Clarice Lispectors
roman Levande vatten från 1973 (svensk översättning 2007)
är ett kärleksbrev till livet, till existensen, till språket. Till
ordet ”är”: det som finns i ögonblicket. Att ägna sig åt det
allra omöjligaste: fånga nuet. Hur gör hon? Hon går bakom
tankarna, lägger sig steget före det som kan uttryckas.
Grundförutsättningen
är ett kvinnligt jag som skriver till ett manligt du. Hon är
konstnär som lägger penseln åt sidan och tar upp pennan för att
skriva den flytande text som utgör romanen Levande vatten.
Till lika stor del skapelseberättelse som dödslängtan, både
dopattest och testamente, upphov och avsked, språk och tystnad,
födelse och nådaskott. Att skapa och att förinta är samma sak.
Sapfo uttalade sig
profetiskt i ett av sina fragment: ”Jag säger dig, man kommer att
minnas oss i framtiden”. Det är som att Lispector replikerar när
hon i sin roman skriver: ”Jag kommer att få ett långt, långt
liv”. Fyra år senare var hon död, men hennes ryktbarhet som
författare bara ökar – liksom Sapfos – och under 2000-talet
omnämns nu Lispector som en av Sydamerikas stora författare vid
sidan av García Márquez, Borges och Cortázar.
I Virginia Woolfs
roman Mot fyren är det konstnären Lily Briscoe som gestaltar
författarens egna kamp med självkänslan. Kanske det är därför
Lispector väljer att låta sin berättare vara konstnär –
distansen ger paradoxalt nog en större närhet, tillåter henne att
vara mer intim och mer öppen.
Av Lispectors alla
modiga och udda romaner är det här den konstigaste och
dumdristigaste. Berättaren rör sig mot extremer, talar om ”en
ohygglig skönhet”, vilket kan leda tanken mot uppfattningen om det
sublima, utifrån 1700-talsfilosofen Burkes definition som en mörkare
och större skönhetsupplevelse som skänker både hänförelse och
bävan.
Därför kan
Lispector skriva sublima meningar som åstadkommer denna laddning hos
läsaren: ”Att inte ha fötts till djur är en av mina hemliga
sorger.” Hon är något bortom det mänskliga, med sin dragning mot
att lämna människosläktet. Här överges Descartes tes ”Jag
tänker, alltså finns jag” för en djärvare tolkning av vad som
utgör det mänskliga, som inbegriper tankens slut. Först när
människan slutar tänka blir hon riktig människa.
I romanen blir
berättaren farlig och vild, där hon visar hur svaren begränsar,
hur frågorna ger en rikare värld när den kvantifierbara kunskapen
förnekas. Det kanske låter flummigt, men det finns tvärtom en
precision i uttrycket som hela tiden förhindrar galenskapen att
sippra in i det skrivna. Ändå öppnas hela tiden alla spjäll för
det förryckta, vilket ger utrymme för vansinniga drag.
Det blir då ett
försvarstal för skyldigheten att uttrycka sig för den som lever i
en kvävande eller borttynande tillvaro. Du kan som läsare bara
följa den strömmande texten, hur berättarjaget leker med olika
identiteter, gör sig själv till lika mycket självömkande offer
som handlingskraftig förövare. I uppmaningen till att agera finns
också tjusningen med Lispectors roman. Det enda värdiga livet är
det liv där du till fullo låter dina sinnen ta emot livet.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 18/7 2014)
PS. Jag tipsar också
om Elizabeth Smart, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945) och Louise Erdrich, Spår (1988).
Ja CL är verkligen en av de stora. Makalösa texter! / Stewe
SvaraRaderaHärlig text! Jag blev så jublande när jag tidigare i år upptäckte CL. För mig är den lyckliga, funktionella människan fusionen mellan tänkande och att "du till fullo låter dina sinnen ta emot livet". Vacker formulering! Och Smart ska jag läsa, tack för tipset!
SvaraRaderaDet är kul att läsa CL. Kommer en ny bok på Tranan, eller den skulle ha kommit i våras, i sommar, kanske i höst ...? Den postuma Blåsa liv, jag har läst den på engelska.
SvaraRadera