Titlen i paradis, Nicolaj Stochholm, Gyldendal

Det är kända namn som lånat sina namn till titlarna på dikterna i Nicolaj Stochholms nya diktsamling. Av de tjugofem namnen räknar jag till tretton kvinnor och tolv män. Kända? Ja, för oss som tillhör samma generation som poeten (som är ett år äldre än jag). Tyrannen Margaret Thatcher, musan Anita Lane, stjärnmodellen Kate Moss. Tyrannen Benito Mussolini, skådisen Charles Bronson, Sweetsångaren Brian Connolly. Och så Nicolaj Stochholm själv.

Låter det här spretigt tänker jag inte motsäga dig. Men det hålls ihop, och så småningom utkristalliserar sig en innebörd, och de valda namnen skapar sin egen logik. Porrstjärnor samsas med politiker. Man kan undra om Stochholm ger en älskad alla dessa identiteter, men det är mer en fråga om att ömsom skildra begäret, och ömsom skildra den begärda.

Inlevelsen är pluralistisk. Namnen ter sig till en början vilseledande, irriterande, men som sagt, jag tycker mig märka en logik. För han skriver dikter som diskuterar vad ett jag är, vad en identitet är. Det som inte kan naglas fast, etiketteras. Namnen är flödande, rörliga begrepp att leka med, plocka fram lite som man vill, att utnyttja för att testa vem/vad man är. En person blir bara synlig i portioner.

Kanske den danska poesin inte har genomgått den svenska anständighetsskolan. Man får läsa mycket svensk poesi för att lära sig att människor har kuk eller fitta, men man behöver inte söka länge efter könen i den danska poesin. Dikten ”Kate Moss” inleds: ”læse læse brystvortens introverte bue / læse læse røvhullet sonetten læse læse / raseriet i hvert et øjenpar læse læse kussen / alene læse læse min tørst i din mund læse”.

Nu kan sådant likna provokation, men i den mån det provocerar tycker jag det är bra att det väcker en reaktion. Jag vågar inte föreställa mig hur den svenska poet som skrev liknande skulle bli uppläxad av recensenterna. Tänk på att Aase Berg brukar få skäll för att hon svär i sina dikter, till exempel.

Jag gillar den lite skeva infallsvinkeln i flera av de här dikterna, och ja, jag gillar hur han lånar den oemotståndliga Anita Lane och ger henne den rimliga karakteriseringen ”med vaseline i blikket”. Det är piggt och roligt skrivet, och det är intelligent och fyndigt att med en enkel omskrivning säga så pass mycket om vår samtid när Bowies legendariska Ziggy Stardust här får heta ”Ziggy Starstruck”. Jag gillar också att omslaget är det mest ekivoka diktsamlingsomslaget sedan Lukas Moodyssons Kött, som kom 1991, samma år Stochholm debuterade.

Liksom hos Bruno K. Öijer har Stochholm viss fobi för interpunktion. Men vänta, det där låter bekant: har jag inte jämfört Stochholm med Öijer förut? Titlen i paradis är hans nionde bok, och jag skrev om den förra, Ødelagt rim, för två år sedan. Det är en mycket bättre recension än den här, befarar jag. Allt jag kan säga här blir bara upprepningar. Jag skrev nog bättre på den tiden. Läs hellre den – recensionen.

Bristen på interpunktion skapar sin egen rytm. Nicolaj Stochholm skriver snyggt, romantiskt. Det är bara idioter som kallar romantik för en epok, avslutad cirka när Lord Byron förkylde sig i Grekland och dog, 1824. Romantik är en estetik. Min gissning är att den vitala danska 80-talspoesin rann rätt in i Stochholm – vilket är förståeligt. Men att han också har befriat sig från det ok en sådan påverkan kan medföra. Han har befriat sig – inte helt, men tillräckligt.