Kafka, det är väl
en säker författare att pyssla med: vit död man, tryggt inkilad i
kanoniseringens mittersta mitt. Pyttsan, säger jag: det finns alltid
anledning att värdera och omvärdera Kafka, att läsa och läsa om
Kafka, och fortsätta fundera på vad han har med våra liv att göra,
på vilka sätt han tränger sig på med sina idéer.
Tack vare Bakhålls
utgivning av de samlade verken kan sägas att det har skett en
vitalisering av Kafkas status i Sverige under 2000-talet, som också
har sett två svenska bidrag till den rikhaltiga Kafka-litteraturen,
Torsten Ekboms och Hans Blomquists.
Nu utger Daidalos en
klassisk studie från 1975, Kafka. För en mindre litteratur,
av filosofen Gilles Deleuze och psykiatrikern Félix Guattari. Den är
för första gången översatt till svenska, av Vladimir Cepciansky
och Daniel Pedersen. Det är en både tillgänglig och snårig bok,
som borde passa den insatte bäst – å andra sidan, den som inte
satt sig in i Kafka kan snabbt reparera den skadan.
Omslaget av Per
Sjödén är både smart och snyggt. På håll anas författarens
bekanta drag, men kommer du närmare med blicken upplöses ansiktet i
vita diagonalvertikala linjer, som drar ut dragen i det oändliga.
Bilden suddas ut: ungefär så kan det kännas att läsa Kafka, som
på håll påminner om andra författare, men i närstudie blir något
helt annat, något du inte heller riktigt kan se eller förstå.
Även om Deleuze och
Guattari verkligen gör sitt bästa. Det är ingen genuin
närläsningsprincip som används, utan de lyfter ut enskilda delar
för att se hur de bildar mönster. Då friläggs nya ytor, nya
samband. De läser med fantasins blick, och det är en fruktbar
metod, som tar dem längre och vidare in i den Kafka-labyrint som vi
känner igen från vår läsning av den här kufiske författaren.
Boken påminner om en serie föreläsningar, nio stycken totalt, som
rundas av med Cepcianskys långa efterord.
De menar att Kafka
är en politisk människa, inte i första hand skrivande. Det är en
ganska revolutionerande tanke, men de argumenterar övertygande. En
viktig beståndsdel i deras resonemang är begreppet ”flyktlinje”,
eller med deras ord ”ligne de fuite”. Friheten i flykten är det
enda Kafka kan hoppas på, inte att den ska leda till någon varaktig
frid. Därav de förvandlingar som så ofta hittas i verken: Kafka
blir ”den försvunne”, den titel han valde till romanutkastet som
Max Brod ratade till förmån för Amerika.
Begrepp är
överhuvudtaget viktiga i Deleuze & Guattaris analys, såsom
”deterritorialisering”, ”intensitetströsklar”, ”schizoflykt”
och ”rhizom” – det senare en term lånad från växtriket, för
att förklara rotsystemets vidare utveckling efter att växten har
avlägsnats. Vad de gärna visar med sin bok är hur litteratur är
en språkfråga inte minst i vad som inte kan sägas, och där är
Kafka med sin språkminoritetsställning en viktig kugge i den
förståelsen.
Vad de menar med ”en
mindre litteratur” finns då i just språkanvändningen i
minoriteten, en vägran att följa de spelregler som gäller för det
etablerade. Intressant litteratur vet inte vad den håller på med
förrän efteråt. Möjligen! Då blir osäkerhetsfaktorn det som
laddar det skrivna med innebörd, gör den väsentlig, intressant. I
Kafkas fall är det ett skrivande som ledsagar både författaren och
läsaren in i det osäkra, in i ovisshetens terräng, i
hemlighetsmakeri och marker utrustade med lika mycket blygsamhet som
självkänsla. Att följa Deleuze & Guattari innebär också att
du måste rusta dig med tålamod, då de gärna håller en tanke i
huvudet i ett längre resonemang, över flera sidor. Dock framträder
då det konsekventa i deras tolkning, som något du bara kan se i
efterhand. Även om det inte egentligen är en tolkning: som
Cepciansky skriver i efterordet är den mest fruktbara läsningen av
Kafka just en läsning, en pågående handling, och det är vad
Deleuze & Guattari sysslar med.
Det politiska visar
sig även i att Kafka skriver i kamp, i motstånd. Det är en
litteratur som har något att bevisa, som inte slår sig till ro. Där
finns det värdefulla i att fortsätta studera Kafka. Han kan inte
definieras; han är alltid något annat, undviker alla
kategoriseringar. Hans skrivande är en nederlagstriumf, en
protesthandling i riktning mot reduktionen. Men han skriver: här
blir hans brevskrivande jämfört med Draculas sökande efter blod.
