det en trend? I Monika Fagerholms senaste roman Döda trakten. Kvinnor i revolt stavar hon Joyces roman med överflödig genitivapostrof (Finnegan’s Wake) och ger Yeats mycket irländska stavning av ordet ”centre” i dikten ”The Second Coming” den amerikanska varianten ”center”.

Förlåt om jag själv blir kolerisk här, men kan man inte önska att sådana saker tillrättalades av ett förlag? Det stör mig, och då vill jag ändå påpeka att Grigoriev gör en fin närläsning av Ekelöfs dikt ”Arsinoë”, och överlag skriver initierat och engagerande om främst Ekelöf, men också om litteraturen i stort. Det finns ju något sorgligt i hur Adrian viger sitt liv åt Ekelöf utan att egentligen komma fram till något väsentligt. Så mycket han går miste om! Och likaså den som väljer bort svensk samtidslitteratur går miste om en författare som Maxim Grigoriev.

Gud är en cell (Elementens elegi), Jon Ståle Ritland, översättning Jonas Rasmussen, Smockadoll

Som den bildade läsare du är förväntar jag mig att du kan de fyra elementen: jord, eld, luft, vatten … Jo vars, det var antikens element, men den moderna vetenskapen har observerat gener, vatten, kol och ljus som de fyra ingredienser som konstituerar liv. Vi består till 18% av kol – men tillåt mig tvivla, för heter man Kohlström borde en större andel kol ha tilldelats mig.

Om detta handlar norske poeten – och ögonläkaren! – Jon Ståle Ritlands fyra diktsamlingar som kommit ut under 2000-talet, och bildar en elementens elegi. De har samlats i en praktbok på mikroförlaget Smockadoll i Jonas Rasmussens översättning, som Gud är en cell. En passande titel, för här gifter sig verkligen religionen med vetenskapen på ett – ursäkta – cellsamt sätt … 

Ritland kommer till Jönköpings poesifestival i helgen, så det gäller att passa på! Det här är en poet som har skrivit om tennis, men också om Jan Boklöv, som under en kort period tillhörde eliten i backhoppning. Rasmussens efterord kategoriserar dikterna som tillhörande skärningspunkten mellan naturvetenskap och poesi: ”Jag närmar mig en ny förståelse av världen när jag läser Ritland. En sammansatt, enhetlig värld. Och jag närmar mig denna svindlande förståelse från två håll samtidigt: från det strikt vetenskapliga, där sanning och fakta framläggs, och från det oprecisa och milt prövande poetiska hållet, vilket är konstens domäner.”

Det är lätt att instämma. Men också värt att påpeka vilka vinster som friläggs när dessa discipliner möts, som John Keats så fyndigt visade i sin dikt ”Ode on a Grecian Urn”, med dess omkväde ”Beauty is truth, truth beauty, / That is all ye know on earth, and all ye need to know.” Men det var innan de materiella värdena tog över. Kanske också det är det enda jag har lärt mig av poesin, det som Rasmussen påpekar: en ny förståelse av världen. Och om vi vill vara människor fullt ut har vi bara vinster att inkassera om vi tillåter oss detta mer generösa förhållningssätt till världen, att vi alltså betraktar den både från vetenskapligt och konstnärligt håll – men också att vi tillåter oss att ägna kulturen den uppmärksamhet och det allvar den förtjänar.

Ritlands böcker har tillkommit åren 2004–2023, och Rasmussens översättning kom 2024. Det är fyra böcker på lite drygt 50 sidor vardera, med förtätning som ideal. Som helhet kan det erinra om danska Pia Tafdrups diktsamlingar om de fem sinnena – även den utkom på lilla Smockadoll, en bit utanför den uppmärksamhetsekonomi som råder för tillfället i detta land.

