Från slott till slott, Louis-Ferdinand Céline

För nio år sedan skulle Carl-Göran Ekerwald utkomma med en av sina monografier, där han avslutade ett tioårigt projekt efter att ha låtit en författare få bli portalfigur för var sitt århundrade, där Shakespeare fick 1600-talet, Voltaire 1700-talet, Goethe typ 1700-1800, och Nietzsche 1800-talet. Vem skulle då symbolisera 1900-talet: Kafka? Sartre? Camus? Joyce?

Nä, till förlagets förtret valde Ekerwald Louis-Ferdinand Céline, mest känd för debutromanen Resa till nattens ände. Men givetvis ännu mer känd för sin antisemitism. Jag kan föreställa mig förlagets samfälliga suckar – för dels blev boken inte lika flitigt recenserad som sina föregångare, och inte heller blev det någon pocketupplaga. Kort sagt: Céline i Sverige är en nedtystad historia. Det jag minns mest var några hatiska uppläxande artiklar i Svenska Dagbladet.

Nyligen ondgjorde sig förläggaren Carl-Michael Edenborg på twitter om de ytterst få recensioner hans förlag Vertigos nya utgåva av Célines Från slott till slott fått (en enda!). Finns det en beröringsskräck?

Nog kan jag erkänna att det är svårt att skriva om Céline, men huvudsakligen av andra skäl. Hans sätt att skriva … Nej, jag menar: Hans sätt att skriva! … Jag har förstått att det inom konsthållningen finns en LCHF-metod: inom litterär stil borde det finnas en LFC-metod, där man tar bort språkets kolhydrater (alltså sötningsmedlen) men ökar dosen av språkets fett (alltså förtjockningsmedlen). Det är en jobbig stil att uthärda, och är det svårt att skriva om Céline, är det ändå inget jämfört med att läsa honom.

Det är en stilens återvändsgränd. Nu gäller det här ganska många modernistiska författare med stark röst, att det är en don't try this at home-skola: Beckett, Faulkner, Gombrovicz, Bernhard. Thomas Bernhard, den store ältaren: gillar man honom finns ju mycket att hämta hos hans franske motpart. Här hatas det lika friskt. Liksom hos Kafka kan sägas att Céline är en början och ett slut.

Jag kan hålla med Edenborg att det är skandalöst att kultursidorna inte bryr sig mer om Céline: inte för att vi får de världsförfattare vi förtjänar, men helt enkelt för att det här måste diskuteras, litteratur av också det här slaget. Vi som eventuellt lider av beröringsskräck kan då ta del av hans ord om exempelvis det Nobelpris han kunde ha fått (nä, det kunde han aldrig ha fått, jag bara skojar): ”En plötslig idé! … tänk om dom skulle ge mig Nobelpriset? … Det skulle verkligen hjälpa mig att betala gasen, skatterna, morötterna! men varken rövknullarna där uppe eller deras kung kommer att ge mig det! det går till alla möjliga bögar! … ja, det är planetens största vaselinförbrukare! … förvisso, tärningen är kastad! … ni måste ha sett Mauriac i frack, buga sig, gångjärn, villig till allt, hänförd, tillmötesgående på sin lilla plattform …” Det här är faktiskt endast den fjärde romanen som översätts, och det är sexton år sedan den senaste.

Tidigare har erkänt duktiga översättare som C-G Bjurström och Einar Heckscher översatt Céline – den här gången är det Hans Johansson, som bland annat har översatt Markis de Sade tidigare. Och det finns nog en affinitet mellan Sade och Céline, i själva den språkliga överdriftsattacken, att här får inga invändningar eller reservationer plats.

Det är ett motstånd. Han går i bräschen, skriver fram paradoxerna – som det där att han var misantrop och fattigläkare, tydligen med usel betalning, eller oftast ingen alls. Mer eller mindre valde han egen fattigdom, något som ger honom tillfälle att vomera sin bitterhet över de otacksamma arbetsgivarna. För bland litteraturens hatare måste Céline ha en rangplats, och det är också det som har gett honom rätt många svenska fiender. För man får inte hata! Det är inte konstruktivt! Det har (de djävla) experterna bestämt!

Handlingen är alltså Célines egna liv, tillvaron i krigsexil i franska kolonin Sigmaringen (här kallad Siegmaringen, efter ordet ”Sieg” för seger), åren efter andra världskriget, hans personliga nederlag, åren i fångenskap i Danmark, en sexårig karantän, och återkomsten till ett Frankrike som inte vill veta av honom. Med språklig anarki tar han sig an sitt enda ämne: sig själv.

Även om det här inte kan imiteras, har aspirerande författare en del att lära. Inte i första hand i tonfall – något Vallgren gick vilse i med sin pamflett För Herr Bachmanns broschyr – utan mer i ärligheten i redovisningen, att inte utelämna något, att också få med de egna tillkortakommandena. Här glorifieras inget. Men också i busigheten: att läsa Céline är som att tänka sig en inverterad Proust, för de har ju så mycket gemensamt, bara det att de har helt väsensskild utgångspunkt.

Det är den orättmätigt förorättades logik som härskar. Kanske Céline är litteraturens argaste protagonist sedan Akilles. Det sades om Pasolini att det var lika svårt att hejda hans konservationsflöde som att få stopp på en F 1-bil på tävlingsbanan, och det är ungefär så det känns att läsa Céline, att man ställs inför (häst)krafter som man inte kan rubba.

En energi av annat slag. Ingen teknik kan förbereda dig på hur det är att läsa heller: glöm allt du har lärt dig, liksom. Bland annat också därför är det en nödvändig bok att läsa – som en påminnelse om vikten att överge alla fasta läsrutiner, att du behöver lära dig läsa på nytt för att kunna läsa den här illbattingens monolog med behållning, utan (enbart) yrsel. En yrsel som visserligen är inskriven i förlagets presentation: ”Yrsel och illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma ska vara ett aktivt gift som fräter och undergräver det lata sinnet.” Den här gången uppfattar jag det bokstavligt.

Jo, det är unikt – men samtidigt skriver Céline i en utpräglat fransk tradition, där jag inte bara ser Proust speglad. Rabelais var lika glad i hyperbolen, och kunde vara lika fräck, men med mer av gamäng i tonfallet, även om båda har satiren i blickfånget. Sade var alltså också delvis ute i samma ärende, och senare Houellebecq. Men kränkningsgraden är högre än hos någon annan här. Hans bok är en enda virvel av gnäll, och jag ids inte bry mig om det är konstruktivt eller inte.

Nu ser det kanske ut som att jag inte skrivit mycket om själva boken, men det har jag ju gjort – indirekt. För det här är helt typiskt Céline, och någon handling att orda om är det inte mycket snack om. Däremot är han skicklig på att återge den krigspanik som fanns när han vistades i Sigmaringen, och de dråpliga situationerna han har en tendens att hamna i. Och på tal om Nobelpris och Sverige, kan Tranströmers avslutande ord från ”En konstnär i Norr”, som lär handla om Grieg, också stå som en epitaf över Céline: ”Slagfält inom oss / där vi Dödas Ben / slåss för att bli levande.”

Från slott till slott utkom 1957, bara fyra år innan författarens död, och inleder en trilogi med hans avslutande verk. Det är trots utmattningen och känslan av att man överlevt en pärs en befriande upplevelse att läsa Céline, även på svenska, och jag har förtroende för Johansson som översättare.