Lyrikvännen
såg dagens ljus samma år som Tomas Tranströmer debuterade med 17
dikter, och kan nu sätta 60 ljus i födelsedagstårtan.
Redaktionen påpekar försynt i inledningen att efter två tunna
häften hade man 10 000 prenumeranter, och att det verkligen ligger
långt från antalet nu. Hur många, hur få, uttalas symtomatiskt
nog inte. Däremot säger jag gärna att nuvarande redaktion haft sju
år på sig att åstadkomma en konsekvens, efter att tidskriften i
tio år haft nästan lika många redaktörer. Förnyelse är inte
alltid att föredra, utan det kan ta tid att etablera någon form av
långsiktighet. Dessutom ska man inte stirra sig blind på antalet
läsare: även i stora länder som USA säljer diktsamlingar oftast i
minimala upplagor, och renommerade motsvarigheter till Lyrikvännen
går inte heller ut i massupplagor.
Om nu detta
jubileumsnummer (4/14) nådde fram till olika nya läsare skulle jag bli
förvånad om de inte genast tecknade en prenumeration. För här
finns ju inte bara dikter av storheterna Pier Paolo Pasolini, Anne
Sexton, Ingeborg Bachmann och Athena Farrokhzad, utan också en
spännvidd i de olika texterna, intervjuer, essäer, presentationer.
Som en dansk insikt i hur de ser på svensk poesi som betydligt mer
allvarstyngd än den danska, eller att så mycket i det här numret
handlar om Inger Christensens Alfabet och Ida Börjels Ma.
(Den som saknar en längre utredande text om deras inbördes
förhållanden kan läsa Joni Hyvönens essä i näst senaste numret
av Vagant.)
En annan intressant
ingång är några olika texter som diskuterar den samtida svenska
poesins politiska gångbarhet. För något eller några år sedan
skulle jag aldrig gå med på ett sådant påstående, men rätt
många av de senaste årens diktböcker har varit politiska på ett
helt annat plan än tidigare – något som jag antar har gått många
människor förbi, de som fortfarande talar om språkmaterialism och
konceptpoesi.
Som sig bör finns
också några nostalgiska återblickar, kanske inte direkt till den
svunna tid då läsarantalet var femsiffrigt, utan mer till vad som
lockade i att göra tidskrifter i början, och skillnaden mellan
böckernas relativt längre livslängd jämfört med tidskriftens
förmåga att vistas i nuet. Men gör man en tillräckligt bra
tidskrift blir den ju lika långvarig som en bok – tänk bara på
att i höst återutges de finlandssvenska 1920-talstidskrifterna
Ultra och Quosego som bok av Atlantis.
Återblickar i all
ära, numret har också något riktigt löftesrikt i en motsatt
riktning, och även ett tecken på hur Lyrikvännen har
behållit sin viktiga tradition att vara folkbildande, nämligen Ann
Lingebrandts recensionsavdelning, där hon i varje nummer gör
ambitiösa och sakkunniga läsningar av nyutkomna diktböcker. Den
här gången väljer hon Theis Ørntofts bok Digte 2014 (jag
skrev om den i mars: den är smått fantastisk). Må det bli en
fortsättning på detta nordiska utbyte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.