Lika mycket som jag
gillar Lena Andersson som tänkare, lika svårt har jag för hennes
skönlitterära böcker. Därför är jag glad att det äntligen
finns en bok som samlar många av hennes krönikor från DN, Fokus
och Tiden. Den heter Förnuft och högmod. Artiklar – prosa –
pjäser. Så det kunde man ha gett sig fan på, att den ska
innehålla sammanlagt fyra pjäser också.
Jag gillar inte ens
teater. Det är väl inget konstigt med det: jag gillar inte baseball
eller reggae eller kåldolmar heller, så man kan inte gilla allt. I
sina skönlitterära verk är det som att idéerna bara fungerar
halvvägs, och att det sedan blir för programmatiskt.
Men i det kortare
formatet är Andersson nog den oslagbaraste av svenska skribenter.
Hon uttrycker sig alltid klart och redigt, med tankar som tillåts nå
ända fram. I förordet benämner hon sig själv som en utredande
författare, att hon skriver för att ta reda på saker, och att det
är en drift som är en kvarleva från barndomen.
Men man kan inte
förstå allt! Givetvis vet Andersson det (också), och avslöjandet
kan vara en farlig väg, att det inte alltid är meningen att vi ska
bli kvitt mysteriet. Många av texterna handlar förstås om
upplysning och förnuft contra religion och tro. Hela tiden skrivet
med språket i fokus – ja, med ett klarspråk som befriar
formuleringarna från evinnerlig jargong.
Människan är
tudelad. Det hjälper inte att påpeka för Sverigedemokrater att det
är både ointelligent och osvenskt att vara rasist. Det farliga
ligger i grupperingen, men också när vi börjar se och tänka fram
grupper i samhället – vi är individer, och generaliseringar hör
inte hemma då.
En annan fara är
att vi vänjer oss vid allt. Exempelvis terrorismhotet. Då det blir
rutin, när det abnorma blir normaltillståndet. Då lever vi i
fruktans tyranni: ”Samhället ska inte vara ett hov som går ner på
knä för varje oförrättad människa.”
Även när hon är
(o)heligt förbannad kan Andersson behålla sitt analytiska sinnelag,
och resonerar lugnt mitt i vredesmodet. Här finns starka åsikter:
hon räds inte att sticka ut hakan, att ta ställning. Har hon alltid
rätt? Nej, det är klart att hon inte har det. Och att läsa de
relativt många texterna så här efter varandra blir i längden
aningen monotont – så jag kanske borde snåljåpsaktigt ha
inväntat den obligatoriska pocketen och spridit ut läsningen under
längre tid, i stället för att jäktas av bibliotekets kravbrev.
Som sagt, det mesta
handlar om ateism och religion, men också om samhällsekonomi, om
yttrandefrihet, och ett bidrag om skolan – där jag håller med,
givetvis därför att hon a) har rätt; b) jag tycker exakt likadant.
I den texten säger hon det självklara för alla – förutom
pedagogikprofessorerna då, men de är ju kanske dummast i hela
landet, möjligen med undantag för kungafamiljen. En lång tidigare
opublicerad text lanserar en ganska djärv och stundtals sensationell
teori om Palmemordet: ”Det finns fler skäl att ljuga i den här
världen än det finns att tala sanning”. Bara den texten är en
tillräcklig anledning att läsa den här boken. Tänk om det var
tvärtom – tänk om, men … så kan det väl inte! Fast –
Högmodet från
titeln finns kanske i det dristiga anslaget i tankarna, att Andersson
vågar sig in i tankeleken, vågar pröva nya ståndpunkter, i trots
mot framför allt religionen då, som bara kväser människan. Å
andra sidan då hennes famösa sommarprogram från 2005, vars
manuskript finns med i boken här, där hon uteslutande talade om
Jesus, som hon presenterar som ett personifierat Högmod, en
snarstucken showman som trollar för att imponera och en vresig och
oberäknelig knäppgök – tänk en blandning av Joe Labero och
Yngwie Malmsteen i en flygplansstol. Detta visar hon endast med hjälp
av citat från Bibeln!
Annars fungerar
religionen för henne mest som en metafor, som litteratur. Men att
det kan provocera så, när vi ofta talar om Sverige som ett
fullkomligt sekulariserat land. Hon visar att det enda argumentet de
troende kan föra fram är ett slags ”Gud finns därför att Gud
finns”.
