Tidigare
var Modernista en pålitlig plantskola för svenska yngre talanger. Nu ger de
mest ut deckare, ungdomsböcker, fotbollsböcker, samt klassiker. Vilket är helt
ok för mig, men vart tar de nya vägen? Inte till de stora förlagen i alla fall,
för debutanterna där är sällan lika energiskt drivna som de var på Modernista
för cirka tio år sedan.
Jag
nämner det här därför att som en av ytterst få svenska skönlitterära böcker
väljer Modernista att ge ut Linna Johanssons debut som romanförfattare, Lollo. Det är en bok som skildrar en opryd
historia på ett prydligt språk, och det är en kollision som inte helt är
gynnsam. Även om jag delvis gillar boken skarpt.
Till
dess problem hör att det är svårt att tänka bort den drillade feministen, att
berättelsen hade tjänat på att driva sina teser på ett mer återhållsamt sätt.
Lollo och Lidja är unga kvinnor i den påhittade Stockholmsförorten Aspy. Tiden
är tidigt 2000-tal. Medan Lollo är alldaglig – så som huvudpersoner brukar vara
– är Lidja full av åsikter, en mycket mer intagande personlighet. Ett bra
radarpar, som en inverterad allians mellan Don Quijote och Sancho Panza.
Li
vill bli popstjärna, Lo vill bli författare. De förenas i att de inte vill vara
som de andra tjejerna, de som Tove Folkesson – som ju skriver om exakt samma
tid – brukar kalla ”handbollstjejerna”. Deras högsta önskan är att slippa känna
sig konstiga. Deras drömmar skär rätt igenom vuxenlivets förpliktelser, och de
deltar i en satir över familjelivets egenheter och udda umgängesformer. Så
klart de lockas av friheten, att ge fan i konventionerna!
Det
här är i sina bästa stunder en fin roman om vänskap, om gemenskap. Tjejerna
vill vara utanför samhället, så de börjar dricka, vägrar jobba, och dras mot
dekadensen, mot drogerna, mot det dåliga livet, mot pornografin.
Det
är då pricksäkert skrivet om ambivalensen, att det ändå finns en gräns för hur
mycket man kan toka till det när tonåren läggs bakom en. Som ung finns det ju
en charm i knäppt beteende, för som Perssons pack sjöng i sitt oslagbara
tonårsanthem: ”När du är ung håller hela världen med / När du är ung då styr
hjärtat dina steg / Om du gör fel kommer du undan med att le”. Johanssons roman
skulle ha mått gott av att utforska den där ambivalensen lite djupare.
Som
porträtt av tjejernas vankelmod fungerar det halvvägs. De måste skapa sin egen
frihet, och sker det framför kameran, så ja, då gör den det. Det jag mest
gillar med boken är hur vi inte ställs inför ett problem som ska lösas, inför
några glasklara svar. Det är en jättekomplicerad fråga, vad man ska göra för
att få någon slags frihet i en så inrutad värld. Då är jag tacksam för att
Johansson inte nöjer sig med att lyssna på lockropen från de som vill ha
slutgiltiga förklaringsmodeller.
Nu
ska kanske Modernistas val av den relativt etablerade Linna Johansson ses i ett
större sammanhang. Kring sekelskiftet var hon högprofilerad feminist, och få
kunde undgå hennes bidrag i antologin Fittstim,
eller hennes ledarkrönikor i Expressen.
Sedan hon sa upp sig för att skriva romanen – för många år sedan – har hon fört
en rätt anonym tillvaro som småbarnsförälder.
Att
vi kan läsa Lollo parallellt med
Martin Kellermans debut Allt blir till
inget är kanske symtomatiskt, kanske profetiskt. Kanske går vi mot en
framtid där alla svenska debutromaner är skrivna av vana mediemänniskor, som
redan har en publik bland de journalister som sätter agendan även på
kultursidorna. Då alla böcker skrivs av människor som är omtalade sedan
tidigare.
Men det allra främsta skälet till att Linna Johansson ges ut av just Modernista är väl att hon lever tillsammans med förlagets chef, Pietro Maglio? Så i själva verket består den utveckling du skisserar av två delar som dessutom flyter ihop: förlagen satsar helst på säkra kort i form av författare som är etablerade i offentligheten, vilket ger ett garanterat antal följare/läsare, och rekryterar dem ur en kultur-/mediearistokrati med nära släkt- och vänskapsband. Ett slags evigt, slutet kretslopp. Frågan är bara hur läsarna ska förhålla sig till det?
SvaraRaderaAha, det var verkligen mer än jag visste. Men det är ju en principfråga, av större generell karaktär. Det är inte heller något fel på den här romanen, men jag kan inte låta bli att undra över hur det ser ut i media, när snart alla förhandsreportage och författarintervjuer handlar om namn som redan är kända i offentligheten. Lite småkul ändå när Kellerman i sin serie ritade att Rocky skulle ge ut en roman och fått förlagets välsignelse att inte behöva göra några intervjuer, och så var det en stort uppslagen intervju i DN förra helgen ...
SvaraRaderaMen det var ju ingen "intervju", det var ju förpackat som ett "samtal" om relationer över en öl...
SvaraRaderaJag tycker egentligen inte att Johansson och Kellerman hör till de mest flagranta eller irriterande exemplen på den här tendensen. Det är väl inte heller helt obegripligt att förlagen vill ha en garanterad lägsta försäljningsnivå för en ny bok och helst undviker att satsa på en okänd och nätverkslös Johansson från obygden vars alster med all sannolikhet blir en förlustaffär.
Huvudfrågan kvarstår dock: när förlagen (och även medierna, som uppvisar liknande tendenser) begränsar sig till att ge ut en snäv sfär av varumärkta personligheter, vem tänker de sig att publiken är? Vem ska läsa och lyssna och ta del av det här? Riskerar man inte att samtidigt skrämma bort rätt många seriösa läsare som är ointresserade av personkulter och personal branding, som tappar intresset när alla texter måste åtföljas av gigantiska bildbylines av halvunga män med stålblank blick och sammanbitna käkar? Åtminstone jag misstänker ofta att texten inte är huvudbudskapet, den är bara bärare av upphovsmannens/-kvinnans noggrant putsade varumärke.
Ja, det är en jätteintressant diskussion! Risken är väl att den här utgivningen blir sedd med stor skepsis bland dem som inte ingår i den här kretsen journalister, att man utifrån ser det som något incestuöst. Men jag håller med, som jag väl också skrev i texten, att Kellerman och Johansson egentligen ska ligga utanför diskussionen. Det är ett stort problem när tidningar och media (svt:s babel främst) ägnar sig så mycket åt upphovspersonen och så lite åt verket, när det nästan totalt saknas resonemang kring hur boken är, utan allt är en förlängning av förlagsreklamen.
SvaraRadera