I den första boken, Kroppsvisiteringar, bildas nya kombinationer av bokstäverna ”A”, ”T”, ”G” och ”C”, i en metod som vagt liknar Inger Christensens Alfabet. Det är genetiken som är ärendet här: ”guds fyra initialer kodade och repeterade / i en monoton biokemisk bön / som tagit en hel livstid att be / …… TATAGCTATTCGACCTCGGTACAACAGT …………” Här skapas inte bara en ny värld, utan också en ny dikt, med viss lekfullt anslag: ”analfabetisk ordning” låter nästan som en kommentar till veckans tillkännagivande av PISA-undersökningen, men så roligt ska vi inte ha det.

Tidens gång gör sig gällande i alla fyra böcker. I Vattenstämplar, den andra, ger sig titeln till känna: ”gud är en cell / som delar sig i alla oss”. Att Ritland är ögonläkare blir också mer uppenbart, med referenser till synen: ”hela världen var full av ögon / tårarna berättade att du var / på väg hem”. Det är skrivet i gränslandet mellan metaforen och den bokstavliga utsagan, och som läsare är du sällan säker på vartåt dikten lutar. För nog gör den det: lutar, alltså.

Ibland tar möjligen det tekniska över, och att dikterna är ställda i spalter försvårar läsningen, även med anvisningen att man kan läsa vänsterspalten först och högerspalten sen – i så fall faller ju själva metoden? Ändå blir det inte riktigt den befarade ingenjörskonsten: Ritland är för noggrann med att behålla en poesins mystik, där form och innehåll går samman, i ögonblicksbilder och helhetsvyer.

Framför allt arbetar poesin mot all förenkling och all fördumning. Inte för att jag direkt känner mig smartare av att läsa Ritland – men på något sätt har han vidgat mitt synfält. Så får vi i den tredje boken Kolbindningar reda på att vi till 18% består av kol (det förklarar ändå något!). I Herkulesgatans poesiklubbs senaste fanzine, ”evig rök” (som jag skrev om i onsdags), berättade Ingela Strandberg i en enkät att om en läsare ger henne beröm för att hon skrivit ”vackert” vet hon att hon har misslyckats.

Ritland skriver inte omedelbart vackert, men det är utfört i något som kunde kallas en uppdatering eller nyansering av skönheten: ”människan, en himmelsk konstruktion / du strålar av invändigt / inkarnerat ljus”. Och nog finns här det utlovade nya sättet att se på världen också: ”konsten att fånga naturen / i en oljemålning / att kunna läsa ljuset / bakom ärren på himlen”. Detta ärr på himlen är kanske det Cormac McCarthy såg i sin roman Blodets meridian: ”ett vrål av sådan förfäran som för att sy ihop en cesur i världens pulsslag” (översättning Ulf Gyllenhaak).

Och Ritland är bra på de korthuggna sentenserna, likväl som det sammanhängande som får varje enskild del att ingå i något större: ”tiden är ett timglas / med hål i botten”. Det är ställvis också utmanande för tanken: ”ett par ögon / som inte kan läsa / men stirrar tillbaka / på den som läser” (ännu en PISA-referens?). Här finns också en diskret men uttalad ekopoesi. Och en ödmjukhet, som blir allt mer påtaglig ju mer jag läser.

Slutligen, i fjärde boken, Öster om världens ände, är det ljuset som genomfar dikten, och det är också här religionen ges en stark närvaro, liksom den oberäkneliga tiden, och vårt behov av samverkan för överlevnad. Hos Edith Södergran slocknar alla stjärnor en gång men de har alltid lyst utan skräck. Hos Ritland är det mindre förtröstansfullt, eller mer:

du är värmesökande, vänder dig alltid

mot solen, men ljuset kan ta andra vägar

och försvinna, i Vintergatan finns

ett svart hål som har slukat en massa

som motsvarar fyra miljoner solar

förr eller senare ska alla stjärnor slockna

under tiden arrangerar jag speglar

så att ljuset kan få beröra dig

många gånger innan du försvinner

Ljuset är elementet, och viss hjälp får vi från en viss Simone Weil: ”Kärleken är inte tröst. Den är ljus.”Att läsa poesi kan innebära att vi skänks ynnesten att få vara i detta ljus. En nåd. En rikedom. En välsignelse. Här skriver Ritland en rakare, mer renodlad dikt, som tar oss raka vägen ut i rymden. Jag tycker väldigt mycket om att vara där.

