Du äter mitt ansikte, Gunnar Blå

Pseudonymer är sällan lika spännande när de avslöjas som när spekulationsfrosseriet är i full gång. Att förlagets Vertigos anonyme gunstling Gunnar Blå representeras offentligt av förläggaren själv Carl-Michael Edenborg, det är väl på sin plats, dock.

Blå har gett ut sina böcker sedan 1999, och hans senaste är novellsamlingen Du äter mitt ansikte, och ännu fler historier. Som vanligt handlar det om erotik: den nya ingrediensen är mat, det vill säga – ätande, och uteslutande det kroppsliga ätandet. Det ligger minst sagt helt i tiden: först tänker jag på Makode Lindes berömda tårta (den avslutande novellen här, ”Bagaren”, är förstås skriven före den incidenten, men jag läser den som en kommentar), och sedan på kannibalen i Miami förra månaden (som inte hade något människokött i sig, enligt obduktionsrapporten).

På sätt och vis känns det som att Edenborg får sin retroaktiva belöning nu för sitt idoga arbete med förlaget, när hans böcker får mer kredd: vi som länge har följt Vertigos utgivning vet förstås redan hur bildande det är med dessa böcker där fantasin ges fritt spelrum utan hämningar och restriktioner. Livet blir mer spännande.

Gunnar Blås berättande är anarkistiskt präglat: han öppnar mot fasans perspektiv, mot själva abyssen. Som läsare tvingas du bli delaktig, investera något av dig själv; det går inte an med sval neutral läsning, utan här duger det bara att störta rätt in i det febrilas marker. Om du vill få ut något av novellerna, och det vill du.

Att det är skrivet för att chockera – det är bara halva sanningen. Spöket av Makode Lindes tårtchock går igenom flera av kannibalnovellerna, och bildar också ett mönster. Världen är ett mönster.

Vad Blås bok mest påminner oss om är att den riktiga (och enda) litteraturen är farlig, och att här kan du inte komma med din inlärda läsmetodik och tro att du ska kassera in förståelsen. Texten är vild, och vilar i njutningen av det vilda. Fattar du inte det blir du bara äcklad när du läser om den svenska snyggingen i Europa på jakt efter offer: ”Det är alltid bäst att börja med huvudet. En gång började jag med fötterna. Det blev ett liv utan motstycke.” Det här är hemskt roligt, där det hemska tillåts tippa över.

Men det kan bli ett problem också, just att det blir lite för uppsluppet. Här finns en uppenbar glädje i att vistas i det karnivaliska, i det upp-och-nedvända. Bäst blir det när det mekaniskt skrivna bryts mot ett sensationellt och överraskande innehåll, och en fin kontrast framträder. Excessen behöver lite stramare tyglar ibland, och författaren kan hålla igen på effekterna. Annars finns risken för övermättnad.

Så låter jag också blicken vila på det sinnrika omslaget, som tydligt markerar att du ska ge fan i att komma med en bildlig tolkning till kannibaltemat. Vad Gunnar Blå då visar oss är att fantasin till sin natur är mörk och fientlig, upprorisk och vital. Dess skratt är otäckt att lyssna till. Och dess sanningar är beska: ”Sådan är kärlekens förgörande kraft, den förgör oss till den extrema grad att vi plötsligt finns till.”

Liksom i totalitära stater tvingas konsten bli subtil och intelligent, och – nog är Sverige i vissa moraliska avseenden totalitärt. Tänk bara på Manga-översättaren Simon Lundström, vars dom Högsta Domstolen meddelar i morgon – Carl-Michael Edenborg är en av få intellektuella som offentligt har påpekat vilket absurt rättsövergrepp som håller på att ske.

Att beskriva hur Blå skriver kräver fantasi hos själva språket, en fantasi det oftast saknar, och jag önskar mig ett rikare ordförråd – att jag då fick kalla det för ”behärsken”, det vill säga en blandning av det lugna och det ilskna. I några noveller är tonen mer stillsam – ”Fortplantningen” främst – och man behöver dessa pauser. Som helhet är det ojämnt underhållande, och du lägger ifrån dig boken med ena handen mot örat, i ett försök att dämpa det där illvilliga skrattet från fantasins dovaste vrår.