Och reduktion förhindrar inte heller kopiering, något som märks i
alla dessa dubbelgångare som upprepas, serier som fortsätter
expandera sig …
Utöver givande
utläggningar kring Kafka och kvinnorna, kläderna, arkitekturen, får
vi också en diskussion om Kafkas djurblivande. Även om han inte
alltid skriver om djur är djuret något han alltid konfronterar med
sina texter. Här finns en affinitet till Clarice Lispector, som
sörjde att hon inte fötts till djur i stället för till människa,
och ersatte en konventioell skrivkonst med något strikt omänskligt,
något som strider mot det sanktionerade. För att skriva är för
dessa författare ingen mänsklig syssla; det är någon slags
förstadie till mänsklig aktivitet som utforskas av Kafka och
Lispector, i en strävan efter frigörelse, som innebär att vistas i
flykten snarare än att nå fram till något konstruktivt.
Den dominerande
uppfattningen om Kafkas ångest vill Deleuze & Guattari ersätta
med en nyansering, där de lyfter fram skrattet. Bland annat därför
hade jag önskat att boken utkommit tidigare på svenska, för att
korrigera den skeva bilden av en skuldförföljd författare som osar
ångest. Skrattet förtar inte heller ångesten, eller lindrar den –
men det finns där: ”Jag står bredvid, med mitt mörka leende”,
som han skriver i ett fragment. Kafka är ju en knepig figur, och vi
kan inte reducera honom till det där allegoriska Eländet. Han är
både och – och att kalla honom prosaförfattare är befängt, om
vi reflekterar över vad vi lägger in i begreppet prosa.
Nu har Kafka också
blivit en gestalt som inte kan fixeras i vårt medvetande: vi kan tro
att vi har nitat fast honom som (er)känd maskin (för att
låna ett begrepp från den här boken), men då glömmer vi att
tolkningsmodeller är lönlösa. Deleuze & Guattari säger
oerhört viktiga och bra saker, men någon definitiv och slutgiltig
tolkning av Kafka är det förstås inte. Den får du själv inte
göra.
Tack för ett spännande tips. Gillade speciellt biten med att de lyfter fram skrattet. Jag blev själv förvånad när jag började läsa Kafka, just på grund av hans humor.
SvaraRaderaMen när Bodil Malmsten skrev att Kafka var rolig tyckte du att hon slog in vidöppna dörrar.
SvaraRaderaTack för intressant läsning. Kafka är en favorit, helt klart. Har också följt Bakhålls utgivning. Tycker att "Den oerhörda värld ..." är intressant läsning. En tolkning som jag dock tycker mig saknar handlar om det omedvetna, hur han skrev i ett halvvaket tillstånd om nätterna och öste ur de inre källorna. En läsning utifrån arketyper, symboler, drömanalys etc mao.
SvaraRaderaJa, nog var det något av en chock att upptäcka Kakfas humor, efter att ha överösts av alla rapporter om hans ångest, ett helt 80-tal av t-shirts med trycket "Kafka hade inte heller så roligt".
SvaraRaderaOch att Bodil Malmsten slog in öppna dörrar berodde väl på just det att den här dörren öppnades 1975, för den som brytt sig om att kolla.
Det finns nog många fler tolkningar av Kafka, som återstår att göra. Rbrt, ditt exempel låter spännande, jag kan också tänka mig att följa drömspåret lite mer, hur både Processen & Slottet är två drömmar, där allt som sker följer drömmarens logik.
Inte säker på att jag förstår. Du upplevde chock när du upptäckte Kafkas humor. När Bodil Malmsten tar spjärn mot exakt samma missuppfattning som gjorde att du chockades över att läsa en så rolig författare, då slår hon in öppna dörrar, vidöppna rentav, eftersom Deleuze och Guattari redan 1975 korrigerade den skeva bilden av en författare som osar ångest. För mig om inte osar, så luktar detta svagt av härskarteknik. Osynliggörande: När Bodil Malmsten säger detta, då säger hon något som alla redan vet.
SvaraRaderaJag inser givetvis att jag drar höga växlar på en hastig passus i en recension av en bok som du inte tyckte om. Men jag blev undrande över denna diskrepans.
Ja, förlåt, jag var otydlig. Men det känns lite orättvist att anklaga mig för härskarteknik mot - Bodil Malmsten!
SvaraRaderaNä, chocken var ju när jag var typ 18 & läste Kafka, då lärare hade sagt att han var jobbig att läsa, svår, tråkig, byråkratisk, deppig, dyster, och så vidare. Ok, han var detta, men också väldigt rolig. (Jag tänkte också på den där t-shirten, "Kafka hade inte heller så roligt".)
När Bodil Malmsten skrev att Kafka var rolig, då kändes det som att det inte behövde sägas. Ungefär som att säga att Edgar Allan Poe inte bara skrev skräcknoveller, ungefär.