Berättelser från dom, Katarina Frostenson

Möjligen är det en smula orättvist att Katarina Frostensons Joner för mig har fått en sådan särställning, att hon i mitt tycke aldrig vare sig förr eller senare i sitt författarskap varit lika exceptionell. Jo, jag gillade till exempel Flodtid, hennes senaste bok, men den var bra – Joner är sensationell.

Berättelser från dom är en prosabok, hennes enda sådana, och den utkom 1992, när hon peakade uppmärksamhetsmässigt, tack vare sitt inträde i Svenska Akademien, då hon var rekordung. Jag minns hur glad jag var när jag något år senare läste engelska på universitetet, och en lärare parentetiskt nämnde den som ”a really good book … strange, but really good”. Däremot minns jag inte så mycket vad jag själv tyckte när jag hade läst den.

Att jag hittade den i bokhyllan var kanske inte förvånande, men jag läste om den nu, efter att ha läst Åsa Nelvins Det lilla landet, och vad ska jag då säga om Frostensons bok nu, tjugo år senare? Att minnet klyver människan i nostalgi och längtan, precis som textens dolda tematik antyder.

Det är tjugofyra berättelser, eller – mer korrekt, tjugotvå, med en förhistoria, och ett förord: 22+1+1. Till sin yttre form rätt likt Söderbergs Historietter (som jag också läst om nyss), alltså korta texter mittemellan prosadikten och novellen – men till sin inre form något helt annat, och det är också där jag känner mig helt lost som läsare.

Nu kan det vara en befriande känsla att tappa fotfästet, att ställas inför något helt nytt och annorlunda, och så är det definitivt med den här boken. Då har jag ändå läst ganska mycket, och ganska mycket som har varit just nytt och annorlunda. Men här hittar jag nog inga paralleller. Det är en unik bok, och som sådan är den svårbedömd.

På sätt och vis – ja, en dos Birgitta Trotzig, och anakronistiskt nog, en dos Lotta Lotass. Att läsa den här boken kan alltså kännas som att smyglyssna på ett samtal mellan tre kvinnor som råkar vara författare och som dessutom råkar vara ledamöter i Svenska Akademien, eller har varit i Trotzigs fall. Det finns likheter till Trotzig i hur den komprimerade formen tvingar fram en karg miljö, och till Lotass i hur språket glänser i sina ordval, hur orden blir talismaner. Alla tre skriver i skenet av arkaismens förtjusning.

Dock är Frostensons förhållande till språkets akustiska kvaliteter helt egen. Här finns en omisskännelig klang. Det är en stil som ofta ignorerar punkten, låter raden, meningen, hänga kvar i luften, ofullständig. En stil exakt i skärningspunkten mellan prosa och poesi, där språket måste bändas upp, bryskt men behärskat. Är det écriture féminine, Hélène Cixous ord för kvinnligt skrivande? Kanske det är en efterhandskonstruktion; kanske är det riktiga skrivandet alltid kvinnligt, att vi inte behöver något förtydligande i den frågan. Att jag när jag läser också tänker på Mare Kandres 80-talsböcker kan också vara en efterhandskonstruktion, men varför nämner då Frostenson så explicit ”det brinnande trädet”?

Det är en stil som rebelliskt löper amok, som befrämjar kaos och anarki, som visar att språket behöver frigöra sig från rigiditeten och konventionerna. Språket, det existerande och det kommande, med bevarade fraser som skrivs in i den nya texten. Om att tillägna sig ett språk, och att det därefter inte finns någon återvändo, att det handlar om att alla paradis är förlorade.

”Dom” är en slags varelser mer än människor, högresta litterära skepnader utan språk, som ljudar sig fram genom tillvaron, som djur eller som människor som glömt ordens funktion. Frostenson har inte gett efter för frestelsen att ange paralleller eller allusioner. De odlar sin kål, lever stillsamt, men i ett eget rike hon har upptäckt med sin bok, en litteratur där egna lagar följs. Det drömperspektiv som följer hela boken gör att den skulle kunna bli en suggestiv film, om någon med Lars von Triers temperament tog sig an den. Men det skulle lika gärna bli en fin dansföreställning, där figurerna eller skepnaderna kunde dansa fram sina insikter.

Världen är igenkännbar, men förändrad. Det är inte vår värld, men inte någon annans heller:

”Floden rann: floden ringlade vit, rask och stinn, floden strök ner för kullen. Floden från bergen böljade hel, utan källsprång och bäck. Floden följde sitt flöde –

Floden var vit, fet stjärnmjölk i natt: floden var månvan, den löpte. Floden dröp under måna och var lik en orm. Flod under måna i natten.

– Floden da

Drog sig fram, ormte vid ställen men krusades ej, sköt rygg, blev ett krön, flöt trög sedan; trög och bred och blev säll på det viset. Floden bildade småsjö på ställen; för valpbarn att simma uti. Simma med betslet i munnen –”

För det är en berättelse också om naturen, och vad vi gör och har gjort med den. Frostensons bok är en skapelseberättelse med apokalypsen inbyggd i sig. Bra litteratur ska också vara listig, kanske mer listig än intelligent, innehållande, som det står här: ”Många sötade ord. Många osagda ting. Många farliga, dolska och vassa.”

Berättelser från dom är det närmsta Frostenson har kommit att skriva en poetik, utöver essäboken Skallarna, skriven i samarbete med Aris Fioretos. Hennes poetik är våldets, där det skapande ska slås fram för att slås sönder, våldsamt. Det vore inte helt befängt att önska att hon någon gång skrev en skräckroman, liksom för att visa exempelvis John Ajvide Lindqvist hur man skräms på riktigt.

Litteraturen kan också ha den här vägvisarfunktionen, som jag tycker att Frostensons bok är ett exempel på. Av alla kuriösa inslag i den svenska litteraturen tror jag att det är svårt att hitta något mer kuriöst, och att läsa om den är ingen hjälp för förståelsen, utan jag tror att man kan förstå mindre av den ju mer man läser och försöker förstå. En fabel styrd av riter –