I
sin nya roman Doktor Wassers recept
bjuder Lars Gustafsson den romantiska uppfattningen kring dubbelgångaren på en
svängom. Bitvis är det en lustiger dans, när Kent Andersson – en man med många
talanger – övertar identiteten av en östtysk man som dör i en motorcykelolycka.
Som Kurth Wolfgang Wasser skapar han sig en karriär som svindlare och läkare.
Men också som förförare, i denna version av den gamla Don Juan-myten.
Åtskilliga är de ”substantiella” kvinnor med ”solida höfter” som blir måltavla
för Kent/Kurth.
Det
är ett av romanens problem, den mossigt objektifierade kvinnosynen. Ett annat
problem är alla upprepningar, alla omtagningar, alla bensinstopp i
berättarmotorn. Nu bekommer det inte den muntre Gustafsson, som tar tag i en ny
ända, och viftar fram ännu en episod ur rockärmen. Nog sägs en del skarpa saker
om identiteter i den här stundtals påhittiga romanen, om falskspelare och om de
människor som så lätt låter sig bli lurade. Men kverulantiska angrepp mot utslitna
måltavlor som SJ, bristande hotellservice och vegetarianer förtar det i grunden
positiva intrycket. Karaktärerna är också mer än lovligt kufiska konstruktioner
i stället för genuina personer.
Så
tyvärr blir det inte mer än en skrockande bagatell som förvisso inte saknar
sina underhållande inslag. Att läsa den här talangfulla men livlösa romanen
påbjuder liknelsen med någon som slår ett tennisslag, en nätrullare som nesligt
nog trillar ned på den egna planhalvan. Men vilket fint slag det var!
(Också
publicerad i Vi 10/2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.