Lollo, Linna Johansson, Modernista

Tidigare var Modernista en pålitlig plantskola för svenska yngre talanger. Nu ger de mest ut deckare, ungdomsböcker, fotbollsböcker, samt klassiker. Vilket är helt ok för mig, men vart tar de nya vägen? Inte till de stora förlagen i alla fall, för debutanterna där är sällan lika energiskt drivna som de var på Modernista för cirka tio år sedan.

Jag nämner det här därför att som en av ytterst få svenska skönlitterära böcker väljer Modernista att ge ut Linna Johanssons debut som romanförfattare, Lollo. Det är en bok som skildrar en opryd historia på ett prydligt språk, och det är en kollision som inte helt är gynnsam. Även om jag delvis gillar boken skarpt.

Till dess problem hör att det är svårt att tänka bort den drillade feministen, att berättelsen hade tjänat på att driva sina teser på ett mer återhållsamt sätt. Lollo och Lidja är unga kvinnor i den påhittade Stockholmsförorten Aspy. Tiden är tidigt 2000-tal. Medan Lollo är alldaglig – så som huvudpersoner brukar vara – är Lidja full av åsikter, en mycket mer intagande personlighet. Ett bra radarpar, som en inverterad allians mellan Don Quijote och Sancho Panza.

Li vill bli popstjärna, Lo vill bli författare. De förenas i att de inte vill vara som de andra tjejerna, de som Tove Folkesson – som ju skriver om exakt samma tid – brukar kalla ”handbollstjejerna”. Deras högsta önskan är att slippa känna sig konstiga. Deras drömmar skär rätt igenom vuxenlivets förpliktelser, och de deltar i en satir över familjelivets egenheter och udda umgängesformer. Så klart de lockas av friheten, att ge fan i konventionerna!

Det här är i sina bästa stunder en fin roman om vänskap, om gemenskap. Tjejerna vill vara utanför samhället, så de börjar dricka, vägrar jobba, och dras mot dekadensen, mot drogerna, mot det dåliga livet, mot pornografin.

Det är då pricksäkert skrivet om ambivalensen, att det ändå finns en gräns för hur mycket man kan toka till det när tonåren läggs bakom en. Som ung finns det ju en charm i knäppt beteende, för som Perssons pack sjöng i sitt oslagbara tonårsanthem: ”När du är ung håller hela världen med / När du är ung då styr hjärtat dina steg / Om du gör fel kommer du undan med att le”. Johanssons roman skulle ha mått gott av att utforska den där ambivalensen lite djupare.

Som porträtt av tjejernas vankelmod fungerar det halvvägs. De måste skapa sin egen frihet, och sker det framför kameran, så ja, då gör den det. Det jag mest gillar med boken är hur vi inte ställs inför ett problem som ska lösas, inför några glasklara svar. Det är en jättekomplicerad fråga, vad man ska göra för att få någon slags frihet i en så inrutad värld. Då är jag tacksam för att Johansson inte nöjer sig med att lyssna på lockropen från de som vill ha slutgiltiga förklaringsmodeller.

Nu ska kanske Modernistas val av den relativt etablerade Linna Johansson ses i ett större sammanhang. Kring sekelskiftet var hon högprofilerad feminist, och få kunde undgå hennes bidrag i antologin Fittstim, eller hennes ledarkrönikor i Expressen. Sedan hon sa upp sig för att skriva romanen – för många år sedan – har hon fört en rätt anonym tillvaro som småbarnsförälder.

Att vi kan läsa Lollo parallellt med Martin Kellermans debut Allt blir till inget är kanske symtomatiskt, kanske profetiskt. Kanske går vi mot en framtid där alla svenska debutromaner är skrivna av vana mediemänniskor, som redan har en publik bland de journalister som sätter agendan även på kultursidorna. Då alla böcker skrivs av människor som är omtalade sedan tidigare.