Evig rök #3; Textur 1 | 2026; BLA 5/26

  

Vill du höra något deprimerande? När jag var ny lärare på min skola för drygt 25 år sedan prenumererade skolbiblioteket på Ord & Bild, Lyrikvännen och BLM (Bonniers Litterära Magasin), så länge den fanns. Jag är osäker på hur lästa de var – men jag tillbringade tid där bland borden med tidskriftsnumren, och det var åtminstone möjligt för en litteraturintresserad elev att hitta något matnyttigt där. I dag (tisdag 8 september) kom resultaten från PISA-undersökningen, och endast inbilska politiker kan förvånas över att läsförståelsen har sjunkit till de sämsta nivåerna sedan undersökningarna började: nu kan endast 31% av femtonåringarna som lämnar grundskolan läsa.

Finns det ett samband? Inte vet jag: jag bara – som det heter – ställer frågan … För min förkovran (vad är en människa utan sin drift att förkovra sig?) har jag nu läst ett par kulturtidskrifter. Jag börjar med det fanzine som drivs av det anonyma namnet ”Herkulesgatans poesiklubb”, som under ett års tid pepprade den läsande offentligheten i landet – typ 200 personer? – med pamfletter, egenskrivna dikter och ibland gästpoeter. Nu har verksamheten sedan en tid övergått i det marginellt mer påkostade tidskriftsformatet, och nummer 3 (september 2026) har den lovande och mycket passande rubriken ”evig rök”.

Anledningen att jag inledningsvis kom att tänka på de gamla tidskrifterna som fanns på skolan är två saker. Numret innehåller, utöver dikter av bland andra HP själv och Alva Rosengren (snygga gurlesker) och Pär Thörn, en enkät där 15 insatta svarar på frågan om poesin är meningslös eller meningsfull. Hittar du sådant på kultursidorna i DN eller SvD? Nä, för där har du de senaste veckorna kunnat läsa att Hanna Hellquists kille har gjort slut, en intervju med Måns Petter Niklas, förlåt Zelmerlöv, samt förstås en massa texter om Carolas nya bok. Det är många som säger bra saker i enkäten, till exempel Sofia Roberg (tror tidskrifterna var bortplockade när hon gick på min skola för drygt femton år sedan, men hon hittade ju till poesin ändå): hon ser poesin som ”en sorts omsorgsarbete”.

Det andra är en oerhört märkligt text av en 20-årig Gösta Oswald. Den är så intelligent att jag bara måste rekommendera den till alla, om inte annat för glädjen i att få läsa meningar som denna: ”Trots att undertecknad under vårens lopp åtskilligt fjärmat sej från sin andaktsfullt visslande attityd, med vad det innebar av föråldrade kunskapsteoretiska övertygelser, kan jag fortfarande, i denna position, inte komma ifrån en av den transcendentala idealismens väsentligare tänkesätt: då vinner den filosofiska eftertanken insteg hos människan, när hon börjar upptäcka att världen är hennes föreställning.” I år är det 100 år sedan Oswald föddes, men har du sett det någon annan stans än här? Vad säger man? En kulturgärning!

Sådant blir man ju glad av, och likaså det idoga arbete som utförs av Jönköpings litteraturhus. Deras nya tidskrift heter Textur, och deras första nummer är ambitiöst och mångsidigt. I viss mån är jag partisk här, då Peter Nyberg Mollung nämner min insats som moderator för samtal med Jerker Virdborg, Cecilia Davidsson och Andrzej Tichý i Tabergsådalens kulturhus regi. Likaså att en annan av mina elever bidrar med en dikt – Klara Sandlin har skrivit empatiskt och med snygga halvrim en sorgesång över sitt egna och andras farväl till platser.

