Mary, Aris Fioretos, Norstedts

I sin nya roman vänder sig Aris Fioretos till det politiskt instabila 70-talet för att berätta om en gravid kvinna. Det är stilfullt skrivet, men framför allt ett fängslande porträtt av en fängslad kvinna.

Hon heter Maria, men vi uppmanas kalla henne Mary. Ett annat namn är ”13-1-18-25”, vilket är hur hon knackar fram sitt namn i fängelsecellen, utifrån det sifferräknade alfabetet. Eller ”73-3”, som är årtalet hon fängslas och det nummer hon har i ordningen. Eller ”Sofia”, som hon får heta när hon torteras och får en identitet som inte ska gå att spåra av den händelse att döden inträffar.

Det är den mångförslagne Aris Fioretos som ligger bakom denna intrikata lek med namnbyten i sin nya roman Mary. Hon är en tjugotreårig arkitektstudent som grips samma dag hon ska meddela sin fästman – ”Trädet” – att hon är gravid. Han är revoltör, i detta fiktiva land som förevisar likheter med det icke-fiktiva Grekland. Det är november 1973. Och Mary har ”en knuten näve jubel” i magen.

Mary förflyttas till en ö full av obehagliga ”krafsare” (råttor) tillsammans med några andra kvinnor och en femårig pojke, Iosef. De ska iordningsställa baracker åt kommande politiska fångar. En av fångvaktarna – Sokrates – ges det olyckliga ödet att bli förgiftad, och Mary misstänks, och torteras med elchocker.

Nyheter om undantagstillstånd i hemlandet når henne som fragment i vinden. Ovisshet och oro kring hur det går för ”Trädet” samsas med ovissheten och oron kring det som växer fram i hennes mage. 

Det är som vanligt hos Fioretos, skickligt gjort. Ingen skriver väl stiligare svensk prosa, men om han tidigare nästan slagit knut på sig själv i sin iver att kollra bort läsaren med fyndigheter är han här något mer återhållsam. Det tjänar berättelsen på: vi inbjuds närvara i Marys vedermödor, att dela hennes öde. Hon är en sällsynt levande romangestalt.

Vi stiftar också bekantskap med mänsklighetens värsta och bästa sidor, i tortyren respektive kamratskapet som växer fram mellan kvinnorna. Tyvärr är de andra kvinnorna anonyma, och gör inget nämnvärt intryck. Mellan Mary och en sköterska växer dock en oväntad vänskap fram, av det burdusa slaget.  

Fioretos skriver fram tingen och ger dem en sällsynt lyster. Det gäller detaljer som spelkort, cigarettaskar, tvålbitar, men framför allt granatäpplet. På en utflykt med fästmannen kramar han ett granatäpple så hårt att det spricker, med väntat resultat: ”Handen var en fontän av begär.” Senare liknar Mary de myggbett hon får när de sover nakna på terrassen, då ”oförsiktigheten” inträffar, med granatäppelkärnor.

Det här är en roman som lever på sin lågintensiva spänning. På så sätt liknar det ju en graviditet, och det är möjligen märkligt men den här gången otvivelaktigt att en manlig författare skriver insiktsfullt om den kvinnliga erfarenheten.

Sannerligen är litteraturen en träffpunkt för livets stora paradoxer, och Aris Fioretos är bra på att hitta till dessa. Här finns gott om ögonblick som fascinerar och fängslar läsaren, och skapar förutsättningar för att vi ska lära känna den minnesvärda Mary.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/9 2015)