Lena Andersson
tänker lika gärna och lika bra med hjärtat som med hjärnan, och
hon vet att världen är paradoxal, större och rikare än vi kan
förstå, med oändligheter som bara kan anas. Att läsa henne blir
belönande, som att få ta del av en gåva. Men främst som något
som förhoppningsvis tänder en gnista hos sin läsare, att fler
inspireras till att låta tanken röra sig så här fritt och lätt
och långt och djupt. Det här är en ljusomstrålad bok, en av de
ytterst få i sitt slag ur detta arma lands mörka skapandes
historia.
Jag håller verkligen med dig (i det mesta här)! Att läsa hennes krönikor är uppfriskande för att det är så klokt och enkelt och rent som källvatten, ovanligt. Hon står vid sidan av och reflekterar, analysen är glasklar oavsett om man håller med eller inte. Linjen är rak och oförutsägbar. Det är uppbyggeligt. Har bara läst en av hennes skönlitterära och håller med dig där med. Och teater – enda jag gillar är pauserna. Då kan man hoppas på att gonggongen aldrig slår. Pauserna i Berwaldhallen är de bästa (prova! många kuriösa medmänniskor att titta på, skön miljö .. motsatsen till Stockholm Marathon eller andra sidan av myntet) + så är det musiken också (inte bara pauserna).
SvaraRaderaReggae, salsa, hårdrock. Nej.
Ja, visst står hon för något som idag trängs undan i offentligheten. Just förmågan att ställa sitt eget jag vid sidan av sitt resonemang, att visserligen göra bruk av sina erfarenheter och av det man sett ocj läst, men inte göra sin egen person till själva grundbulten och (den antydda eller stipulerade) bevisningen i det man skriver, att förhålla sig reflekterande till samtiden, det ses idag som nån slags bristsjukdom. Du är ingen rockstjärna som skribent om du tänker eller försöker framställa saker klart, ärligt, oaffekterat, ungefär. Och en av avigsidorna med detta är ju att folk allt mindre verkligen formulerar, är tydliga med vad de hävdar, vilka argument de grundar det på eller hur långt de är beredda att gå i den fråga man diskuterar. Man tänker med gilla-knappen, eller i punchlines.
SvaraRaderaJag blir för varje säsong mer trött på fredagsmyskulturen i media, den tjänar inget annat syfte än att fördumma, bygga varumärken och skapa ett trevligt brus - och dra in pengar.
”Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje oförrättad människa.” - håller med, men inte heller ett hov som bugar andäktigt och myser för varje person med hög lön och status, som om det att vara rik och ompysslad vore en slags kompetens i sig.
Mm, kanske det är så, jag har visserligen sett en del riktigt bra teater, men också blivit rejält uttråkad ...
SvaraRaderaSen tror jag att det i längden är bra med färre personfixerade krönikörer som bara skriver om sina egna erfarenheter, sina egna polare, sin egen inskränkta värld där allt handlar om att synas och bli bekräftad. LA anstränger sig för att förstå mekanismerna bakom.
Hon är en outsider – hon är fri.
SvaraRaderaJo, jag tänker på hur de franska filosoferna (40-talet?) kategoriserade en intellektuell, just som någon som står fri, utan bindningar till samhället. Visserligen, hon är anställd av DN, men jag tror inte att de har synpunkter så värst, att det ändå är en ganska oberoende skribent, liksom en del andra på den tidningen, att man nog från red-håll har fattat att de klarar sig bäst med lösare tyglar.
SvaraRaderaSant där, "liksom en del andra på den tidningen" – de är dock få. Jag förstår mekanismen, man är så glad att tillhöra "ett gäng" (ofta). Intressant det där med vad som "gör" en outsider.. vägarna till målet (fast ingenting är någonsin ett mål i mina ögon) är olika.
SvaraRaderaIbland blir outsiderpositionen hämmande, att det blir förutsägbart att alltid ställa sig vid sidan av. En outsider kan också vara någon som Marianne Faithfull, som gör sitt oberoende av vad andra tycker, & ibland hamnar helt rätt, & ibland lika mycket fel ...
SvaraRaderaSjälva ordet är inte riktigt rättvisande, hm jag tror inte på att "medvetet" ställa sig vid sidan något/ någon. Utan att gå på intuition och ett slags inre kompass. Man kan hamna precis var som helst! En outsider för mig är helt enkelt någon som följer sin inre vägvisare och även yttre.. Man måste förstå även det man står vid sidan av (eller inte).
SvaraRadera("man" som i outsider.. här)
Ja Marianne Faithfull är det.