Den som vill läsa dikter eller noveller hittar det här, som Ulla Hansson Greens finurliga novell om en ordboksredaktör med viss fobi för bokstaven ”T”, och med en ordentlig slutkläm. Det rör sig mestadels om författare från länet, med undantaget Ylva Gripfelt, som för två år sedan var gästförfattare i bygden. Då hörde jag henne framföra sin dikt ”Jönköping true blue”, som här finns tryckt som en bonus precis på mittuppslaget. Det är en dikt som rör sig från kebabsåsen till Billie Eilish. Den får fem blå Madonna-hjärtan av mig.

Textur har också en sektion med essäer, däribland Nyberg Mollungs redogörelse från arbetet med Tabergsådalen. Författarna hade workshops där, och jag minns Tichýs besök som så inspirerande att jag skrev mitt första skönlitterära arbete på minst tjugo år. Tyvärr har alstret förkommit – eller så var det lika bra …

Slutligen: på bokmässan ska jag delta i några samtal om hiphoplyrik, och då var det förstås lägligt att BLA, norska Bokvennen Litterær Avis, till sitt nya nummer, 5/26, har hiphop som tema. De har sin egna enkät, där ett femtiotal norska auktoriteter på litteraturfältet berättar om sin favoritlåt. Givetvis finns Kendrick Lamar, Eminem och Kanye West representerade med flera låtar vardera, men också en svensk. Erik Lundin, Yasin eller Einár, eller kanske Silvana Imam? Nej, faktiskt Linda Piras ”Knäpper mina fingrar”. Men som helhet bildar det en bra spellista.

Vad skulle min favoritlåt vara? Just nu kanske ”C.E.A.R.T.A” av Kneecap, den terroristanklagade nordirländska gruppen som gjort årets förmodligen bästa skiva, ”FENIAN”. Om du inte tror mig: lyssna på ”Gael Phonics”. Ja, det är bra nu, men kommer jag att lyssna på det om fem år? Selma Kollström (snyggt namn!), som är doktorand i engelsk litteratur i Oslo, skriver engagerande om Kneecap, flera gånger mer inkännande än någon av alla svenska texter om bandet.

Edel Lalene Farstad skriver om Michael Strunge som en protorappare, och det är inte alls så krystat som det låter. Det finns många beröringspunkter mellan sårbarheten i hans dikter och texterna i många raplåtar. Och som vanligt skriver de vidare på sin serie om kvinnliga Nobelpristagare. Una Gjerde och Gjertrud Louise Laurell har den här gången valt Wisława Szymborska, och det blir ett dynamiskt samtal där de tänker kritiskt och nyanserat. Som alltid finns det hos BLA en utsökt mix av det allvarliga och det lekfulla. Så enkelt är det: endast den som tar litteraturen på blodigt allvar kan tillåta sig att vara så här lättsam.

Sex in the City, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Bonniers

  

Hur skriver man bäst om kärlek i vår kärlekslösa tid? Kanske som Caroline Ringskog Ferrada-Noli i sin nya novellsamling Sex in the City: smått kaxigt och kantigt, en aning obehärskat och ofta underhållande.

Novellen är en svårbemästrad form, och det är möjligt att grundidén – att skildra heterosexuella relationer där de olika paren är i konstant osynk – inte håller för fjorton noveller. Efter ett tag beter sig karaktärerna i en novell lite väl likt paret från den förra, och så vidare. Det ligger många tappade trådar kvar när varje novell slutar. Och stilen är ibland så slängig och nonchalant att det provocerar ens språkkänsla. Ändå roas jag för stunden av novellerna.

Allra roligast är de dråpliga iakttagelserna, som Ringskog Ferrada-Noli skildrar genom krönikörens och poddarens blick: ”Kvinnorna var som männen, fast med känslor.” Eller hur en av de många männen med snygga kroppar beskrivs: ”Det var som att det fanns ett stråk av förtvivlan som hade lagt sig som en lugn blixt genom honom.” Det finns rätt gott om sådana snygga liknelser, och den lugna blixten är ju en briljant bild för en viss typ av personlighet.

