Doktor Wassers recept, Lars Gustafsson, Bonniers,

I sin nya roman Doktor Wassers recept bjuder Lars Gustafsson den romantiska uppfattningen kring dubbelgångaren på en svängom. Bitvis är det en lustiger dans, när Kent Andersson – en man med många talanger – övertar identiteten av en östtysk man som dör i en motorcykelolycka. Som Kurth Wolfgang Wasser skapar han sig en karriär som svindlare och läkare. Men också som förförare, i denna version av den gamla Don Juan-myten. Åtskilliga är de ”substantiella” kvinnor med ”solida höfter” som blir måltavla för Kent/Kurth.

Det är ett av romanens problem, den mossigt objektifierade kvinnosynen. Ett annat problem är alla upprepningar, alla omtagningar, alla bensinstopp i berättarmotorn. Nu bekommer det inte den muntre Gustafsson, som tar tag i en ny ända, och viftar fram ännu en episod ur rockärmen. Nog sägs en del skarpa saker om identiteter i den här stundtals påhittiga romanen, om falskspelare och om de människor som så lätt låter sig bli lurade. Men kverulantiska angrepp mot utslitna måltavlor som SJ, bristande hotellservice och vegetarianer förtar det i grunden positiva intrycket. Karaktärerna är också mer än lovligt kufiska konstruktioner i stället för genuina personer.

Så tyvärr blir det inte mer än en skrockande bagatell som förvisso inte saknar sina underhållande inslag. Att läsa den här talangfulla men livlösa romanen påbjuder liknelsen med någon som slår ett tennisslag, en nätrullare som nesligt nog trillar ned på den egna planhalvan. Men vilket fint slag det var!

(Också publicerad i Vi 10/2015)