26 sep. 2015

On Elizabeth Bishop, Colm Toíbín, Princeton University Press


En vanlig kritikerklyscha i böcker om författare är att boken lockar till (om)läsning av den behandlade författaren. Nu har den väl använts så många gånger att den inte längre fyller någon funktion. En kan hoppas på det motsatta någon gång: nu utger ellerströms en översättningsvolym av Elizabeth Bishops dikter, och då finns det anledning att gå från den till den här lilla boken om henne, skriven av Colm Toíbín.

On Elizabeth Bishop lyder den blygsamma titeln, och ingår som nummer fem i serien ”Writers on Writers”, där tidigare bland andra Whitman och Auden figurerat. Det visar sig att Toíbín är ovanligt skickad att skriva om Bishop, då de delar erfarenhet av landsflykt, något som ger återklang i bådas verk. Han skrev om henne tidigare i essäsamlingen ”Love in a Dark Time”.


Om än en central gestalt i amerikansk 1900-talspoesi är Bishop möjligen förtjänt av en kortare presentation på svenska. Levnadstiden inföll mellan 1911 till 1979. När hon var åtta månader gammal dog pappan, och som femåring blev mamman inburad på mentalsjukhus – hon skulle aldrig återse henne. Hon var inte den vare sig privat eller offentligt gjorde stor sak av en dålig barndom, som hon skrev till hennes biograf Anne Stevenson: ”Although I think I have a prize ’unhappy childhood’, almost good enough for the text-books – please don’t think I dote on it.” Uppväxt i Nova Scotia, tillbringade några årtionden i Brasilien med älskarinnan Lota de Macedo Suares, som senare begick självmord. Hon skrev relativt få böcker, är känd för sina bearbetningar – en av dikterna, berättar Toíbín, tog 25 år att skriva. Spontanitet var inte hennes signum.

Vi får en så pass initierad och bra bild av hur hon var som poet att alla omdömen om henne är hämtade från den här boken. Jag har bara läst Bishop i antologier tidigare, hennes mest kända dikter, som här blir grundligt analyserade, som ”In the Waiting Room”, ”The Moose”, ”One Art”, ”Questions of Travel”. Hon skrev en dikt till Robert Lowell, ”The Amallido”, som svar på hans ”Skunk Hour”.

I hög grad har Bishop fungerat som en vägvisare till Toíbíns romanskrivande. Han skriver personligt, privat, om sin egen barndom där pappan dog när han var liten, och det etablerades en tystnadspakt inom familjen, hur man avstod från att tala om sjukdomen och döden. Hur han stammade, något som gjorde honom uppmärksam på tystnaden, vilket nog är en bra egenskap när man läser poesi, när man läser Elizabeth Bishop.

En bra läsare tar i beaktning det som inte står i dikten – det ekeköfska ”mellan raderna” – och hos Bishop är denna aspekt synnerligen viktig. När hon skriver om Gerald Manley Hopkins visar hon hur han ”has chosen to stop his poems, set them to paper, at the point in their development where they are still incomplete, still close to the first kernel of truth or apprehension which gave rise to them.” Det är en djärv tanke som Toíbín föreslår, när han menar att Bishops synbart bearbetade dikter kan liknas vid det omvittnat impulsiva hos Hopkins.

När Bishop i dikterna ger uttryck för den typen av osäkerhet, att hon korrigerar sina intryck, öppnar hon för nya alternativa läsningar. Det är en osäkerhet som planteras i läsaren: hur pålitlig är den här dikten? Toíbín är också bra på att hitta kopplingar mellan Bishops dikter och brev, hur tematik kan förstärkas, men också stilistiska drag och inte minst ordens privata konnotationer. På samma sätt kan en dikts tema samspela med dess form, som när en dikt av Bishop om militären inte ger uttryck för en kritisk hållning annat än i det rigida versmåttet med versfötter som marscherar så taktfast att det blir parodiskt. Då framgår kritiken mot auktoriteter på ett subliminalt plan.   

I en självbiografisk novell berättar Bishop om sin upplevelse när hon som sexåring följde med en moster och läste i en tidning och för ett skrämmande ögonblick blev osäker på sin identitet: ”I felt I, I, I, and looked at the three strangers in panic. I was one of them too, inside my scabby body and wheezing lungs.” I dikten som skildrar samma upplevelse, ”In the Waiting Room”, misstar hon de skrik som kommer från mostern, som sina egna. Det påminner kanske om Tranströmers dikt ”Namnet”, om bilfärden som får honom att för ett lika skrämmande ögonblick tappa sitt eget jags fotfäste: ”Var är jag? VEM är jag? Jag är nånting som vaknar i ett baksäte […] de räddande stegen kommer snabbt nerför den alltför långa trappan. Det är jag! Det är jag!” Bishop var liksom Tranströmer en beundrare av Vermeer. Vad som saknas är metaforerna: Bishop lånar prosans egenskaper till sin poesi. Båda levde och skrev lågmält och till det yttre odramatiskt.   

Det blir en hållning som möjligen är den i längden mest slitstarka. Att det är nu vi bör läsa Bishop. Den som hukar i bakgrunden, avståndstagande: kanske hen är den med mest att säga i det långa loppet? Medan den som larmar och gör sig till mest i det offentliga sjunker som en sten.

Hon gav inte heller uttryck för beklaganden, och hade inte mycket till övers för den våg av bekännelsepoesi som vällde fram under 60- och 70-talet. Hon avfärdade det som ”this suffering business”. Grundkriteriet var ändå att viga ihop sanning med äkthet. Hennes kollega Thom Gunn delade aversionen mot de som var för öppna med sin sorg, och Toíbín lånar Joseph Brodskys resonemang i essän ”Sorg och förnuft”, med en genomgång av Robert Frosts dikt ”Home Burial: ”Vad var det då han var ute efter i den här Frostska dikten? Jag tror han var ute efter sorg och förnuft, som är varandras gift men samtidigt språkets effektivaste bränsle – eller poesins outplånliga bläck, om man så vill.” (Översättning Bengt Jangfeldt.)

I valet mellan sorg och förnuft väljer Bishop det senare. Det är tänkbart, men också förståeligt. Men det betyder inte att människan väljer bort de vidriga omständigheterna, blundar för dem. Det jag har läst av Bishop förstärker intrycket att detta finns outsagt i dikterna, och därför är det så givande att läsa en bok som är ambitiös nog att ta tag i denna uppfattning, utan att skrämma iväg läsaren med spekulationer och teorier. I en tidig dikt visar Sylvia Plath, som verkligen inte tillhörde Bishops favoriter, viss förståelse för kampen mellan att tiga och tala om sitt lidande, även om hon på sedvanligt maner låter det privata tippa över. Det sker i den tidiga dikten ”Perseus: The Triumph of Wit Over Suffering”, med sin appell till Perseus: ”may you poise / And repoise until time stop, the celestial balance / Which weighs our madness with our sanity.”     

Är det lärorikt att läsa Toíbíns läsningar av Bishop? Ja, oerhört. Framför allt visar hans läsningar vilken bra poet hon är. Det är en plädering som övertygar på det indirekta planet. Nu finns den att läsa jämte hennes dikter på svenska, och jag tror båda böckerna är förtjänta av att läsas, för att stärka varandra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.