Huvudpersonerna är kvinnor. Ibland är de gifta, eller skilda. Ibland har de barn, eller är gravida. Ibland dricker de, eller avstår. Ibland är de rika, eller fattiga. Några av huvudpersonerna är författare. Det mesta utspelar sig i nutid, men i en av novellerna är det 60-tal. Det gemensamma är besattheten av kroppen, av smalhetsidealen, och det säger förstås något om vår Ozempic-besatta tid, även om det här är något så ovanligt för svensk samtidsprosa att den inte nämner bantningsmedicinen Ozempic.

Kvinnorna i novellerna bär också på ett lågaffektivt manshat, men det är inte alltid glasklart vem som är måltavlan: de dumma männen eller de själviska kvinnorna. I en av de bättre novellerna, ”Parasit”, invaderas vårt moderna högteknologiska samhälle av något så gammalt och prosaiskt som huvudlöss. Kvinnan slits med frågan om hon ska berätta för sin partner, medveten om vad som sätts på spel i en tillvaro som odlat ytan.

Som titeln utlovar liggs det en hel del i novellerna. Ringskog Ferrada-Noli är bra på att skriva om attraktion och dess motsats, likgiltigheten. Man kunde säga att det är mer kön än sex i novellerna, fast titeln är förstås en blinkning till den briljanta tv-serien Sex and the city från millennieskiftet. Men om Carrie Bradshaws blick i serien var storögt förväntansfull är Ringskog Ferrada-Nolis inställning till tvåsamheten mer sardonisk.

Det vore tjänstefel av mig som kritiker att förvänta mig konventionella noveller av en så frivolt bångstyrig författare som Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Jag har följt hennes skrivande sedan den originella debuten 2009 med Naturen, och jag imponeras av hur hon fortsätter upptäcka nya infallsvinklar. Det är både flamsigt och smart, och jag tror ingen svensk författare skriver lika vasst och roligt – Josefine Jinders krönikor i Expressen Kultur undantagen. Det är träffsäkert skrivet om vår samtid, och mycket uppfriskande.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/9 2026)

Du kommer att välja bergen, Andrèane Frenette-Vallières, översättning Emma Majberger, Aska

  

Att läsa kan liknas vid ett gruvarbete. Du är ensam, med dålig sikt och dålig luft. Ibland får du komma upp till ytan med värkande axlar och ett fynd, men det är svårt att veta vad kvalitet är när du jobbar i mörker (aka ”det okända”). Det du håller upp inför andra kan vara kattguld. Men vad händer om man vänder på perspektivet: vad är en adekvat definition av skrivande?

Kanske att likna det vid bergsklättring? Kanadensiska författaren Andrèane Frenette-Vallières har skrivit boken Du kommer att välja bergen, som nu har översatts av Emma Majberger. Det är möjligt att du har missat den här titeln, då den utkommer på ett litet förlag (Aska) och inte skiner lika starkt i gruvan som de böcker som oundvikligen blir – ugh! – ”snackisar”. Men då går du miste om ett av dessa sällsynta fynd, för det här är lätt en av de bästa böcker jag har läst i år, utan att jag egentligen är helt säker på vad det är för slags bok jag har läst.

Det är skrivet från en uttalad outsider-position. En konstnär ställer sig ju mer eller mindre uttalat där – ”Outside of society, that’s where I wanna be”, som Patti Smith sjöng. De första två meningarna i Frenette-Vallières bok etablerar detta: ”Jag skriver till dig från ett vindshus. Jag hör inte längre till världen.” Därifrån skrivs en nyskapande ekofeminism fram, som bygger på teori och praktik. Berättaren skapar ett alter ego vid namn Mona, som fungerar som språkrör för erfarenheter av våld i nära relationer, och där citat från filosofin samt skönlitteraturen – Lispector och Woolf – flikas in.

