Enligt
Heidegger är vi utkastade i världen, och meningen har skapats av instanser
bortom vår kontroll. Sällan har jag sett hans teori så strålande gestaltad som
i Péter Esterházys roman Markusversionen,
som kom på ungerska förra året och nu tack vare Ildikó Márky och Gunnar D
Hansson på svenska. Dess undertitel ”En enkel historia kommatecken hundra
sidor” är både sann och missvisande. Enkel? Nja. Hundra sidor? Nja, i det
fiktiva skrivhäfte där historien nedtecknats, möjligen, men vissa sidor är
betydligt längre än en sida.
Två
bröder på den ungerska landsbygdens femtiotal. Deras historia är dränkt i
religion. Den här romanen har den bästa inledningen jag har läst på länge: ”Detta
är begynnelsen. Jag kunde be innan jag kunde prata.” Världen är grym,
otillräcklig, oförståelig. En farbror har skjutits ihjäl av ryssarna. Deras
pappa är alkoholiserad. De har det fattigt, eländigt.
För
att skapa mening – något som kan tävla med de diffusa instanser som råder –
vänder sig en av bröderna till Bibeln, och plitar ned citat från
Markusevangeliet. Men också en del från Simone Weil, som väl är den smartaste
människa som har uttalat sig om Gud. När vi finns – då finns Gud.
De
två bröderna stångas mot instängdheten i tillvaron. Ett sätt är genom att tänka
bort Gud. Omöjligt? Att skriva blir ett sätt att komma till rätta med det som
är fel, oroande, grymt. Komma till rätta: att förstå? Nja, mer handlar det om
att göra den hanterbar, uthärdlig – att uthärda
är den enda läxa litteraturen har lärt mig, allt annat är båg, och Esterházy
verkar dela den uppfattningen.
Esterházys
tonfall är till hälften raljant, till hälften tårmilt. En udda kontrast skapas,
där ett plus ett sannerligen inte blir två utan något oändligt större och
häftigare, stilistiskt. Han gör något av en övergång från den vuxne författaren
till barnet, och kommer därmed oerhört nära de två bröderna, som hamnar i ett
porträtt, utan att fastna där. Snarare är de rörliga individer, med egna
viljor, som författaren bara har att följa.
Där
övar de sig i logiskt tänkande. Ett tänkande som slår slint lika ofta som det
hamnar rätt i sina slutsatser, men sådant hör ungdomen till. Ett sätt att tänka
som skär rakt igenom religionens kärna, i det som ligger bortom det språket kan
uttrycka. Då blir vägen ut ur språket lockande: ”det var inte bra att allt var
möjligt. Just så bad min bror. Att be utan ord var det riktiga. Ordet drog ner
en till jorden. Ordet var människans. Min brors.”
Lika
sällan som jag har sett Heideggers idé förklaras så självklart, lika sällan har
jag i romanform sett religionens själva idé förklaras. Här visas att religion
är något som måste tillämpas, att den ska utsättas för prövning. Här hänger
allt ihop: stumhet och rädsla, utanförskap och fångenskap, självmord och
gudskonfrontation, kärlek och ondska, mirakel och besvikelse. Var finns Gud? I
tigandet. Hur blir vi Gud? Genom att tiga.
Det
här är en roman som tar nya vägar, som visar att romanen fortfarande är en
plastisk genre. Det är lätt att uppfatta pojkarnas sätt att uttrycka sig på som
ett resultat av chock. Det skadade medvetandet orsakar ett skadat språk. Texten
görs till ett sår, till något som inte håller ihop, och det är förstås oerhört
fascinerande att se detta utspela sig. För det här är motsatsen till
självhälpsböckernas strömlinjeformade prosa, som sockrar sina budskap för att hjälpa
flosklerna att slinka ned. Här visas att sår inte läker, att de på sin höjd kan
behandlas, men det är att underkänna händelsen att inbilla sig att den kan bli
avklarad. Ett sår, en smärta, sådant kan bara bearbetas. Metaforer blir
verklighet. Farmorn kallas sandpapper, och strax får hon en stroke och blir
sandpapper på riktigt.
Péter
Esterházy hörde till bokmässans mest intressanta gäster, men jag läste nyligen
att han blivit sjuk och undergår medicinsk behandling, vilket har fått honom
att ställa in besöket. Trist. Men kanske kommer han till Sverige fortare än man
anar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.