Det är tydligt att
Norge fortfarande har svårt att förhålla sig till Knut Hamsun. Vad
som än sägs blir det orättvist, antingen mot honom själv eller
mot nationen eller mot dess intresserade läsare. Han är ju den ende
skandinaviske prosaförfattaren som förtjänar att knyta Kafkas
skosnören, så då var det förstås oturligt att han också var
nazist. På 90-talet läste jag Hamsun intensivt under en period, en
del på norska eftersom det inte gick att få tag på så många
översättningar i bibliotekens utrensade hyllor. Synd ändå att en
så glimrande författare blivit så relativt perifer för svenska
läsare.
För att hantera
denna elefant i sitt rum har Norge ansträngt sig för att göra
honom aningen mer avvikande än han var. ”Äsch, han var inte som
vi bara”, tycks man kunna sammanfatta den norska Hamsun-hållningen
efter andra världskriget. Stolthet och skam: tänk vårt förhållande
till Strindbergs misogyni (med mera), gånger två. I nya numret av
Vagant (2 2014) har Tore Rem skrivit en upplysande text om Hamsun.
Rem är något så ovanligt som en akademiker med förmåga att
uttrycka sig begripligt också för den icke-akademiske läsaren (han
utkommer senare i höst med en bok om Hamsuns möte med Hitler, som
torde vara något att hänga i julgranen).
Rem skildrar Hamsun
som en typ av författare som ställföreträdande sanningssägare,
den som formulerar det vi andra inte klarar av att säga. Men om hen
ser det vi inte vill kännas vid, eller inte godta? Nu var ju Hamsun
excentrisk, vilket norrmännen gärna betonar, och hans ypperliga
stil är beroende av att han är en smula förryckt. Inte konstigt då
att det slår slint ibland? Jo, men det är också farligt att
ofarliggöra Hamsun, visar Rem med sin intressanta analys. Den norska
beröringsskräcken må vara förståelig, men det är lite tråkigt
att Sigrid Combüchens bok om Hamsun från 2006, som var bra i andra
avseenden, hade så lite att säga om hans nazism.
Annars är Vagant
som vanligt späckad med det intressanta. Hur det är möjligt:
antagligen för att man inte tänker strategiskt, utan gör det som
intresserar dem. Det råkar sammanfalla med vad som intresserar mig,
och jag tror att det är så enkelt, att den typen av entusiasm är
den som når ut bättre än när man stirrar sig blind på
opinionsundersökningar och försöker fånga vad som är gångbart i
tiden.
Temat för numret är
film, med fina porträtt av den legendariska amerikanska kritikern
Pauline Kael och den vad det verkar för norsk allmänhet lika
legendariske Harald Kolstad. Han verkar ha varit den typ av
rikslikare som saknas i svensk kritikerkår oavsett kagori. Han blev
det med till synes enkla medel, genom att vara en god stilist,
renodla entusiasmen, och vara på sin vakt mot det pretentiösa –
således hyste han starka åsikter som ibland tog miste. Porträttet,
skrivet av Dag Sødholdt, är ingen hagiografi, utan ger utrymme åt
en del ifrågsättanden (fast nog går Sødholdt själv vilse när
han hävdar att David Lynchs Twin Peaks-film numera räknas
till hans bästa filmer?). Det är tjugo sidor långt, och innehåller
rikliga exempel på Kolstads kritik i faksimiler. En intervju med
redaktören för vad som ser ut som den idealiska filmtidskriften
Ekko borde också vara inspirerande för svenska läsare, som
väl sedan Chaplin har saknat något liknande, även om FLM
är ett bra försök.
En essä om Kjartan
Fløgstad innehåller också något som kunde bli en kritisk
grundprincip, signerad Øystein Vidnes: ”I motsetnad til andre får
Fløgstad meg ikkje til å tenkje på mitt indre liv, men det ytre,
mitt politiske sjølv, ikkje på kven eg er, men kva eg gjer.” Det
är så politisk litteratur borde fungera, men så sällan gör. En
som har fattat det är Theis Ørntoft, vars Digte 2014
recenseras på annan plats i numret (att det är årets bästa danska
diktbok står allt mer klart). Susanne Christensen skriver i sin
stående krönika om några andra metoder att skriva politiskt, och
hon råkar göra det med exempel på författare som jag själv just
har läst, som Christina Hagen, Bjørn Rasmussen, Yahya Hassan, Pablo Llambías och Asta Olivia Nordenhof. Fast Nordenhof har jag inte
hunnit läsa ännu, men beställde hennes senaste bok i förra
veckan. Christensen diskuterar vad konstnären ska göra när världen
blivit så smutsig att smutsig konst i sig blivit en kliché, och
implicit den gamla frågan: ”är det världen som är sjuk eller är
det jag?”
Vi behöver nog bli
en aning mer rättshaveristiska, sluta placera felen hos oss själva
hela tiden. Mycket kan åstadkommas med högre självkänsla, där vi
inte behöver kritisera oss själva. Vi ska skylla ifrån oss bättre,
skylla på världen. Sannolikheten för att vi har fel är oftast
ändå så liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.