Kapitelrubriken ”Inuti mig har jag en häst” lånas från en novell av Lispector, som Frenette-Vallières läst på franska (”Seco estudo de cavalos” på portugisiska) – den hör tyvärr till de många noveller som ej översatts till svenska ännu. Den typ av mystik Lispector odlade fungerar utmärkt som ett bollplank i den här boken, som också präglas av detta listigt lustfyllda gränsöverskridande. Här handlar det om att våga ge sig själv en röst, ett uttryck, och hela boken blir en undersökning av hur detta går till, i ett skrivande som hela tiden utmanar och tänjer på förutsättningar.

Det innebär också att du behöver lära dig leva med djuren tätt intill dig. Då blir det förstås viktigt att vårda ens kärna: ”Jag skyddar det inom mig som valde det mänskliga.” Gränsen mellan människa och djur är en farlig plats, men däri finns också en önskan att uppgå i något annat, som är mer behovsstyrt. Där blir våldsamheten en del av vardagen för berättarjaget i denna udda mix av essä, fiktion och självbiografi. Frenette-Vallières visar att våldet skapar skuldkänslor hos den som utsätts för det, men det går också att ta sig därifrån, via anorexi, via traumatisering, via universitets grundkurser i feministisk teori, och successivt byggs en självkänsla upp hos den som fått allt raserat.

Så byggs också en identitet upp, ett starkt fäste mot det som stigmatiserar en. Tro mig, det är mödosamt och tidskrävande att åstadkomma detta. Frenette-Vallières skapar Mona som en slags talisman, ett käril för en kärlek som kan återfödas. I sin dagbok menade Sylvia Plath att hon var ”a vessel of tragic experience”. I romanen Blåsa liv, som flitigt citeras, uppfinner Lispectors berättarjag Ângela, med liknande funktion, att kanalisera de mörka karaktärsdragen.

Att läsa Frenette-Vallières innebär att du också måste bli uppfinnande; du behöver skapa en ny läsart, för det är en bok som inte liknar annat du har läst. I Selby Wynn Schwartz besynnerliga Efter Sapfo var det ett kollektiv kvinnor som gestaltade motstånd och uppror. Även här finns en önskan att få ingå i något större, att omvandla den privata erfarenheten till något mer universellt. Samt att försöka leda kaos i en mer ordnad riktning, allra mest så kanske i en passus som ställts upp som en dikt, där kaos görs till det vackraste av verb:

Jag går inte; jag kaosar, jag irrar

i rörelsen

Ibland känner jag

att det inte finns någon gräns

mellan mig och saker

mellan mig och dig;

och ändå måste man igenom galaxer

för att känna ett litet uns av sorgen

som grundar mig

Att de relativt många citaten oftast lämnas okommenterade och utan avsändare (tills man bläddrat fram notförteckningen) kan göra läsningen besvärlig och avstannande. Fast allra mest tycker jag att boken visar litteraturen som en räddningsplanka, när allt annat i världen är opålitligt och bräckligt. Då blir citaten nödvändiga påminnelser om att det som berättas inte alls är någon unik erfarenhet, utan en del av ett mönster som har pågått länge och fortsätter att pågå.

Man kunde önska att våra politiker fattade detta, vilket närmast ofattbart värde som ligger i kulturen och i litteraturen. I stället får vi meningslösa enkäter där vår nuvarande statsminister Ulf Kristersson ska nämna en film som gjort avtryck hos honom och väljer barnfilmen Bröderna Lejonhjärta, säkerligen ivrigt påhejad av partistrateger att desperat klänga fast sig vid något av Astrid Lindgren. Vad jag önskar att de fick upp ögonen för något bortom det mest uppenbara i denna uppmärksamhetskultur. Andres Lokko brukar nämna sin uppgift att skriva om musik utanför de mest strömmade artisterna, och även om det finns något självgott i hans anspråk kan jag sympatisera med det – kanske jag i någon mån håller på med något liknande för litteraturen. Fast jag skriver ju bara om böcker som jag råkar gilla.

