Poeten
och akademiledamoten Jesper Svenbro har levt med Sapfo sedan han som gymnasist
skrev en essä om hennes poesi. I en mångsidig bok samlas hans lärdomar, och det
är mestadels storartad läsning.
Vad
är det som får viss litteratur att erhålla status som klassiker? Inte kan det
besvaras på något lätt sätt, men ofta talar man om att den uppehåller sig vid
universella teman och känslor, att människor i olika tider kan känna igen sig.
Säkert delvis sant, men jag tror mer på Ezra Pounds tvärsäkra definition, att
det måste kännas ”nytt”.
Han
exemplifierade med Sapfo, som för honom var en modernistisk poet. Mitt i
modernismens födelse, för ganska exakt hundra år sedan, gick det att läsa Sapfo
parallellt med T.S. Eliot, Rilke, Tsvetajeva.
Jesper
Svenbro instämmer, och visar hur Tomas Tranströmer lånat Sapfos versmått, i tjugo
sapfiska strofer. Nu utkommer Svenbros alla Sapfo-studier i samlad form, en
oerhört efterlängtad bok: Sapfo har
lämnat oss. Tio texter som rör sig från lärda akademiska essäer, till
lekfulla dikter, med fokus på olika översättningar av samma diktfragment.
Inledningsvis:
en brådmogen studie från gymnasietiden. Ett ömsint porträtt tecknas av Svenbros
lärare i klassisk grekiska, Margareta Eurenius Rydbeck, som tyvärr dog medan
Svenbro korrekturläste boken, i somras. Sedan dess har han alltså återkommit
till Sapfo åtskilliga gånger.
En
och annan gång blir det kanske för närgånget och nördigt, speciellt i en lång
text som handlar om klädedräkter, med citat från åtskilliga andra grekiska
författare. Mer intressant blir diskussioner kring relationen mellan Sapfo och
Homeros, för att inte tala om den spännande tanken att Platon låter Sokrates
lära sig ett och annat om kärlek av Sapfo. Om inte medeltiden hade sjabblat
bort Sapfos böcker – nio till antalet – hade vi kanske kallat Sokrates för en
”eftersapfisk” filosof.
Men
allra mest spännande är en text från 1986, som tidigare stått att läsa i Lyrikvännen. Här förfäktar Svenbro idén
att Sapfo var den första författaren som grep pennan för att själv nedteckna
sin dikt. Hon gör det i den välkända dikt som fått nummer 16, som inleds
”Plötsligt framstår han som en gudars like”, i Svenbros översättning.
I
dikten är den ”gudars like” en man som sitter likgiltig inför brudens skönhet,
medan diktens jagberättare, Sapfo, drabbas av ett känslornas sammanbrott. Hon
blir ”en döendes like”, avgör själv vad du lägger in i begreppet ”den lilla
döden”. I Svenbros djärva tolkning representerar mannen i själva verket
läsaren, och bruden är dikten, som överlämnas av poeten Sapfo. Läsaren gifter
sig med dikten när hen läser den.
Det
är gott om lärdom som redovisas, och kanske kräver boken vissa förkunskaper.
Men dessa finner du lätt: för två år sedan utkom Svenbros egna översättningar
av Sapfo, och Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou gav ut en fin
nästan komplett bok 1999.
Förra
året upptäcktes två nya dikter av Sapfo, och dessa ägnas stort utrymme av
Svenbro. Eftersom det finns förhoppningar att ytterligare dikter ska hittas,
låter den här bokens titel en aning missvisande. Mer handlar det om att Sapfo
kommer oss till mötes under 2000-talet, och hon har blivit en ännu mer aktuell
poet än någonsin tidigare.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 30/9 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.