Bra böcker stör; de bästa böckerna förstör. Nej, jag skrev inte ”förströr”, och om du trodde så kan du leta någon annanstans (tips: där det är mer upplyst). Jag vet bara att den här boken har förstört min nattsömn i en veckas tid, och när jag inte har läst har jag saknat att läsa i den, och när jag ställer undan den ser jag till att minnas var den hamnar, då jag vet att jag kommer att behöva läsa vidare i den, så där som man kan sakna en vän eller en älskad person. Det är en bok som det är svårt att släppa taget om. Sällan har jag väl läst en bok som i så här hög grad vibrerar av liv, och jag må vara förlåten om jag tjatar, men nämnde jag att Frenette-Vallières lutar sig starkt mot Lispector och Woolf?

Här hittar jag några av de vackraste och starkaste existentiella slutsatserna jag har stött på. Det är faktiskt en förbluffande bra bok, helt enkelt, och jag visste definitivt inte innan min läsning att det var exakt det här jag var i behov av just nu, denna septembermånad 2026. Här går det också att hitta åtskilligt för den som identifierar sig som en skrivande människa – ja, alla dessa landets ”författare”, varför har ni inte hittat den här boken ännu? Exakt vad väntar ni på? Det finns hos Frenette-Vallières en ödmjukhet inför uppgiften, som att hon har uppfattat vilket stort ansvar som följer med skrivandet, men också dess oerhörda potential. Att sätta igång bergsklättring innebär att öva sig i förlust, där du är slagen på förhand. Något liknande gäller ju skrivandet: det går strängt taget aldrig att nå fram till den vision man har av skrivande, det man tror ska gå att förmedla.

Hur många överlevnadshistorier klarar vi? Uppenbarligen fler än vi trodde, så länge de berättas så här originellt och övertygande. Andrèane Frenette-Vallières berättar om det strukturella våldet och hur svårt det är för kvinnor att ta sig bort mot tryggare mark så länge de saknar agens. När jag läst klart hennes bok borstar jag bort soten och dammet och håller upp boken för alla att se: skåda detta sällsynta fynd! Skåda, och läs:

Min blick fylls av moln; jag slappnar av

det finns ingen anledning att dö så länge jag inom mig kommer åt

rikedomarna i det vilda livet

som vi har levt.

Klamra, Hanna Rajs, Bonniers

  

När jag ibland tvivlar på tillståndet i världen och vilken funktion eller nytta poesin har – med andra ord: mycket ofta – brukar jag plocka fram Hanna Rajs debut som poet, Armarna. I synnerhet den sista, lite längre dikten, och tänka på när hon läste den på Borås debutantgala 2019. Det var en upplevelse som kunde få en att tro på magi. Sedan dess har hon på den korta tiden etablerat sig som en mer än lovande poet, som gått från klarhet till klarhetare.

Nu utkommer hennes sjätte diktsamling Klamra, och jag må vara ursäktad om det dröjt innan jag kunnat ta mig an innehållet, för redan omslaget innehåller tillräckligt många ord för en diktsamling. Inte riktigt, för även om orden återkommer i boken är det en tämligen utförlig dikt som presenteras på bokens knappt 200 sidor. Utan att det egentligen blir överlastat.

Här kunde inflikas en parafras på den uttjatade sexistiska klyschan, ”kvinnor … man kan inte leva med dem, och man kan inte leva utan dem”. Fast så här: ”döden … man kan inte leva med den, och man kan inte leva utan den”. För nog handlar det om döden här, den död som det inte går att förhandla med, den död som slår ned och slår sig ned i våra liv när vi minst anar det och allra minst förtjänar det. Döden är överallt, som PJ Harvey uttryckte det på skivan ”Let England Shake”.

Här används kabbalan och en judisk siffermystik som jag befarar går mig en bit över huvudet. Men behöver man förstå alla dessa referenser, till siffror som återkommer, och en tradition som är mig främmande? Man kan också välja att acceptera sådant man inte delar eller ens förstår. Då förstår man att det inte bara är kärleken som gör en galen, utan också sorgen. Det som inte dödar dig gör dig bara … galnare, som Nick Cave uttryckte det på skivan ”Carnage”.

En annan sak Rajs gör är att låta artiklarna ”en” och ”ett” konsekvent skrivas numeriskt som ”1”, ungefär som Erik Lindman Mata gör. Det får dikten att hacka – att stanna upp ibland, där hjärnan tvingas justera sina kognitiva inställningar, och där du tvingas göra ett val, som en påminnelse om något som går bortom det binära men ändå innebär att ställas mellan två alternativ. Det skevar till läsningen på ett sätt som tillvaratar den queera potentialen som nästan all god poesi i någon form eller några former inrymmer. Till detta hör smått aggressiva parenteser, som befäster intrycket av en värld som ifrågasätts.

Jo, här är det inte alltid helt lätt att orientera sig. Dikterna rör sig rast- och restlöst i ivrig framåtrörelse. Den energi Rajs dikter uppbådar är omisskännlig och av helt eget slag. Det är en energi av sorg och smärta, men som hela tiden manar till uppror mot det förhärskade, en röst som vägrar ge upp: ”7 dagar är för kort / för att sitta på golvet men 7 dagar är / för länge att hålla andan”. Tiden sägs läka alla sår (ren och skär lögn). Tillåt mig förtvivla, verkar dikten vilja invända med ett snett leende som aldrig slår över i sarkasm.

Och så dessa enkelt uppställda rader som konstaterar saker:

man kan

själv inte

gå vidare för

det finns

inte längre

någonstans att gå

Då visar Rajs verkligen att det enkelt sagda inte behöver vara det enkelt tänkta. Här saknas det tillkämpade och krystade som ibland hemsöker en viss typ av intellektuell samtidspoesi. Den förtvivlan som uttrycks skär djupa snitt i dikterna. Men det är snygga snitt! Även när diktjaget – som kan både kursiveras och skrivas fetstilt ibland som ”jag” – hamnar i psykosliknande tillstånd. Då uppsöks olika identiteter: andra människor, djur, äpplen, med mera.

Och det finns också sällsynt känslostarka rader:

varifrån avgrunden (den jag bor i)

varifrån vrålet (det jag föddes med)

varifrån förbannelsen (den också?)

Så här kunde man säga: somliga dikter väcker dig genom att lägga en varsam hand på din axel och försynt fråga om det inte är på tiden att du vaknar nu. Hanna Rajs slänger en bytta iskallt vatten i ansiktet på dig – och du blir inte ens förbannad. Hon gör den egna upplevelsen till ett undantag, utan att därmed utesluta mig som läsare, som görs delaktig och empatiskt inkännande. Vet ni vem mer som gjorde så?

Stagnelius, förstås: ”Allt sen människor först bebyggde den blomstrande jorden / ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld.” Rajs: ”OCH LÅT MIG INTE ÅNGRA MIG / FÖR JAG ÅNGRAR MIG SÅ SNART […] / JAG ÅNGRAR MIG REDAN / FINNS IGEN / FINNS IGEN / FÖRSVINN ALDRIG / MER”.

Ibland talas om genombrott. Är Klamra en genombrottsbok? Ja, för den som bara läst den här poeten slarvigt tidigare. För mig är det ett logiskt steg i en mycket övertygande kurva. Det är en mycket typisk Hanna Rajs-bok. Med andra ord: formulerad på ett talspråkligt idiom (här dock något mer städat än tidigare), med förtvivlan och desperation som lojala och illojala följeslagare. Att talspråket hanteras mer nedtonat ger det en subtil klang som jag uppfattar som relativt ny i Rajs poesi. Det är sammanhållet och konsekvent utfört.

Men genombrott? Förra boken, Samma, mamma, nominerades till Augustpriset. Det var en något mer konventionell diktsamling, medan Klamra är expansiv och mångskiftande. Det kan nog skrämma bort en del läsare. Det är en bok som det krävs viss möda att ta sig in i, och det beror inte bara på omslagets ordmassa. Fast den som blir insnärjd i de svidande sårfyllda tårfyllda dikterna vill inget annat än stanna där, länge länge, i denna storartade och egenartade poetiska värld.